Tsunami 2004 - En skildring av katastrofen
Kapitel

Kapitel 4. Hemkomst

Johan Lundgren, Fritidsresors huvudkontor, Stockholm

Det var han som ringde till de anhöriga när han fick dödsbuden för sina anställda. Ett samtal, och sedan ett annat, och sedan ett nytt. Han visste inte vad han skulle säga, eller hur han skulle börja så han lyssnade mer än han pratade.

Vissa samtal varade i 5 minuter och andra i 30 minuter, men alla var lika svåra.

Samtidigt skulle de jobba med allt annat också, och han fick påminna både sig själv och sin personal om att de var tvungna att skilja på sina personliga känslor inför katastrofen och sitt jobb.

Föräldralösa barn kom ensamma till Arlanda och tillsammans med Rädda barnen hade de satt upp ett mottagningsrum med leksaker och nallar och hjälppersonal på plats.

De träffade kunder som hade förlorat sina barn och andra som hade förlorat sina fruar och män. Dessutom skulle de hantera alla dem som var upprörda över helt andra saker. Någon krävde att få boka om sitt evakueringsflyg så att de hann med en sista provning hos skräddaren. Någon var upprörd över att benutrymmet var sämre i evakueringsplanet, och någon annan över att de inte fick någon taxfree.

Så han sa till sina anställda:

”Jag förstår att ni är upprörda, men man har olika utgångspunkter och vi måste hantera det professionellt. En privatperson kan säga att det ligger folk och dör på stranden, och du bryr dig om din taxfreepåse. Men vi måste förklara för dem att vi förstår deras besvikelse, och att vi kommer göra allt vi kan, och att vi självklart kommer att kompensera dem.”

Lotta Polfeldt är legitimerad psykolog, tog hand om barn som kom hem utan föräldrar efter tsunamin.

Frida Isaksson, Phuket-Arlanda

Plötsligt kändes det så nyss. Pappas 50-års dag när de hade kommit gående längs stranden och hört hur någon ropade uppifrån en pool. Hur hennes föräldrar hade stannat till och skämtat om att här hade de åkt över halva jordklotet och så sprang de rakt in i Falkenbergsbor.

Nu satt samma familj här på flygplatsen och skulle åka med samma plan hem. Och Frida märkte att hon sökte sig till tryggheten, detta att den här andra familjen ändå satt här som en hel familj och att det fanns en mamma och en pappa.

De hade fått gå ombord på planet före alla andra. De övriga passagerarna var turister som bara hade varit nere och vänt, och som nu var hemskickade och irriterade.

”Finns det verkligen ingenstans man kan åka. Finns det ingenstans där det inte är drabbat.”

Frida såg på sin syster och på de andra och det var skönt att de fanns där och att de visste. Att de förstod hur det var att sitta i ett flygplan utan att kunna se ut, att inte kunna se havet och kunna kontrollera om det höll sig lugnt. Hur kroppen greps av panik när de spolade av planet utanför, och när folk spolade på toaletterna bredvid. Varför hon hade så svårt att sätta ner fötterna på svensk mark när de flera timmar senare landade på Arlanda.

Att allt plötsligt blev på riktigt och så tydligt. Mamma och pappa var inte här. Och att de inte hade hittats i Thailand var svårt och skrämmande, men att de inte fanns här hemma var outhärdligt och omöjligt.

Charlotta André, Tyresö

På dagarna satt hon och läste i alla dessa tidningar som hennes mamma hade sparat från katastrofen. Ibland undrade hon nästan om hon hade varit där. Rum 1108 på Pearl Hotel där de hade slagit läger tillsammans med alla barnen kändes redan så avlägset.

Richard som låg och läste Fantomen för dem alla på madrasserna på golvet.

Hur de hela tiden hade försökt att ringa hem på den lilla 7-åriga pojkens hemnummer i Sverige i hopp om att någon skulle svara. Men att han till slut hade fått åka hem med en annan volontär.

Den fantastiska dagen när syskonens mamma sedan hade knackat på dörren, och hur barnen i alla fall hade kunnat åka hem med en förälder.
Själv hade hon och Richard fått plats på det sista Fritidsresorflyget hem. Och nu satt hon här i en villa i Tyresö och hörde hur stormen Gudrun fällde träd utanför.

Hon hade svårt att göra sig av med tankarna om jordens undergång. Senare skulle hon tro att varje snöfall var en början på en ny istid. På samma sätt som hon nu trodde att stormen där utanför aldrig skulle sluta rasa.

Kungens tal vid sorgeceremonin för flodvågskatastrofens offer i Stadshuset 10 januari 2005.

Andreas Norman, UD, Stockholm

Hans flickvän hade gjort middag när han kom hem, och plötsligt var han bara en man som stod med en resväska i en tambur i en lägenhet i Fredhäll, och normaliteten blev så stor att det hade varit svårt att stänga dörren.

Han som hade jobbat till halv två på nätterna, sovit en drömlös medvetslös sömn, satt sig upp som en fällkniv klockan sju varje morgon, för att sedan gå till uppsamlingsplatsen igen. Nu orkade han inte ens sitta på en pinnstol.

Han såg på henne att hon förstod fast hon hade öppnat dörren vid första knackningen och tänt ljus och gjort lax med romsås.

”Jag är lite trött, jag tror att jag bara skall sova en stund.”

Ibland när han vaknade var det ljust, ibland var det mörkt, och ibland visste han knappt var han befann sig. Ibland vaknade han i panik och trodde att hennes armar och ben var döda kroppsdelar, och han var så van vid att röra vid döda att han inte längre visste vad som var vad.

När han vaknade bad han henne ta bort bananerna, och sedan liljorna och sedan soporna. Men likstanken följde med honom ut, också i det blåsiga och svenska januarivädret.

På det första mötet på UD som han blev kallad till hade utrikesminister Laila Freivalds talat. De hade suttit vid ett stort bord, och Laila Freivalds hade pratat om den svåra prövningen, hur hårt alla hade jobbat, och om den orättvisa kritiken och svartmålningen av UD i media.

Han hade fyllts av en svindel när han lyssnade, och känt ett sådant raseri, att han inte hade kunnat sitta tyst när hon var klar.

”Jag håller inte med dig utrikesministern.”

Inga artighetsfraser och ingen tjusig inledning. Inget ”Jag tackar utrikesministern för hennes beskrivning.”

Istället beskrev han hur avskurna de hade varit, att de inte hade haft något stöd hemifrån, och att de inte hade haft någon utrustning där nere.

”Vi kan inte låtsas som att allt var bra.”

När han lämnade mötet tänkte han att de var många som hade levt med bilden av den svenska kompetensen, förmågan och ordningen. Såväl resenärer som myndigheter.

Tjänstemän som förväntade sig att människor i kris skulle stå för något slags rationellt lugn även när allting rasade.

Resenärer som på samma sätt hade haft en idé om att det också i en katastrof skulle finnas en struktur och ett svenskt välfärdssystem som fångade upp dem.

Ann Hagéus, Stockholm

De hade aldrig hittat någon kropp på Rescue centret, och Bertil hade fått samla in fingeravtryck från Göstas leksaker i hans rum när de kom hem så att sökandet kunde fortsätta. Månaderna gick och Ann kämpade för att hålla alla hemska tankar från sig. Ryktena om kidnappningar av barn. Att hon skulle ha letat mer. Att det var hon som hade velat till Khao Lak, medan en kollega till Bertil hade föreslagit ett helt annat ställe.

I hallen hade Göstas gympaskor stått och väntat när de hade kommit hem. De röda och vita skosnörena som var knutna så att han bara hade kunnat hoppa i skorna direkt.

Gösta som alltid hade haft så bråttom till allt, och som hade varit på vift redan som treåring när han hade smitit ut själv för att gå och hälsa på mormor och morfar i Stockholm. Ann som hade sprungit upp på vägen och ropat, fortsatt genom den lilla byn och ända upp till kyrkan där hon hade fått syn på en liten röd prick på vägen som rörde sig framåt.

Hur hon hade lyft upp honom den där gången, och burit honom hela vägen hem.

2014

Ann Hagéus

Kommer att åka ner till Thailand tillsammans med barnen Julius, 21 år, och Karin, 14 år, för att närvara vid 10-årsdagen av tsunamin. Gösta, 9 år, begravdes den 21 maj 2005 i Villberga kyrka i Grillby där hans kropp i dag vilar.

Katrin Krantz

Arbetar i dag på Expressen.

Johan Lundgren

Är vice koncernchef för Tuitravels som Fritidsresor ingår i, och bor med sin familj i London.

Charlotta André

Har själv fått två barn. Efter tsunamin engagerade hon sig i volontärarbete, men jobbar numera som projektledare.

Andreas Norman

Har slutat på UD och skriver i dag böcker på heltid.

Frida Isaksson

Lever tillsammans med sin pojkvän Jonas som också var med under tsunamin, och tillsammans har de två barn.

* Clara och Filip heter i verkligheten något annat.

Berättelsen i korthet