Bildspecial: Konsten att ta farväl
Kapitel

Fokus.

Åsas farväl

Hur säger man adjö när ­någon ska dö? Åsa Skogberg bjöd in till en sista fest. DN:s Paul Hansen ­skildrar hennes avsked i 20 bilder.

Dela med dina vänner


Kramas
”Mamma jag älskar dig.”
Åsas fjortonåriga dotter Andrea virvlar in i rummet, lämnar dörren mot korridoren öppen och tar med sig ett somrigt tvärdrag. Hon lutar sig över sin mor och ger henne en lång kram. Kind mot kind. Åsas händer ligger kvar på täcket, hon kan inte längre krama sina barn. Cancern påverkar nerver och rörelseförmåga.
”Jag älskar dig lilla Andrea, vad fin du var i tisdags. Det luktar choklad om dig.”


Vänner
Det är fyra år sedan insjuknandet. Trots sin sköra hälsa har Åsa arbetat vidare med sitt konstnärskap. Så sent som förra året hade hon en utställning på Millesgården med namnet ”Close, closer, closed”. Idag har Håkan samlat vänner till en lunch. Anne, Lotta, Andrea och transplantationsvänner väntar inne på Röde Orm.


Skratt 
Operationer. Cellgifter, benmärgstransplantation.
Oro, hopp, förtvivlan och så hopp igen. Åsa är sliten men orkar ändå vara närvarande och glad. När Johnny får en skämt-tröja under rubriken internt skämt spiller glada skratt långt ut på Hornsgatan.


Rädsla
Åsa, omgiven av vännerna Lotta, Andrea, och Anne.
”Det låter kanske makabert men jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att förlora mina vänner. Min familj. Dö är ju att dö och då finns ju inte jag. Jag vill att det ska vara precis som till mitt bröllop. Jag att det ska vara roligt, jag vill leva ända till slutet.”

 

500 kronor 
Tillsammans med Åsas andra kompisar håller vängruppen Delta med Lena Ryman och Andrea Hvistendahl i spetsen som bäst på att hjälpa Åsa med avskedsfesten. Samkvämsplanering är sedan länge nätverkets paradgren, Vängruppen startade för femton år sedan och organiserar tematräffar fyra gånger per år. ”Vi turas om att ordna träffarna och det kostar femhundra kronor. Det är samma knappa budget nu som då. Det blir mindre och mindre sallad och mer och mer vin.”


Fågelsång 
Rum 12 på Ersta hospice.
De höga glasdörrarna mot terrassen står på vid gavel.
Fågelsång. Trafikbrus, lastbilar med nyutexaminerade studenter skrålar förbi på Folkungagatan. Sjuksköterskor kommer in med jämna mellanrum, rättar till en kudde, kontrollerar medicinering, ger lite massage. Det susar rytmiskt från en maskin som ger extra syre. Stina och Andrea, de vuxna försöker förklara det oförklarbara för barnen. Ibland kan en ordlös kram säga det mesta.


Rubrik


Festen 
”Vad fan. Begravning? Då får man ju inte höra snacket efteråt.”

Idén om att hålla en avskedsfest kom när pappa Staffan och mamma Yvonne var på besök. Åsa ville gärna överlåta begravningsplanerna till föräldrarna.

Men det blev ingen fest hemma hos vännen Andrea. Åsa blev för svag och istället flyttades festen till henne på Ersta. Mat, chips, smörgåstårta, vattenmelon, ostbågar, godis. Håkan höjer glaset för sin hustru.


Dörren 
”Hur länge har ni varit här?”
Andrea kramar om pappa Staffan. Sorlet från vänner och familj letar sig in till Åsa som vaknar till ett par gånger inne i rummet. Hon vet att barnen inser vad som kommer att ske. Hon har märkt att Andrea pratar mycket och är närvarande i rummet. Leonidas sorg är tystare, med raka, genomträngande frågor. “Är det bara mammor som får cancer?”


Frågor 

Åsa Skogberg finns inte mer. Nattvakande brodern Peder har ringt in familjen som samlas på Ersta hospice. Mamma Yvonne tröstas av sonhustrun Caroline.

Ett levande ljus står vid sängkanten. En ensam blomma i en vas.

Det är till en början ganska tyst i rummet, tills barnen, på barns vis ställer de bra frågorna. De enkla.

”Hur märkte du att hon var död?”

”Hon slutade andas.”


Minnas 

Tiden står stilla. Familjen dröjer sig kvar en lång stund. Gråten blandas allt mer med skratt, även de många ljusa minnen gör sig påminda.

Staffan öppnar ett skåp och därinne står, öl, vin och Baileys. Fredrik är snabbast av de fem bröderna och utbrister skrattande, ”Den där har syrran lovat mig!”

Åsas far Staffan får en lång kram av sin son, Leonidas sitter i pappa Håkans knä.

”Nu är det upp till oss att minnas henne.”

”Ja, men jag skulle hellre vilja ha henne levande.”


Vården 

Trängsel är ett kvitto på kärlek. Besöken är många, det är ofta trångt i rummet. Inte sällan spiller det ut i korridoren, terrassen och intilliggande allrum. Personalen utför sin vårdande omsorg i slalom kring lekande barn, oroliga föräldrar och vakande vänner. Bröder som stannar kvar till fyra på natten, glatt inmundigandes Åsas hela förråd av gin och tonic är inget problem. Is till groggen? Det ordnar vi. Åsa har bara goda ord att säga om Ersta Hospice.

”De är fantastiska här. Så tillåtande.”


Efteråt 
Åsa ligger i sin säng. Blusen som är arvegods från mormor May, runt halsen ett egentillverkat halsband, kvinnotecknet i bankade länkar. Det ser nästan ut som om hon sover. Martin, Peder, Fredrik, David och Adam har inte längre någon storasyster.
”Vi har mist vår bästa spelare.”


Rubrik
Text


David Bowie 
Håkan och vännerna gör iording innan minnestunden på Edsbacka Wärdshus. Ett hundratal släktingar och vänner samlas till tonerna av David Bowie, Thin Lizzy, Grace Jones och Lise & Gertrud följs av mingel och mat ute. Pia Kristofersson håller i ceremonin.


Farväl 

Åsas bror Peder och tröstas av sina barn Vera och Ivan. Martin och de andra i familjen väntar på sin tur att lägga blommor vid urnan. Det tar en stund, ett hundratal vänner köar för att ta farväl.


Allt 
”Åsa var så mycket, Åsa var allt.”
Håkan håller begravningstal för familj och vänner vid middagen på Edsbacka Wärdshus. Tårar och skratt. Sorg och glädje. Åsa är djupt saknad.


Hemmavid
Leonidas och Håkan samlar sig en stund innan urnan ska sättas i jorden.
Sollentuna kyrkogård. Här ska Åsa vila. Staffan och Yvonne har tillsammans med Åsa valt platsen. Ett par hundra meter från brodern Peder och sedan lika långt till dem. Gångavstånd.

Text och foto Paul Hansen

Berättelsen i korthet