Fokus. Flyktingarna i Belgrad

ETT HUMANITÄRT INGENMANSLAND
Det första som märks är lukten. Långt innan man kommer fram sticker den fräna lukten av bränd plast och avskräde i näsan. Här, bakom Centralstationen i den serbiska huvudstaden Belgrad har 1 200 flyktingar fastnat i vad som närmast kan beskrivas som ett humanitärt ingenmansland. Det var i mars 2016 som den så kallade Balkanrutten effektivt stängdes av stängsel, taggtråd och patrullerande polis. Antalet flyktingar och migranter i Serbien har ökat markant den senaste tiden. Waqar Ahmad är 20 år gammal och har varit på flykt i månader. Var tredje dag försöker han tvätta sig så gott det går vid lägrets enda tillgång till vatten. En smal svart plastslang som ligger på ett smutsigt, nedskräpat fält. Varje dag är en kamp – mot kylan, hungern och lössen som snabbt sprider sig.

KYLAN DÖDAR
Under natten går temperaturen ner mot minus 10-15 grader och morgonkylan är svår. En grupp unga afghanska män vaknar till ännu en dag av väntan och ovisshet. Det är bara män i lägret. Kvinnor och yngre barn har evakuerats av myndigheterna. Läkare utan gränser har satt upp fem provisoriska värmetält för de sjuka och särskilt sårbara. För de övriga 1 200 männen gäller det att klara sig själva.
Andrea Contenta, från organisationen Läkare utan gränser kallar det hela för en humanitär katastrof.
Det är inte bara det kalla vädret som dödar. De försätts i farliga och till och med livsfarliga situationer. De är ofta helt utlämnade och deras fundamentala rättigheter tillgodoses inte. De ges ingen rätt att söka asyl, de får inte skydd från kylan och ingen tillgång till vatten eller sanitära möjligheter. Det faktum att de varit fast i månader gör att de mister hoppet. Hittills i vinter har tio människor på flykt dött i området.

LOPPORNA ELDAS UPP
Azrat Ali och Farid Ullah är tretton och tolv år gamla. Varje morgon samlas de kring sin gemensamma värmekälla. De har trots sin låga ålder varit på flykt i många månader. De slänger tre grå filtar i elden som flammar upp. Det är enda sättet att försöka få bukt med lopporna och skabben som sprider sig. Flera av dem kliar irriterat märken på armar och ben.
Men det är inte bara det fysiska eländet som sliter. Situationen kan också trigga människors redan upplevda trauman. I förra veckan försökte två afghanska pojkar ta livet av sig. En av dem lyckades.

“VI ÄR TERRORISTERNAS OFFER”
När Talibanerna hotade Ahmad och dödade flera familjemedlemmar blev han tvungen att fly. Ahmad saknar sin familj, sitt arbete och sitt hemland. Han saknar att spela cricket, fotboll och umgås med sina vänner. Fyra gånger har han försökt ta sig till Österrike men tvingats tillbaka. Han förstår inte varför.
”Vi är inte terrorister. Vi är terroristernas offer.”

När Ahmad och Nigar lyckades ta sig till Turkiet var de överlyckliga. Döden låg bakom dem och Europa hägrade. Ahmad såg framför sig hur han skulle kunna bo med sin kusin i Österrike och fortsätta studera. Det hade varit en svår resa hittills. En i gruppen sköts ihjäl när de passerade den iranska gränsen och mannens bror blev tvungen att lämna kroppen för att kunna fortsätta. Ahmad hade hört att Europa var en trygg plats söka skydd på och att människor var vänligt inställda till. Att det skulle vara så här illa kunde han aldrig ana.
”Hemma kommer säkerligen talibanerna att döda oss, men här dör vi varje dag. Det här är inget liv.”

VÄNTAN, VÄNTAN, VÄNTAN
De serbiska myndigheterna har sedan i november försökt tömma det informella lägret genom att indirekt förbjuda organisationer att dela ut hjälp. Trots den passivt aggressiva taktiken stannar många kvar. Härifrån är det bara några timmar med tåg till gränserna norrut och de flesta läger som är godkända av myndigheterna befinner sig på längre avstånd. Det är också i Belgrad som flyktingsmugglarna håller till. För de allra flesta av migranterna är den relativa komforten och säkerheten att smugglas vidare med hjälp av en smugglare en avlägsen dröm. Kostnaden ligger mellan tjugo och trettio tusen kronor.

MIDDAG I SKYMNINGEN
Dagen håller på att gå över i kväll.
En grupp flyktingar har slagit ihop sina resurser och gjort middag. I utkanten av området ligger hundratals gamla järnvägssyllar och skräpar. De är impregnerade med kreosot, ett cancerframkallande ämne. Med hjälp av några plastpåsar har man satt eld på ett par och de brinner med en frän, stickande rök.
En man delar ut mat från den svartbrända kastrullen. Det är en brun smet av lök, bönor och kyckling. Många av de som samlats i det här inofficiella, eländiga lägret har gjort det för att det ligger nära gränserna norrut. Gränsen till Ungern är bara några timmar bort med tåg.

PÅ VÄG TILL ETT NYTT LÄGER
Flyktinglägrets misär utspelar sig mot en fond av serbiskt vardagsliv. Tågen kommer och går som vanligt. På vändplanen utanför centralstationen sitter en man i en grön Lada och väntar. Han har ett korsord i knät, motorn går på tomgång i kylan och fönstren har immat igen. Ett par hjälparbetare passerar förbi med ett sextiotal migranter som ska omlokaliseras till ett nytt läger i Obrenovac. En bit bort står en gul buss och väntar. En ung afghansk flykting sätter sig tillrätta inne i bussen.
Men det innebär inte att de blir mer plats i det trånga lägret som han lämnar. Nästan samtidigt anländer en lika stor grupp av människor från Bulgarien.

DAGENS ENDA MÅLTID
Klockan börjar närma sig ett. Hundratals män i lägret bildar en lång ringlande kö på en stor öppen plats mittemellan två långa längor. Hjälporganisationen Hot Food Idomeni kör upp med en bil med en vit vagn på släp. Frivilliga ställer ut ett par staket som de hänger svarta sopsäckar i. Det är dags för dagens enda mål mat, vitt bröd och en gryta med kyckling och bönor.
De allra flesta har flera gånger försökt ta sig över gränserna till Ungern eller Kroatien för att nå Italien, Frankrike eller Österrike. FN:s flyktingorgan UNHCR beräknade nyligen att det fanns omkring 7 900 flyktingar i landet. En viktig faktor till ökningen är framför allt att Ungern numera endast tillåter en rännil, tio personer per dag, att passera vid de två gränskontrollerna som är öppna. Följden: Serbien har gått från att vara ett transitland till en återvändsgränd.

FLERA HUNDRA ÄR MINDERÅRIGA
En liten grupp av unga afghaner är några av de mer lyckligt lottade vad det gäller val av sovställe. De flesta av de övergivna husen bakom centralstationen i Belgrad består av enorma lagerlokaler som av migranterna själva till nöds avgränsats i mindre delar med hjälp av gamla hyllor och bråte. Röken från dussintals eldar i den stora lokalen gör det svårt att andas efter bara några minuter. Lycka hos de unga afghanerna är när kompisen äntligen får fyr på den sura veden och en värmande kopp morgonte börjar närma sig. Av de tolvhundra migranterna är nästan en tredjedel ensamkommande minderåriga.

“I CRY EVERY TIME I CALL THEM”
När han ska berätta hur länge han varit på flykt börjar tjugofemårige Sail Muhammad att räkna bakåt; 3 månader i Serbien, 4 månader i Bulgarien, 8 månader i Turkiet och 17 dagar i Iran. Han får han tårar i ögonen när han berättar om sina barn. De är alla flickor och sju, fem, fyra, tre och två år gamla. Den äldsta flickan är döv. ”I cry every time I call them”.

OHYRAN – EN STÄNDIG PLÅGA
Överallt är marken täckt av skräp och matrester. Det är svinkallt. Feta råttor pilar ständigt mellan husen och i frostiga buskar hänger stela kläder på tork. Det luktar bränd plast, sur ved och nykokt te. Det är svårt att hålla ohyran borta. Loppor är svåra att kamma bort i mörkret.
Vissa av flyktingarna går sällan in till stadens centrum. De skäms för hur de ser ut. Ett drygt år på resande fot och månader i det smutsiga eländet här har satt sina spår.

DRÖMMAR OM ITALIEN
För den som kan betala finns det möjlighet att duscha på ett närliggande hotell. Men 300 serbiska dinarer (drygt 20 kronor) är mycket pengar för en människa på flykt. Många gör i stället som Alim Khan, värmer vatten i en stor rostig tunna och försöker huttrande tvåla bort det värsta under bar himmel. Han är 20 år och från Pakistan. När han sist försökte ta sig över gränsen blev han misshandlad och bestulen på allt av bulgarisk polis. Målet är att ta sig till Italien, skaffa sig ett uppehållstillstånd, ett jobb och sedan hjälpa familjen att komma efter. Tillbaka till våldets och bombernas Peshawar vill han aldrig mer. Nu är såren från hundbetten läkta och han tänker, insha’Allah , göra ett nytt försök om några veckor.

ÖVERGREPP OCH TORTYR
Hjälporganisationerna i Serbien har samlat hundratals vittnesmål om kränkningar från gränspoliser. Vissa övergrepp kallar de till och med för tortyr. Det finns fall där polisen tvingat flyktingar att klä av sig nakna i 15 minusgrader, hällt vatten på dem och lämnat dem åt sitt öde. Människor har berättat att de tvingats stå stilla på rad med händerna på personen framför under lång tid och om de vridit på huvudet det minsta sprutade polisen omedelbart pepparsprej i ansiktet på dem.

DEN DAGLIGA KAMPEN MOT KYLAN
Samiulla Ahmadi vill ta sig till Frankrike och fortsätta studierna, skaffa sig ett jobb och hjälpa familjen hemma i Afghanistan. Livet i det inofficiella lägret är en daglig kamp mot kylan, hungern och lössen. Utan värme och vatten är det svårt att sköta hygienen. Ställer man plastflaskor fyllda med vatten i elden smälter inte plasten, en vän hjälper Samiulla att göra morgontoalett.
Han har varit på resande fot i över ett halvår. Här har han nu varit i tre månader. Samiulla Ahmadi är arton år och från Logarprovinsen i Afghanistan. Talibanerna är aktiva i området och ägnar sig åt självmordsbomber mot civila och riktade mord mot politiker och regeringsanställda.

AMIR, 14, VILL TILL SIN BROR I SVERIGE
Utanför en av de övergivna byggnaderna står en man och hostar.
“I am never having a cigarette ever again”. Därinne i mörkret glimmar eldarna. En stickande, frän lukt sticker i näsan. Klockan är snart tolv och Amir Khan kokar tevatten. Han är fjorton år och har flytt från Afghanistan. Han vill ta sig till sin bror i Sverige, eller om inte det går till Norge. Han har hört många bra saker om länderna. Han har redan försökt att korsa gränsen till Ungern sju gånger. Om tre-fyra dagar ska han försöka igen. Han tycker liksom många andra att serbiska poliser behandlar dem bra men avsaknaden av humanitär hjälp tär på krafterna.
Alla har fått två filtar och erhåller ett mål mat om dagen, men hjälpen de får kommer inte från myndigheterna utan från frivilliga hjälporganisationer.
Om den serbiska regeringens genomfört sin policy till fullo hade de inte ens fått det. Myndigheternas strategi tolkas av hjälporganisationerna att de vill fördjupa eländet i lägret till den grad att migranterna frivilligt flyttar till andra, officiella läger. Som även de är överfulla.

JÄRNVÄGSSYLLARNA BRINNER DÅLIGT
Hundratals gamla järnvägssyllar ligger utspridda runtom. Migranterna, som sitter i samma båt, samarbetar hela tiden. Även om hjälpen just här i stort är obefintligt ser ser myndigheterna mellan fingrarna på deras närvaro och den serbiska polisen behandlar dem med respekt. Annat är det med ungersk och kroatisk gränspolis.
Trots att flera utländska ambassader, Läkare utan gränser, Human rights watch, Europadomstolen och Helsingforskommittén har försökt få ungerska och kroatiska myndigheter att respektera migranternas mänskliga rättigheter fortsätter övergreppen. De flesta migranterna vistas i något av de överfyllda officiella lägren och serbiska myndigheter försöker nu att utöka kapaciteten. Flyktingarnas rädsla att bli tvångsdeporterade, brist på rörelsefrihet och närheten till flyktingsmugglarna gör dock att många tar sig till de övergivna byggnaderna i Belgrad.

ÄNTLIGEN FÄRSK VED
Miodrag Ćakić som arbetar för hjälporganisationen Info Park bävar inför vad som kommer att hända under våren. I enlighet med Dublinförordningen har Tyskland börjat deportera stora mängder flyktingar tillbaka till Bulgarien och dessa försöker nu återigen ta sig till EU-länder via Serbien.
– Redan idag, när i stort sett inga flyktingar kommer hit, ligger överbeläggningen i lägren på 30 procent. När det blir varmare befarar vi att många nya flyktingar kommer att ta sig in i landet. Det stora antalet i Bulgarien väntar bara på bättre väder innan de börjar röra på sig igen.
Den fräna lukten av sopor, mänskliga exkrementer och sur ved smittar av sig på allt. Om någon luktar tvål i lägret är det oftast en journalist eller hjälparbetare.
De impregnerade järnvägssyllarna brinner dåligt med en giftig rök som sticker i halsen. Strax före lunchtid kommer en hjälparbetare med en mindre lastbil och stjälper av färsk ved. Den är borta på ett par minuter.

MYNDIGHETERNA VILL TÖMMA LÄGRET
Förutom inofficiell hjälp från några få hjälporganisationer finns ingen hjälp att få.
Varje dag består av att hålla kylan borta, få en bit mat i magen och samla kraft inför nästa försök att korsa gränserna till EU.
De serbiska myndigheterna har sedan i november försökt tömma det informella lägret genom att indirekt förbjuda organisationer att dela ut hjälp. Trots den passivt aggressiva taktiken stannar många kvar. Härifrån är det bara några timmar med tåg till de ungerska och kroatiska gränserna och de flesta av myndigheterna godkända lägren befinner sig på längre avstånd.

BELGRAD GLIMMAR I FJÄRRAN
Eftermiddagen blir till kväll och Belgrad glimmar i fjärran. Kyckling och tomater puttrar i grytan. Alim Jantaggar lagar mat tillsammans med en vän. Han är från Maidan Wardak-provinsen i Afghanistan. Hans far, som arbetade som taxichaufför, sköt talibanerna ihjäl för att han hade spelat musik i bilen. I åtta år studerade och arbetade han i London men åkte tillbaka till Afghanistan för drygt två år sedan när hans mor blev hjärtsjuk. Nu försöker han återigen ta sig till Europa. Fyra gånger har han försökt. Hittills.

Text och foto Paul Hansen