Slit med reklam en sista utväg - DN Fokus
Kapitel

Fokus. De osynliga

Slit med reklam en sista utväg

Att dela ut reklam är ett vanligt extrajobb för unga – men har också blivit fattiga migranters sista utväg för att hålla näsan ovanför ytan. På härbärgen och hjälporganisationer söker Svensk direktreklam nya reklamutdelare bland nyanlända, som inte klagar på den låga lönen. Tvåbarnspappan Emmanuel Abour, 37, från Ghana har arbetat för företaget i två år. Lönen: under 50 kronor i timmen.

Dela med dina vänner

”Vad önskar du att du hade råd att unna Dig?” skriver Svensk direktreklam i en av sina platsannonser. ”En skolresa? Moped? Iphone?”

På härbärgen och andra mötesplatser för papperslösa, migranter och nyanlända flyktingar är Svensk direktreklam ett ständigt samtalsämne – men inte som ett bolag som gör det möjligt att ”unna sig” saker. Reklamföretagets namn uttalas ofta med ett sorgset leende. För många migranter är Svensk direktreklam själva symbolen för deras misslyckade försök att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Att dela ut reklam har blivit en sista utväg för rättslösa migranter som saknar andra alternativ, enligt frivilligarbetare på hjälporganisationer. Svensk direktreklam hör ofta av sig till dem när de behöver rekrytera nya medarbetare – och det behöver de nästan hela tiden. Migranterna är tacksamma. De jobbar hårt och klagar sällan. Om villkoren inte passar kan företaget alltid anställa någon annan. Det kommer nya migranter till Stockholms centralstation varje kväll.

– Jag hade inte jobbat för dem om jag inte var tvungen, men det här är mitt sätt att försöka få finnas till och bygga ett riktigt liv i ert samhälle, säger Emmanuel Abour.

Han kommer direkt från nattskiftet som städare på en hamburgerrestaurang. Nu småspringer han längs Sankt Eriksgatan i Stockholm på väg mot en stor vit plastsäck. Han ber genast om ursäkt: kanske gör hans rappa steg att det blir svårt för oss att följa med?

– Jag kan inte arbeta långsamt, förklarar han stolt.

Det är tidig lördagsmorgon vid Odenplan. Förutom ett gäng tonåringar som spelat datorspel hela natten är Emmanuel Abour ensam på gatorna. Han skär sönder den vita plastsäcken med en mattkniv och packar upp bunt efter bunt. Distrikt 4321 innehåller sexhundrasjuttiofem exemplar av tidningen Vi i Vasastan och tolvhundra reklamblad. Vikt: 128 kilo.

NYdirekt_1013

Inom ett par minuter är han framme vid den första porten.

– Jag har gjort det här länge nu så det mesta går per automatik. Jag är faktiskt ganska bra på det jag gör, säger han och kastar sig upp för trapporna.

Två, tre, trappsteg i taget. Hela tiden springande. Han stannar inte förrän vagnen är tom.

Emmanuel Abour är 37 år och kommer från Ghana. Han tillhör den snabbt växande gruppen av afrikaner som i många år levt och arbetat i Spanien eller Italien, men som dragit sig norrut sedan den sydeuropeiska krisen slog till.

Kvar i Ghana finns hans två barn. Det är för deras skull som Emmanuel Abour i mer än tio år valt att bli en del av Europas nya underklass: migranterna som tar de lågbetalda jobb som européerna själva inte vill ha.

Låglönejobben i Europa kan handla om städning, disk, fruktplockning eller arbeten på byggen. De kan vara svarta eller vita, Emmanuel Abour har varit med om båda varianterna.

Det hade varit okej om de slitsamma låglönejobben varit en väg in till mer stabila jobb så att man på allvar kan etablera sig i samhället, menar Emmanuel Abour. Problemet är att det sällan funkar så.

I två års tid har han nu delat reklam för knappt femtio kronor i timmen, före skatt. Så är det för många av Svensk direktreklams migrantarbetare som DN träffat: det som var tänkt som en tillfällig nödlösning har blivit permanent.
Varje vecka delar Emmanuel Abour ut tidningar och reklam i sex olika distrikt. Fyra av dem ligger i södra Stockholm, de andra två i innerstan. Skrynkliga följesedlar i hans ficka visar att betalningen för distriktet kring Odenplan ger en lön på 199 kronor.

Omräknat till timlön blir det 50 kronor, före skatt.

Totalt tjänar Emmanuel Abour mellan tre och fyra tusen kronor i månaden på sina sex distrikt.

– Jag vet, det är inte bra, säger han.

– Men det är ett jobb. Hela min försörjning hänger på de här pengarna.

Han hyr ett rum i en lägenhet i Södertälje för 3 500 kronor i månaden:

Om jag gnäller för mycket kan jag förlora jobbet. Det betyder att jag inte kan betala hyran eller köpa mat.

Svensk direktreklam poängterar ofta att reklamutdelningen inte ska ses som ett ”riktigt” jobb, utan ett extrajobb. Men ingen av reklamutdelarna i Stockholm som DN talat med säger sig ha träffat någon som arbetat för fickpengar eller ens sett till någon arbetare som kan tänkas tillhöra målgruppen ”ungdomar mellan 13 och 18 år” som företaget skriver om på sin webbplats.

– Det är förmodligen bara vi som accepterar de här villkoren, säger Emmanuels vän, reklamutdelaren Eric som också kommer från Ghana.

Enligt Svensk direktreklam har de anställda så kallade prestationslöner. Det innebär att den fasta ersättningen per distrikt baseras på hur svårt distriktet bedöms vara. Om reklamen delas ut till villor eller lägenheter och om brevlådorna är samlade på ett ställe eller inte. Lönen regleras genom ett kollektivavtal mellan Almega Tjänsteföretagen och Svenska Transportarbetareförbundet.

Lennart Sköld på Transportarbetarförbundet är en av ombudsmännen som varit med och tagit fram avtalet. Han förklarar att lönen, omräknat till timarvode, ska vara minst 80 kronor i timmen för en ”normalpresterande” reklamutdelare över 18 år.

Vad tänker du om att den genomsnittliga timlönen snarare tycks ligga runt 50 kronor i det här fallet?

– Jag har redan sagt det jag ska säga. Minst 80 kronor i timmen bör de tjäna, och då ska de gå – inte springa – i trapporna.

Emmanuel Abour och hans kolleger tjänar betydligt mindre, räknat på den arbetstid det faktiskt tar att dela ut de här reklambuntarna.

– I så fall jiddrar Svensk direktreklam med det här.

Lennart Sköld är fåordig i sina kommentarer. Trots att Svensk direktreklam tycks bryta mot kollektivavtalet säger han att Transportarbetarförbundet inte kan hjälpa Emmanuel Abour – han är inte medlem i facket. ”Vi slåss inte för individen, vi slåss för kollektivet”, säger Lennart Sköld.

Kurt Junesjö, tidigare förbundsjurist på LO/TCO Rättsskydd, reagerar kraftigt mot både Svensk direktreklam och Transportarbetareförbundets agerande.

– Betalar man långt under kollektivavtalets lön så är det i allra högsta grad både oskäligt och skamligt, säger han.

Det är teoretiskt möjligt för Emmanuel Abour att stämma Svensk direktreklam i domstol, påpekar Kurt Junesjö. Eftersom lönen är uppenbart oskälig kan den vara olaglig. Men i praktiken blir det omöjligt – domstolsprocessen skulle bli för dyr för Emmanuel Abour. Hade han varit medlem i facket så hade förbundet kunnat stå för kostnaderna.

– Arbetsgivaren är ofta medveten om de här omständigheterna och klarar sig alltid ur det här, säger Kurt Junesjö.

Allra mest irriterar sig den facklige veteranen Kurt Junesjö på Transportarbetareförbundets ljumma inställning till Emmanuel Abours och hans kollegers låga löner. Att gynna individen är att gynna kollektivet, menar han.

– Jag förstår inte hur lönedumpning skulle vara en fördel för deras medlemmar. De borde måna om att hjälpa dem som inte har, eller kanske vet, sina rättigheter.

Efter drygt fyra timmars jobb är Emmanuel Abours vita plastsäckar tomma. Han tackar ja till en kopp kaffe, men undrar hela tiden vad klockan är. Han har ett distrikt kvar att dela ut.

I en trappuppgång nära Vasaparken stannar han upp. Några barn är på väg mot gräsplanen på väg för att leka. Emmanuel Abour följer dem med blicken.

– Jag hade kunnat göra så mycket för det här samhället om jag hade fötts här.

Han tystnar en stund. Om han växt upp i Sverige skulle han nog ha utbildat sig till arkitekt, tror han. Eller ingenjör.

– Ibland drömmer jag om att jobba på ett bygge.

Liksom hos många fattiga migranter kretsar Emmanuel Abours tankar ständigt kring nästa generation: barnen ska få det bättre. Kanske kan de finna en framtid i Europa, komma in i det svenska samhället på ett sätt som tycks omöjligt för honom själv.

– Jag vet att jag redan har levt halva mitt liv. Men någonstans hoppas jag att mina barn eller barnbarn kommer efter och gör någonting bra av att jag tog mig hit.

Berättelsen i korthet