Kapitel 1. Moskén i cowboyland

 
Mujahid Khans moské ligger i cowboy country, i staden Gillette i USA:s minst befolkade delstat Wyoming. Prärien runt omkring är karg som ett månlandskap.

Under två timmars bilfärd från flygplatsen ser vi knappt ett enda träd. Bara oändliga gulbruna gräsytor, ärrade av 150 års jakt på fossila bränslen. Här finns många dagbrott där kol bryts, och ännu fler borrhål efter olja och gas.

De få fordon vi möter är maffiga pick-up-bilar eller lastbilar, ofta med reklamklistermärken för gruvutrustning eller oljebolag. Överallt står oljepumpar, så kallade ”nodding donkeys”, och nickar långsamt. Hjordar med svarta köttnötdjur avtecknar sig mot det brungula gräset. Underjordiska kolbränder är ett problem för ranchägarna. När kolet i jorden brunnit upp blir marken porös. Boskapen kan ramla ner i håligheterna som skapas.

Wyoming är till ytan större än halva Sverige. I minst 12 000 år har människor levt här. Amerikas ursprungsbefolkning, med stammar som arapaho, shoshone, lakota, sioux, cheyenne, finns kvar – men är kraftigt marginaliserade.

På 1800-talet trängdes ursprungsbefolkningen undan när cowboys, guldletare, lycksökare och järnvägsarbetare drog till Wyoming. Flera blodiga slag stod mellan amerikansk militär och indianstammar som försökte försvara sig och den mark som plötsligt stals framför deras ögon. I ursinne över den brutala kolonisationen började urbefolkningen attackera resande vagnskonvojer på väg västerut. Militären vann till slut. Indianerna tvingades in i reservat som i praktiken ofta blev betydligt mindre än vad som utlovats från Washington.

I fjärran ser vi ett koltåg rulla, över en kilometer långt. När järnvägen en gång drogs genom Wyoming behövde rallare och andra arbetare någonstans att bo och handla. Byar byggdes upp på några dagar och övergavs sedan igen, när arbetslagen drog vidare. Men några orter överlevde som centralorter för cowboys, ranchägare och andra som vistades i det ödsliga landskapet. Staden Gillette, döpt efter järnvägsingenjören Edward Gillette, var en av dessa. I början av 1900-talet fanns här postkontor, salooner, hotell, smedjor, sadelmakare, spelhålor samt bordellen Pea Green. Bordellens ägare var Gillettes borgmästare, en man som med revolver i hand beordrade sheriffen att ”inte lägga sig i” när han hade en konflikt. Borgmästaren ägde även stadens lokaltidning, och såg till att det aldrig skrevs något ofördelaktigt om honom eller hans bordell.

Det var vilda västern, med slagsmål och mord. Cowboys drack sig fulla och sköt varandra på grund av kvinnor eller spelskulder. I en utställning på Gillettes historiska museum finns ett citat:

”På den här tiden fanns bara två sorters män i Gillette: de som spelade poker, och de som inte gjorde det”.

En av de män som inte spelade poker var Zarif Khan.

Han hade växt upp i en liten by i gränstrakterna mellan det som i dag är Pakistan och Afghanistan. Som 30-åring tog han sig 1907 till Bombay och steg på en båt mot Seattle på USA:s västkust. Likt miljoner andra vid den här tiden emigrerade han till USA, med drömmar om att slippa fattigdom och få ett bättre liv.

Zarif Khan tog sig österut i det nya landet. 1909 kom han till Wyoming och etablerade sig som försäljare av snabbmat. Hans specialitet var tamales, mexikanska majsdegsknyten fyllda med kött, serverade svepta i majsblad. I början sålde han sina tamales till fots. Han promenerade med ett ok över axlarna och en hink med sina avlånga bladknyten på varje sida. 1916 hade han sparat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa en liten restaurang. Han kallade den ”Louie’s”.

Förutom tamales serverade Zarif Khan hamburgare, pajer, grytor och glass. Han jobbade jämt och höll alltid öppet, sju dagar i veckan, året om. Och medan en del andra butiker hade ”No indians”-skyltar i fönstret så var alla välkomna att äta på Louie’s.

Trots att Louie’s stängde för över femtio år sedan, så lever minnet av Zarif Khan och hans mat i Wyoming. I somras berättade The New Yorker om Zarif Khan. Tidskriftens reporter mötte åldrade Wyomingbor som brast ut i hyllningar till Zarifs omsorgsfullt tillagade hamburgare, ”historiens godaste”.

”Louie” eller ”Louie Tamale” skulle bli Zarif Khans smeknamn. Namnet satte sig så djupt att även hans ättlingar i dag refererar till honom som Louie. Och hundra år efter att hans restaurang öppnade skulle de, ”Louie” Khans yngre släktingar, öppna en liten moské i Gillette.

När vi börjar närma oss Gillette dyker de första skyltarna med valreklam upp i folks trädgårdar. ”TRUMP-PENCE” står det vid en påkostad villa i blockhusstil. Utanför en bilskrot har någon hissat en stor Trumpflagga. Wyoming är en konservativ delstat. Inga Clintonskyltar syns.

Samtidigt hör vi Donald Trump prata i bilradion. Den republikanska presidentkandidaten talar inför en högerkristen grupp i Washington DC. På mötet – Values Voter Summit heter det – understryker Donald Trump ”vårt kristna arv”.

Politiker som Hillary Clinton har övergett de troende, säger Donald Trump. Om han själv blir president så kommer ”vårt kristna arv att uppskattas, skyddas och försvaras på ett sätt som ni aldrig har sett förut.” Nationen är delad, säger Trump, den är ”väldigt väldigt delad”.

– Och det som kommer att leda oss tillbaka till enighet, det är vår tro på Gud och det som Han lär ut.

Bilradion sprakar till när vår Chevrolet-SUV kör bakom en kulle. Ljudet försvinner. När vi kommer ut ur radioskuggan igen håller Donald Trump fortfarande på med att i sändningen knyta idén om USA hårdare till ”det kristna arvet”.

Så går han över till att misstänkliggöra muslimer, framför allt flyktingar från Syrien. Det är fel att ge syriska muslimer asyl eftersom de kan vara terrorister. Att låta dem komma till USA kan innebära en ”katastrof för vårt land”. Flyktingströmmen kan vara en ”trojansk häst”, säger Trump till den konservativa, kristna publiken.

– När ni tittar på bilder från flyktingströmmen så ser ni människor med mobiltelefoner. Mobiltelefoner. Och några av mobiltelefonerna har IS-flaggan tryckt på sig.

Det är Obama och Hillary Clinton som skapat IS, påstår Trump. Han fortsätter sitt tal med att hylla Phyllis Schlafly, en högerkristen debattör och antifeminist som nyligen dog, 92 år gammal.

Phyllis Schlafly var, precis som Donald Trump, en starkt splittrande figur inom amerikansk politik, även i det republikanska partiet. Genom att mobilisera miljoner konservativa kristna lyckades hon på 1970-talet att stoppa en stor jämställdhetsreform, ERA. Hon drevs av en religiös övertygelse och ansåg att USA:s beslut att tillåta abort legaliserade ”mördandet av miljoner ofödda bebisar”.

Kvinnans plats är i hemmet, menade Phyllis Schlafly, som från talarstolen brukade tacka sin äkta make för att han lät henne komma ut och hålla tal. 2007 fastslog hon att våldtäkt inom äktenskapet inte är att betrakta som våldtäkt:

– Genom att gifta sig har en kvinna gett sitt medgivande till sex, och jag anser inte att man kan kalla det våldtäkt.

Innan Phyllis Schlafly dog hann hon ge Donald Trump sitt fulla stöd. Nu tackar Trump genom att hylla Schlafly som en kristen patriot som, liksom han själv, alltid satte USA först.

– Gud välsigne er, avslutar Donald Trump sitt tal i radion.

Framme i Gillette kör vi mot golfbanan. Moskén som Zarif Khans ättlingar öppnat ligger här, i en liten röd villa på Country Club Road som för ett drygt år sedan köptes loss av tre bröder i Khan-familjen. ”QUERESHA MASJID” står det på en prydlig vinröd skylt vid infarten. Masjid betyder moské på arabiska.

– Queresha var min mamma, säger Zanfar Khan, en man i 55-årsåldern med en välansad smal mustasch och vänliga, lite sorgsna ögon.

Zanfar Khan kom till USA och Wyoming som ung man på 1980-talet, från Bara, den fattiga by i Pakistan som i stort sett alla Khans i Wyoming härstammar ifrån. Den en gång så fattiga tamaleförsäljaren Zarif ”Louie” Khan blev med åren en välbärgad man, som skickade mycket pengar till sina pakistanska släktingar i Bara. Han finansierade flera skolor och moskéer i Pakistan.

På 1950-talet åkte han tillbaka till sin barndomsby i syfte att hitta en hustru. Den drygt sextioåriga pakistansk-amerikanske restaurangägaren gifte sig i ett arrangerat äktenskap med femtonåriga Fatima. Hon flyttade med honom till Wyoming och de fick sex barn ihop. När Zarif dog på 1960-talet var hans änka Fatima Khan 26 år gammal. Hon var en handlingskraftig ung kvinna, fast besluten att skapa sig ett eget liv, delta i föreningslivet och tjäna egna pengar. Hon anlitade en engelsklärare för att lära sig språket bättre, och aktiverade sig i den lokala hem-och-skola-föreningen.

Tillsammans med en bror som flyttade hit från Pakistan köpte Fatima år 1972 ett hotell.

Det blev starten för en ny era i historien om familjen Khans liv i Wyoming: hotelleran. Fler Khan-släktingar anlände från Pakistan, lockade av den amerikanska drömmen. De bildade familj, skaffade barn, jobbade sig upp. Och om de blev framgångsrika så köpte de sig ofta ett hotell, och hämtade ännu fler släktingar som kunde hjälpa dem att driva det.

I dag lever över 150 Khan-släktingar i Wyoming och delstaterna runt om.

Zanfar Khan, den mustaschprydde mannen i 55-årsåldern, är en av släktens hotellägare. Tillsammans med två bröder anslöt han sig på 1980-talet till sina släktingar i Wyoming. Zanfars första jobb i USA var att packa varor i en stormarknad. I dag driver han ett litet hotell i Gillette.

Zanfar möter oss utanför moskén, på garageuppfarten. Där finns också en basketkorg där ett gäng yngre medlemmar i släkten Khan är djupt inne i en intensiv och prestigefull match. Några har jeans och t-shirt. Andra är klädda i traditionella pakistanska kläder med långa skjortor och runda mössor. Alla låter väldigt amerikanska när de pratar, med godmodigt avslappnade gliringar:

– Look at this guy, thinks he’s the master of basketball.
– No pressure!
– Make the shot, Tariq!
– Block it!

På en vanlig kvällsbön kommer ibland bara två-tre stycken hit för att be.

– Du vet, 95 procent av muslimer i USA ber inte fem gånger om dagen. Så är det i vår släkt också. Men till eid kommer de, säger Zanfar.

41-årige Aftab Khan är en av 95-procentarna. Han är en atletiskt byggd affärsman som tävlade i simning när han var yngre.

– För mig och många av oss är moskén främst en plats att träffas på vid högtider. Något som binder oss samman, som familj. Och som muslimer.

Aftab föddes i Wyoming. Han gillar fotbollslaget Denver Broncos och står politiskt till höger. Han talar ofta och gärna om hur viktigt det är att hårda miljökrav inte tillåts sätta käppar i hjulet för traktens gruvindustri.

– Åttio procent av våra hotellgäster har med gruvnäringen att göra.

Aftab Khan äger och driver flera hotell och är en välkänd näringslivsprofil i trakten. Men det senaste året har den inte särskilt religiöse Aftab även kommit att bli ett ansikte utåt för moskén. Han har chockats över den hatfulla retoriken mot honom och hans familj.

– Det är nästan bara vi i familjen Khan som är muslimer här. Så när folk protesterar mot moskén och mot muslimer – då är det egentligen min släkt de protesterar mot.

Queresha Masjid är delstaten Wyomings tredje moské, och gruvstaden Gillettes allra första. Sedan moskén öppnade har en högljudd grupp lokala rasister protesterat. För några veckor sedan brände en grupp som kallar sig ”Amerikaner för ett tryggt Wyoming” ett exemplar av Koranen i en av stadens parker. Chelsea Roan, ”vit nationalist” och en entusiastisk Trumpsupporter, höll i tändaren. Hon skrek okvädingsord om muslimer, som hon anklagade för att ”skära av unga flickors klippor”.

Aftab Khan skakar på huvudet åt koranbränningen.

– Jag förstår inte varför någon vill göra så.

Fast egentligen förstår han. Hat mot muslimer är en av de verkligt starka strömningarna i vår tid. En färsk undersökning från University of Minnesota visar att andelen amerikaner som ogillar muslimer har ökat kraftigt de senaste tio åren. 45 procent uppger att de ogillar muslimer – för tio år sedan var den andelen 26 procent.

Runt 3,3 miljoner muslimer lever i USA, enligt en uppskattning från Pew Institute. En Pew-undersökning visar att 14 procent av alla amerikaner tror att ”runt hälften” av muslimer i USA är ”anti-amerikanska”. Bland amerikaner som stöder republikanska partiet är andelen som tror att hälften av USA:s muslimer är fiender till nationen ännu större: 19 procent.

– Sedan moskén öppnade har jag fått flera hot. Jag har hört och läst en oändlig mängd hatiska och elaka kommentarer om oss. Somliga säger att de ska kasta bacon på oss och att de ska driva ut oss ur Wyoming. Vilket känns oerhört märkligt med tanke på att min släkt har levt här i flera generationer. Jag tror att det är svårt att hitta en person som är mer rotad i Wyoming än jag, säger Aftab Khan.

Hans tioåriga dotter Sophia Khan kommer fram och hälsar. Vanligtvis går hon i t-shirts och gymnastikskor, men eftersom det är eidfirande har hon satt på sig praktfullt glittriga pakistanska kläder. Sophia har hört om protesterna mot moskén.

– Det är läskigt att folk inte gillar oss. Folk som aldrig ens har träffat oss.

Sophias faster Shabnam Khan nickar. Hon är 29 år gammal och en av släktens många akademiker. När Shabnam var yngre och gick på high school var hon med i debattlaget och fick en rad utmärkelser. Sedan läste hon mikrobiologi på Wyoming State University. I dag driver hon ett hotell i grannstaden Sheridan.

– Vi är helt vanliga amerikaner. Jag kan inte minnas att vi haft något problem med vår tro förrän nu. Möjligtvis att jag fick höra något i skolan precis efter elfte september-attackerna. Men nu med moskén så är det mycket värre, folk pratar om sharia, om jihad. Det är som om folk pratar om oss bakom våra ryggar, säger Shabnam Khan.

”Donald J. Trump kräver ett totalt och komplett inreseförbud för muslimer tills vårt lands representanter kan begripa vad som händer”, löd pressmeddelandet som skickades ut den 7 december 2015. Senare har han omformulerat inreseförbudet till att gälla personer från ”länder där det finns terrorism riktad mot USA, Europa eller våra allierade”.

– Folk blev så upprörda när jag använde ordet muslimer, så nu talar jag om territorier i stället, sa Donald Trump i en intervju med NBC i somras.

Han har även börjat tala om ett ideologiskt test – ”ett extremt, extremt test” – för att se till att enbart människor med värderingar som Donald Trump anser vara acceptabla ska släppas in i landet.

Många i familjen Khan anser att de återkommande antimuslimska protesterna och koranbränningarna ytterst har med Donald Trump att göra.

– De som bränner Koranen här i Gillette uppfattar att det är rätt att göra så. Trump har ju pekat ut muslimer som farliga och ett hot mot USA, säger 22-årige Mujahid Khan.

Mujahid jobbar i en möbelaffär och är en av få riktigt fromma medlemmar i den måttligt religiösa Khan-släkten. Han är född och uppvuxen i Wyoming, men har även varit i Pakistan några år för att studera Koranen. I brist på en riktig imam är det Mujahid som leder bönen i moskén.

– Allahu akbar, Gud är större, börjar han på arabiska.

Så stakar han sig lite grand. De runt femtio som denna eid al-Adha knäböjer framför honom betraktar honom välvilligt. Mujahid är inte jättebra på arabiska, men det gör inte så mycket. Det är ändå nästan ingen i lokalen som förstår det. En del kan pashto, språket som talas i släktens gamla by i Pakistan. Men inte de unga Khanarna, eller de indonesiska köksarbetarna som sitter längst bak.

Engelska, däremot. Det förstår alla.

– Varför tar du inte det på engelska, så att folk kan följa med! uppmanar en Khan-släkting i vit skjorta och slips.

– Okej, säger Mujahid.

Så kör den unge böneledaren en sorts islamgrundkurs på engelska för sina religiöst ovana släktingar. Han berättar att en muslim måste kunna skilja mellan tillåtet och förbjudet, mellan haram och halal.

– Det måste ni lära era barn. Ni kan också skicka dem till muslimskt sommarläger om ni vill.

Mujahid Khan visar exakt hur och när man ska knäböja och vad man ska mumla vid bönen.

– När imamen säger ”Allahu akbar”, lägg era händer längs kroppen. Så repeteras det tre gånger, ”Allahu akbar”. Och då sammanför ni era händer. Sedan kommer jag säga en sura, en koranvers. Sedan blir det Allahu akbar igen. Har ni några frågor?

Bönen börjar. En mobiltelefon piper. Mujahid tittar kort åt det håll där ljudet kom från, och fortsätter sedan med läsningen av Koranen.

Kristendomen och islam har många beröringspunkter. Berättelsen om Abraham som var villig att offra sin son till Gud finns både i Bibelns Gamla testamente och i Koranen. Eid al-Adha firas till minne av Abraham, eller Ibrahim som han heter i Koranen, och hans beredvillighet att offra det som han hade kärast till Gud. Det ska vara en dag då människorna försonas med sina föräldrar, sin släkt och sina vänner.

Även om Khanfamiljen generellt inte är särskilt konservativ i religiösa frågor – få kvinnor bär exempelvis slöja – så är moskén könsuppdelad. När bönen är över reser sig de manliga gudstjänstfirarna, kramar om varandra och önskar glad eid.

De sätter på sig skorna och går ut på gårdsplanen. Därute står redan kvinnorna, som bett i en egen lokal.

Några börjar spela basket ute på gården. Andra smakar på starka maträtter som de indonesiska köksarbetarna dukat fram.

Ning Augusti Mulyaningsih heter en av indonesierna. En 43-årig kvinna i MC-jacka och stickad Harley-Davidson-mössa som jobbar på en japansk restaurang i Rapid City i grannstaten South Dakota. Sedan 2007 har hon bott och arbetat på olika krogar i USA. Hon lever snålt och skickar varje månad hem pengar till Djakarta så att hennes artonåriga tvillingar ska kunna läsa på universitetet. Det är den amerikanska drömmen – att jobba hårt för att ge sina barn en bättre framtid.

– Jag har inte sett mina barn särskilt mycket de senaste nio åren. De bor med sin mormor, säger Ning Augusti Mulyaningsih.

Hon önskar att hon var amerikansk medborgare, så att hon fick rösta i presidentvalet.

– Då skulle jag rösta på Hillary. Trump och hans anhängare verkar tro att alla muslimer är terrorister.

Ning Augusti Mulyaningsih ler lite snett när hon säger det. Blicken under mössan glimmar till. Det finns en särskilt grym ironi i att peka ut just henne som terrorist.

År 2003 jobbade hon på femstjärniga Marriott Hotel i Djakarta när en självmordsbombare utlöste sen sprängladdning som dödade tolv och skadade 150. Ning Augusti Mulyaningsih var nära att dö. Hon tillbringade de följande två åren på sjukhus, med oändligt många smärtsamma operationer.

– Jag har tvingats byta ut alla tänder och nästan hela ansiktet, säger hon.

Ning Augusti Mulyaningsih tror inte att Donald Trump bryr sig om att merparten av offren för islamistisk terrorism själva är muslimer.

– Han gillar inte muslimer, helt enkelt, säger Ning Augusti Mulyaningsih.

Aftab Khan, affärsmannen och hotellägaren, är inte lika säker. Han är republikan och anser att Donald Trump slår mot muslimer av populistiska skäl, för att han tror att det ger röster. Men det är olyckligt och farligt att sprida misstro mot en grupp människor, varav många är hårt arbetande amerikanska patrioter, menar Aftab.

– Det är svårt att stoppa in anden i flaskan när man väl har släppt ut den.

Mujahid Khan kommer gående från basketplanen, varm efter en intensiv match. Även han vill tala om sin oro för Trump.

– Vi är inga riktiga amerikaner i hans anhängares ögon. De förstår inte att riktiga amerikaner kan se olika ut.

Ända sedan den amerikanska revolutionen på 1700-talet och grundandet av USA har striden pågått om vilka grundläggande värden som landet ska byggas på. Vilka människor ska få ingå i republiken, och vilka får inte vara med?

När de nordamerikanska kolonierna förklarade sig självständiga från Storbritannien så byggde de sin nya federation på upplysningstankar om jämlikhet och frihet. Formuleringarna i självständighetsförklaringen från 1776 är klassiska, och har kommit att influera många statsbildningar. Där står:

”Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade jämlika, att de av sin skapare har utrustats med vissa obestridliga rättigheter och att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter.”

Men ”alla människor” betydde inte alla människor. Kvinnor hade inte rösträtt. Och indianer och svarta räknades inte, när Thomas Jefferson och de andra så kallade ”Founding Fathers” utropade republiken Amerikas förenta stater. Godsägaren Thomas Jefferson, USA:s president mellan 1801 och 1809, ägde själv hundratals slavar.

1790 antogs en lag som slog fast att endast ”fria vita personer” fick bli amerikanska medborgare. Efter inbördeskrigets slut 1865 avskaffades slaveriet i USA, och medborgarskapet öppnades även för svarta, eller ”personer med afrikanskt ursprung” som det hette i lagtexten. Men människor med asiatiskt påbrå stängdes fortfarande ute från den medborgerliga gemenskapen.

1882 klubbades ”The Chinese Exclusion Act” igenom – en lag som specifikt förbjöd människor födda i Kina från att få bli amerikanska medborgare. 1917 utökades förbudet till i princip hela Asien. Den som ansökte om medborgarskap måste vara antingen svart eller vit. Det ledde till rättsfall där araber, japaner, burmeser och andra ansökte om att få räknas som vita. Några lyckades bli klassade som vita – men oftast sa domstolarna nej.

1922 blev det ännu svårare, efter att Högsta Domstolen satt ned foten i ett rättsfall där en japanskfödd man som växt upp i Kalifornien, Takao Ozawa, ansökt om att få bli amerikansk medborgare. Högsta Domstolen konstaterade att Ozawas skinn visserligen var ganska ljust – men att han ändå inte kunde räknas som vit. Därmed fick han inte bli amerikansk medborgare.

Amerikanska politiker och jurister hymlade inte med att det handlade om raslagar. När USA 1924 i princip förbjöd arabisk och asiatisk invandring motiverades det med att landet skulle behålla ”den rasliga balansen av vårt folk” och att ”stabilisera den etniska sammansättningen av befolkningen”.

Den rasistiska lagstiftningen innebar att européer som emigrerade till USA ganska enkelt fick bli amerikaner – men att personer som tamaleförsäljaren Zarif Khan i Wyoming fick problem. År 1925 ansökte han om att bli amerikansk medborgare, berättar The New Yorker i sin artikel om Zarif Khan. Ansökan beviljades först, men efter fem månader fråntogs han sitt medborgarskap. Det spelade ingen roll att han var en omtyckt krogägare och respekterad invånare i Wyoming – en person född i bergstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan kunde varken betraktas som svart eller vit. Rätten slog fast att Zarif Khan var ”medlem av den gula rasen”, och att han därmed inte fick bli amerikan på riktigt.

Gradvis luckrades raslagarna upp. Bara några år efter att Zarif Khan fråntogs sitt medborgarskap öppnades åter möjligheten för människor med asiatiskt ursprung att bli medborgare. När nazisterna tog makten i Tyskland och på 1930-talet införde hårda raslagar, blev det allt mer pinsamt för USA att fortfarande ha kvar sin egen rasistiska lagstiftning. 1943 upphävdes ”The Chinese Exclusion Act”.

Men rasismen mot människor med asiatiskt ursprung var fortfarande officiell amerikansk politik. Under andra världskriget, efter Japans bombning av den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii 1941, så trappades förföljelsen mot japansk-amerikaner upp.

Och på en ödslig slätt i Wyoming, bara några mil från moskén i gruvstaden Gillette, finns resterna av ett gammalt läger som utgör ett av de kusligaste bevisen på det.

Läs kapitel 2 i reportaget.

En artikel av

Text Niklas Orrenius
Foto Anders Hansson