Tsunami 2004 - En skildring av katastrofen
Kapitel

Kapitel 3. Kaos

Charlotta André, Sjukhuset Takua Pa

Hon som alltid hade haft sjukhusskräck, och ändå kändes det enklare att ta hand om sår, duscha av skadade och att halka runt i blod än att ta hand om dem som var svårt chockade.

Som den franska kvinnan som bara stod och höll en cigarett i handen. Hon frågade inte någon om eld. Det var som att hon hade glömt vad det var hon skulle göra, eller varför hon var där. Senare fick Charlotta veta att hennes man och hennes tre barn hade lekt på stranden vid Blue Village-hotellet när vågen hade kommit.

En svensk mamma hade sina två små barn hos sig men försvann mer och mer in i sig själv. Emellanåt gjorde barnen små försök att putta på sin mamma för att försöka få någon kontakt, men mamman blev allt svårare att nå.

Personalen var så förtvivlat underbemannade, hela tiden fortsatte det att komma in nya människor till sjukhuset, och ryktena om transporter hem till Sverige verkade bara vara just rykten. Från en lånad telefon lyckades hon få iväg ett sms till sin mamma.

”Vi är på ett sjukhus cirka 20 kilometer från Khao Lak. Alla är jätterädda. 300 svenskar, skicka hjälp. Vi älskar er.”

Sedan hade hon gått ut för att jobba igen. I ett rum stod en svensk kvinna och pratade i telefon och det lät som att hon hade fått kontakt med sitt resebolag så Charlotta gick närmare.

”Vi är sex personer här, kan ni komma och hämta oss?”

Det var något som brast när hon hörde det. Hon som vanligtvis var så kontrollerad hade störtat fram till kvinnan och skrikit ”Varför säger du att vi är sex personer?! Vi är många fler, flera hundra!”

Det sista hade hon skrikit in i luren, sedan hade hon bara gått därifrån.

När mörkret föll hade hon gett upp hoppet om att det var hjälp på väg, och tillsammans med några andra slog hon istället läger ute i trapphuset högst upp i byggnaden. Trappan låg ute i det fria, med utsikt över omgivningarna och med fullmånen som lyste över dem alla, och de hade lagt ut kartongbitar på marken för att det skulle bli lite mjukare att ligga på.

En kvinna från Sverige hade fått stora delar av sin hud avskavd från kroppen, och Charlotta hade gått fram till henne för att hjälpa henne med hennes sår. Kvinnan berättade att hon hade åkt in och ut i djungeln med vågen. Och att hon saknade sina barn.

”Inte din man?”

”Jo, jag saknar min man också.”

Sedan sa hon namnen på barnen, och Charlotta försökte dölja det hon tänkte. Fortsatte att fokusera på såren samtidigt som hon frågade kvinnan hur gamla hennes barn var. Tänkte att det inte behövde betyda något alls. Det var ju så många människor som saknade någon. Och kvinnan hade ett så vanligt namn, och det fanns en massa barn som var nio och elva år gamla. Men till slut var det så mycket som stämde. Och hon såg kvinnan rakt i ögonen. Och visste att hon nog aldrig mer skulle få ge ett sådant besked till någon i livet.

”Dina barn lever. Jag har träffat dem.”

Kvinnan såg på henne.
”Var är vi ifrån?”

”Oskarshamn.”

Hon såg skräcken i kvinnans ögon.

”Nej, det är fel. Vi bor i Umeå.”

Charlotta fick bråttom att förklara.

”Jag vet, jag vet. Ni bor i Umeå och ni är från Oskarshamn. Det var det barnen berättade. Att ni hade flyttat.”

Hon och kvinnan höll om varandra. Sa inte så mycket. Folk grät inte som på film, det var som att det inte fanns några krafter för att gråta. Lite senare frågade kvinnan om Charlotta ville be en aftonbön för barnen tillsammans med henne, och de hade legat där på trappavsatsen och läst psalmen “Gud som haver barnen kär”. När de kom till de sista raderna ”Lyckan kommer lyckan går, den Gud älskar lyckan får” slutade kvinnan.

”Nej, det räcker så. Vi tar inte slutet.”

Istället pratade de om vad de hade gjort innan i livet. Och det var konstigt, för det var inte någon som pratade om vad det var som hade hänt, eller var allt vattnet hade kommit ifrån. De satt på ett sjukhus uppe i bergen och hade satt flytvästar på barnen på femte våningen.
Så såg rädslan ut.

Johan Lundgren, Fritidsresors huvudkontor, Stockholm

De hade varit tvungna att omdirigera plan, men de behövde också få tag på fler plan, för det var nödvändigt att hitta mer flygkapacitet. Trafikchefen sa att det fanns två plan som han kunde tänka sig.

”Men de är i England, och skall ju gå med kunder.”

Johan hade gått in på sitt kontor och ringt till den engelska VD:n. Förklarade situationen och hörde hur den andre hummade på andra sidan luren.

”Du vet, det är totalt 600 passagerare som vi pratar om här. Två plan. Skall jag säga till dem att de måste kliva av.”

”Du får lösa det. Vi håller på att dö här. Vi har 600 personer som vi inte ens får tag på. Saknade. Vi har förlorat egna medarbetare där nere. Du måste lösa det åt mig.”

”Ge mig 5 minuter.”

Han hade ringt upp kort därefter.

”Vi tar hand om det. Det är klart.”

Johan kände en stor tacksamhet när han la på luren. Inte ett ord hade nämnts om kompensation. Inget om pengar som skulle flyttas mellan ett bolag till ett annat. Hälften av alla passagerare som var nere i Thailand hade tagit sig dit på egen hand reguljärt, men nu handlade det om att få hem folk. Ändå var det fortfarande som att UD inte förstod.

Klipp från regeringens presskonferens den 2004-12-27

Medan hans bolag skickade ner personal som betalade ut pengar till svenskar på plats för att människor hade förlorat allt, hade UD en regel som sa att man var tvungen att betala in en avgift på minst 200 kronor när man skrev under en skuldförbindelse för att få låna pengar.

Han undrade vad de sysslade med där nere på departementet, eller där uppe, för det var så det kändes, som att de satt i någon slags upphöjd position och i en helig julledighet och vägrade kliva ner därifrån för att lyssna på vad ett kommersiellt bolag som deras hade att säga. Och så hade Göran Persson haft en presskonferens mitt i alltihop där han sa att han inte skulle tveka att hjälpa till om han fick en fråga från resebolagen. Det var fullständigt absurt. De som hade suttit i telefonköer och försökt att få till en dialog i över ett dygn nu. Allt detta sa han till UD-kvinnan som han till slut fick prata med.

”Det här håller inte! Vi vill komma upp till UD i eftermiddag!”

”Det går inte, jag är uppbokad på annat håll.”

”Men någon måste väl kunna träffa oss?”

”Vi tycker att ni överdriver situationen. Vi har lite andra uppgifter än de som ni kommer med.”

Han tappade nästan andan. De hade haft personal inne i Khao Lak på förmiddagen. De hade fått in vittnesmål. Det fanns svenskar på sjukhusen som saknade hela eller stora delar av sin familj. Han skrek det åt henne och han svor säkert också.

”Varför kan ni inte bara lyssna på oss?!”

”Nu får du lugna ner dig.”

Charlotta André, Phuket

Charlotta kunde nästan inte tro att det var sant.

”Våra barn! Titta Richard, det är våra barn!”

På busshållplatsen stod de båda syskonen från deras hotell, pojken stod lutad mot en träkrycka och såg omplåstrad ut, och när de fick syn på Charlotta och Richard sken de upp och vinkade.

Charlotta sprang fram till dem, och alla kramade om varandra samtidigt som hon berättade.

”Er mamma lever! Vi har hittat er mamma!”

Pojken hade sett på henne med stora ögon.

”Har du träffat vår mamma?”

Flickan sa ingenting. Stod bara alldeles tyst och tittade på Charlotta. Pojken fortsatte att fråga.

”Hur vet du att det är vår mamma?”

”Sa du att vi lever?”

”Var är hon nu någonstans?”

Charlotta förklarade och berättade. Barnen hade börjat gråta, och Charlotta höll om dem båda två.

Att ta med dem upp till kaoset uppe i Takua Pa långt upp i bergen kändes inte som ett alternativ, och hon och Richard bestämde sig för att de skulle hålla sig till den ursprungliga planen och ta bussen till Phuket för att sedan försöka få tag på barnens mamma.

De var flera svenskar som reste med det som visade sig vara en vanlig reguljärbuss. När konduktören kom för att ta betalt slog alla turisterna ner blicken, men konduktören sa ingenting.

Pojken tittade ut genom fönstret för att inte må illa. Och flickan såg på Charlotta och log stort.

”Jag är så glad att mamma lever.”

Pojken vände sig om.

”Men pappa då?”

”Jo, men vi har i alla fall en förälder som lever.”

Pojken nickade och sa att det var sant. Och Charlotta tänkte att de var så lugna och rationella, men att det också var en del i denna overkliga verklighet som de alla befann sig i just nu. De satt på en buss med flera barn som saknade hela familjer. Att ha en förälder och ett syskon var bättre än att inte ha någon alls, och Charlotta och Richard hade precis lovat en man på bussen att de förutom syskonen skulle ta över ansvaret för en liten 7-årig pojke som saknade hela sin familj och en 20-årig flicka som saknade sin.

När bussen stannade hade de hand om en hel liten barngrupp. De fick veta att man som svensk skulle ta sig till ett hotell som hette Pearl, och stuvade in barnen i en minibuss. Precis som många andra svenskar hamnade de sedan på fel sida av ön, eftersom den svenska konsuln ägde två hotell, Pearl Hotel i Phuket Town och Pearl Village som låg långt utanför staden, uppe i norr. Och det var på Pearl Village som man hade förlagt det svenska kriscentret med myndigheter och myndighetshjälp.

Andreas Norman, Svenska kriscentret Pearl Village, Phuket

Vägen mot hotellet gick längs med vattnet och det fanns en stillhet över landskapet som förvånade honom, för de körde genom ett katastrofområde och han hade förväntat sig förödelse och dramatik. Istället slogs han av tystnaden och av att det var så renstädat överallt.

En moped hördes på avstånd, annars var det inte så mycket folk i rörelse, och när taxin svängde in genom grindarna på hotellområdet visste han fortfarande inte vad han skulle vänta sig.

Vid entrén hade det varit fullt av folk, och han hade begett sig bort till den stora salen som verkade vara hjärtat av kriscentret. Såg att någon hade försökt att sätta upp skärmar där i ett försök att skapa ordning, men gränserna var bara meningslösa markeringar som ingen brydde sig om.

En kvinna från UD hade visat runt honom efter ett tag. Pratat med en käck röst samtidigt som det hela tiden såg ut som att hon skulle börja gråta. Och en annan kollega hade gett honom en t-shirt och förklarat att alla skulle bära sådana tröjor så att man såg vem som jobbade för vad.

Röda korset hade röda tröjor, Räddningsverket vita, Svenska kyrkan hade tröjor med sina emblem, och i sista minuten hade någon på UD insett att UD inte hade några profiltröjor på plats och därför sprungit ner till en souvenirbutik på Drottninggatan och köpt på sig en massa t-shirts. Knallgula tröjor med en svensk flagga på ärmen, texten ”Made in Sweden” på bröstet och en bild på en flinande viking med hjälm.

Han såg sig om i rummet. En man stod och grät i surfarshorts mitt på golvet. En journalist satt och skrev på en dator. Vid ett bord satt några turister med ansikten som inte verkade höra ihop med semesterkläderna och flipflop-sandalerna och de brunbrända kropparna.

Det vilade en märklig stämning över lokalen, och människor som i ena stunden satt apatiska och ihopsjunkna kunde i nästa stund börja skrika och bli utåtagerande. Som kvinnan som hade varit där med sin son flera dagar i rad. Hon som letade efter sin man och som senare hade tagit tag i en av Andreas kvinnliga kollegor, förtvivlad och aggressiv i upplösningstillstånd.

”Vad fan är det för jävla t-shirt?!”

”Vad menar du? Det är en t-shirt.”

”Jobbar du på UD?”

”Ja jag jobbar på UD.”

”Made in Sweden! Vilket jävla skämt!”

Sonen som såg ut att vara i 15-års ålder hade stått bredvid sin mamma och skakat i hela ansiktet. Andreas hade försökt få kontakt med honom samtidigt som han förklarade vad de gjorde, och vad de inte kunde göra, och han fick syn på en präst från Svenska Kyrkan som han vinkade dit.

Han hade gått raka vägen in på toaletten efteråt. Krängt av sig vikingatröjan och slängt den i en papperskorg, och tagit på sig en av sina egna.
Det här fyllde inte sin funktion. Vad sysslade de med egentligen?

Ann Hagéus, Phuket, Marriott Hotel

Barnen satt och såg på Shrek när hon kom in på hotellrummet. Den glada musiken slog emot henne och plötsligt var hon i en biosalong med den 9-åriga Gösta två veckor tidigare.

Hon hörde hur Bertil och Julius och Karin skrattade åt den dumma åsnans kommentarer, och blev upprörd. Hur kunde de sitta och skratta när Gösta saknades? Såg de inte att han saknades? Hon gick in i badrummet och vred på kranen och stängde dörren.

På kvällen såg hon Bertils tysta rygg när han satt vid fönstret. Han hade tänt ett ljus och i hans ansikte fanns bara tomhet. Hon såg att han långsamt tog in att Gösta var borta, samtidigt som han ville att Gösta skulle se att Bertil satt här och väntade på honom. Att de alla var här och att det bara var Gösta som saknades.

Morgonen efter hade Bertil gått ut för att leta på sjukhusen igen och också bland de tempel där man hade samlat kroppar. Han hade fortfarande inte kommit tillbaka när telefonen ringde och en röst på bruten engelska frågade henne om han hade kommit rätt. Sa att de hade hittat Gösta på ett Rescue center.

Hon satte sig ner på sängen.

”Var ringer du ifrån?”

”Jag ringer från hotellet. Nerifrån receptionen.”

Hon hade rusat genom hotellkorridorerna. Varför hade inte Bertil ringt själv? Kanske kunde han inte ringa. Så måste det vara. Hon såg framför sig hur Gösta satt i Bertils knä och höll om Bertils nacke. Bertil som satt och grät med ansiktet begravt i Göstas hår. Och plötsligt slog det henne att hon hade glömt att fråga om det enda som var viktigt.

När hon kom ner till receptionen fick hon tvinga sig själv att ställa frågan.

”Var han död eller levande?”

”Död.”

”Nej, var han död eller levande.”

”Nej, han var död.”

Hon frågade om och om igen. För hon förstod inte orden. Men mannen svarade hela tiden på samma sätt.

Andreas Norman, Krabi

Italienare passerade honom i fältmässiga halvmilitära kläder, med ryggsäckar och all möjlig tänkbar utrustning. De hade till och med fått hit sina jeepar, italienarna! Och det var så tydligt att det fanns en organisation, en struktur, och en tydlig arbetsfördelning där var och en visste vad de skulle göra.

Själv hade han innan avresan fått några vaccinationssprutor, en guidebok till Thailand och några turistråd om att han skulle komma ihåg att dricka mycket vatten. Han stod i en smutsig likstinkande t-shirt med en handskriven namnlapp på bröstet som han själv hade textat så prydligt han kunde, ”Andreas Norman, Foreign Ministry Sweden”. På fötterna hade han sina vanliga gympaskor som han hade fått skaka av från likmask vid dagens slut, och samtidigt som han försökte upprätthålla något slags sken av att han var den yttersta spetsen av en stor organisation, visste han att deras kontakter med UD bestod i att de varje kväll gick och väckte en thailändsk man som sov på en madrass i receptionen så att de kunde faxa sin rapport. Detta för att de vid ankomsten hade fått veta av sina kollegor att ”hur mycket ni än har att göra, skriv en rapport varje dygn, för de vet inte i Stockholm, de har ingen aning om hur det är här”.

På morgnarna kollade de sedan faxen och datorn bara för att konstatera att det inte hade kommit in några språkregler, några uppdateringar om hanteringen av de döda, eller någon information från stabsmötena i Phuket.

De jobbade avskurna och isolerade. De lyfte och bar döda kroppar och slet med identifieringen, och förstod att UD började och slutade med dem själva här.

Det hade varit över 300 döda som skulle identifieras när han kom hit, och man hittade fortfarande nya kroppar inom deras upptagningsområde.
Efter några dagar blev han en del av platsen. Likstanken, hettan, de ändlösa dagarna och kropparna som fortsatte att komma in.

Berättelsen i korthet