Undercoverpoliserna, Säpo infiltrerar - DN Fokus
Kapitel

Fokus. Undercoverpoliserna som gick upp i rök

De skulle vässa polisens undercoververksamhet. Men ambitionen blev deras fall.

Otillåtna täckbolag, lyxkonsumtion, förstörda loggböcker och ljusskygga metoder för att få misstänkta att erkänna. En grupp ambitiösa Säpo-män ville vässa den svenska undercoverpolisen – men körde den i botten. Nu startar verksamheten igen. Vad är det som ­säger att det ska gå bättre den här gången?

Dela med dina vänner


Fakta. Personerna i reportaget:

Therese Mattsson, före detta chef för rikskriminalen, utsåg …

Arne ­Andersson som chef för kriminal­polisenheten, som i sin tur gav …

Sven-Olov Gustavsson (bild saknas) i uppdrag att reformera undercoververksamheten. Anställde …

Martin och Henrik för att leda verksamheten inom Sektionen för särskilda insatser.

Margareta Linderoth, ex-chef för Stockholmspolisens länskriminalavdelning, blev rasande över Rikskriminalens metoder.

Krister Sandqvist, före detta länspolismästare i Västerbotten, kallades in för att utreda uppgifter om oegentligheter.

Tommy ­Hydfors, dåvarande tf rikskriminalchef lade ner hela verksamheten i samråd med …

Carin Götblad, ­dåvarande länspolismästare i Stockholm och …

Ingemar Johansson, dåvarande länspolis­mästare i ­Västra ­Götaland.

En svensk polis är normalt en korrekt person i uniform.

Men det kan också vara en storvulen affärsman som bjud­er på restaurang och vill diskutera lönsamma affärer, där svarta pengar inte är ­något problem.

Eller en lastbilschaufför som svarar på en bostadsannons och säger sig behöva en övernattningslya.

Eller en tystlåten bjässe som utger sig för att tillhöra ryska maffian.

Under hösten har Nationella operativa avdelningen, före detta rikskriminalen, byggt upp en helt ny sektion för så kallade UC-operationer. Poliser med skådespelartalang har försetts med fiktiva identiteter och tränats för att till varje pris hålla masken. Kreativa legendbyggare har diktat ihop falska livsöden som ska utgöra agenternas livförsäkringar. Och trygga handledare har handplockats för att säkra att inget går snett på fältet.

Syftet: att borra djupare ner i den undre världen.

När spaning, telefonavlyssning och buggning inte räcker till ska de nya undercoverpoliserna kunna skickas rakt in i kriminella nästen. Deras svåra uppdrag är att skapa personliga relationer till dem som de ska sätta fast – helst genom att bli kompis.

”Det handlar mycket om så kallad ­’liking’, meningen är ju att den misstänkte ska få en ny vän som han ska finna sig väl tillrätta med”, står det i en av få öppna beskrivningar inifrån verksamheten.

Inför rekryteringen har polisledningen haft ett krav: Ingen i personalen får tidigare ha jobbat med undercoveroperationer, särskilt inte cheferna.

Utåt har man aldrig förklarat varför. Men i den innersta kretsen vet alla.

Infiltration är inte något nytt för svensk polis. Det är bara det att arbetet länge har legat nere. Vintern 2010 slogs den gamla organisationen sönder och nästan fyrtio anställda omplacerades till andra uppgifter.

”Det finns en otydlighet med regelverket som kan innebära en säkerhetsrisk för personalen. Efter att regelverket uppdaterats kommer verksamheten att starta igen nästa år”, sa rikskriminalens dåvarande pressekreterare Varg Gyllander i en kort artikel i Metro den 16 december 2010.

DN kan nu avslöja att det verkliga skälet var att en rad missförhållanden kommit upp till ytan. Missförhållanden som alltså bedömdes som så allvarliga att det skulle ta hela fem år att rekonstruera undercoverarbetet:

○ Ett stort antal otillåtna så kallade täckbolag hade startats.

○ Undercoveroperationer hade riktats mot politiska aktivister.

○ Loggböcker och annan dokumentation hade förstörts.

○ Misstänkta hade blivit föremål för metoder som i domstol dömdes ut som ”otillbörliga”.

○ Ledningen hade använt ett underrättelseregister för att samla negativa omdömen om vissa anställda.

○ Reseräkningar hade visat sig vara felaktiga.

○ Personalen hade druckit alkohol i tjänsten.

Den dramatiska nedläggningen skedde utan att ett enda ord sattes på pränt. Ingen av de ansvariga blev föremål för några disciplinåtgärder. Och den inspektionsrapport som låg till grund för beslutet är än i dag hemligstämplad i dess helhet.

– Jag tänker inte ens kommentera dina uppgifter, svarar polismästare Krister Sandqvist, som ledde inspektionsgruppen, när jag når honom på telefon.

Förhoppningen har alltså varit att hela saken skulle förbli en väl förborgad hemlighet. Men tack vare en mängd källor kan DN nu berätta varför Sverige, som ett av få EU-länder, under fem år saknade möjlighet att infiltrera det som brukar kallas den grova organiserade brottsligheten.

Nästan alla källor har begärt att få vara anonyma.

– Det som hänt måste komma fram. Men den som kliver ut offentligt kan glömma en fortsatt karriär, säger en av dem som arbetat inom verksamheten under ett kort möte i centrala Stockholm.

Polisintendent Arne Andersson vid Säkerhetspolisen besvarade konstitutionsutskottets fråga utan att tveka. Jo, visst hade han fått utrikesminister Anna Lindhs godkännande innan Säpo kom överens med USA om att säkerhetstjänsten CIA skulle ta hand om avvisningen av de så kallade Egypten-svenskarna i december 2001.

Regeringskansliet förnekade Anderssons version.

”Amerikanerna nämndes aldrig och jag är övertygad om att utrikesministern skulle ha reagerat om de hade nämnts”, kontrade UD:s dåvarande politiske chef Sven-Olof Petersson under förhören som hölls i maj 2005.

Anna Lindh var mördad och kunde inte föra sin talan.

Hanteringen av Egypten-affären gjorde att Arne Andersson hamnade i Säpos frysbox. Men hösten 2006 öppnades locket igen. Hans tidigare kollega inom Säpo, Therese Mattsson, hade blivit chef för Rikskriminalen och gav Andersson en ny chans.

Enligt DN:s källor var det till en början oklart vad Arne Andersson skulle syssla med.

– Han gick runt i rikskrims korridorer som ett slags trainee, minns en person som vid tidpunkten hade en hög chefsbefattning.

Men Therese Mattsson trodde på Arne Andersson och våren 2007 fick han ett toppjobb som chef över kriminalpolisenheten, rikskriminalens hjärta med ansvar för utredning, spaning, underrättelseverksamhet och – betydligt mindre känt – infiltration.

För DN:s räkning träffade jag Arne Andersson på dennes tjänsterum i samband med att han tillträdde. Andersson förklarade att rikskriminalen behövde bli mer offensivt för att komma ikapp den växande organiserade brottsligheten.

– Jag tror att vi måste våga pröva lagstiftningen på ett annat sätt, sa han den gången för snart nio år sedan.

Infiltrationsarbetet hade gömts inom en enhet som döpts till Sektionen för särskilda insatser, allmänt kallad SSI, och utlokaliserats till ett anonymt kontorshus intill Essingeleden i Stockholm. Även här hade Therese Mattsson ställt en före detta Säpoman vid rodret: Sven-Olov Gustafsson som tidigare jobbat inom Säpos livvaktsstyrka.

Säpos plötsliga popularitet kan, enligt personer som jag pratat med, ha bottnat i att ledningen ville begränsa insynen i verksamheten.

– För oss vanliga poliser är öppenhet grunden och sekretess undantaget. För Säpo-folket är det tvärtom, säger en kommissarie inom rikskriminalen när jag tar upp saken.

Sven-Olof Gustafsson skulle i sin tur värva ytterligare två personer från B-huset, som Säpohögkvarteret omnämndes vid den här tiden. Männen, vi kan kalla dem Martin och Henrik, hade jobbat som hanterare och värvat hemliga källor inom den extremistiska politiska miljön. Nu utsågs de att, i egenskap av så kallade handlers, leda undercoveragenterna. Istället för att locka privatpersoner att mot betalning tjalla inifrån kretsar på ­yttersta vänster- och högerkanterna skulle de alltså hädanefter styra sina egna poliskolleger mot kriminella högdjur, vilket på många sätt var ett helt annat jobb.

Både Martin och Henrik var omvittnat ambitiösa, men också i behov av en nystart. Henrik hade på senare tid gått sjukskriven i långa perioder medan Martin blivit omplacerad på grund av en allvarlig miss. Efter ett möte på stan hade han slarvat bort en väska i vilken det låg dokument från en hemlig källa, vilken nu bedömdes stå i direkt fara.

Genom rikskriminalens nyrekryteringar skapades en informell struktur där gamla Säpo-band löpte från ledningen ner till arbetsledarna på fältet.

Men ingen av dem som nu tog makten över undercoverarbetet visste särskilt mycket om vad det innebar.

Det skulle få fatala konsekvenser.

Whiteline Handelsbolag stod det på den blankett som skickades in till Bolags­verket. Firmaägarna var en 45-årig man från Danderyd vid namn Mats Jonsson och en 48-årig Lundabo som hette Stefan Nilsson. Enligt registreringshandlingarna skulle de arbeta med it-säkerhet, transport, logistik, bemanning och ekonomisk rådgivning. Sedan 1 000 kronor satts in på Bolagsverkets bankgiro godkändes ärendet och bolaget kunde köra igång.

Vad Bolagsverket aldrig fick veta var att Jonsson och Nilsson var påhittade personer och att Whiteline inte skulle bedriva någon vanlig affärsverksamhet. I själva verket skulle det tjäna som täckmantel för två av SSI:s undercoveragenter, som förberedde sig för en hemlig infiltrationsoperation.

Arne Andersson och Sven-Olov Gustafsson var inte de första som såg behov av att gömma viss polisverksamhet bakom privata sammanslutningar. Sedan tidigare fanns ett antal ideella föreningar med namn som Spelhjälparna, Pris, BK-Stockholm och Kamratföreningen Innebandyns vänner. Men med Andersson och Gustafsson vid rodret skulle det hemliga galleriet av juridiska personer växa i rask takt.

I samarbete med Metropolitan Police i London, som utbildat flera av de svenska UC-agenterna, ordnades tre brittiska så kallade Limited-bolag fram: Invicta Gateway Ltd, Valley Field Ltd och Interior Design Consulting Ltd. Och tillsammans med länskriminalen i Skåne registrerade man Nordic Lager & Transport, ett aktiebolag som skulle användas för att leasa en lastbil.

– Det var Arne Andersson som fixade aktiekapitalet om 100 000 kronor, berättar en av dem som vet hur det gick till, när vi ses efter arbetstid.

Utöver detta kunde SSI:s agenter även gömma sig bakom handelsbolaget TR Research and Consulting med bifirman Stunning Events, den enskilda firman Private Partz och föreningen Svenska smaklökar.

Att svensk polis inte utan vidare kan starta privata verksamheter fick rikskriminalens sparkade ex-chef Tommy Lindström erfara redan på 1980-talet. När det kom fram att han, genom sin hustru, drev aktiebolaget Carac Leasing som front för rikskrims spaningsbilar räddades han enbart av det faktum att det gått så lång tid sedan han använt myndighetens pengar till aktierna att det misstänkta brottet – trolöshet mot huvudman – skulle anses preskriberat. Däremot prickades Lindström av Justitieombudsmannen.

Regering och riksdag har egentligen aldrig tagit ställning till huruvida polisen ska få bilda täckbolag eller inte, något som är en självklarhet i många länder. Däremot säger kapitalförsörjningsförordningen att ”en myndighet får inte utan regeringens medgivande förvärva aktier eller andelar i ett företag”. Och något sådant medgivande frågade inte Rikskriminalen efter heller under Therese Mattssons ledning.

Kanske var förklaringen att SSI valt att använda konstruktioner som inte automatiskt träffades av beskrivningen ”förvärva aktier eller andelar”. Förvisso äger en bolagsman i ett nystartat handelsbolag andelar i företaget. Men har det verkligen skett ett förvärv när den enda kostnaden för staten är registreringsavgiften?

Hur ska man se på om en anställd satsar privata pengar, vilket i fallet med brittiska Ltd-bolag inte behöver vara mer än ett pund? Och är ideella föreningar överhuvudtaget något att bråka om?

– Reglerna är diffusa och öppnar för att polisen kan göra egna tolkningar. Men åtminstone när det gällde Nordic Lager & Transport AB skedde det ett klockrent regelbrott. Aktiekapitalet bestod ju av statens pengar, hävdar källan.

SSI:s före detta operative chef, som av ”säkerhetsskäl” inte vill framträda med namn, har i efterhand uppfattat att reglerna är betydligt strängare än vad han trodde då.

– Som jag förstått det i efterhand får polisen inte lägga ut några pengar alls, inte ens till registreringsavgifter, säger han när jag ringer upp honom på hans nya jobb.


Det dröjde inte länge innan nykomlingarna kom på kant med den övriga personalen. Sven-Olof Gustavsson ansågs okunnig och Henrik och Martin upplevdes som överspända i sina roller som arbetsledare.

– Det blev en kulturkrock från dag ett. De ville köra sitt säpostuk, hålla på med fältbrevlådor och lägga meddelanden i ihåliga träd och sånt där, vilket vi som jobbat med det här länge tyckte var lite smålöjligt, sa en före detta agent som jag fick möjlighet att träffa ett par år efter SSI:s nedläggning.

– Framgångsrikt infiltrationsarbete handlar om att smälta in och agera så normalt som möjligt. Här blev det för mycket James Bond, fortsätter mannen.

En annan agent, som vid tiden gick under det fiktiva namnet Johnny Torres, blev så irriterad att han skrev till ledningen och kritiserade Martin för påstådd agentromantik.

”Ett exempel på detta är när han helt oannonserat, mitt under en pågående operation, /…/ dyker upp iförd peruk. Att han i egenskap av koordinator utför osanktionerade privata experiment i skarpt läge framstår inte bara som respektlöst och oansvarigt mot operatören i fråga utan även som rent löjeväckande”, står det i en handling som jag fått se.

En splittrad organisation borgade för slitningar. Femton av SSI:s tjugo agenter tillhörde formellt de regionala myndigheterna i Skåne, Göteborg och Stockholm medan de resterande fem var anställda på rikskriminalen.

– Det har alltid funnits en viss konkurrens mellan Stockholmspolisen och rikskrim, det sitter liksom i väggarna. När
Säpogänget kom in i bilden förstärktes detta, samtidigt som även andra blev mer och mer skeptiska till den nya ledningen, fortsatte den förstnämnde agenten.

Slitningarna skulle bland annat visa sig i ”Operation Playa”, som riktades mot den då misstänkte kokainsmugglaren Jonas Falk i Spanien. Henrik utsågs till arbetsledare och ett par agenter instruerades att spela affärsmän som skulle närma sig Falk. Samarbetet gnisslade nästan direkt efter att gruppen installerat sig i en lägenhet i Falks bostadsort Sitges. Henrik, eller ”Hammerhead” som han hade börjat kalla sig internt, hamnade i skottgluggen.

”Redan tidigt i ärendet stod det klart för både mig och operatör 302 att NN helt missuppfattat både sin roll som koordinator och sin roll som handler med ansvar för säkerhet. Han ville ständigt involvera sig själv som operatör i ärendet vilket han varken är rekryterad som eller testad för”, skriver Johnny Torres och hävdar att Henrik även ägnade sig åt onödig lyxkonsumtion.

”Han slog sig till bords med oss vid flera tillfällen och åt och drack dyrt, som exempel kan nämnas att han beställde in en cigarr för ca 400 kronor och sedan fick operatören ta notan och stå för redovisningen.”

Jag blir nyfiken på att få veta mer och efter en hel del grävande lyckas jag hitta Johnny Torres. Han låter skärrad när jag ringer och vill överhuvudtaget inte prata om någonting som rör SSI.

Oroväckande signaler skulle hursomhelst sippra ut ur polishuset.

– Man fick intryck av att fel poliser hade kommit in i verksamheten, såna som försökte spela Allan Ballan och boosta det egna egot med dyra klockor, skinnjackor och fina bilar, säger en tjänsteman som vid tidpunkten hade i uppdrag att utöva tillsyn över polisens verksamhet.

”Playa”-agenterna lyckades trots allt lära känna en av Jonas Falks närmaste. Mannen smordes med fina middagar och dyra viner och genom att utge sig för att vara husspekulanter fick agenterna en privat visning i Falks villa. Senare skulle Johnny Torres även hamna ansikte mot ansikte med Falk på en middag. Men när han och andra agenter fortsatte att ifrågasätta Henriks arbetsmetoder byttes de ut och den spanska operationen gick i stå.

I efterhand skulle det visa sig att även den spanska polisen hade haft kritik. Det har också framkommit att en BMW-bil med dolda mikrofoner lånades ut till Falks medarbetare, trots att något tillstånd om buggning aldrig utfärdats. Men några detaljer är inte kända eftersom Henrik, vilket han senare skulle medge, hade raderat loggboken.

Större framgång hade SSI då i ett par andra ärenden. Det ena gällde ett ouppklarat mord på en kvinna i Motala. En av SSI:s agenter sökte upp den misstänkte mördaren, presenterade sig som ”Mike” och sa sig företräda en grupp östeuropéer som var förmånstagare till den döda kvinnans livförsäkring.

Försäkringen kunde dock inte falla ut förrän offrets kropp hittats, påstod Mike, och erbjöd den misstänkte 75 000 kronor.

Den sistnämnde beklagade att han inte kunde hjälpa till varpå SSI:s ledning bestämde sig för att öka trycket.

Nu skickades den storväxte Henrik, som alltså enbart skulle vara arbetsledare, ut för att agera hotfull ryss tillsammans med ytterligare ett par poliser. Charaden fick avsedd effekt och den misstänkte avslöjade, kraftigt narkotikapåverkad, att han hade dödat kvinnan och gömt henne i en gödselstack.

På rikskriminalen hade man anledning att fira. SSI hade lyckats där andra poliser gått bet.

Såväl hovrätten som Högsta domstolen ansåg emellertid att poliserna passerat gränsen för det otillbörliga när de antytt att den misstänkte skulle hamna i klorna på ryska maffian om han inte erkände. Mördaren kompenserades med tre års straffrabatt och kom undan med sju års fängelse.

Även en olöst hotellbrand i Gävle klarades upp tack vare SSI:s nya, kontroversiella ledning. Här fick den misstänkte besök i bostaden av kvinnliga agenter som undrade om mannen ville delta i en undersökning. Några veckor senare gratulerade de honom till att ha vunnit en resa och kort därpå satt han – tillsammans med en grupp hemliga poliser – på ett plan till London. Det ena ledde till det andra och plötsligt hade den misstänkte mordbrännaren fått erbjudande om ett välbetalt jobb. Men innan kontraktet var i hamn blev han tillsagd att berätta om alla eventuella lik i garderoben. Mannen gick i fällan och avslöjade att han tänt fyr på hotellet på uppdrag av en konkurrerande krögare. Straffet blev tio års fängelse.

Genom SSI hade svensk polis fått ett supervapen som kunde provocera fram erkännanden. Men var det verkligen lagligt? Dåvarande Justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger tyckte inte det.

”Förfarandet innebar att NN:s rättigheter som misstänkt avsiktligt kringgicks. De samlade åtgärderna utgjorde vidare ett ingrepp i rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen. För ett sådant ingrepp krävs enligt konventionen stöd av lag som tillgodoser grundläggande rättssäkerhetsintressen. Något sådant stöd fanns inte”, skrev Axberger efter en omfattande genomgång av rättsläget.

Domen stod sig hur som helst. Arne Andersson och de andra hade utnyttjat det faktum att svenska politiker aldrig reglerat vad som ska vara okej och inte i hemlig infiltrationsverksamhet. Det började bli allt tydligare vad Andersson menat när han sagt att det var dags att pröva lagstiftningen.

– Vi var ju medvetna om vad vi gjorde när vi gick in i Gävlebranden och gödselstacken-ärendet, sa han när jag senare pratade med honom om saken och framhöll att det ”trots allt var två ganska bra domar”.

Arne Andersson var på väg att få sin re­vansch. Som tidningarna snart skulle skriva hade han nu planer på att ta över hela
rikskriminalen inför att Therese Mattssons förordnande var på väg att gå ut.

Det var en slump att under­coveragenten fick höra talas om ”Operation Snövit”. När han insåg att han själv var en av målpersonerna blev han kall. SSI:s ledning hade skapat ett så kallat särskilt underrättelseregister och börjat samla skit på honom och andra kollegor i Stockholm och Göteborg.

Först försökte ledningen mörka det hela, men så småningom kom sanningen fram. Arne Andersson och Sven-Olof Gustavsson hade tröttnat på de regionala grupperna. De ville ta hårdare grepp om verksamheten och bli av med interna kritiker. Därför hade Andersson bett om konkreta grunder för att klippa banden till de misshagliga.

”Svag ledare.” ”Allt för mycket kompis.” ”Omogen som person. Lättkränkt.” Så löd några av de omdömen som förts in i registret, vilket enligt reglerna bara skulle användas för kartläggning av misstänkta brottslingar. Agenten fick ta del av materialet sedan han brutit den interna tysthetskulturen och vänt sig till Kammarrätten, som gav honom rätt till insyn.

Nu skedde händelserna slag i slag. På Stockholmspolisens länskriminalavdelning stormade Margareta Linderoth ut ur sitt chefsrum och skyndade iväg genom poliskvarteret på Kungsholmen. Hon hade aldrig gillat Arne Andersson och nu läste hon lusen av honom för att han låtit kartlägga hennes personal, berättar flera personer inifrån polishuset.

– Det här är inget jag tänker prata om, säger Linderoth själv, som nu gått i pension.

Nästa bomb briserade med ännu ­större kraft. SSI hade inte bara riktat in sig på kriminella grupperingar. En agent hade även fått i uppdrag att infiltrera ­politiska aktivister på yttersta vänsterkanten. Agenten hade, inom ramen för en ­operation döpt till ”Brobygget”, närmat sig personer i politiska demonstrationer och därefter deltagit undercover på en veckolång utbildning i civil olydnad på en skola med band till Vänsterpartiet.

Operationen var hyperkänslig. Att registrera politiskt aktiva är strikt förbjudet, såvida personerna inte ägnar sig åt ideologiskt grundad brottslighet. Och i så fall ska detta arbete utföras av Säpo. Men Säpo saknar egna infiltratörer och jobbar enbart med betalda källor.

– Det var riktigt sjukt. Som jag såg det hade Säpo använt sina personliga kontakter hos oss för att göra något som de själva inte hade förmåga till, säger en person som låtit sig intervjuas med löfte om källskydd.

Fram till den här tidpunkten, nu är vi framme vid våren 2010, hade Therese Mattsson enligt samstämmiga källor varit lyckligt ovetande om vad hennes underlydande egentligen ägnat sig åt. Men genom ett mejl som kom på avvägar fick hon svart på vitt att hennes högra hand, Arne Andersson, gått bakom hennes rygg.

– Hon blev fly förbannad och det hölls ett möte som inte lär ha varit särskilt trevligt, säger en person på stabsnivå.

Men Therese Mattsson var alltså redan på väg bort och skulle komma att avgå sommaren 2010. I stället blev det den biträdande chefen Tommy Hydfors som fick i uppdrag att ta grepp om SSI. Från och med nu skulle allt som rörde undercoververksamheten gå via honom. Sven-Olof Gustavsson omplacerades och fick även avgå som ordförande i den internationella organisationen IWG for Undercover Matters.

Apropå internationellt samarbete upptäcktes ungefär samtidigt att SSI inte slutit tillräckliga avtal med länder dit undercoveragenterna skickats. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden inledde ett ärende och kunde konstatara brister.

– Det här innebar en fara för den personal som jobbade under skyddsidentitet. Vad skulle hända med dem om det blev en shootout, en krock eller något annat och ingen visste vem de var? säger en person med insyn i utredningen.

Situationen började bli ohållbar. Det var nu som den dåvarande länspolismästaren i Västerbotten, Krister Sandqvist, kallades in för att göra en total genomlysning.


Stämningen var sammanbiten när Krister Sandqvist i november 2010 togs emot i Rikspolisstyrelsens lokaler av ställföreträdande rikskriminalchef Tommy Hydfors, länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad och länspolismästaren i Västra Götaland Ingemar Johansson. Var det verkligen så illa som det verkade? undrade cheferna. Sandqvist nickade. SSI hade blivit ett råttbo.

– Det fanns inget annat att göra än att lägga ner alltihop, säger den i dag pensionerade Tommy Hydfors kortfattat när jag får tag på honom i bostaden.

Samtliga operationer avbröts, SSI:s lokaler utrymdes, täckbolagen avvecklades och all personal fick nya tjänster. Arne Andersson flyttades till en juristtjänst, Sven-Olof Gustavsson fick börja jobba med intern säkerhet, Martin gick tillbaka till Säpo och Henrik omplacerades till rikskriminalens underrättelsesektion.

Ledningen insåg emellertid att missförhållandena var av sådan art att det vore tjänstefel att inte kontakta en åklagare och Krister Sandqvist skickade över hela utredningen till Riksenheten för polismål. Vice chefsåklagare Kay Engfeldt, också han numera pensionär, minns att han mottog ett omfattande material.

– Det fanns sånt som man kan kritisera, som kan vara felaktigt och olämpligt och även i vissa fall kanske till och med olagligt, säger Engfeldt fem år senare.

Hur bedrevs utredningen? Hölls det några förhör?

– Jag kommer inte ihåg det. Men det är ju länge sedan det här.

Vad Kay Engfelt däremot kan säga är att allt lades ner. Täckbolagen, den förstörda loggen, registreringen av misshagliga poliser, felaktiga reseräkningar och förtäring av alkoholkonsumtion i tjänsten – ingenting bedömdes utgöra brott.

– Man ska ju kunna ringa en enskild person som har ett straffrättsligt ansvar och det är ganska knepigt. Om man glömmer ett tjänstevapen på en toalett kan man nog vara rätt säker på att bli åtalad. Men det här ärendet var mer av arbetsrättslig natur och det handlade mycket om ledning, styrning och bråk mellan olika grupper.

Rikspolisstyrelsen startade följdriktigt en arbetsrättslig utredning för att se om det interna regelverket överträtts. Även denna avslutades utan åtgärd och varken polisens eller statens ansvarsnämnd har hittills prickat några av de inblandade.

Summa summarum: En hel verksamhet hade missköts till den grad att den måste läggas ner. Formellt kunde ändå inte en enda person ställas till svars.

– Är det här typiskt svenskt? Jag tror det, säger en erfaren tjänsteman som jag ringer upp för att resonerat med under arbetet med den här artikeln.

Jag ber honom att utveckla.

– Jo, säger han och fortsätter. Den här sortens verksamhet riskerar till och från att drabbas av skandaler, det har skett i många länder. Men om det inte leder till några följder kan samma sak upprepas igen. Att bara dra ett streck över allting och säga att ”det var kanske inte så farligt” gynnar knappast organisationen i längden.

En liten felaktighet har trots allt konstaterats i efterhand. Sedan den kokainanklagade Jonas Falk begärt en internutredning mot ”Operation Playa” ansåg åklagaren i ärendet att arbetsledaren Henrik gjort sig skyldig till tjänstefel när han förstörde loggboken. Men eftersom tjänstefelet bedömdes som ringa hade preskription inträtt och fallet lades ned.

Jag ringer upp Arne Andersson, som nu är en av juristerna på rättsenheten under rikspolischefen. Kanske tycker han att han fortfarande gjorde rätt?

Samtalet kör fast direkt.

– Jag hör vad du säger. Men jag har ingen som helst minnesbild av det där, säger Andersson när jag vill prata om hur han såg på sitt agerande i täckbolagen.

Har du inte det?

– Nej.

Har jag fel om jag säger att du ordnande fram 100 000 kronor i aktiekapital?

– Jag kommer inte ihåg något, så jag kan inte säga om det är fel.

Nästa fråga gäller ”Operation Snövit”. Vad var tanken?

– Jag kommer inte ihåg något, det är bara så. Det har runnit för mycket vatten under broarna. Jag är ledsen.

Arne Andersson suckar. Allt har blivit utrett som det ska, tycker han och ­menar att ”det finns ingen anledning att gräva i det där nu, nu gäller det att blicka framåt”.

– Jag har nog inget mer att säga. Jag bryter nu.

Therese Mattsson då, har hon anledning att vara självkritisk? Jag kommer aldrig till den frågan när jag får chans att intervjua henne. Inte heller hon säger sig nämligen ha några minnesbilder.

– Och det kan bero på Alzheimers eller någonting. Jag har absolut inga kommentarer. Jag känner mig verkligen helt offside i den här frågan, för det var så länge sen det hände nu, svarar Mattsson som i dag är generaldirektör på Tullverket.

Nästa samtal går till Sven-Olov Gustafsson. Han har bättre minne men tycker också att allt är ”utrett och klart”.

– Det här sköttes som man sköter interna ärenden här inom polismyndigheten. Jag ser ingen anledning att dryfta detta.

Så det fanns inget som var fel?

– Det upplevde inte juristerna. Och då är det så.

Jag vill ändå veta vilken roll Sven-Olof Gustafsson hade när täckbolagen bildades. Det gillar han inte.

– Varför ställer du den frågan?

Vill du inte svara?

– Nej. Men jag har inte medverkat till något sånt.

Martin får jag inte tag på, Säpos växel förmedlar inte kontakt till enskilda anställa. Henrik är däremot tillgänglig på sitt nya jobb inom Nationella operativa avdelningens underrättelsesektion.

– Jag skulle gärna prata men jag kan inte. Det är både av sekretesskäl och moralisk-etiska skäl, säger han.

Jag försöker lirka. Kan han utveckla?

– Egentligen är det inte så stora saker som det handlar om utan det är människor… Det har varit otroligt mycket ryktesspridning och felaktig information. Rikskriminalen fick oskäligt mycket skit. Det är väl vad jag kan säga.
Det skulle alltså ta hela fem år för polisen att reparera skadan och återskapa Sektion­en för särskilda insatser. När jag upprepade gånger frågat varför har svaret blivit att man ville invänta ett nytt regelverk.

– Men vi pratar helst inte om det här arbetet, bedömningen är att det inte gagnar verksamheten, säger Patrick Cordner som är ny biträdande chef för SSI.

För Patrick Cordner och ytterligare en person har ledningen gjort ett undantag; de fick komma tillbaka till SSI trots att de tillhörde den gamla styrkan. Uppenbarligen ansågs de inte befläckade. Och när det kommer till kritan är det rimligen en fördel att det finns åtminstone någon tidigare erfarenhet inom sektionen.

Vilket regelverk som nu even­tuellt införts för att strama upp verksamheten vill Nationella operativa avdelningen, NOA, inte svara på. Inte heller vill man berätta ifall man hittat ett lagligt sätt att bilda täckbolag. Efter att jag mejlat en lång lista med frågor om hur det svenska undercoverarbetet nu kommer att bedrivas är detta det enda svar jag får av NOA:s pressekreterare Carolina Ekéus:

Polismyndighetens undercoververksamhet bedrivs enligt samma förutsättningar som all övrig polis­verksamhet. Verksamheten styrs av de lagar som hanterar polisens utrednings- och underrättelse­verksamhet samt praxis inom området. Verksamheten har tydliga ramar och intern kontroll sker av både verksamhet och beslut. ­Nationella operativa avdelningen lämnar i övrigt ingen detaljerad information om undercoververksamheten.

Det lär i alla fall inte finnas brist på arbetsuppgifter för de nybakade agenter som nu står redo att sättas in. Den organiserade brottsligheten har knappast legat på latsidan sedan sist

Förr eller senare kommer vi att få veta hur det gick.

■■■

En artikel av

Text Lasse Wierup
Illustration Jonas Backlund
Redaktör Axel Björklund, Tina Zenou
Form Lotta Ek
Digital form Robert Piirainen, Axel Björklund

Berättelsen i korthet