Lech Walesa om sitt livsverk - DN Fokus
Kapitel

Fokus.

Lech Walesa om sitt livsverk

35 år har gått sedan Lech Walesa ledde 
Polens demokratiska revolution. DN återvänder till Gdansk och möter en brysk 
patriark som stolt ser tillbaka på sin gärning – men avvisar frågor om den nya regimen.

Dela med dina vänner

Den äldre mannen i gråvit mustasch som just har satt sig i fåtöljen mitt emot mig är otålig.


Fakta. Lech Wałęsa*

Ålder: 72 år.
Familj: Gift med Danuta, har åtta barn. Sonen Jaroslaw, 39, är sedan 2009 ledamot i EU-parlamentet och medlem i liberala Medborgarplattformen.
Bor: I Gdansk i Polen.
Karriär: Elektriker på Lenin­varvet i Gdansk, strejk­ledare, 
ledare för fackförenings­rörelsen Solidaritet 1980–1991, Nobelpristagare 1983, 
Polens president 1990–1995.
Religiös tillhörighet: Romersk katolik.
* Polsk stavning. DN använder i löpande text en försvenskad version. Namnet uttalas ungefär ”vauensa”.

– Första frågan! Nästa fråga!

Jag inser snabbt att det är hans sätt, att bryta in innan jag har hunnit avsluta min fråga. Annars kunde det ha en störande inverkan.

Jag vill veta vad han anser om den senaste utvecklingen i Polen. Det har nu gått mer än 35 år sedan folkrörelsen Solidaritet, som han stod i spetsen för, inledde en demokratisk revolution som till slut störtade en av de kommunistiska diktaturerna i östra Europa.

Lech Walesa har förstås sin stora gärning långt bakom sig. Men ändå är han sig lik; på kavajslaget sitter den svarta Czestochowa-madonnan som den ska. Skillnaden mot när jag intervjuade honom de två tidigare gångerna – 1990 och 2000 – är att han då siktade på att bli president eller att återkomma i den rollen.

Nu är han en äldre statsman som inte längre aspirerar på en politisk maktställning. Hans tredelade kostym är ersatt av en udda kavaj och en rutig skjorta.

När nu Polen än en gång tycks styra in på ett nytt spår, har han åter blivit aktuell. Den nya högernationalistiska regeringen – i praktiken ledd av partiledaren Jaroslaw Kaczynski – som tillträdde i höstas har i snabb takt genomfört åtgärder för att ta kontroll över rättsystemet och etermedierna. Det har fått kritiker, både hemma och i utlandet, att oroa sig för att Polen är på väg att backa tillbaka till en mörkare epok.

Befinner sig hans livsverk, den polska demokratin, i fara?

Utanför hans kontorsfönster skymtar några övergivna kranar vid det berömda skeppsvarv som en gång bar Lenins namn. Efter en serie konkurser finns det inte mycket kvar av varvet, som på 1970-talet hade 15 000 anställda. Stora gräsytor gapar tomma. I stället för fartyg tillverkas vindkraftverk.

En del av området är bevarat som museum över arbetarupproren 1970 och 1980; bland annat har entrén återställts till sitt historiska utseende. Vi sitter i hans rum, två trappor upp i ett ståtligt designat ”europeiskt solidaritetscentrum”, som rymmer utställningar över den periodvis blodiga polska frihetskampen.

Det var just här allting började en sensommardag 1980. Det var en till synes liten historisk detalj, men den svängde utvecklingen i en riktning som visade sig bli helt avgörande.

Det var den 14 augusti 1980 som Walesa, en tidigare okänd 37-årig elektriker, hoppade över ett staket till Leninvarvet och tog över ledningen för en strejk som just startat.

Utan detta skutt skulle det som inträffade knappt tio år senare – det kommunistiska systemets sönderfall i östra Europa – sannolikt inte ha hänt. I varje fall inte då.

Nu pågår globalisering och det fanns det ingen beredskap för. Nästa fråga!

På mina frågor svarar Walesa korthugget. Han konstaterar att omvandlingen som han var med om att genomföra var osannolik, ingen skulle någonsin ha kunnat gissa att det skulle få de följder den fick.


Foto: Roger Turesson.

– Vi levde ju i ett helt annat system, politiskt och ekonomiskt, med andra allianser. Det tvingade varje människa att förändras, och det satte sina spår i dem. Alla var inte så nöjda, ingen tycker om alltför stora förändringar. Dessutom medförde vår kamp förändringar i Europa och i världen. Nu pågår globalisering och det fanns det ingen beredskap för. Nästa fråga!

Hans något bryska manér må vara honom förlåtet. Utan en driven härskarteknik kombinerad med ovanlig envishet kommer man knappast så långt som Lech Walesa har gjort. Särskilt inte om man växer upp i ett så fattigt och brutalt samhälle som Folkrepubliken Polen.

Och man blir inte en levande legend, och den som välte ett helt diktatoriskt system över ända, genom att vara snäll och försynt.

Långt ifrån alla älskar honom, och många retar sig på hans sätt, som de betraktar som arrogant. Ibland uttalar han sig vårdlöst och fördomsfullt, som när han förklarade att homosexuella borde sitta längst bak i parlamentet. I andra fall träffar han rätt. Men oavsett inställning till politikern Walesa upphör han inte att fascinera som historisk gestalt.

Hans ”större än livet”-ställning påminns jag om redan på vägen till intervjun när planet landar på den skinande nya flygplatsen i Gdansk.

Det är bara två polacker som har fått en flygplats uppkallade efter sig under sin livstid; Johannes Paulus II-flygplatsen i Krakow döptes efter den polske påven Karol Wojtyla och i Gdansk har lufthamnen fått namn efter Solidaritets ledare. Ikonstatusen understryks av alla fotografier på Walesa som finns uppsatta överallt.

De föreställer den heroiska perioden från Gdansk och Solidaritets frihetskamp och möten med celebriteter som påven och president Ronald Reagan.


Kapitel 1

Vägen till varvet

Varvet i Gdansk där allt tog sin början. Foto: Nicolaus Czarnecki/Zuma.


Tidslinje Bilmekanikern som blev president


1943 Lech Walesa föds den 29 september i den lilla byn Popowo mellan Warszawa och Gdansk, som yngst av fyra syskon.
1961 Börjar arbeta som bilmekaniker.
1965 Inleder sin militärtjänst i den polska armén.
1967 Börjar arbeta som elektriker vid Leninvarvet i Gdansk.
1969: Gifter sig med Danuta Golos. De får tillsammans åtta barn.
1970: Under en protestvåg vid Öster­sjökusten mot matprishöjningar dödas 45 varvsarbetare av polis och militär. Walesa är en av ledarna för strejken.
1976: Väljs till förtroendeman på varvet, men avskedas för sin fackliga aktivitet, börjar arbeta på en fabrik. Tar kontakt med Kommittén för arbetarnas försvar (KOR), en grupp intellektuella i Warszawa.
1978: Bildar fria fackföreningar vid Östersjökusten med andra som deltog i strejkerna 1970. Gruppen gav ut en underjordisk stenciltidskrift och hade en ledande roll i en ny strejkvåg 1980.

Barndomen och uppväxten var allt annat än harmonisk, och ger några nycklar till att Walesa blev den han blev. Polens utsatta belägenhet drabbade honom personligen.

Han föddes i en polsk bondby 1943, mitt under andra världskrigets nazityska ockupation, som efter kriget ersattes av sovjetrysk ockupation.

Lechs far, bonden och snickaren Boleslaw Walesa, inkallades i armén 1939, men det polska försvaret mot Wehrmacht bröt samman redan efter några veckor. Han återvände hem och gick med i den underjordiska Hemmaarmén. Strax före Lechs födelse i september 1943 arresterades han och sattes i tvångsarbete i det tyska koncentrationslägret Mlyniec där han blev kvar fram till krigsslutet 1945. Två månader efter frigivningen avled Boleslaw i sviterna av svår misshandel och undernäring under lägervistelsen. Han var endast 33 år.

Lech växte därför upp utan sin far; hans mor Felicja fick i början klara sig själv med fyra barn. Efter ett år gifte hon om sig med Boleslaws bror Stanislaw, som hon fick ytterligare tre barn med.

De första efterkrigsåren var tunga och fattiga. Två vuxna och sju barn levde i två rum i en stuga med jordgolv. Barnen fick arbeta. Före och efter skoldagen fick de hjälpa till med att valla korna och gässen. Det var naturligt att det var modern som hade störst inflytande på att forma den unge Lechs karaktär, bland annat genom att inympa sin katolska tro i sina barn.

Hon månade också om att hennes barn skulle få en utbildning, för att slippa den eländiga tillvaron hon tvingats till: Efter sju års grundskola satte hon Lech i en jordbruksmekanisk yrkesskola. Efter tre års utbildning, 18 år fyllda, fick han anställning som elektriker i en stad i närheten. Två år senare inkallades han för värnplikt, och ytterligare två år senare ryckte han ut som korpral.

Han återvände till sin hembygd, men det provinsiella bakvattnet passade honom inte, och tillvaron kändes tom och meningslös. Våren 1967 bestämde sig den 23-årige Walesa för att bege sig till Östersjökusten. Han sökte arbete på Gdanskvarvet och anställdes som fartygselektriker.


Kapitel 2

Livet i Gdansk

Jobbet på varvet öppnade en ny värld för bondsonen, och händelserna följde slag i slag; redan året därpå, i mars 1968, utbröt ett studentuppror i Warszawa och i dess spår också i kuststädernas lärosäten.

Kommunistpartiet försökte hetsa arbetarna mot studenterna och intelligentian. Men det gick inget vidare på varvet, sedan arbetarna fått se bilder på studenter på Tekniska högskolan som misshandlats av kravallpolis. Walesa anses då ha visat sig vara en god agitator när han manade till bojkott av de ”massmöten” med arbetare som partiet ordnade för att fördöma de intellektuella.


Danuta och Lech Walesa med sex av sina åtta barn i november 1980. Från vänster Bogdan, Ann, Slawomir, Magdalena, Przemyslaw och Jaroslaw. De två yngsta, Maria-Wiktoria och Brygida, föddes 1982 och 1985. Foto: TT.

Samma år träffade Walesa den 19-åriga Danuta, och de gifte sig 1969. De skulle så småningom få fyra söner och fyra döttrar.

Ett år senare, i december 1970, utbröt en strejk på varvet i Gdansk, som sedan spreds sig till Gdynia och Szczecin. Den utlösande faktorn var att regeringen, strax före julhelgen, i ett slag höjde matpriserna med i snitt 23 procent.

Decemberhändelserna blev Walesas elddop som folkledare. Protesterna var massiva, och arbetarna försökte få till förhandlingar med parti­ledningen, vilket de förvägrades. Följden blev att de strejkande arbetarna gick ut på gatorna, men möttes av ett polisuppbåd. Walesa blev en av strejkledarna.

Snart utvecklades protesterna till våldsamma sammanstötningar med kravallpolisen. Efter två dagar omringades varvet av militär. Vid ett skiftbyte besköts folkmassan och fyra arbetare dödades. I grannstaden Gdynia dödades dussintals obeväpnade arbetare. Strejken bröt samman, och Walesa greps. Han frigavs fyra dygn senare, när partichefen Wladyslaw Gomulka sparkades och ersattes av Edward Gierek.

Från det ögonblicket blev Walesa föremål för säkerhetspolisens konstanta övervakning. När han 1976 öppet kritiserade regimen blev han avskedad. Han fick svårt att få ett nytt arbete, och greps upprepade gånger för sin aktivitet för fria fackföreningar.

Efter 1976 började han samarbeta med KOR, Kommittén för arbetarnas försvar, som hade bildats i Warszawa. För första gången började pol­ska arbetare och intellektuella samarbeta i den politiska oppositionen.


Kapitel 3

Solidaritet

1980. I augusti leder han en strejk vid varvet i Gdansk, som sprider sig över hela kusten och snart andra delar av Polen. Efter hårda förhandlingar vinner polska arbetare strejkrätt och rätten att organisera sig i egna fackföreningar. I september grundas det oberoende fackförbundet Solidaritet. Walesa väljs till ordförande. Solidaritet får som mest tio miljoner medlemmar. Foto: Erazm Ciolek/Reuters.

Folkledaren Lech Walesa trädde fram på allvar 1980. På sommaren det året vällde en ny folklig missnöjesvåg fram. Den fick sin höjdpunkt den 14 augusti, med en strejk på varvet i Gdansk. Walesas erfarenheter från 1970 kom nu väl till pass. Strejkerna spreds snabbt över landet, och det bildades en gemensam strejkkommitté med Walesa som ledare.

Denna gång var partiledningen i Warszawa redo att förhandla. Den 31 augusti signerade parterna ett avtal som inledde ett nytt kapitel i Polens efterkrigshistoria. Oberoende fackföreningar tilläts för första gången i östblocket, och kommunistpartiets maktmonopol var därmed brutet, även om det skulle visa sig vara tillfälligt.

Segerherren Walesas liv tog nu en ny vändning. Först som fackföreningsledare, och snart som durkdriven politiker. Under de knappt 16 månader som fackförbundet Solidaritet fick finnas – och polackerna fick en smak för frihet – var Walesa mer politiker än facklig ledare. Han manövrerade skickligt mellan en impopulär regim i Warszawa – som i sin tur ansattes av Moskvas krav på att krossa demokratirörelsen i Polen – och de egna medlemmarnas förväntningar på ökad frihet och bättre standard.

Men det hjälpte inte. Ledarna i Kreml insisterade allt mer på att frihetsrörelsen måste krossas, och man lät förstå att en sovjetisk invasion annars var oundviklig. Till slut beslöt general Wojciech Jaruzelski, polsk premiärminister och partichef, att hantera situationen på egen hand och införde krigstillstånd den 13 december 1981.

Walesa greps i gryningen och flögs till Warszawa, där han placerades i en av regeringens gästvillor (medan 5000 andra aktivister i Solidaritet sattes i fängelser eller läger). I mer än en månad försökte regimen vinna över Walesa på sin sida, men han vägrade. Efter en tid flyttades han till Arlamow, en kurort vid foten av Karpaterna. Efteråt sade han att det materiellt sett var en bekväm tillvaro, rent av lyxig, och han kallade det för en ”gyllene bur”.

Men han fortsatte att säga nej till propåer från säkerhetstjänsten och militären att ställa sig i spetsen för en regimlojal fackföreningsrörelse. Han var hela tiden övertygad, förklarade han senare, att de förändringar som han varit med om att inleda i augusti 1980, förr eller senare skulle bli verklighet.

Övertalningsförsöken upphörde, och kommunistregimen gick över till att försöka marginalisera och tiga ihjäl Walesa.


Lech Walesa bland arbetarna på Leninvarvet i Gdansk 1983. Foto: Langevin/AP.

Efter elva månader släpptes en obruten Walesa ur fångenskapen och återkom till Gdansk i november 1982. Men krigstillståndet var ännu i kraft, och det förbjudna Solidaritet var tvingat under jorden.

I regimens ögon var Walesa numera en ”privat medborgare”, men i verkligheten fungerade han som Solidaritets ledare. Och han spelade sina kort väl; utländska ambassadörer bjöd honom till sig när han var i Warszawa, och gästande stats­ledare från Väst besökte honom i Gdansk.

För regimen var han svårhanterad. Den hade gett upp om samarbete från Walesas sida, och attackerna på hans person tilltog, särskilt när den norska Nobelkommittén gav Walesa 1983 års fredspris.

Nu försökte man sig på en avancerad operation för att kompromettera Walesa inför hans anhängare. Först visades filmer i tv där Walesa påstods ha tagit emot hemliga pengar från Väst. Därefter producerades dokument som visade att Walesa varit en hemlig agent för säkerhetstjänsten SB. Dessa ”bevis” sändes till ledande oppositionella och till den norska Nobelkommittén och Vatikanen. Inom inrikesministeriet verkade en särskild enhet som tillverkade falska bevis för att Walesa arbetat som SB:s angivare.

Att fabricera hemliga dokument för att smutskasta oppositionella var ingen ovanlig metod hos polska SB, sovjetiska KGB eller den östtyska motsvarigheten Stasi.


Lech Walesas hustru Danuta och 13-årige sonen Bogdan tar emot Nobelpriset å hans vägnar i Olso i december 1983. Foto: EPU/AFP.

Det speciella var att anklagelserna om att Walesa varit en SB-angivare kom att användas av hans politiska motståndare under åren långt efter kommunismens fall. De gick konkret ut på att han i början av 1970-talet skulle ha gått med på att samarbeta med SB, och fått kodnamnet ”Bolek”. I en rättsprocess år 2000 fastslogs att Walesa inte hade samarbetat med kommunistregimen. Men det hindrade inte hans motståndare, inte minst bröderna Lech och Jaroslaw Kaczynski, från att upprepa sina beskyllningar.

Vad som är sant kanske vi aldrig får veta. Walesa har själv, i sin självbiografi ”Hoppets väg”, berättat att han under förhören efter strejkerna 1970 blivit hotad av säkerhetstjänsten och medgett att han skrivit på några papper. Men han förnekade att han varit agenten ”Bolek” eller samarbetat med säkerhetstjänsten.


Kapitel 4

President Walesa

Lech Walesa och hans fru Danuta firar hans seger i presidentvalet 1990 med en kyss. Han får 74 procent av polackernas röster. Foto: AP.

Men utvecklingen rullade på trots regimens försök att isolera Walesa och hans bundsförvanter i den demokratiska oppositionen. Walesas ställning stärktes dag för dag. Samtidigt började det hända saker i Moskva. En efter en av de åldrade sovjetiska particheferna dog, och 1985 utsågs till slut en man för en ny tid – Michail Gorbatjov – som deklarerade att sovjetiska stridsvagnar aldrig mer ska sättas in för att stoppa en demokratisk utveckling i ett östblocksland.

Det var en av faktorerna som gjorde det möjligt för den polska kommunistregimen att inleda en dialog med oppositionen.

Walesa hade nu en så stark position att när förslaget om det ”Runda bordet” kläcktes i Gdansk 1988, så lyssnade alla. Det krävdes en ny varvsarbetarstrejk och därefter långa förhandlingar – bland annat ett enskilt möte med inrikesministern Czeslaw Kiszczak – för att det skulle bli verklighet. Följden blev de första – nästan – fria valen i efterkrigstidens östblock i juni 1989. Och till slut den första icke-kommunistiska regeringen på över 40 år.

Solidaritets seger i parlamentsvalet var förkrossande, man tog i stort sett alla platser som gick att vinna. Men trots sin auktoritet och erbjudanden om att bli president eller regeringschef ställde sig Walesa utanför regeringen, och han nominerade den tidigare rådgivaren Tadeusz Mazowiecki till premiärminister. Jaruzelski, den kvarvarande resten av den gamla regimen, placerades tills vidare som president.

Walesa var plötsligt utanför händelsernas centrum. Men än en gång valde Walesa att invänta det rätta ögonblicket. Det ansåg han komma sommaren 1990, då han förklarade att ”jag vill inte bli president, men det är vad jag kommer att tvingas till”.


Lech Walesa kommer till Sverige på statsbesök 1995 och har drottning Silvia som bordsdam under en middag på slottet i Stockholm. Foto: Leif R Jansson/Pica.

President Walesa tillträdde i december 1990 efter en storseger i valet. Hans fem år i ämbetet väckte mindre beundran än hans tidigare roll som karismatisk ledare för en folkrörelse. Medan Polen genomgick en hårdhänt övergång till marknadsekonomi och privatiseringar sjönk förtroendet för Walesa.

Han lämnade makten fem år senare när han förlorade presidentvalet 1995, om än mycket knappt, mot den förre kommunisten Aleksander Kwasniewski.

Efter att hans politiska karriär i praktiken var över hade han ingen självklar roll i Polen. Han fick många inbjudningar till att hålla föredrag runt om i världen. 1996 skapade han tankesmedjan Lech Walesa-institutet, som han fortfarande leder. År 2000 var det presidentval igen och han gjorde ett nytt och sista försök att komma tillbaka i politiken. Men han fick bara drygt 1 procent av rösterna.


Kapitel 5

Dagens Polen

Lech Walesa på sitt kontor framför bilder föreställande Józef Pilsudski och Johannes Paulus II. Foto: Roger Turesson.

Nu kan han blicka tillbaka på sitt livsverk.

På hans kontorsvägg på Lech Walesa-institutet hänger bilder av två av hans stora förebilder; påven Johannes Paulus II och marskalk Józef Pilsudski, Polens ledare under mellankrigstiden.

Du var med om att rasera kommunismen. Är demokratin hotad i dag?

– Hela världen har problem med demokratin, men också med det ekonomiska systemet. Med min bakgrund som revolutionär blir jag ofta efterfrågad där det finns stora konflikter. Och överallt är de två första punkterna: skepsis mot det kapitalistiska systemet och den demokrati som finns i dag. Men samtidigt är det ingen som ifrågasätter marknadsekonomin och privategendomen. Och ingen ifrågasätter i princip demokratin, utan att nya, kloka, mindre kända människor inte släpps fram till makten.

– Så det är mycket som inte fungerar. Det gör att folk är missnöjda och att Le Pen-anhängare får mer att säga till om i Frankrike, och nästa gång vinner de valet om vi inte rättar till de saker som inte fungerar. Och hos oss vinner Kaczynski och liknande. Om allt fungerade skulle sådana idéer inte få stöd, men eftersom det inte gör det föds demoner i form av högerpopulister och dema­goger. Allt orsakas av att det inte finns några goda idéer för våra tider.

Vems fel är det?

– Demokratin kräver anpassning och omorientering. Vad menas till exempel med begreppet vänster, och vad menas med höger? Vilka grunder har Europa? Om man tar bort gränserna så skapar vi en stat, detsamma om vi skapar en gemensam valuta, euron. Men hur långt vill vi ta det? Inte hela vägen, för vi vill fortfarande vara Polen. Men vissa saker måste vi gemensamt lämna till en större organisation, eftersom enskilda länder inte klarar av att lösa dem. Hur ska man bygga enheten, hur avskaffa gränserna, utan att vi har en gemensam grund? Förr var det kristendomen. Sedan kom det ideologier, som kommunismen. Vi rev ner det ena och det andra. Men i dag? Hur kan vi bli överens om alla har olika grundsyn? Alla upplever en kris, med skillnaden att Polen, med sina historiska erfarenheter, har tvingats att ta sig en funderare.

Är det alltså positivt det som sker i Polen?

– Jag håller inte med dem. De går lite för långt till höger, de blandar ihop trosfrågor med ekonomi. Men själva diskussionen är positiv, även om man kan undra vad som kommer ut av den. Förhoppningsvis kommer det en lösning utifrån debatten.

Jag tänker inte attackera vår regering inför omvärlden, det kan du inte begära av mig.

Vad säger du om Kaczynskis regerande?

– Jag tänker inte attackera vår regering inför omvärlden, det kan du inte begära av mig. Jag tänker inte säga något mot min regering. Fast jag inte tycker om den – nästa fråga!

Men vad är din relation till Kaczynski?

– Nej, det här kommer vi att göra upp om internt, inte utåt.

I Europa finns det en oro för vad som händer i Polen.

– Och i Polen finns det en oro för Europa. Låt oss utarbeta en liten författning för alla Europas länder. Om det skulle lyckas skulle vi få ett fundament.


Fakta. Polen

EU:s sjätte största land
Polen är till ytan stort som två tredjedelar av Sverige och har 38 miljoner invånare, varav drygt 1,7 miljoner (officiellt) i huvudstaden Warszawa. Landet är det sjätte största i EU, både till ytan och folkmängden och blev medlem i Nato 1999 och i EU 2004.
Högerliberaler styrde till i fjol
Från 2007 till november 2015 regerades Polen av höger­liberala Medborgarplattformen (PO) i koalition med landsbygdspartiet PSL. Donald Tusk var premiärminister fram till 2014 då han utsågs till EU:s nye permanente ordförande, och talman Ewa Kopacz övertog såväl partiledar- som premiärministerposten.
Nationalistisk president
President sedan sommaren 2015 är Andrzej Duda från nationalistiskt konservativa Lag och rättvisa (PiS).
PiS valvinnare i höstas
I parlamentsvalet den 25 oktober blev PiS största parti med 37 procent av rösterna, medan PO fick 24 procent. Det gav PiS egen majoritet i parlamentets underhus, sejmen.
Kaczynski informella ledaren
Trots att PiS skaffat sig full kontroll över de politiska maktorganen avstod parti­ledaren Jaroslaw Kaczynski från en formell roll och till premiär­minister utsågs Beata Szydlo. Alla bedömare är ense om att det är Kaczynski som egentligen styr i bakgrunden.

Jag försöker än en gång fråga om Kaczynski, eftersom det är känt att de två herrarna sedan över 25 år har en infekterad relation. Walesa har för inte så länge sedan uttalat sig ytterst kritiskt, för att inte säga föraktfullt, mot partiledaren för PiS och dennes roll i oppositionen mot kommunistregimen. I en intervju i tidningen Gazeta Wyborcza sade han att Kaczynski ”inte ens var internerad” (under krigstillståndet som infördes 1981, red anm), ”så man kan fråga sig på vilken sida han egentligen stod”.

Efter valet i oktober 2015 meddelade Walesa till en början att han skulle lämna den nya PiS-regeringen i fred i ett halvår innan han kom med kritik.

Men det dröjde inte mer än några veckor innan han i en radiointervju sade att PiS-regeringen skämmer ut Polen inför omvärlden, ”jag skäms för att åka utomlands”. Han sade också att läget är så allvarligt att han övervägde att bli politiskt aktiv igen.

För att förstå Walesas relation till dagens starke man i Polen – högerledaren Jaroslaw Kaczynski – bör man hålla några saker i minnet.

En viktig faktor är att Walesa har svårt att tåla att någon annan än han själv sitter vid rodret. Vilket är en del av hans självbild: ”Om hundra år från i dag kommer det att stå en Lech Walesa-staty i varje stad i detta land”, sade han en gång.

En annan är att den bittra rivaliteten med Kaczynski-tvillingarna (Jaroslaws bror, presidenten Lech Kaczynski, omkom i flygkraschen i Smolensk i april 2010), som har pågått i nära 25 år.

Båda var under 1980-talet nära rådgivare och vänner till Walesa under hans tid som Solidaritets ledare i Gdansk. Efter att Walesa valts till president 1990 landade båda i hans administration. Jaroslaw som chef för presidentkansliet, och Lech blev samordnare av statens säkerhetsorgan med ministers rang.

Men samarbetet höll inte länge. Redan i slutet av 1991 bröt Walesa med båda och sparkade ut dem från presidentpalatset Belweder. Skälen till brytningen var både personliga och politiska. Walesa ansåg att tvillingarna försökte styra presidenten, och det kunde han inte tåla. Kaczynski­bröderna ansåg att Walesa svek sina vallöften, framför allt om att rensa ut forna kommunister från statsförvaltningen.

Vendettan fortsatte även under 2000-talet, då Lech Kaczynski var president (2005–2010). Kaczynski anklagade Walesa för att ha förrått Solidaritets ideal.

Det blev inte bättre när ytterligare uppgifter om Walesas påstådda angiveri för kommunistpartiets hemliga polis dök upp i en bok 2008 som skrivits av en historiker som stått Kaczynskibröderna nära.

– För mig är Lech en hemlig agent, sade Jaroslaw Kaczynski.

Det var uppenbart att han var ute efter att montera ned ”legenden” Walesa och svärta ned hans eftermäle. Men Walesa slog tillbaka på sin blogg: ”Här passar ett enda ord, skitstövel. Hittills har jag försvarat dessa människor utanför landet, men nu är det slut med det”.

Men nu har han bytt fot och avböjer att uttala sig i klartext om Kaczynski. I varje fall gäller det DN.

– I Europa förstorar man upp våra problem, utan att se sina egna. Jag tycker inte att man ska angripa en ny regering alltför hårt, jag vet av egen erfarenhet vilka bekymmer jag hade när jag hade lite mer att säga till om. Det är inte så illa att vi måste kräva ändring. Låt oss vänta med en slutlig dom. Var så god, nästa fråga! Nästa!


Kapitel 6

Livsresan

Vad är det du har gjort som du är mest stolt över?

– Över att Polen har bytt bundsförvanter, att vi har bytt ekonomiskt system, att vi bytt politiskt system och att Polen på riktigt återuppbyggs. Det är klart att man alltid kan göra mer, vara klokare och fatta bättre beslut.

Vad är det du ångrar mest?

– Jag ångrar ingenting, jag gjorde allting idealiskt bra. Däremot hann jag under mina fem år som president inte lösa allting jag ville.

Kunde du som en ung elektriker på varvet föreställa dig att det skulle bli en sådan livsresa?

– Om någon då hade sagt till mig att jag skulle få uppleva allt det som har hänt, om någon sagt att jag skulle känna någon Nobelpristagare, då skulle jag inte ha trott på det. Men att jag en dag skulle få Nobelpriset, att det skulle komma journalister till mig, någon skulle ha behövt tortera mig för att jag skulle gå med på något sådant. Så ur den synpunkten är jag den lyckligaste människan i hela galaxen, att jag fick uppleva detta.

– Sammanfattningsvis gjorde jag allt som var viktigt bra, medan en del småsaker kunde jag ha gjort bättre. Mitt uppdrag var att leda landet till frihet och överlåta den till nationen. Och det fullföljde jag. Resten får demokratin sköta, och jag är nu bara en röst bland många.

Kan du säga något positivt om den nya regeringen?

– Det är för tidigt att bedöma. Många avstod från att rösta i valet och orsakerna till det bör fastställas. Den nya majoriteten blev trots allt vald. Demokrati bygger på deltagande, och folket behöver tydligen bli uppskrämt och nervöst för att delta i valet. Allt som har hänt nu borde få till följd att vi gör klokare val nästa gång och blir mer engagerade. Så det finns inget ont som inte har något gott med sig. Det här var en nyttig läxa på vägen mot en bra demokrati.

Varför är då kritiken från EU så hård?

– Därför att man här försöker ändra hela fundamentet. Men vi ska inte på förhand slå fast om det är bra eller dåligt. De gör annorlunda än i Europa, de är ute efter värderingar, att Gud är en viktig sak, vilket Europa inte tycker om. Medan i Europa är det bara pengar som gäller. Jag tycker inte heller om det, för det vore för ensidigt. Låt oss vänta vad som kommer ut ur det.

Vilka är dina närmaste planer?

– Jag är redan en gamling, och har ingen lust till några stora insatser. Men jag är en patriot, så om situationen kräver en större insats från min sida kommer jag säkerligen att agera. Jag har mina kontor i Gdansk och Warszawa, jag följer utvecklingen och jag är beredd att handla om det behövs.

Hur ska Polen hantera Ryssland?

– Ryssland ligger efter Europa mentalt med en 30 eller 50 år. De har aldrig haft demokrati, allt var statligt, de har ingen tradition av privatföretagande. Nu har Europa avrustats, och Ryssland anfaller oss med stridsvagnar. De försöker med våld annektera andra länder. Nu måste vi vara solidariska och hjälpa dem att förändras. Men det kommer inte att gå så snabbt. De hade ett imperium, de förlorade imperiet, och folkdemokratierna bröt sig loss.

Hotas Polen?

– Det finns alltid något som hotar. Europa borde vara solidariskt. Ryssland testade oss, hur vår solidaritet stod sig. Det såg inte så starkt ut.


Foto: Roger Turesson.

Intervjutiden närmar sig sitt slut. DN:s fotograf Roger Turesson har tagit med sig några pressbilder från Walesas karriär. Expresidenten reser på sig och tittar på dem:

Den unge elektrikern som talar inför strejkande varvsarbetare 1980.

Hans segerfirande efter presidentvalet 1990 där han pussar Danuta.

Ett möte i Berlin 2009, på 20-årsdagen av Berlinmurens fall, med den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

– Oj, så ung jag såg ut, säger Walesa och skrattar.

Mest verkar han belåten med bilden av sig själv tillsammans med Gorbatjov och Merkel.


Gorbatjov, Merkel och Walesa 2009. Foto: Michael Kappeler/AFP.

Sedan ber Walesa att DN:s utsända sätter oss bredvid honom för att fotograferas för hans blogg. En assistent tar bilden med sin läsplatta, och ett par sekunder senare säger Walesa med viss stolthet i rösten: Nu kan ni titta på internet, jag har lagt ut bilden!

Innan vi skiljs åt frågar Lech Walesa:

– Kommer man fortfarande ihåg mig i Sverige?

Jag försäkrar att så är fallet.

■■■

Snowden, Zlatan, Sverigebreven – läs fler av DN:s digitala långberättelser.

■■■

En artikel av

Text Michael Winiarski
Foto & video Roger Turesson
Digital form Amanda Johansson-Murie
Redaktör & digital form Axel Björklund
Digital grafik Lukas Hansson

Berättelsen i korthet