Zlatan Ibrahimovic vill korrigera bilden av sin barndom.
– Disciplin har det varit hela tiden, säger han. Pappa krävde disciplin. Sa han hemma klockan nio! var jag hemma klockan nio! Så var det faktiskt.
– Från allra första början, det är så jag är uppväxt. Det skulle vara bättre än alla andra. Det skulle hela tiden vara mer än bra. Det skulle vara perfekt. I allt jag gjorde, även i skolan.
En delvis annan bild än den han gav i självbiografin ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” från 2011, som präglat medieberättelsen om hans uppväxt.
En typisk mening i boken lyder: ”Jag var en vilde, en galning, och jag fick verkligen ingen ordning på mitt humör.” Det var ”high chaparral, som jag brukar säga. Det var full cirkus.”
Nu säger han:
– Jag har inte varit den som varit ute och high chaparralat.
Vi sitter i Paris, i ett trivsamt rum nära Triumfbågen med platsbyggd bokhylla och krukväxter.
Hans minns sina skolår.
– Bra. Mycket bra. Jag gick samhälle med ekonomisk på gymnasiet. Det är inte många som tror det! Jag försökte kombinera det i början, men sen, nej, den tog för mycket tid, fotbollen. Och jag hörde att man på samhälle ekonomisk var tvungen att fortsätta efter gymnasiet. Nej, det pallade jag inte.
Om högstadietiden på Stenkulaskolan i Malmö:
– Jag såg mina betyg förra veckan. Jag hade höga betyg, bra betyg! Jag hade en del femmor, en del fyror, en del tvåor. Inga ettor i alla fall. Hur jag fick dom, det spelar ingen roll. Nej då, jag hade höga betyg! Det var viktigt!
Det stämmer, i sak. Zlatans slutbetyg 1 från Stenkulaskolan visar femmor i bild och idrott, fyror i engelska, kemi och teknik, treor i bland annat svenska, fysik och historia. Det nya är berättelsen om hur han fixade betygen. Minnen av ambition, disciplin, ordning och reda. Tidigare, i en intervju i tidningen Offside (1/2001), har Zlatan sagt: ”Fast jag pluggade ingenting på Stenkula. Jag gick i en så utflippad klass att det räckte med att man satt tyst på lektionen så fick man en trea.”
I samma reportage, om sin mellanstadietid: ”Jag vet inte varför, men jag var stökig. Jag gillade att prata. Jag sket i läraren och blev utslängd från klassen. Jag kastade papper och jag provocerade dom andra i klassen. Sa dumma grejer så att dom blev ledsna och gick hem till sina föräldrar. Men jag sabbade inget. Jo, jag tog kanske sönder ett fönster en gång, det händer ju olyckshändelser ibland.”
Zlatan Ibrahimovics självbiografi, som sålts i 810 000 svenska exemplar, är berättelsen om pappan som dricker och mamman som slår. Zlatan är pojken som hamnar i kläm. Som går hungrig, som stjäl cyklar, som sätter skräck i både klass- och klubbkamrater. Som lyckas mot alla odds.
Nu presenterar Zlatan en annan version av sin uppväxt.
– Jag skulle vara tio gånger bättre än alla andra, säger han. Det är något jag haft i mig. Det är så föräldrarna har uppfostrat mig. Det är vad jag sagt till journalister hela tiden. Folk tror att pressen kommer från medier. Eller klubben. Absolut inte. Pressen kommer från mig själv. Så fort jag inte lyckats är jag den första att döma mig och bli besviken. Tro mig, det är hög press. Det måste vara perfekt i allt jag gör.
Du var både stökig och disciplinerad, det var både high chaparral och inte high chaparral. Det kan ju låta motsägelsefullt. Kan du förklara?
– Det är så många som tycker och tänker om min barndom. Det var stökigt och high chaparral ibland men också hård disciplin, annars hade jag inte nått dit jag är i dag.
När vi pratat i en halvtimme ringer alarmet på hans Iphone två gånger: om 20 minuter måste han hämta sina två söner på skolan.
– Det får jag inte missa, tro mig.
Den disciplin som präglade barndomen ska nu överföras på nästa generation: Vincent, 7, och Maximilian, 9.
– Jag kräver mycket mer än vad mina föräldrar gjorde, säger Zlatan. Och det är viktigt för mig. Dom ska inte känna att det är för lätt. Det är en helt annorlunda situation för mina barn än det var för mig när jag var liten. Även om min mamma och pappa gjorde det bästa dom kunde för mig är det kanske lättare för mina barn. Men dom ska ha motgångar, det är så dom kommer att lära sig. En dag ska dom klara sig på egen hand. Men det är ändå jag som är big boss. Tills dom är arton. Sen!
Vad händer om dina barn vill hoppa av gymnasiet för att satsa på fotboll i stället?
– En svår fråga. Jag försöker balansera det. Dom ska vara bra i skolan. Sköta sig där. När det gäller sporten: jag vill att dom ska träna och hålla i gång. Men jag kräver inte att dom ska bli proffs, det där är något som ska ske naturligt. Har du en förälder som pressar ett barn att bli något kan det bli tvärtom.
Det är en läxa som han har lärt sig. Tidigare kunde han driva på sönerna för hårt.
– I början när jag la in dom på olika idrotter: då kunde man stå vid sidan om och vara krävande. Men då tänkte jag samtidigt: det är ett litet barn. Jag kan inte tvinga honom att göra något om han inte gillar det. Jag kan presentera det för honom men han måste hitta glädjen själv.2 Gör han inte det blir det helt fel.
– Men han ska vara engagerad och ha disciplin. Det kräver jag. Har du inte det kommer du inte att lyckas. Även i livet vid sidan om plan. Det handlar om respekt, disciplin. Det är så du kommer att klara dig i livet. När du är femton kan det vara för sent.
Zlatan Ibrahimovic har samma mogna inställning till sin förmögenhet, försäkrar han. Förvaltad i form av aktier, fonder och fastigheter i bland annat Stockholm och New York.
I Stockholm renoverar han gamla Elimkyrkan på Östermalm till en bostad i tre plan (köpt för 42 miljoner genom Pestolla Holding AB, där Zlatans mamma Jurka Gravic är enda styrelseledamot, enligt Veckans Affärer).
I New York har han enligt pressuppgifter tillgång till en tvåa i en fastighet på Femte avenyn ägd av Donald Trump (köpt för 16 miljoner kronor 2008, enligt Aftonbladet.)
I juni 2014 hade Zlatan totalt tjänat 1,2 miljarder kronor, reklam- och sponsorintäkter inräknade, enligt Veckans Affärers uppskattning.
Han har sett många unga fotbollsproffs tappa fotfästet, säger han i Paris.
– Hur många som helst. När man signar sitt första kontrakt och får bonusar hit och dit: man hanterar det inte på ett bra sätt. Det blir inte lika mycket fokus på fotbollen, det blir fokus på något annat. Det är då det gäller att hålla huvudet rätt och inte tänka på det där. Det är lätt att det går åt andra hållet. Jag har sett många exempel. Många exempel.
Hur tänker du kring vad som är rimligt att unna sig?
– Jag tänker inte för nuläget, utan framåt, för mina barn. Det är klart du har dina intressen, men det kan vara kul i dag och tråkigt i morgon.
Hur har du lärt dig att sätta gränser trots att du har så mycket pengar?
– Jag tror att jag är så som människa. Jag har bott med pappa hela livet. Han jobbade mycket. Jag fick klara mig mycket på egen hand. Jag har alltid hängt på gården. Det var där mitt ställe var.
↓
Kapitel 2
Vad har hänt med Zlatan Ibrahimovic? I oktober fyller han 34. Är han trött på bilden av sig själv som vilde? Som tv-spelsfixerad sportbilsfanatiker? Vill han framstå som vuxen?
Han berättar, med inlevelse, om första gången han träffade bokförläggare Albert Bonnier.
– Ja ja, jag kommer ihåg när jag pratade med Abbe. Han kom in med sina gympadojor. Han hade knutit dom så hårt att jag sa till honom: Får du in något blod i dom där fötterna eller?
– Då sa jag: Är det du som är den där Abbe? Han kom in som en helt normal, men det gillar jag. För folk förväntar sig att man ska ha kostym och det. Men då, när vi träffade honom på Scandic, var han hur cool och enkel som helst. Och då är det ändå Abbe Bonnier.
Abbe är bokförläggare på Albert Bonniers förlag. Han delar namn med originalet, förlagsgrundaren Albert Bonnier, Abbes farfars farfar.
Albert Bonniers förlag ligger på Sveavägen 56. Representationsrummet på andra våningen är ett mindre museum med målningar av familjen Bonnier signerade bland andra Isaac Grünewald.
Zlatan:
– När jag kom i det där rummet och såg alla dom här tavlorna: Vilka är det här? Då var det typ familjen, pappan och det. Det kändes wow. Man kom in i något som… Det kändes viktigt på något sätt. Så att få äran att göra boken med Bonnierförlaget, för mig: det kändes wow.
Zlatan förhörde sig om förlagets storsäljare.
– Jag frågade han: vilken bok är det som har sålt mest? Då nämnde han kungen… eller Göran Persson…
Nu avbryter Mika Lepistö, Zlatans varumärkesagent, som sitter med under intervjun, mestadels tyst i ett hörn.
– Nej, vad var det han sa? Han snackade om…
– … Kungen?
– Det var någon annan… Jag kommer inte ihåg vilken det var riktigt, säger Lepistö.3
– Då sa jag att min bok ska ta den med dubbelt så mer, säger Zlatan. Då skrattade han. Då sa jag: Jo, det kommer den göra.
Zlatan frågade Abbe Bonnier vilket som är det finaste pris man kan vinna i bokvärlden.
Abbe svarade Augustpriset. Men försökte samtidigt mildra Zlatans förväntningar. Spökskrivna sportbiografier vinner sällan Augustpris.
När ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” ändå nominerades i fackboksklassen hösten 2012 sms:ade Zlatan Ibrahimovic till Abbe Bonnier:
”Inget pris sa du?”
Abbe Bonnier berättar anekdoten, Zlatan bekräftar den, och spelar samtidigt sårad.
– Abbe snackar mycket, säger han. Jag som hjälpt han så med det där bokförlaget.
En stund senare, säger Zlatan, mer försonligt.
– Jag är glad för Abbes skull. Jag har hört att jag har räddat honom.
Det var Albert Bonniers idé att anlita David Lagercrantz som författare. Enligt Abbe Bonnier hade Zlatan bara en fråga: Känner du David? Jo, hade Abbe svarat. Nej, nej, känner ni varandra på riktigt? Abbe hade försäkrat Zlatan att så var fallet och Zlatan gav då grönt ljus.
David är son till Olof Lagercrantz, en känd författare och chefredaktör. Zlatan imponerades av Davids familjehistoria.
– Abbe frågade han Lagercrantz. Han höll på med någon cyklist…
Mika Lepistö bryter in.
– Göran Kropp. Han hade skrivit boken om honom.
– Just det, säger Zlatan. Och höll på med ett annat projekt men Abbe flyttade han till min bok. Men det var coolt att träffa honom också för han kom från en konstnärsfamilj. Han berättade om sin pappa och hela den biten.
David och Zlatan pratade under långa kvällar i Milano. Lagercrantz är en smal medelålders författare som klär sig i pastellfärgade lammullströjor och diskret rutiga kostymer.
– Så kommer jag, säger Zlatan. Och så sitter vi och snackar och så kommer mina barn och kastar en boll i huvudet på mig och liksom fram och tillbaka.
– Han är ju van att alla sitter så här ju liksom, säger Zlatan och sätter sig rakryggad upp i soffan i Paris, hans idé om etiketten i familjen Lagercrantz.
– Han kom till en helt annan värld, säger Zlatan.
Hans pappa var chefredaktör för Dagens Nyheter.
– Okej…, säger Zlatan förstrött. Nej, han är bra, David.
Bonnier, Lagercrantz, varför gillar du såna familjer?
– Dom har gjort något, och det märks när dom har gjort något. Dom har gjort historia, helt enkelt. Det tilltalar mig på något sätt.
Satt avtryck?
– Dom är inte en i mängden utan dom är one and only.
↓
Kapitel 3
Zlatan Ibrahimovic växte upp på Cronmans väg 5 A–C i Rosengård. Foto: Gugge Zelander/KVP/TT
Nya Zlatan – en ekonomiskt måttfull tvåbarnsfar som hämtar på dagis och sms:ar med Albert Bonnier – påminner om den Zlatan som Tony Flygare vill berätta om.
Tony Flygare är barndomsvän till Zlatan. De spelade fotboll tillsammans på Vitemöllagatan i Malmö. Flygares mamma är från Sarajevo. Tony och Zlatan pratade på serbokratiska, delade hemspråkslärare och excellerade i tv-spel. I fjol släppte Flygare självbiografin ”En gång var jag större än Zlatan”, skriven av journalisten Daniel NilssonPadilla. Boken skildrar hur Zlatan firar jul och åker på Spaniensemester med familjen Flygare.
Zlatans självbiografi är överdriven, tycker Tony Flygare.
– Han beskriver sig själv som en vilding i sin bok. Och skriver att Flygare var en vilding också. I själva verket var jag vildingen. När Zlatan stal cyklar stal jag bilar. Och han vägrade åka med när jag satt i en stulen bil. Han var smart redan då. Han var jätteförsiktig, visste hur man gör val här i livet.
Så kan man förstå Tony Flygares kritik av Zlatans uppväxtskildring: utsattheten som David Lagercrantz skildrar är äkta. Tony och Zlatan hade bara fotbollen. Antingen blev de bäst på fotboll eller så väntade städjobb. Det var det kusliga, säger Tony Flygare. Att de insåg detta redan som små barn.
Samtidigt har denna utsatthet ”överdrivits” i David Lagercrantz berättelse, tycker Tony Flygare. Fått en missvisande gestaltning. Det hävdas att Zlatan var 20 första gången han såg en svensk film, hade noll koll på svenska idrottsstjärnor, aldrig hade besökt Malmö centrum innan han var 17 och kände sig bortkommen på Gustav Adolfs torg.
– Vi var där hela tiden, säger Tony Flygare. Vi var där på Malmöfestival, på diskotek eller bara för att äta någonting. Det är ju tramsigt. Vi var bollkallar åt Thomas Ravelli och hade honom lite som småidol. Zlatan kastade bollen till Mikael Nilsson som gjort 300 allsvenska matcher. Klart han visste vem han var.
När Zlatans karriär steg mot stjärnorna störtade Flygares karriär: efter en missad straff mot Halmstad petades Flygare ur Malmö FF. Hans liv kantrade. Övervikt, spelmissbruk, hemlöshet. I dag arbetar han i skolvärlden i Malmö och har en nyfödd dotter. Han hoppas att hon ska bli ett ”gårdabarn”, precis som han och Zlatan. Dotterns mamma drömmer om villaliv.
– Jag har fattat vad allt handlar om, säger Tony Flygare. Zlatan ska vara Robin Hood. Den utvalde. Som kommer från golvet. Jag hoppas det leder till något bra. Men risken finns att den berättelsen gör många besvikna. Många invandrare satsar allt på fotbollen och knäcks. Det är hemskt egentligen.
Zlatan gav David Lagercrantz för fria tyglar. Det är Tony Flygares analys. Han stödjer sig på Lagercrantz egna uttalanden under en litteraturfestival i Wales i våras. Citaten i boken är inte ordagrant återgivna, sade Lagercrantz från scen. Han har ”destillerat essensen ur Ibrahimovic”.
– Jag läste i tidningen att han körde sig eget lilla race, Lagercrantz, säger Tony Flygare. Min författare ville också köra sitt eget race först. Han körde: Gräset var grönt och blommorna blommade. Jag sa: Sluta. Det går inte. Ska det här bli rätt är det nog bäst att jag talar.
Anja Gatu, tidigare sportchef på Sydsvenskan, delar vissa av invändningarna.
– Jag hatar den där hjältesagan, säger hon. Den sabbar för många barn. Det kanske dröjer hundra år innan vi får en idrottsman av Zlatans kaliber igen. 4 Att hävda att man måste bli Zlatan för att ta sig ur Rosengård är att tillskriva den stadsdelen större problem än vad den har. Det är fullt möjligt att gå på gymnasiet och läsa vidare på högskolan. Det finns många exempel på det.
Luciano Astudillo, socialdemokratisk stabschef bakom Malmös kommunråd, instämmer delvis. 2005 var Astudillo styrelseordförande för Mabi, Malmö Anadolu boll & idrottsförening, senare FC Rosengård, en av Zlatans pojkklubbar. Luciano har ett foto av Zlatan på sin kontorsvägg: suveränt leende i profil.
– Zlatan är en jätteviktig ambassadör för Rosengård, säger Luciano Astudillo. Samtidigt är det livsfarligt att sätta honom som eftersträvansvärd. Att förvänta oss det av barn i gemen. Nu vet jag inte hur hård Zlatans farsa var, men vi hade en del unga spelare i Mabi som var hårt pressade av sina pappor: 13–14-åringar som kissade på sig på nätterna. Många försöker ge sina ungar ett bättre liv genom fotbollen än vad dom själva haft. Det kan bli missriktat.
Sociologiprofessor Mats Trondman studerar gymnasieelevver i Malmö. Sju av tio gymnasister i Malmö med ”migrationserfarenhet” besitter ett så kallat ”dubbelt medvetande”. Även om man är född i Sverige kallar man sig inte svensk, känner sig inte svensk.
– Man ser sig själv genom andras bilder av sig själv, säger Mats Trondman. Ett slags frånvaro av erkännande. Man vill inte vara blatte, men blir blatte, om man ska spetsa till det. Vissa står emot det, andra triggas av det, några går under. Alla måste hantera det. När Sverigedemokraterna och andra säger: vi vet hur ni är, kan det leda till att ungdomar börjar leva upp till schablonbilden av en stökig förortsunge, av en ”Zlatan”, så att säga.
Kanske är Zlatan trött på att vara ”Zlatan”, vilden från Rosengård. Kanske är han trött på mottot i självbiografin: ”Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille.” 5 Kanske har han nått en fas i klassresan där han vill korrigera sin bakgrund. Kanske vill han bli en bättre förebild.
– Jag tror knappast disciplin var hans mest framträdande egenskap, säger Anja Gatu. Det är nog en efterhandskonstruktion. Däremot har han nog blivit så, och kanske vill beskriva sitt tidigare jag på samma sätt. Många yngre fotbollsspelare underskattar hur mycket hårt arbete som ligger bakom.
Delar av Rosengård är också trötta på Zlatan.
I november 2013 fick Anders Svensson en bil av Svenska fotbollsförbundet som tack för flest spelade landslagskamper genom tiderna. Therese Sjögran gick lottlös från samma tillställning trots hon spelat fler. En debatt flammade upp. När Expressen lät Zlatan kommentera affären över telefon sade han:
– Hur fan kan du jämföra en damprestation med en herrprestation individuellt?
– Dom kan få en cykel med min autograf så blir det bra.
– Ett dåligt skämt som inte ens går hem i Rosengård.
Det sista stämmer.
Det är svårt att få flickor att spela fotboll i Rosengård.
Det blev inte lättare när stadsdelens kung gycklade anspråken.
– Vi har enorma problem, säger Ivica Kurtovic, utvecklingschef i FC Rosengård. Det finns föräldrar i Rosengård som ogärna ser sina tjejer spela, efter skoltid verkar det nästan vara förbjudet för dom. Det är bedrövligt. I åldrarna 7–10 är det jättesvårt. Bland dom yngsta nästan omöjligt. Det finns föräldrar som kräver tjejer som tränare, vilket är jättesvårt att hitta, tyvärr.
Klas Tjebbes, klubbdirektör för FC Rosengård, talar om Zlatan som en börda, trots att han har bett om ursäkt för sina uttalanden.
– Vi går inte och längtar efter den förlorade sonens återkomst, säger Klas Tjebbes. Hans uttalande om cykeln var ett direkt hån mot oss. Att 80 små tjejer deltog i vår summercamp i år är oändligt mycket viktigare än att Zlatan spelade här.
Anja Gatu, som bor i en villa intill Rosengård, säger:
– Personligen föll han väldigt i mina ögon efter det uttalandet. Det kostar så jävla lite att inte säga en sådan grej, att bara visa lite respekt.
↓
Kapitel 4
Zlatan Ibrahimovic är 1,95. Hans vader skjuter upp som knottriga trädstammar ur hans oknutna Adidas Y3. Varje millimeter av hans kropp är spänd som ett trumskinn.
När intervjun börjar tittar han först ned i soffbordet. Efter några minuter möter han min blick. Snart märker jag att han i själva verket tittar strax vid sidan om mig. Några millimeter. Länge sitter han så. Blicken fixerad.
Hans mimik är hästlik. Han frustar med läpparna för att markera mot svåra frågor. Ruskar lite på hästsvansen i protest. När han sträcker på sig känns det som om en hingst stegrar sig. Man backar instinktivt.
Han är klädd i en åtsmitande collegetröja från Acne och knälänga shorts från Rick Owens.
– Jag gillar Rick Owens. För mig, han är cool. Han ser mäktig ut. Han gör kläder som går tvärtom. Han följer inte dom andra utan går sin egen väg och tror på det. 6
Hur upptäckte du Rick Owens?
– Man har sett andra använda det och frågat när man inte har vetat. Sen har man sett mer och mer av det. Men det är inte som att jag följer modet varje dag, det gäller mer Helena.
Zlatan lanserar just nu en parfym i eget namn. En doft anpassad för killar. Är parfymen en beståndsdel i en vacklande metrosexuell mognadsprocess?
– I början var det lite doft, säger han. Det handlar ju om omgivningen. När jag var i Italien blev det ännu mer doft. I Frankrike blev det extra mycket doft. Jag har fått känna av och lära mig hur viktigt det är med doft.
När du kollar på kolleger som gjort karriär efter fotbollen, vilka beundrar du?
– David Beckham är en som nått dom höjderna. Han är en grym affärsman. Han har utnyttjat sitt ansikte på ett perfekt sätt.
På septemberutgåvan av tidningen Café poserar Zlatan i bar överkropp. Shortsen sitter så lågt att han framstår som naken. Inne i tidningen rapporterar modechefen Daniel Lindström från en releasefest för parfymen på modebutiken Colette i Paris. Zlatan beskrivs som ”brunbränd och extremt snygg”.
Samtidigt verkar Zlatan inte redo att fullt ut blomma ut som sexobjekt för andra män.
Har du stilförebilder? Vem är Sveriges bäst klädda man?
– Sveriges bäst klä… Jag kollar inte ens på män. Det får ni säga.
Han vänder sig till entreprenörerna bakom parfymen, Jessica Dersén och Marie Klockare Carlzon. De sitter på varsin stol i rummet.
– Vem är Sveriges bäst klädda man? Jag har inte ens bott i Sverige.
Som handelsman i skönhetsprodukter påminner Zlatan om en utropare på Kiviks marknad.
En marknadsnarr.
Han sammanfattar doften:
– Fräsch! Fresh! Sportig!
– I’m the big boss och när du sätter på dig den kommer du känna dig exakt som en big boss!
Hur är din doftnäsa?
Zlatan jämför sin näsa med parfymören Olivier Pescheux.
– Jag har ju stor näsa, så jag trodde jag hade bättre än honom i och med att han hade mindre. Men han var mycket bättre än mig. Men jag känner, tro mig.
Vilka är dina förebilder i affärsvärlden?
– Oj oj oj. Vågar man sikta högt? Bill Gates… Vad heter han… Trump So… Nej, Trump! Trump Soho är min lägenhet.
När känner du dig sexig?
Han fnissar. Men samlar sig snabbt.
– Jag känner mig inte sexig. Jag känner mig farlig, det gillar jag mer. Sexig är liksom sexy toy. Nej, fy fan. Det är inte jag.
Zlatan vänder sig till Jessica Dersén och Marie Klockare Carlzon.
– Eller hur? Jag har attityd. Det gillar jag mer.
När känner du dig som farligast?
– Neej, det var bara ett sätt att säga det. Du tar det på fel sätt nu! Det är inte så jag menar. Du förstår skillnaden:
Han höjer rösten.
– Hellre farlig än sexig. Jag gör inte saker för att se sexig ut. Det är upp till andra att säga men det är inte mitt mål. Hellre fruktad.
Fruktad?
– Det vill man hellre vara.
Det sägs att du har en framtid i Hollywood. Du skulle kunna bli skådis?
– Jag är ingen skådespelare.
Varför inte?
– Jag är mig själv hela tiden. Det är äkta det du ser, allt jag säger är äkta. Det finns inget skådespeleri här. Det är inte för mig.
Är inte fotbollsplanen ett slags scen?
– Där är man en konstnär. Det är skillnad. Inget skådespeleri. Där är man artist.
Jesper Fundberg, lektor i idrottsvetenskap och författare till boken ”Kom igen, gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter”, stör sig på Zlatans uttalanden ovan.
– Han tittar inte på andra män?! Han tittar ju sjukt mycket på andra män. Han jämför sig med män, bekräftar män, söker bekräftelse från andra män.
Det rör vid kärnan i Jesper Fundbergs forskning. Män som interagerar med andra män men som försöker stänga av sina känslor i umgänget.
– Zlatan är en liten pojke som är så rädd för sina känslor att han: Poff. Visa inga känslor. Det återkommer i all forskning om maskulinitet. Det är som under nationalsången. Zlatan står helt stel, stoisk, en maskin.
Sociologiprofessor Mats Trondman tror att Zlatans dubbla maskulinitet – råbarkad och graciös, urban och gammaldags – bidrar till hans popularitet.
– Zlatan är en märklig mix. Å ena sidan är han modern, å andra sidan bär han på en traditionell föreställning om vad en familj är. Hierarki, sköt dig, disciplin. Det kan gillas av många. Han är ingen jävla alternativmänniska. Men det kräver att han står med en fot i båda läger, annars skulle han förlora mycket kredibilitet. Det är klart att det är en stor börda att bära.
Mats Trondman tänker att Zlatans förhållande, med den elva år äldre Helena Seger, tyder på en vilja att få utvecklas, mogna i sin mansroll.
– Nu låter jag som Hänt i veckan, säger Mats Trondman. Men i min kanske alltför romantiska dröm är hon någon som håller honom på plats, uppfostrar honom internt, som han accepterar därför att hon har civiliserat honom och visat honom nya världar.
I Paris frågar jag Zlatan Ibrahimovic om Helena Seger.
Är hon tuff?
– Hon är bra. Hon är ju äldre än mig. Hon har haft mycket tålamod. Det har inte varit lätt för henne heller, med tanke på det som hon gått igenom, det som händer en i och med det sätt som vi lever på. Men som person är hon väldigt tuff. Hon tar hand om barnen när jag inte är där. Hon håller ihop det hela.
Tar du affärsråd av henne?
– Familjeråd, yes. I andra saker, där blandar jag inte in henne. Hon ska slippa lägga energi på sådant som hon inte har med att göra.
Hur delaktig har hon varit i parfymen?
– Hon har varit lite offside när det gäller den för hon har haft något annat att jobba med, ett annat projekt vi håller på med.
När vi pratar om framtiden säger han:
– Det finns många önskemål. Från frugan också. Men dom kommer i andra hand.
I en ofta citerad intervju i Expressen säger Zlatan att ”män gör män”, apropå Maximilian och Vincent.
Jag frågar honom:
Skulle du vilja ha en dotter?
Han pustar.
– Jag är glad så länge barnen har det bra, vad gäller hälsa och det. Om det är en flicka eller pojke spelar ingen roll.
Du måste ha mött många olika uppfostringskulturer i och med att du flyttat runt?
– Jag tror alla har sin egen kultur. Jag kör min, som jag lärt mig från mina föräldrar, blandat med Helenas då.
↓
Kapitel 5
Nya Zlatan umgås med mäktiga män. I Malmö har han affärer med IT-entreprenören Dan Olofsson, en kristen klassresenär uppvuxen i Augustenborg som står Ilmar Reepalu nära. Zlatan och Olofsson träffades på Fotbollsgatan i Malmö Arena 2010. En person med insyn i familjen säger att Dan Olofsson fungerat som Zlatans ciceron i Fridhem, övreståndsområdet där Zlatanhuset ligger.
Dan Olofsson har sålt mark till Zlatan i Jämtland, där han byggt en jaktstuga på 127 kvadrat med utsikt mot Offerdalsfjällen, enligt Veckans Affärer.
Är det så Zlatan kommer åldras: som lantjunker?
Hur kommer Zlatan att vara som medelålders?
– Jag vill njuta av livet, säger Zlatan. För jag har haft femton år nu där det varit ett schema för mig med fotboll, fotboll, fotboll och bara fotboll. Jag har njutit även under dom femton åren, men för mina barns skull: att kunna göra saker som jag inte haft möjlighet medan jag har varit aktiv.
Vad längtar du efter?
– Jag skulle kunna resa världen runt, vilket jag inte kan nu. Jag skulle kunna vara med mina barn någonstans som inte går i dag.
Jakten. Kan vi tänka på dig som en gentleman på ett herresäte med bössa på axeln?
Han skiner upp.
– Som Rambo, med pannband! Bra fråga. Äntligen! Nä, men jag trivs med jakten. Det handlar inte bara om att hitta djur utan om helheten. Att komma till skogen, kunna hänga med kompisar. Det är hela paketet som är wow för mig. Man känner sig fri på något sätt.
Känner du någonsin ett främlingskap i dom nya miljöer du vistas i?
– Jag förstår inte frågan?
Han säger det uppriktigt, intresserat.
Upplever du att du har gjort en klassresa och tänker du mycket på det när du vistas i stora hus, på jakter?
– Det har varit något nytt för mig, något nytt som jag gillar och vill föra vidare. Det är något som jag trivs med.
Hur gör man för att ta till sig det nya?
– Hur gör man… Man får uppleva det ett par gånger och så kommer man in i det, på sitt eget sätt. Men man måste ju gilla det. Gillar du inte det blir det inget roligt. Man är ju ändå densamma. Det är inget farligt.
Känner du att du har fått spela rollen som stereotyp ”förortskille” i medierna?
– Jag är förort, och vad medier säger bryr jag mig inte om. Jag fokuserar på att göra mitt bästa i allt det jag gör.
Tvivlar du någonsin?
– På mig själv?
Ja.
– Aldrig. Aldrig.
På riktigt?
– Ja, allt är öde. Det som händer, händer. Man får lov att göra misstag, men man lär sig av sina misstag.
Har du en tro?
– Jag tror på mig själv. När det gäller religion och sånt är min pappa muslim och mamma katolik, men jag är inte uppväxt på det sättet. Vi lever i 2015, samhället ser ut som det gör. Jag lär mina barn: det är så stor blandning i världen. Muslim och det där, det är inget för mig, det är inte viktigt för mig.
Vad tycker dina föräldrar om att du inte är troende?
– Dom är likadana. Det är dom jag har lärt mig av. Pappa har aldrig sagt till mig att jag inte får äta griskött eller så. Vi är uppväxta att ta det som det kommer när det gäller religion.
Hur väljer du människor att samarbeta med, vilka du litar på?
– Jag tror man får gå på känsla. Man får många erbjudanden men jag brukar gå på känslan: vilken passion har de, hur är viljan. Man får läsa av det, helt enkelt.
Vad kommer hända med din kropp den dag du slutar träna professionellt?
– Jag är träningsnarkoman, jag måste träna. Jag gillar att lida genom min träning. Det ska liksom vara tufft. Tuff träning, helst varje dag. Sen kanske man kommer trappa ned men jag vill känna mig stark även efteråt så jag kommer nog hålla i gång på något sätt.
– Kanske börja med något annat och skapa historia: tennis eller nånting. Man vet inte. Med den vilja jag har hade jag kunnat börja med vilken sport jag vill.
Vad händer i ditt huvud när du inte tränar?
– När det går ett par dagar börjar kroppen säga ifrån. Det är som att köra en snabb bil. Den vill inte köra sakta utan den vill gasa framåt.
Får du demoner? Blir du psykiskt…
– Nä, herregud! Sån är jag inte. Det är under kontroll.
Är du orolig för dagen det kommer vara slut?
– Om det kommer vara roligt?
Om du är orolig?
– Jag tror jag klarar mig med tanke på vad jag har skrapat ihop. Om inte något konstigt händer.
Menar du allvar med att satsa på en ny sport?
– I yngre ålder, yes.
Inte nu?
– Man vet aldrig, hehe. Spännande.
Längtar du efter att pröva något helt annat?
– Ja. Jag håller i gång med något helt annat, men inte på elitnivå. Allting från, vad säger man, MMA-träning och basket till tennis och paddel.
– Men inte springa, det gillar jag inte. Springa är mentalt svårt. Springa med boll är lättare.
Zlatan Ibrahimovic far ut i en hyllning till den serbiske tennisstjärnan Novak Djokovic (”Han gör skillnad. Han är unik. Det är dom vi pratar om, det är det som det handlar om. Inte en i mängden, det räcker inte för mig”).
Spelar du tennis i dag?
– Nä, inte i dag. Men hade jag velat hade jag kunnat.
Han har tidigare uttryckt beundran för norske skidåkaren Petter Northug.
Skulle du kunna börja med längskidor? Likt fotboll en svensk nationalsport.
– Det är för lätt. Det är för lätt med längdskidor. Det finns 200 andra inom den världen. Det hade varit för lätt att vinna.7
– Fotboll: vi snackar världens största idrott. Där är det svårt.
Är det fortfarande lika kul att vinna?
– Så klart. Man blir aldrig nöjd. Man vill alltid framåt. Om jag vunnit något för stunden är det bra. Men dagen efter vill jag ha något nytt. Man vill hela tiden nå nya höjder.
Det går över på en natt?
– Nje. Jag är fortfarande aktiv. Jag vill fortfarande skapa historia. Jag kommer fatta vad jag har gjort när jag slutar. Då kommer jag att fatta nio guldbollar, tio, kommer en elfte också… Alla dom här troféerna… Jag kommer fatta allt det där efteråt. Just nu tänker jag inte på det. Just nu vill jag ha mer.
Vilken är den viktigaste erfarenhet från fotbollsplanen som du tar med dig in i nästa liv?
– Att jag gjorde det jag kunde. Jag gjorde mitt bästa. Och det skapade historia. Det jag har gjort, jag har inte sett många som gjort det. Och då jämför jag med svenska elitidrottare oavsett sport. Och med det som jag representerar med min bakgrund – Ibrahimovic – det känns mäktigt. Det känns bra. Det svider i mångas ögon. Framför allt i media.
Han återkommer till sitt övervunna utanförskap.
– I dag ser jag det som positivt. Hade jag gått tillbaka och inte lyckats hade det kanske känts annorlunda.
Går Sverige miste om många talanger?
– I dag mindre – mycket mer förut. På grund av att man inte känt sig accepterad. Man har inte gett dom uppmärksamhet. Men jag var för bra för att kunna blunda för.
Skulle du kunna engagera dig i den här frågan?
– Absolut. Framför allt när det gäller att hjälpa ungdomarna att visa vägen. Jag hade en massa tränare i ungdomsåren som trodde att dom var världsstjärnor trots att dom inte ens spelat fotboll. Och sen när man började lyckas sa dom: ”Du kan inte göra det, du kan inte dribbla, du kan inte vara Zlatan.” Men var är Zlatan i dag och var är dom i dag? Man får lov att vara annorlunda.
Minns du första gången du kände dig annorlunda?
– När jag spelade i Balkan i Rosengård var vi alla på samma nivå. När jag kom till Malmö FF, då kände jag av det mycket mer. Med landslaget också. Det var inte som det är i dag. Eftersom jag har öppnat dörren till allihop.
↓
Kapitel 6
Trots att idrotten har stor social betydelse i Malmö får föreningslivet relativt lite statligt stöd. I Solna utanför Stockholm får invånarna i snitt 827 kronor per person, i Malmö 331 kronor. Konstgräsplanen på Rosengårds IP är nött. ”Den duger knappt som hallmatta”, säger klubbens utvecklingschef när vi står där och kollar på en pojkträning. Planen är uppmjukad med svarta gummikulor.
Zlatan säger att det är viktigt med hallar, gärna för multisport. Men är inte konkret engagerad.
– Jag förutsätter att det är bra med möjligheter. Men jag har inte så bra koll, sist jag bodde i Sverige var för 15 år sedan.
Huset i Malmö är sålt till en ishockeystjärna. Det tronar vid strandpromenaden som en symbol för det omöjliga i klassresan. Han köpte det synligaste huset i Fridhem, sänkte tomten med en halvmeter, renoverade för 22 miljoner tills byggfirman till sist gick i konkurs. Ändå ingen feng shui.
I den meningen har Tony Flygare kanske en poäng när han säger att det är svårt för Zlatan att komma hem till Malmö eftersom ”han inte berättat sanningen om var han kommer ifrån”.
En klassresenär är alltid någonstans mittemellan.
– Malmö betyder allt för mig, säger Zlatan. Det är där jag kommer ifrån. Det kommer alltid att vara i mitt hjärta. Men min framtid är inte i det huset. Jag trodde det. Det betydde väldigt mycket för mig. Och den sagan jag har gått igenom med huset kommer ingen att ta ifrån mig. Men tyvärr.
Det har varit prat om att förvandla huset till ett Zlatanmuseum?
– Det har det inte. Eller: jag har sett något om det i tidningen.
Är det inte en bra idé, ett bestående avtryck av dig i Malmö?
– Det finns väl tillräckligt med Zlatan överallt, eller? Snackas det inte tillräckligt? Ska vi göra det ännu mer? Går det att göra ännu mer?
Du trivdes aldrig i huset?
– Jo, jag trivdes, men jag ser inte mig själv bo där. Nej, inte i Malmö.
Inte i Malmö?
– Inte Malmö. Kanske Stockholm.
Varför gillar du Stockholm?
– Det är mycket större, Stockholm. Det finns fler alternativ och det är lättare att röra sig. Det känns lite mer internationellt och i och med att jag bott mycket utomlands måste jag ha den internationella känslan.
Kommer inte kändisskapet att göra ett liv i Stockholm omöjligt?
– Det är klart att folk känner igen mig och vet vem jag är. Men jag lever ändå ett normalt liv, försöker leva ett normalt liv. När det gäller mina barn: det handlar inte om att dom har en pappa som är känd, dom ska inte hamna i skuggan. Nej, nej, dom är lika viktiga, om inte ännu viktigare, än mig och Helena. All fokus är på dom, dom ska ha all uppmärksamhet. Jag är i skuggan av dom.
Varför är det viktigt för dig att bo i Sverige?
– För mina barns skull vill jag bo i Sverige. Jag vill att dom ska få lära sig den svenska traditionen. Dom ska få känna av hur det är att bo i Sverige. Dom har bott utomlands hela tiden. Jag vill att dom ska få komma in i det svenska samhället. Maten, historiken. Umgås med svenska människor.
Varför?
– För att jag kommer därifrån. För att jag representerar Sverige.
■■■
Text Björn af Kleen
Foto Beatrice Lundborg
Redaktör Axel Björklund
Form Lotta Ek
Digital form Robert Piirainen
Videoredigering Lars Lindqvist