Den inre fienden
Kapitel

Kapitel 3. Muslimsk majoritet

Läs kapitel 1 och kapitel 2 i reportaget ”Den inre fienden”.
I sitt privata gym hemma i villakällaren har Chelsea Roan, personlig tränare, hängt upp en amerikansk flagga. På väggen finns även en bild av en enorm gris som klättrat upp på ryggen på en skäggig muslimsk man och har sex med honom.

– Ingen av mina kunder har klagat på bilden. I så fall kan de hitta en annan personlig tränare, säger Chelsea Roan och skrattar med vita tänder.

30-årige Chelsea Roan och hennes 35-årige man Jon Roan bor ett par kilometer från moskén i Gillette. Ändå sedan familjen Khan invigde den för ett drygt år sedan har de deltagit i protesterna mot moskén.

”Min man och jag slängde en bunt råa baconskivor på den häromdagen. Hoppas de inte har något emot vår nya hobby!” skrev Chelsea Roan i ett inlägg i Facebookgruppen ”Stop Islam in Gillette”.

En annan antimuslimsk aktivist från Gillette skrev i Facebookgruppen att han just monterat på ett nytt kraftigt stålgaller längst fram på sin stora bil. Han funderade kring vad som skulle kunna hända om han mötte någon av Gillettes muslimer:

”Hoppas att mina bromsar inte plötsligt slutar att fungera om jag ser någon av dem framför mig”.

Samtidigt som hetsandet på nätet pågick, så mottog flera medlemmar i familjen Khan direkta hot. Hotellägaren Aftab Khan, som levt hela sitt liv i Gillette, trodde knappt att det var sant. Han hade aldrig tidigare märkt att någon tittade snett på honom för att han är muslim. Nu, bara för att familjen öppnat en moské, flödade plötsligt hatet överallt.

När han loggar in på den lokala diskussionsgruppen för Gillettebor på Facebook så möter han förakt och misstankar mot muslimer i allmänhet och den nya moskén i synnerhet.

– Tonläget är så aggressivt. Alla i vår familj är helt chockade. Det har aldrig varit så förut, inte ens efter elfte september. Det senaste året har folk hotat oss fysiskt. Jag tänker inte förneka att jag är lite orolig för framtiden och för mina barn som ska växa upp här, säger Aftab Khan.


Trumpanhängaren och muslimhataren Chelsea Roan tycker, precis som Donald Trump, att Hillary Clinton bör sitta i fängelse. Hennes bildekal kommer från konspirationsteoretikern Alex Jones organisation Infowars, som sprider hat mot invandrare och antisemitiskt färgad propaganda.

Frontfigurerna för antimoskérörelsen i Gillette har skiftat. Den senaste tiden har paret Chelsea och Jon Roan varit ansiktet utåt för protesterna. Den 27 augusti ordnade de ett protestmöte mot flyktingar och mot moskén i en Gillettes parker. Det var inte det första antimuslimska möte som hållits i Gillette – och det kommer inte att bli det sista, enligt paret.

– Jag hatar islam med hettan av tusen solar. Man kan inte lita på muslimer, sa Chelsea Roan i mikrofonen på mötet.

Efter att hon hållit sitt tal tog hon och hennes man Jon fram en pocketversion av Koranen. De placerade boken på ett av parkens grillgaller. Chelsea höll upp en tändare. Jon, en muskulös skäggig man som jobbar som elektriker i en kolgruva, rev sönder några sidor i Koranen så att den skulle bli lättare att få fyr på.

– Thanks babe! sa Chelsea Roan och fyrade av ett leende mot sin man.

Hon satte tändarens låga till de utrivna sidorna med koranverser. När boken tog eld och röken började stiga så ropade en av det antimuslimska mötets arrangörer, Trumpsupportern och radioprogramledaren Frank Jorge:

– Där brinner ondskans manual!

Frank Jorge smädade islams profet Muhammed:

– Koranen är sammanställd av en skitsnackare från Mellanöstern som förtryckte och dödade kvinnor och barn, som våldtog och slaktade sin väg genom Mellanöstern.

Frank Jorges nätradioshow, ”Frank and Friends”, är ett bra exempel på den rika flora av rasistiska bloggar, Facebookgrupper och radiostationer som utgör en betydande del av Donald Trumps gräsrotskampanj – men som inte är officiellt sanktionerad uppifrån. I Frank Jorges program blandas rasism och grov antimuslimsk retorik med hyllningar av Donald Trump. I programmet kan man få höra att ”USA styrs av svarta nu” och att de svarta ”har öppnat dörren för muslimer”.

När Chelsea och Jon Roan gästar programmet sprider de i radion fantasier om att muslimska män i Gillette ska ge sig på flickor och kvinnor.

– Jag är rädd för min dotters skull. För vår lilla blonda dotter med blå ögon. Jag kanske måste hålla henne hemma från skolan eftersom det kommer fler och fler muslimer till den här stan, säger Chelsea Roan i radioshowen.
Några veckor efter koranbränningen träffar vi Chelsea och Jon Roan på ett fik i Gillette. Chelsea hälsar glatt och slår sig ner vid kafébordet med en hälsodryck med clementinsmak.

– Vi ville bränna Koranen för att visa att vi inte tänker vara toleranta mot deras intoleranta religion, säger Chelsea Roan.

Hennes make Jon håller i en pappmugg med kaffe. Han har rakad skalle och en massiv kropp innanför bylsiga kläder. Det långa skägget är samlat i en tjock fläta. På Facebook kallar han sig ”Aryan White”.

– Vi erkänner inte islam som en religion. Det är en ondskefull ideologi, säger Jon Roan.

Chelsea Roan rättar till hölstret på höften för att det inte ska skava mot kaféstolen. I hölstret finns hennes revolver, en Smith & Wesson kaliber 38.

Vi ville bränna Koranen för att visa att vi inte tänker vara toleranta mot deras intoleranta religion.

Chelsea Roan.

Wyoming har en av USA:s mest tillåtande vapenlagstiftning, och det är fullt lagligt för alla vuxna att gå omkring med ett synligt vapen. Jon Roan har också en Smith & Wesson-revolver på höften inne på kaféet.

– Vapen ingår i kulturen i Wyoming. Det är helt normalt att bära en revolver. Det handlar också om självförsvar. Tänk om det dyker upp en terrorist på Wal-Mart i Gillette, säger Jon Roan.


Chelsea Roan gillar både Adolf Hitler och Donald Trump. Knappen på handväskan köpte hon när hon och maken Jon Roan besökte ett Trumpmöte i Montana.

På sin handväska har Chelsea Roan fäst en knapp: ”Keep calm and vote Trump”. Hon köpte den när hon och Jon Roan åkte till Donald Trumps valmöte, i staden Billings i grannstaten Montana.

– Det var ett fantastiskt möte. Vi stod nästan längst fram, säger Chelsea Roan.

– Trump är en chef. Han vet hur man får saker gjorda, säger Jon Roan.

Paret Roan hymlar inte med att de är rasister, även om de inte gillar uttrycket. De föredrar att säga att de är ”vita nationalister”. Det betyder exempelvis att de vill att deras dotter ska växa upp bland vita människor. Dessutom tycker de att det är viktigt att kalla svarta för ett extremt kränkande ord.

Jon Roan blir passionerad när jag frågar om varför han vill använda ordet.

– Mina förfäder slogs för yttrandefrihet! Jag kan säga ”nigger” och ”faggot” (nedsättande uttryck för en homosexuell man) om jag vill. Och blir du kränkt av det – väx upp. Det är bara ett ord.

Chelsea ser uppskattande på sin make:

– Det är precis därför jag säger ”nigger”. För att jag inte får säga det. För att jag är vit och bara svarta får säga det. Men ingen ska säga till mig vad jag får och inte får säga. Det här är USA och jag säger vad jag vill, säger Chelsea Roan.

Men även om paret Roan försöker klä sin rasism i vackra yttrandefrihetskläder, så handlar det i grunden om högerextrem, rasistisk ideologi. På Facebook har jag sett Chelsea Roan hylla Adolf Hitler och hennes make Jon Roan skriva ”WPWW” och ”1488”. Det är förkortningar och koder med en särskild innebörd i högerextrema kretsar.

”WPWW” står för ”White Pride Worldwide” och är en slogan som används av amerikanska nazistsajten Stormfront. ”14” står för den fjorton ord långa nazistiska sentensen “We must secure the existence of our race, and a future for white children”. I svenska nazistkretsar brukar det översättas “Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra vita barn”. ”88” betyder helt enkelt ”Heil Hitler” (H är den åttonde bokstaven i alfabetet).

När vi suttit på caféet ett tag börjar Jon och Chelsea att tala om Adolf Hitler. Han är missförstådd, menar de.

– Han gjorde en del bra saker. Han var stolt över sin ras och över sitt folk, säger Jon Roan.

Det är sådant som behövs nu i USA, menar Jon och Chelsea Roan. De ser Donald Trump som ett bra steg på vägen till ett samhälle där ”vita är stolta över sig själva”.

– Trump är ingen vit nationalist och håller nog inte med oss när det gäller den delen. Men han är amerikansk nationalist, och det är viktigt. Både han och vi står för ”America First”. Våra värderingar ska komma först, vårt folk ska komma först, säger Jon Roan.

– Han är affärsman och ett geni, som jag ser det. Och det är det vi behöver, säger Chelsea Roan.

– Vi behöver någon som kommer utifrån, som inte är en del av korruptionen. Någon som kan kontrollera gränserna. Jag tycker bara att vi ska ta invandrare från Europa, säger Jon Roan.

Utan att jag frågat betonar Jon och Chelsea Roan att de inte vill döda judar eller människor som inte är vita.

– Men vi måste få sträva mot att leva i ett helvitt samhälle utan att bli demoniserade, säger Chelsea Roan.

– Om en vit person säger så blir han kallad rasist. Men kolla på naturen. Olja och vatten går inte ihop, och man blandar inte lejon och hyenor, säger Jon Roan.

På Trumpmötet i Billings, Montana, jublade paret från Gillette när Donald Trump sa att han skulle göra USA stort och mäktigt.

– Det här är en rörelse, en rörelse som ska göra America great again! ropade Donald Trump i mikrofonen.

En rörelse.

Och Chelsea och Jon Roan är två av många öppet rashatande högerextremister som känner att de är en del av Donald Trumps rörelse. Den mest kände är kanske den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke, en nazist och Förintelseförnekare som otaliga gånger hyllat Donald Trump i radio och i reklamutskick.

– Det är väldigt, väldigt viktigt att Donald Trump vinner det här valet, sa David Duke i våras sin egen nätradiostation.

När Donald Trump strax efter det fick frågan om han ville ta avstånd från David Duke och Ku Klux Klan, sa han först att han inte visste något om dem. Inte kunde han väl ta avstånd från en grupp som han inte kände till?

Om en vit person säger så blir han kallad rasist. Men kolla på naturen. Olja och vatten går inte ihop, och man blandar inte lejon och hyenor.

Jon Roan.

Efter en kritikstorm ändrade sig Trump och betackar sig nu för stödet från David Duke. Det har inte hindrat Duke från att fortsätta att ösa vit makt-kärlek över den republikanske presidentkandidaten.

Donald Trumps framgångar fyller unga och gamla fascister med hopp och glädje. I en DN-intervju nyligen sa 38-årige nationalistledaren Richard Spencer:

– Trump är den första presidentkandidaten som specifikt arbetar för vita amerikaners intressen,

Så tänker Chelsea och Jon Roan också inför Donald Trump. De känner sig befryndade både med fastighetsmagnatens budskap och hans sätt att uttrycka sig. På bakluckan till Chelseas silvergrå bil sitter en stor dekal: ”HILLARY FOR PRISON 2016” – ”Hillary till fängelset 2016”. Det är precis samma budskap som Donald Trump gav till Hillary Clinton under den andra kampanjdebatten, när han gjorde klart för henne att hon skulle sitta i fängelse om Trump var president.


Jon och Chelsea Roan är två av de mest profilerade moskémotståndarna i Gillette, Wyoming. De bär varsin revolver. Att bära vapen ingår i kulturen i Wyoming, tycker de.

På valmötet i Montana lyssnade Chelsea och Jon när Donald Trump pratade om att det ”väller in” flyktingar från Syrien (Obamas regering har tagit emot 14 000 kvotflyktingar).

– Och de väller in i Europa, ännu mer. Och det är Europas problem, okej! Vi behöver inga fler problem.

I talet kopplade Donald Trump de syriska flyktingarna till IS-terrorister, som så ofta förr. En del flyktingar har falska pass som IS har utfärdat, påstod han.

– Och man ser att de har mobiltelefoner. Och man undrar: vad i helvete händer här, varför har de mobiltelefoner? Och så ser man att några av dem har IS-flaggan på sina mobiltelefoner. Vem betalar deras mobilräkningar?

Donald Trump höjde rösten.

– Vi kan inte ta emot folk till vårt land när vi inte vet var de kommer ifrån. Det kommer inte att hända!

Jublet steg. Chelsea och Jon Roan stod mitt i massan och kände: Detta är vår presidentkandidat. Visserligen pratar inte Donald Trump något om ”det negativa judiska inflytandet”, som det antisemitiska Gillette-paret anser är roten till många av USA:s problem. Men Jon Roan har förståelse för det.

– Folk är inte redo för ett sådant budskap än.

Däremot är många väldigt redo för ett antimuslimskt budskap. Jon Roan märker det på jobbet, bland arbetarna i koldagbrottet där han jobbar. Muslimer och moskéer står inte högt i kurs.

– Det är så många som ger mig tummen upp. De vet att jag kämpar mot moskén och mot flyktingmottagande.

Wyoming är en av få delstater som inte tar emot några syriska flyktingar alls. Men det spelar ingen roll för Chelsea och Jon Roan. Moskén i Gillette och moskéer på andra platser i Wyoming kan ändå på sikt locka hit muslimer, resonerar de.

Folk gillar inte islam, säger Jon och Chelsea Roan flera gånger. Folk är rädda för vad som skulle hända om muslimer blir så många att de utgör majoriteten.

Vad skulle hända då? frågar jag.

Då, svarar den Hitlerhyllande, revolverbärande vit makt-aktivisten Jon Roan, då skulle det vara slut med all den frihet som gör USA great.

– Om muslimer hamnar i majoritet så skulle sharialagar införas.

Det är tisdagskväll i Hamtramck, Michigan. Staden, vars namn uttalas ”Häm-trä-MICK”, har 22 000 invånare och är egentligen en stadsdel i Detroits storstadsområde. Men administrativt räknas den som en egen stad. Den här kvällen håller Hamtramcks city council – ungefär kommunstyrelsen – sammanträde.

Lysrörsljus. Automatkaffe. Amerikanska flaggan i ett hörn.

– Den som tror att vi skulle vilja ha sharialagar här har inte förstått mycket. Ja, jag är muslim. Ja, jag är stolt över det. Men framför allt är jag en amerikan som älskar det demokratiska systemet. Jag blandar inte in min religion i politiken, säger fullmäktigeledamoten Saad Almasmari.


Hamtramck, Michigan


Hamtramck – uttalas “Häm-trä-MICK” – är en stadsdel i Detroits storstadsområde som rent administrativt fungerar som en egen stad. Hamtramck växte kraftigt under det 1900-talets första decennier, när flera bilfabriker etablerades i området. Nästan alla som bosatte sig här var invandrare från Polen, och Hamtramck har ibland kallats “Lilla Warszawa”. 1970 var andelen invånare med polskt ursprung 90 procent. I de senaste decenniernas kris för den amerikanska bilindustrin har flera fabriker stängt, och Hamtramcks befolkning har minskat kraftigt. 1920 bodde nästan 50 000 här – i dag finns 22 000 invånare här.
Många som i dag flyttar till Hamtramck är muslimer från Jemen och Bangladesh. Antalet moskéer har ökat medan flera kyrkor stängt. 2015 blev Hamtramck känt i USA som staden med muslimsk majoritet i stadens styrande församling, city council. Det polska arvet är fortfarande påtagligt, och söndagarnas polskspråkiga katolska mässa lockar hundratals polsk-amerikaner.
Namnet kommer från den fransk-kanadensiske officeren Jean François Hamtramck, som på 1700-talet var befälhavare för ett fort i trakten.

Sedan lokalvalet i november 2015 är den 29-årige Saad Almasmari en av fyra ledamöter i Hamtramcks city council som även råkar vara muslimer. City council har totalt sex platser.

– Det här med muslimsk majoritet är ingen stor grej för oss. Men för människor utanför Hamtramck verkar det vara det, säger Saad Almasmari.

Minst sagt.

Nästan alla stora amerikanska medier har det senaste året rapporterat från USA:s ”första muslimstyrda stad”. Eller ”Shariahville, USA” som den konservativa sajten teaparty.org kallar Hamtramck. I rubriken till artikeln står det att staden har ”dukat under för islam”.

Saad Almasmari skakar på huvudet.

– Jag valdes inte till councilmember för att jag är muslim, utan för att jag lovat att jobba hårt för Hamtramcks invånare. Jag knackade på tusentals dörrar i valrörelsen och brydde mig inte om vilken religion de som bodde där hade.

Den som tror att vi skulle vilja ha sharialagar här har inte förstått mycket. Ja, jag är muslim. Ja, jag är stolt över det. Men framför allt är jag en amerikan som älskar det demokratiska systemet.

Saad Almasmari.

Saad Almasmari är lite som en nutida Zarif ”Louie Tamale” Khan, restaurangägaren i Wyoming som jobbade sig upp och vars släktingar nu öppnat en moské. År 2009, precis hundra år efter att Zarif Khan började sälja tamales i Wyoming, emigrerade Saad Almasmari från Jemen till USA och Hamtramck.

Sju år senare är han en framgångsrik företagare. Hans företag äger tolv glassbilar och öppnade just en glassbar i centrala Hamtramck: ”King Ice Cream”.

USA har blivit ett mer inkluderande land sedan Zarif Khan under vilda-västern-tiden etablerade sig i Wyoming. När Saad Almasmari ansökte om att få bli amerikansk medborgare slapp han Zarif Khans öde: att bli klassad som ”fel ras” av myndigheterna.


”De som tror att vi skulle vilja ha sharialagar här har inte förstått mycket. Jag är amerikan som älskar det demokratiska systemet. Jag blandar inte in min religion i politiken”, säger Saad Almasmari, en av de muslimska ledamöterna i Hamtramcks city council.

Efter att Saad Almasmari fått sitt amerikanska medborgarskap beslutade han sig för att, vid sidan av företagandet, försöka sig på en politisk karriär. Inför valet till city council 2015 profilerade han sig med tre enkla budskap: förbättra skolorna, stöd det lokala näringslivet och lyft fram det positiva med Hamtramcks kulturella mångfald.

– Jag fick flest röster av alla, 22 procent, säger Saad Almasmari och ler.

Vi träffar honom före fullmäktigemötet, utanför glassbaren på Hamtramcks huvudgata Joseph Campau Avenue. När man går här, förbi butiker och restauranger med namn som Srodek’s, Polonia och Polish Art Centre, förstår man varför Hamtramck en gång kallades för ”Lilla Warszawa”. 1970 hade 90 procent av stadens invånare polskt ursprung. I dag är andelen 10 procent.

Nya invandrargrupper, framför allt från Bangladesh och Jemen, har flyttat in. Och med dem har nya butiker kommit. Nu finns Yemen café, vattenpipsaffären MyHookah och flera halalslakterier som säljer levande kycklingar.

– Den förste jemeniten flyttade faktiskt till Hamtramck redan 1921, säger Saad Almasmari och bjuder sig själv på en mjukglass med päronsmak från sin affär.

Det är så det ofta funkar med invandring: man flyttar dit där det redan bor släktingar eller landsmän. Så var det för Saad Almasmari. Han ville bort från fattiga, krigsdrabbade Jemen och hade släktingar i USA, i Hamtramck. De hjälpte honom att få visum och uppehållstillstånd, och att komma igång med glassförsäljningen.

– Mångfalden är det bästa med Hamtramck. Det är som ett USA i miniatyr, med mat och kulturer från världens alla hörn, säger Saad Almasmari.

Innan han blir fotograferad av DN plockar han bort en plastpåse och lite annat skräp som ligger på parkeringsplatsen där vi står.

– Jag vill att det ska se rent ut på bilderna.

Som många lokalpolitiker vill Saad Almasmari ge en så ljus bild som möjligt av sin hemstad. Men man behöver inte vistas länge i Hamtramck för att inse att staden har rejäla problem. Stängda butiker och tomma, igenbommade hus berättar historien om ett samhälle där hjulen en gång snurrat betydligt fortare. Många som bor här är fattiga och arbetslösa – de flesta jobb försvann när biljättar som Ford och General Motors lade ner fabriker i området och flyttade tillverkningen utomlands.


Hamtramcks borgmästare Karen Majewski har polska rötter. Till höger om henne sitter city council-ledamoten Saad Almasmari, som invandrade från Jemen 2009. En gång var nästan alla i Hamtramck invandrare från Polen. De senaste decennierna har de flesta som flyttat hit rötter i Jemen eller i Bangladesh.

Samtidigt är det just den ekonomiska kräftgången som sänkt priserna på hus och möjliggjort inflyttningen för invandrare som inte har särskilt mycket pengar – som jemeniter och bangladeshier.

Med de demografiska förändringarna kommer en del slitningar och kulturkrockar. En långvarig lokal konflikt handlar om muslimska böneutrop.

Hamtramck har ett tiotal moskéer. 2004 gav dåvarande city council sitt godkännande till högtalarförstärkta utrop när det är dags att be. Sedan dess har återkommande konflikter uppstått kring böneutropen, som äger rum fem gånger om dagen och börjar i ottan.

– Det är för högt, jag står inte ut! Hamtramck håller på att bli alldeles för mycket som Mellanöstern för min smak, säger Iwona Rusan, en polsk-amerikansk kvinna i 45-årsåldern.

Hon parkerar sin vita bil utanför stadshuset. Vid varje möte med city council så finns en möjlighet för medborgarna att ta upp olika frågor. Iwona Rusan tänker prata om böneutrop.


Iwona Rusan har sökt upp Hamtramcks politiker för att klaga på sin grannes muslimska böneutrop som går ut i högtalare.

– Min granne har högtalare utanför sitt hus. Han sänder ut sin böneceremoni på en helt galen ljudvolym, fem gånger om dagen. Jag har försökt prata med honom men han bryr sig inte!

Saad Almasmari och hans politikerkolleger i city council lyssnar på Iwona Rusans klagomål med allvarliga miner. Frågan är inte ny för dem. I diskussionsforumen på lokaltidningen The Hamtramck Reviews webbplats flammar ofta heta debatter om böneutropen – och islam – upp.

”Till och med gathundarna avskyr dessa ljudföroreningar!”
”Man får svara med att spela låten ”Liar” med Rollins Band på högsta volym!”
”Såååå trött på eländet. Amerika grundades mestadels på kristen grund.”
”Islam är hjärntvätt!”

Somliga läsare försvarar böneutropen i kommentarsfälten och jämför dem med kyrkklockor. Andra, som signaturen ”Kazi”, försöker vara brobyggare:

”Som muslim förstår jag värdet av ett traditionellt böneutrop – men kanske kan moskéerna sänka volymen lite, åtminstone tidigt på morgnarna?”

Inne i sakristian i Hamtramcks största katolska kyrka, S:t Florian, suckar 45-årige prästen fader Mirek Frankowski när böneutropen kommer på tal. Kyrkan är granne med Al-Ihsan-mosken, som fått en del klagomål för sina kraftfulla utrop.

– Om jag ska vara ärlig gillar jag dem inte. Jag vaknar av dem klockan 05.45 varje morgon. Samtidigt vet jag att jag egentligen inte kan klaga på böneutropen. Vi har ju våra kyrkklockor, säger Mirek Frankowski och drar upp axlarna under sin vita prästskrud.

Det ekar mäktigt i sakristian. S:t Florian-kyrkans takhöjd är imponerande. Kyrkan, färdigställd på 1920-talet i nygotisk stil, är med sitt 61 meter höga torn stadens högsta byggnad. Den började byggas 1909, när Dodge öppnade en bilfabrik i närheten och polska invandrare flödade till Hamtramck.


Mirek Frankowski är präst i S:t Florian, Hamtramcks stora polsk-katolska kyrka. Han retar sig på kvinnor i Hamtramck som klär sig i niqab. ”De talar inte med några andra och de får många att känna sig obekväma”, säger han.

Fader Mirek Frankowski kom till USA långt senare, på 1990-talet, och har kvar sin polska brytning. Nyss var han med och ledde den stora högmässa på polska som hålls här varje söndag. Runt fyrahundra polsk-amerikaner deltog den här dagen – ett tydligt bevis på att det polska arvet fortfarande lever starkt i Hamtramck.

Efter mässan köade gudstjänstfirarna för att få kyssa reliker från Moder Teresa, den katolska kyrkans senast kanoniserade helgon. Relikerna fanns i en liten kapsel som pryddes av ett porträtt på Moder Teresa. Fader Mireks prästkollega höll kapseln i sin handflata, och församlingens medlemmar fick komma fram och vördnadsfullt kyssa den.

– Jag tror att relikerna är några hårstrån från henne, säger fader Mirek.

Han ler lite. Men blir snabbt allvarlig när han börjar prata om Hamtramcks många nya invandrare från Jemen och Bangladesh. De håller inte rent på gatorna, säger fader Mirek. Hamtramck har blivit smutsigt, och husen förfaller. Europeiska invandrare, exempelvis sådana från Polen, är bättre på att hålla rent och underhålla sina hus, säger prästen bestämt.

Fader Mirek retar sig också på att många av kvinnorna från Jemen bär niqab, med ett svart skynke för hela ansiktet utom ögonen. Bredvid kyrkan ligger en skola, där många av de tonåriga eleverna döljer sina ansikten.

– Det borde förbjudas. Lärarna klagar på att de inte vet vem som är vem i klassrummet när man bara ser ögonen, säger Mirek Frankowski.

De svartklädda grupperna av jemenitisk-amerikanska kvinnor i niqab är numera en del av Hamtramcks stadsbild. De skapar osäkerhet, tycker fader Mirek.

– De talar inte med några andra och de får många att känna sig obekväma, säger prästen och börjar tala om terrorism.

Det är inte så att han tror att de niqabklädda kvinnorna i Hamtramck är terrorister. Men de får många att tänka på ”terroristsituationer”, tror fader Mirek.


Hamtramck, en stadsdel i Detroits storstadsområde, kallades en gång för ”Lilla Warszawa” eftersom nästan alla som levde här kom från Polen. De senaste åren har många invandrare från Jemen bosatt sig här, och kvinnor med niqab är en vanlig syn.

De flesta av de 400 polsk-amerikaner som på söndagarna firar polsk mässa i S:t Florian har flyttat från Hamtramck, till mer välbärgade förorter. En av dem som rest längst är Carl Sohaki, en man i 50-årsåldern som flugit från Texas för att komma till S:t Florian den här söndagen.

Efter mässan står han framför kyrkans Jungfru Maria-altare med ett svartvitt fotografi i handen. Bilden visar Carl Sohakis mamma.

– Jag vill fråga prästen om jag kan få lämna bilden här i kyrkan, vid Maria-altaret. Mamma skulle ha velat det. Vi bodde här i Hamtramck när jag var barn, säger Carl Sohaki.

Fader Mirek kommer. Han ger sitt tillstånd: visst får fotografiet stå intill Maria och de brinnande ljusen. Carl Sohaki ser tacksam ut. Sedan går han över till att prata om hur Hamtramck har ändrats, hur det inte längre känns tryggt. Han pratar om IS och att muslimer gör honom osäker.

– Hur ska man veta vilka som håller på IS och vilka som inte gör det? Jag tycker inte att vi ska släppa in så många syriska flyktingar som vi gör nu, utan att göra ordentliga bakgrundskontroller.

Polsk-amerikaner som bor kvar i Hamtramck är sällan lika skeptiska till muslimer som Carl Sohaki. På korvbaren Coney Island träffar vi paret Mitch och Aurelia Jaworski, hungriga efter gudstjänsten. De är i 40-årsåldern och pratar entusiastiskt om Hamtramcks alla häftiga möten mellan kulturer.

– Som den jemenitiske mannen med kostym och slips tidigare i dag! utropar Aurelia. Han dök upp vid S:t Florian och sa: ’Jag bor på den här gatan och har alltid fått en sådan känsla av frid när jag går förbi här. Får jag komma in?’.


Det polska arvet är fortfarande starkt i Hamtramck. Runt fyrahundra deltar i den polskspråkiga söndagsmässan i S:t Florian-kyrkan. Prästerna Mirek Frankowski och Jozef Luzinski ger nattvarden.

Fader Mirek släppte in mannen, berättar Mitch och Aurelia.

– Tydligen skulle han komma tillbaka till kvällens mässa.

Mitch och Aurelia driver en nattklubb i centrala Detroit. Precis som Saad Almasmari är de måna om att lyfta fram det positiva med Hamtramck. Mitch Jaworski säger att det mest är folk som inte känner några muslimer som är rädda för dem.

– De är rädda för något de inte känner till.

”Vi har sänkt volymen. Kyrkan som ligger bredvid här hörs mer än vad vi gör, säger imamen Mohammad Fakrul Islam, föreståndare för Al-Ihsan-moskén.

Det är söndag när vi knackar på i hans moské, som ligger i en gammal tegelbyggnad som en gång hyste en polsk-amerikansk begravningsentreprenör. På den mjuka heltäckningsmattan i bönesalen sitter grupper av pojkar och vaggar fram och tillbaka, samtidigt som de mumlar verser ur Koranen.

– Vi har Koranskola på helgerna. Och en trappa upp sitter flickorna och studerar, säger Mohammed Fakrul Islam och gör en gest uppåt.

Han är en man i 40-årsåldern, klädd i välstruken grå långskjorta och vit liten mössa på huvudet. En amerikansk medborgare som växte upp i Bangladesh och som talar om religionsfriheten som en grundlagsskyddad rätt.

– Lyssna? Hör ni?

En metallisk klang av kyrkklockor tränger in i moskéns lilla kontorsrum. De kommer från S:t Florians polskkatolska kyrka, mindre än hundra meter bort.

– Det är så det ska vara. Alla har rätt att praktisera sin religion. Och bredvid oss här på gatan ligger en spritbutik. That’s America.

Spritbutiker och barer spelar ofta en viktig roll i den antimuslimska propagandan när Hamtramck beskrivs som ”Shariahville” på nätet. Somliga fruktar att alkohol ska totalförbjudas, nu när muslimer är i majoritet i city council. En lokal ordningsstadga beskrivs ibland som första steget mot sharialagar: stadgan förbjuder barer från att etableras inom 500 fot (ungefär 160 meter) från en moské eller en kyrka.

Spritbutiken ”The Red Caboose” ligger ett par hundra meter från Al-Ihsan-moskén, precis utanför den förbjudna zonen. Imamen Mohammad Fakrul Islam ler när den kommer på tal.

– Jag har inget emot att spritbutiken är där. För mig funkar inte religionen så, att man ska förbjuda olika saker i samhället. Jag försöker lära folk som kommer hit att inte dricka i stället.


I den antimuslimska propagandan om Hamtramck talas det inte sällan om spritbutiker och barer: ska spritbutikerna stänga nu när det är muslimsk majoritet i stadshuset? Några sådana planer finns dock inte.

Medan vi pratar fylls moskén av fler och fler män. Det börjar bli dags för bön. Imamens tolvårige son Mahmood reser sig från sina koranstudier och går fram till en mikrofon. Mahmood anses ha församlingens vackraste röst och får ofta sköta böneutropen. Nu står han i strumplästen på den vinröda och blå heltäckningsmattan medan hans röst på arabiska ljuder ut över kvarteret, bort till spritbutiken ”Red Caboose” och S:t Florians katolska kyrka och ännu längre bort.

– Allahu akbar! Det finns ingen Gud utom Gud. Kom till bön, kom till bön!

Efter bönen flockas en grupp killar mellan nio och tretton år kring oss. Nyss satt de och vaggade fram och tillbaka och rabblade koranverser. Nu äter de mexikanska majschips från små påsar och snackar slängigt om amerikansk fotboll, dataspel och roliga Youtubeklipp.

Killarna har blivit nyfikna på oss eftersom de hört att vi kommer från Sverige. Känner vi möjligtvis Sveriges största stjärna? Youtubeidolen som pratar så roligt samtidigt som han spelar dataspel?

– Gör ni det? Känner ni Pewdiepie?

Konflikterna om vilka som ska få höra till ett land och vilka som ska stängas ute från gemenskapen är inte unika för USA. Sådana diskussioner finns i alla länder, inte minst i dagens Europa, och debatten har inte sällan inslag av rasism.

I Sverige levde romer långt in på 1900-talet i praktiken som statslösa i Sverige, utan medborgerliga rättigheter. Romska familjer förbjöds att stanna längre än tre veckor i samma kommun. De tvingades till ett kringflackande liv, till att leva utanför samhället. Det var en medveten politik:

”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet”, slog en svensk statlig utredning fast år 1923.

Året innan hade Statens institut för rasbiologi grundats i Uppsala, efter ett beslut i Sveriges riksdag. Institutet, som lades ner 1958, genomförde ”rasbiologiska undersökningar” på över 100 000 svenskar. Att mäta samers skallar ansågs viktigt.

Institutets syfte var att få en ”fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik”. Rasbiologiska institutets grundare Herman Lundborg ville hindra ”rasblandning” och ansåg att samer var ett lägre stående folkslag. Den svenska rasismen var inget som det offentliga Sverige skämdes för – tvärtom var den en källa till nationell stolthet. Svenska politiker kunde, som socialdemokraten Arthur Engberg år 1927, skryta om att den svenska bonde- och arbetarbefolkningen var av ”en kvalitetsras”.

Liksom USA har även Sverige haft egna diskriminerande raslagar. Fram till 1860-talet var judar i Sverige förbjudna att gifta sig med ickejudar, samt att vara lärare eller statstjänstemän. Judar fick dessutom bara bo i vissa städer. Att utöva samisk religion förbjöds 1695, och in på 1960-talet var skolbarn förbjudna att tala samiska. Och så sent som 1954 gällde ”Lagen om inreseförbud för zigenare”, som uttryckligen förbjöd romer från att komma in i landet.

Romer, samer och judar utsätts fortfarande för hat och rasism. Men i dagens svenska och europeiska debatt är det, precis som i USA, ofta muslimer som pekas ut som djupt annorlunda och hotfulla.

Kan man lita på muslimer? Kan man vara muslim och fransman? Kan man vara muslim och svensk? En lång rad av politiska ledare göder ständigt misstron mot muslimer. Nationella Frontens ledare Marine Le Pen har jämfört muslimer med nazister, och i en debattartikel i Aftonbladet 2009 pekade SD-ledaren Jimmie Åkesson ut muslimer som samhällsskadliga:

”Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.[…] Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget.”

En annan fråga är: Vad ska en människa som pekas ut som ett hot göra för att bevisa att hen inte är det?

I fånglägret i Heart Mountain trängdes japansk-amerikaner en gång runt soldatvärvningskontoret för att få möjlighet att bevisa, i strid, att de verkligen var riktiga amerikanska patrioter och inte någon ”fienderas”. I Gillette bedyrar hotellägaren och muslimen Aftab Khan sin djupa kärlek till Wyoming och till USA, för alla som vill lyssna.

Och i Hamtramcks stadshus?

Där betar ledamöterna i city council sig tålmodigt igenom dagordningen, punkt för punkt. Telefonsystemet, nya stadsbussrutter, sophämtningen efter Labor Day-festivalen som inte fungerat bra.


”Jag valdes inte till councilmember för att jag är muslim, utan för att jag lovat att jobba hårt för Hamtramcks invånare”, säger Saad Almasmari.

Under allmänhetens talartid ställer sig Iwona Rusan, kvinnan som störs av sin grannes ständiga böneutrop, i talarstolen. Hon säger hon att hon verkligen inte har något emot böneutrop från moskéer, men att privatpersoner inte kan tillåtas pumpa ut högtalarförstärkta böner från morgon till kväll.

– Jag har vänt mig till polisen, men de kunde inte göra något. Jag har skickat mail till stadens tjänstemän. Men jag skickas bara runt som en pingpongboll!

När Iwona Rusan talat färdigt vänder sig en av de muslimska ledamöterna, Inam Miah, till henne. Han räcker fram sitt visitkort.

– Hör av dig till mig efter mötet. Jag kan tala med din granne, säger Inam Miah.

Saad Almasmari nickar mot Iwona Rusan från sin plats.

– Vi hjälper dig. Så här ska du inte behöva ha det, säger han.

Så är det dags för trohetseden. Ledamöter, tjänstemän och åhörare reser sig upp och vänder sig i riktning mot den amerikanska flaggan, som står i ett hörn.

Inam Miah, Saad Almasmari och de andra ledamöterna som styr ”Shariahville, USA” lägger högerhanden på sina hjärtan.

De öppnar sina munnar.

Deklarerar:

– ”Jag svär trohet till Amerikas Förenta Staters flagga, och till republiken som den står för, en odelbar nation under Gud, med frihet och rättvisa åt alla.”

En artikel av

Text Niklas Orrenius
Foto Anders Hansson

Hur jobbet gick till

Hur är det att pekas ut som fienden, att leva som muslim i ett land där en av presidentkandidaterna pekar ut muslimer som hot? DN:s team tillbringade tio dagar i Wyoming, där historien och nuet möts. Vi följde muslimer i staden Gillette, vars nya moské väcker rasisters vrede. Vi intervjuade antimuslimska Trumpanhängare som bränner Koranen. Vi besökte även Heart Mountain några mil bort, där resterna av ett gammalt fångläger finns. Här spärrades japansk-amerikaner in under andra världskriget, enbart på grund av sitt ursprung. Slutligen reste vi till Michigan, där staden Hamtramck väckt uppmärksamhet på grund av att en majoritet av de styrande politikerna är muslimer.

Om skribenten

Niklas Orrenius är reporter på DN och aktuell med boken “Skotten i Köpenhamn”. I torsdags meddelades att han får Teskedsordens stipendium 2016 för sitt arbete med att “kartlägga och synliggöra tolerans, främlingsfientlighet och politisk extremism”. Stipendiet är på 50 000 kronor.

Om fotografen

Anders Hansson utsågs i år till Årets fotograf i Årets bild-tävlingen. Han fick utmärkelsen för sin “vilja att berätta viktiga historier” och för att han skildrat nyhetshändelser världen över “med djup, bredd och kunnighet”. Juryn framhöll hans “uttrycksfulla och effektiva nyhetsbilder och mångbottnade porträtt”.​

Dela med dina vänner

Berättelsen i korthet