2–6 september 2015, Bodrum och Stockholm.
Det är egentligen inget ovanligt med Alan Kurdis död. Den treårige pojken från Kobane i norra Syrien drunknar i Medelhavet när en överlastad gummibåt med flyktingar på väg till Grekland kapsejsar.
Sådant händer hela tiden. Varje vecka drunknar runt hundra migranter i Medelhavet, enligt Röda korset. Det ovanliga den här gången är att en pressfotograf dokumenterar pojkens död.
Bilden som fick världen att dra efter andan. Foto: Nilufer Demir
Alan Kurdis kropp ligger i vattenbrynet med ansiktet nedåt. Röd t-tröja som halkat upp. Skorna kvar på fötterna.
Ingen som ser bilden kan förbli oberörd. Den sprids genast över världen. Flera ledare inom EU reagerar kraftigt på Alan Kurdis död. Bilden får dem att göra inkännande uttalanden om flyktingar.
– Som pappa känner jag mig djupt berörd. Storbritannien är en moralisk nation och vi ska ta vårt fulla moraliska ansvar, säger Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron.
En vecka efter Alan Kurdis död håller Stefan Löfven ett passionerat tal i regnet på Medborgarplatsen i Stockholm, inför 15 000 människor på en manifestation till stöd för flyktingar. Statsministern betonar EU:s gemensamma ansvar:
– Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt!
Stefan Löfven talar även om Sverige:
– Vi ska fortsätta vara ett land som bär solidariteten som vår största stolthet.
Applåderna är kraftiga och varma. Efteråt säger Stefan Löfven att ”luften blivit renare”. EU:s ledare är, tror han, på väg mot en mer generös hållning till flyktingar som söker skydd i Europa.
– Jag tror att det vänder nu, på riktigt.
En så liten pojke … Bilden var omöjlig att glömma. Den dök upp hela tiden: på Facebook, i tidningar, på tv. Den blev en påminnelse om vilken potentiellt dödlig situation vi befann oss i.
September 2015, Egypten och Turkiet.
Den 26-åriga tyskläraren Alia Al-Shami och den 30-åriga ekonomen Mohammed Ekrayem har redan flytt sitt hemland Syrien när bilden av Alan Kurdi dyker upp i deras Facebookflöden.
Alia och Mohammed. Syriska paret Alia Al-Shami och Mohammed Ekrayem är på flykt från sitt hemland och ser bilderna från Egypten. De funderar på att åka över Medelhavet men skräms av Alan Kurdis öde.
6 september: 15 000 människor deltar i flyktingmanifestationen i regnet på Medborgarplatsen i Stockholm. Statsminister Stefan Löfven håller ett passionerat tal.
Alia och Mohammed. Livet i Egypten blir omöjligt för Alia Al-Shami och Mohammed Ekrayem. De flyr till Turkiet, där Alias föräldrar bor.
De befinner sig i Egypten. De kan inte vara kvar där – men de vet ännu inte att de själva snart ska kliva i en smugglares överlastade gummibåt på en turkisk strand.
Alia och Mohammed växte upp i Damaskus, i stadsdelen Midan, där motståndet mot diktatorn Bashar al-Assad varit starkt. Sommaren 2011 såg Alia från sin balkong hur Mohammed tillsammans med tusentals andra gick ut och protesterade mot diktatorn. De var inte gifta då, men sedan flera år förtjusta i varandra.
Mohammed hade just gjort lumpen. Det var underbart att äntligen få skrika ut saker som han och kompisarna tidigare knappt vågat viska om. Vreden riktade sig mot Syriens president Bashar al-Assad och hans bror Maher al-Assad, befälhavare över Syriens republikanska garde.
– Vi skrek: ”Lyssna Bashar, du är inte en av oss! Ta Maher och lämna oss!” Eftersom vi var många kändes det inte farligt. De kan inte döda oss alla, tänkte vi.
Ett år efter demonstrationerna, sommaren 2012, hade protesterna och Bashar al-Assads brutala svar eskalerat till ett fullskaligt inbördeskrig. Delar av Damaskus låg i ruiner. Alia läste tyska på Damaskus universitet – men hennes gamla språklärare hade alla flytt kriget, hem till Tyskland.
Hösten 2014 flyr även Alia och Mohammed. Militären har knackat på hemma hos Mohammed för att tvinga honom att slåss på diktatorns sida.
Mohammed arbetar som ekonom på en klädfabrik i Damaskus. Han lyckas få en liknande tjänst i Egypten, på en klädfabrik i samma koncern.
I september 2015, när Alan Kurdi-bilden sprids över världen, har Alia och Mohammed levt i Egypten i ett år. Mohammed har fått sparken från fabriken. Regimen under Egyptens auktoritäre ledare Abdelfattah al-Sisi kräver att minst 90 procent av de anställda på landets företag måste vara egyptier. Mohammed får inte jobba kvar.
FN rapporterar om främlingsfientlig retorik mot syrier i egyptiska massmedier – och om fattigdom. 90 procent av de syriska flyktingarna i Egypten lever under FN:s fattigdomsgräns.
Alia och Mohammed har ännu pengar, men de kommer inte att räcka länge. De bestämmer sig för att åka till Turkiet. I bakhuvudet finns tankar på att försöka ta sig till Europa. Till Sverige.
Fast tanken på en smuggelbåt får Alia att må illa. Hon tänker på bilden av Alan Kurdi.
– En så liten pojke … Bilden var omöjlig att glömma. Den dök upp hela tiden: på Facebook, i tidningar, på tv. Den blev en påminnelse om vilken potentiellt dödlig situation vi befann oss i, säger Alia.
Så fort de landat i Istanbul inser de att livet för syriska flyktingar är svårt även i Turkiet. Alia blir brutalt och hånfullt behandlad av turkiska gränspolisen. De tar hennes pengar och hennes pass, spärrar in henne i flera timmar. När hon till slut släpps tvingas hon att betala böter för någon diffus förseelse.
I Istanbul tycks det omöjligt att få jobb. Priserna är höga jämfört med i Egypten och pengarna i kassan sjunker snabbt.
Alia och Mohammed följer nyhetsrapporteringen från Europa, där politiker diskuterar hur flyktingfrågan ska hanteras. De hör EU-ledare som Cameron och Löfven tala om medmänsklighet. En kväll ser de på tv hur flyktingar på en tågstation i Österrike får rosor av volontärer.
– Det var så annorlunda mot hur vi blev behandlade i Egypten och Turkiet, säger Alia.
Samtidigt läser de om europeiska politiker som talar om ”kaos” och att det är ”dags att sätta stopp”. Både Mohammed och Alia får en stark känsla när de är i Turkiet: Fönstret mot Europa är på väg att stängas. De tar kontakt med flyktingsmugglare, hör sig för om rutter och priser.
Mohammed har en bror i Askersund, som hyllar sitt nya hemland. Svenskar är trevliga och välkomnande, säger han. Och som flykting från Syrien kan man få permanent uppehållstillstånd.
Mohammed vill inte att Alia ska riskera livet i en överfull gummibåt. Han tänker åka själv. Då kanske Alia kan komma efter, med flyg. Gifta par kan ansöka om familjeåterförening i Sverige, har han förstått.
Alia kan inte simma. Hon är livrädd för båtresan. Ändå insisterar hon: Jag följer med. Deras gamla hemkvarter i Damaskus ligger i ruiner. Livet i Turkiet känns omöjligt, farligt och utan någon framtid.
Alia tänker: Om vi skiljs åt nu – tänk om möjligheten att återförenas plötsligt inte längre finns där?
Mohammed och Alia har gjort en lång resa genom Europa. Så småningom har de kommit till Askersund.
September–oktober 2015, Malmö och Stockholm.
Under sensommaren och hösten ökar antalet flyktingar som söker sig till Europa och Sverige kraftigt. Vissa dygn kommer tvåtusen asylsökande till Malmö. Migrationsverkets sängplatser tar slut. Folk sover utomhus, eller i kyrkor och gymnastiksalar.
Allt fler svenska myndigheter och kommuner slår larm. De förmår inte att ta emot alla tiotusentals som söker skydd. Malmö stad går in i ”krisläge 2” på grund av flyktingströmmen. En krisledningscentral upprättas. Kommunanställda får lämna sina vanliga jobb för att hantera flödet av asylsökande.
De flyktingvänliga, välkomnande vindar som nyss blåste i politiken är borta. Stefan Löfven håller inte längre flammande tal där han lyfter fram flyktingars rätt till asyl.
Den 9 oktober – en månad efter Löfvens tal på Medborgarplatsen – kallar statsministern till presskonferens om ”krisläget i Sverige”. Tältläger för asylsökande kan bli aktuellt, meddelar regeringen. Justitieminister Morgan Johansson (S) säger att polisen och Kriminalvården ska öka takten i att avvisa asylsökande som fått avslag.
September–oktober 2015, Turkiet och Europa.
Tidigt på morgonen den 28 september, tre veckor efter att Alan Kurdis kropp spolades upp på stranden, hoppar Mohammed och Alia på en smugglarbuss i Istanbul. Vid kusten väntar en gummibåt som ska ta dem till den grekiska ön Lesbos.
Gummibåten är gjord för femton personer. När Alia inser att de är sextio som ska åka i den börjar hon gråta.
Medelhavet ligger blankt. Gummibåten fylls snabbt av desperata människor som sätter sig på sätena, på durken, på kanten. När Alia ska gå ombord finns ingen plats kvar. Hon sätter sig i Mohammeds knä.
Smugglaren tar inga risker, han vill varken åka fast eller drunkna. Kostnaden för båten är försumbar jämfört med de pengar han håvar in på en enda resa. 60 människor som alla betalat 1 000 euro var – det blir över en halv miljon kronor.
Smugglaren instruerar en av flyktingarna hur man kör båten. Han pekar: Lesbos ligger där borta.
Resan tar två timmar. Barn ombord skriker. Alia gråter hela vägen.
När de vadar i land på Lesbos möts de av volontärer från Röda korset. Sedan börjar en tvåveckorsresa mot Sverige genom Europa, med båt, tåg, buss och ibland till fots. I Ungern hamnar de på ett godståg mot Österrike.
– Vi satt på golvet i en mörk godsvagn. Inga säten. En liten pojke hade just klämts ihjäl på ett sådant tåg, fick vi höra, berättar Alia.
Det blir tydligt för Mohammed och Alia att de är en del av en enorm folkvandring genom Europa. En lång karavan av migranter som alla åker samma rutt, från Grekland till norra Europa. Nästan alla ska till Tyskland eller Sverige.
Alia talar flytande tyska efter flera års studier på Damaskus universitet. Ändå vill hon och Mohammed till Sverige.
– Jag bär slöja. Vi hade hört att svenskar är snälla och inte fientliga mot muslimer.
Alia talar om ”blicken” – den misstro och avsky som hon ibland kan se i ögonen på människor som betraktar henne.
Blonde Mohammed slipper ”blicken”. I Tyskland, när de är på väg mot Sverige, frågar en man honom om vägen. När Alia svarar på tyska i hans ställe blir mannen tyst. Han ger Alia ”blicken” och går sedan därifrån.
Utmattade efter två veckors resande tar Mohammed och Alia till slut färjan från Rostock till Trelleborg. Den 12 oktober ansöker de om asyl.
Sverige, tänker Alia. Trygghet. Ett nytt hem. Där man kanske slipper ”blicken”.
“Jag bär slöja. Vi hade hört att svenskar är snälla och inte fientliga mot muslimer”, berättar Alia.
24 november 2015, Stockholm.
SSveriges vice statsminister Åsa Romson gråter. Stefan Löfven står bredvid.
24 november 2015: Regeringen föreslår en tillfällig, hårdare asyllagstiftning i syfte att få färre flyktingar att söka asyl i Sverige.
Vice statsminister Åsa Romson är förtvivlad på pressträffen när den nya lagstiftningen presenteras.
Deras budskap: Det kommer för många flyktingar till Sverige. Därför föreslår regeringen en hårdare asyllagstiftning med tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta. Rätten att få ta hit familjemedlemmar begränsas kraftigt. Den nya lagen är tillfällig och ska gälla i tre år.
– Syftet är att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande, säger Stefan Löfven.
Åsa Romson vädjar om förståelse. Den nya lagen är nödvändig, säger hon.
Tolv dagar tidigare har regeringen infört gränskontroller. Polisen har förklarat att situationen med tiotusentals nya asylsökande innebär ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten i Sverige. Människor utan id-handlingar ska inte längre släppas in i landet. Hundratals poliser kommenderas till Malmö för att sköta kontrollerna.
Den politiska omsvängningen mot tuffare tag går fort. Både M och KD talar om att regeringens åtstramning inte räcker – de vill se mer drastiska åtgärder. V-ledaren Jonas Sjöstedt kritiserar regeringen från andra hållet:
– Sverige har varit ljuset, ett slags fyr för asylsökande. Nu släcks det ljuset.
De kommer att ställa detaljerade frågor om Damaskus, om olika gatunamn och stadsdelar. För att försäkra sig om att vi verkligen är från Syrien.
Oktober 2015–juni 2016, Vargön och Askersund.
Så fort de kommer till Sverige får både Mohammed och Alia hög feber och ligger till sängs i över en vecka. Det är som om deras kroppar slappnar av och tillåter sig att insjukna, efter de spända flyktveckorna.
När de tillfrisknar märker de: Sverige är otroligt vackert. Höstlöven lyser i rött och gult. Sjöar överallt.
Alia och Mohammed bor i ett nytt flyktingboende i Vargön i Västergötland. Det är fint men trångt, de får dela på ett minimalt rum. Efter några månader flyttar de till Närke, in i Mohammeds bror Anas tvårummare i Askersund.
I svenska nyhetssändningar börjar allt fler politiker tala om flyktingar som problem. Men Alia och Mohammed märker inga fientliga stämningar i vardagen. Tvärtom. Svenskarna är vänliga och gästfria, tycker Alia och Mohammed.
– Jag har ännu aldrig fått ”blicken” i Sverige, säger Alia.
De börjar träffa ett svenskt par som anmält sig att bli kontaktfamilj för nyanlända. På sommaren blir de hembjudna några dagar till deras sommarhus på Orust.
Det är skönt att vara i Sverige – men oron och stressen ökar när de strängare asyllagarna är på väg. Alia och Mohammed har bekanta som redan fått beslut om uppehållstillstånd, trots att dessa lämnade in sin asylansökan senare än de själva.
– De prövades enligt den gamla lagen och har fått permanent uppehållstillstånd. Men om vi prövas enligt den nya lagen får vi troligen tillfälliga uppehållstillstånd som gäller tretton månader. Sedan måste man ansöka om förlängning, säger Mohammed.
Alia och Mohammed. Alia Al-Shami och Mohammed Ekrayem väntar på en förläggning på Vargön på att intervjuas av Migrationsverket. De hoppas att de ska prövas före sommaren enligt de mer generösa asylreglerna.
Man kan ha tur hos Migrationsverket. Om ens ärende hamnar hos en handläggare som är väldigt effektiv eller hos någon som går på sen semester – då kan beslutet hinnas med före sommaren och fattas utifrån de gamla, mer generösa reglerna.
– Det känns inte värdigt Sverige att beslut om människors liv ska handla om tur och otur, säger Alia.
Regeringen presenterade förslaget till lagändringar den 24 november. Ensamkommande barn och barnfamiljer som sökte asyl före detta datum är undantagna: de får sin ansökan behandlad enligt de generösare reglerna. Men undantaget gäller inte vuxna som Alia och Mohammed.
– Det är ert land och ni har rätt att stifta vilka lagar ni vill. Men att införa en lag som gäller retroaktivt … Inte ens i Syrien har jag hört talas om något sådant, säger Mohammed.
In i det sista hoppas de på handläggning före sommaren. De ringer Migrationsverket och frågar: händer det något? Beskedet är detsamma varje gång: Vänta.
Det är ert land och ni har rätt att stifta vilka lagar ni vill. Men att införa en lag som gäller retroaktivt … Inte ens i Syrien har jag hört talas om något sådant.
Juni–juli 2016, Stockholm.
Gränskontrollerna har fått effekt. Antalet asylsökande har minskat med 40 procent under första halvåret 2016, jämfört med samma period 2015. Sverige tar nu emot runt 2 procent av alla som kommer till EU. Justitieminister Morgan Johansson (S) är nöjd:
21 juni 2016: Regeringen klubbar igenom den nya, skärpta asyllagstiftningen, som innebär att Sverige nu lägger sig på EU:s absoluta miniminivå för asylsökandes rättigheter.
Alia och Mohammed. Alia Al-Shami och Mohammed Ekrayem har flyttat till Askersund och väntar fortfarande på att intervjuas av Migrationsverket. De inser till sin förtvivlan att om deras handläggare hade hunnit intervjua dem före den 21 juni, så hade de fått permanent uppehållstillstånd. Nu blir det sannolikt ett tillfälligt på 13 månader.
– Det är där vi ska ligga, vi har ju 2 procent av befolkningen i EU, säger ministern.
Den 21 juni klubbar riksdagen igenom den nya, skärpta asyllagstiftningen. Reglerna innebär att Sverige nu lägger sig på EU:s absoluta miniminivå för asylsökandes rättigheter.
Lagen är temporär och ska gälla i tre år. Men en av landets tyngsta socialdemokrater, LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, säger att det inte finns någon väg tillbaka till den mer generösa asylpolitiken. Han påpekar att många LO-medlemmar som tidigare sa att de tänkte rösta på SD nu stöder S igen, och säger att det nog finns ”ett starkt stöd bland LO:s medlemmar för den inbromsning som skedde i höstas”.
Den 20 juli träder den hårdare lagstiftningen i kraft. Ett par veckor efter det får Alia Al-Shami och Mohammed Ekrayem en kallelse till intervju hos Migrationsverket.
Migrationsverket, Örebro. Alia Al-Shami och Mohammed Ekrayem får gemensam information om att de ska intervjuas var och en för sig. Och de måste tala sanning. “Gör man inte det så kan man bli dömd för brott enligt utlänningslagen”, upplyser handläggaren.
17 augusti 2016, Askersund och Örebro.
Alia och Mohammed går upp i ottan. Intervjutiden i Örebro är kvart över nio. Bussen från Askersund går 07.17.
– Jag har haft hemska fantasier att vi skulle försova oss och missa vår tid, säger Alia.
De vet vad som väntar.
– De kommer att ställa detaljerade frågor om Damaskus, om olika gatunamn och stadsdelar. För att försäkra sig om att vi verkligen är från Syrien, säger Mohammed.
Under resan genom Europa träffade de migranter som låtsades vara syrier, för att öka chanserna att få asyl. De hade köpt syriska pass för dyra pengar. Några var från Afghanistan och Pakistan, berättar Alia.
– Det är svårt att se hur de ska kunna lura någon.
Handläggaren är en ung man i deras egen ålder som verkar både kunnig och trevlig, tycker Alia och Mohammed. På Örebrodialekt informerar han paret om att han har tystnadsplikt.
– Jag kommer tala med er en och en.
Handläggaren inskärper att Alia och Mohammed måste tala sanning.
– Gör man inte det så kan man bli dömd för brott enligt Utlänningslagen.
En tolk översätter till arabiska, men både Mohammed och Alia förstår det mesta av vad handläggaren säger. De har pluggat svenska i snart ett år, på egen hand med hjälp av en mobilapp.
Dags för Alia att bli förhörd på Migrationsverket.
Mohammed frågas ut i en dryg timme. När Alia sitter i väntrummet kommer en tolk fram. Tolken har inget att göra med Alia och Mohammeds ärende utan tolkar åt en äldre man – men hon förstår att vi är från DN och provoceras av att vi pratar så mycket om de nya, strängare lagarna. Tolken viftar bort Alias oro.
– Ni får lika mycket skydd nu som tidigare. De nya lagarna är jättebra, säger tolken.
Alia tittar undrande på henne. Hon är orolig att inte få stanna kvar när det tillfälliga uppehållstillståndet går ut om tretton månader, och påminner om att Sverige utvisar irakier i dag.
– Jag kan inte förstå hur Irak kan bedömas vara säkert. I så fall kan Syrien kanske bedömas som säkert om tretton månader?
Tolken ser ogillande ut. Hon berättar att hon själv har kristen irakisk bakgrund. Så börjar hon prata om araber. Många ljuger, säger hon. De har det inte så svårt i Syrien som det ibland framställs, säger hon.
– Araber har det inte svårt. De kan bo var som helst, i Syrien eller i något annat arabiskt land. De skulle inte behöva komma hit, säger tolken innan hon går i väg i korridoren.
Alia ser efter henne. Tolken pratade svenska, men Alia förstod det mesta.
– Det var tydligt att hon inte tyckte om araber. Jag blev förvånad. Vi har inte träffat någon som hon under hela vår tid här, säger Alia.
Att slå sig ner i Sverige var ett medvetet beslut, ett försök att komma så långt bort från sekteristiskt hat och grupptänkande som möjligt.
– Shia mot sunni, araber mot kurder … I Sverige tror jag knappt att det hatet finns, säger Alia.
Mohammed kommer ut från sin intervju. Han ler blekt.
– Jag tror det gick bra.
Alia är tyskläare och Mohammed är ekonom. De har pluggat svenska i snart ett år, på egen hand med hjälp av en mobilapp. Här läser de LasseMaja.
På vägen hem till Askersund pratar de om strategier för framtiden. De måste snabbt hitta jobb. Hade de kunnat få permanenta uppehållstillstånd hade de kunnat tänka mer långsiktigt. Mohammed med sina ekonomi- och it-kunskaper hade kunnat läsa en mastersutbildning i Sverige, och söka jobb som motsvarar hans kompetens.
Augusti 2016: En ny bild på ett barn som drabbats av Syrienkrigets vidrigheter sprids över världen. Femårige Omran Daqneesh sitter bombskadad i en ambulans i Aleppo, blodig, dammig. Bilden blir en symbol för krigets helvete.
– Nu tar jag vilket jobb som helst. Om jag inte lyckas få ett vanligt arbete funderar jag på svarta marknaden. Om vi blir utvisade måste vi ha lyckats spara ihop åtminstone lite pengar.
Tillbaka i Askersund. En promenad längs Vätterns strand. De pratar om det svenska fotbollslandslagets framgångar i OS.
– Vi vann ju mot Brasilien i går! säger Alia glatt.
Hon ser ut över Vätterns vatten, gör en gest mot de små sommargröna öarna som ligger en bit ut.
– Ni som bott här länge tycker kanske inte att det är något särskilt. Men för mig är det fortfarande så nytt och vackert.
Alia och Mohammed identifierar sig med Sverige. Mohammeds lillebror Anas är redan djupt inne i det svenska föreningslivet – han tränar ett pojkfotbollslag i Skyllbergs IF, utanför Askersund.
Alia och Mohammed drömmer om att någon gång få samma besked som Anas en gång fick: tillstånd att stanna i Sverige permanent. Sedan ett par veckor tillbaka vet de att besluten om deras framtid inte bara handlar om dem själva.
Alia är gravid.
Mohammed och Alia må komma från storstaden Damaskus, men de uppskattar verkligen lugnet i Askersund. De vill bo här längre än tretton månader.
– Om barnet får växa upp i Sverige så kommer det att bli fantastiskt.
Omran Daqneesh, fem år, i en ambulans i Aleppo. Foto: Mahmud Rslan
Text Niklas Orrenius
Foto Lisa Mattisson
Nyhetsbilder Nilufer Demir/TT, Mahmud Rslan/TT