Tsunami 2004 - En skildring av katastrofen
Kapitel

Kapitel 2. Överlevande och döda

Charlotta André, Khao Lak

Hotellrummet låg på tredje våningen och hade en stor dubbelsäng och en toalett. Det var någon annans rum egentligen men all ordning hade upphört.

Hon såg på syskonen, nio och elva år gamla, som hon hade lagt intill varandra på den stora sängen. Varje gång det hördes ett ljud utanför ryckte de till.

”Kommer det mera? Kommer vattnet nu?”

”Vi är på ett bra ställe, vi är högt uppe.”

Hon kikade ut genom fönstret i smyg och ställde frågor till barnen för att dölja sin egen rädsla. Var hade de senast sett sina föräldrar? Vad hette de? Vad jobbade deras föräldrar med?

”Vi är från Oskarshamn” sa flickan.

”Fast vi har flyttat till Umeå nu” sa pojken.

Charlotta tänkte att föräldrarna antagligen inte fanns längre. Och märkte att barnen tänkte så de också, för att det var den enda möjliga tanken när man såg bort mot Blue Village-hotellet dit föräldrarna hade gått för att handla.

Runtomkring dem pågick det diskussioner om vad som var farligast, om folk skulle lämna hotellrummet eller stanna men pojken behövde vård och de fick hjälp med att bära syskonen nerför trapporna och upp mot vägen.

Uppe vid en korsning stod en bil och lastade på allvarligt skadade på ett flak som redan var alldeles fullt.
”Hospital! Hospital!”

Chauffören ropade åt henne. Och allting gick så fort. Innan hon hade hunnit tänka hade hon fått upp båda syskonen på flaket. Själv var hon inte tillräckligt skadad för att åka med, istället stod hon kvar och såg när bilen startade och körde iväg.

Hon visste vad hon hade sagt. Att hon inte skulle lämna dem.

Det skavde i henne, men hon hade redan börjat gå.

Andreas Norman, UD anställd, Garvar Lundins gränd, Stockholm

Var anställd på UD och hade gått ett halvår på diplomatprogrammet. Blev nerskickad till Krabi där han arbetade med att identifiera döda.

Mobilen plingade till. Och han kikade på skärmen. Såg att det var hans kursare Clara på diplomatprogrammet som hade skrivit något och tog upp telefonen för att läsa. Men meddelandet var kort.

”Det är fullständigt kaos här. Clara.”

Han stod länge och betraktade texten. Ett liknade meddelande hade kommit från Filip, en annan av hans kurskamrater, lite tidigare på dagen.

”Vi behöver folk som kommer in.”

Vad var det var som pågick? Varför hade de inte ringt till honom?

Han provade att ringa till Clara, men ingen svarade. Och efter att ha grubblat ett tag till ringde han även sin bemannare. Lämnade ett meddelande på en telefonsvarare och sa att han kunde jobba om de behövde folk.

”Jag finns på det här numret. Ring gärna.”

Sedan hörde han ingenting. Tänkte att de väl hade bemanningen klar. Och blev lite sur över detta. Han var väl lika kompetent som sina kursare.

Ann Hagéus, Khao Lak

När mörkret föll uppe i bergen var det några thailändare som grillade en bläckfisk över öppen eld som de sedan gick runt och bjöd på.

Ann kunde inte äta. Istället satt hon och tänkte på att de skulle missa sitt flygplan. Det skulle väl lyfta nu? Fanns där fem tomma stolar, eller stod planet och väntade?

Några thailändska kvinnor blev ivriga när de förstod att Ann saknade en son. Pekade och sa att de hade sett en blond pojke som såg ut att vara ungefär nio år gammal nere vid vägen. Någon hade burit på honom och satt honom på en pick-up-transport. Och Anns kropp hade vaknat till liv.

”Tänk om det är Gösta, Bertil! Vi måste ner och leta!”

De hade pratat om hur de skulle göra. Vem skulle gå, och vart skulle de gå? Till höger eller vänster? Hittade de ner till vägen genom djungeln när mörkret var så kompakt att de inte ens såg handen framför sig utan elden?

En australiensare som kom från en annan uppsamlingsplats var på väg tillbaka och erbjöd sig leta.
De hade textat en lapp och gett honom.

”Gösta! Mamma, pappa, Julius och Karin är ok. Vi kommer till dig imorgon! Vi älskar dig! Mamma och pappa”.

Hela natten satt Ann uppe och såg allt framför sig. Hur australiensaren kom fram och hur han gick runt och frågade efter Gösta. Hur han hittade honom. Längtan efter att hålla honom igen som plötsligt var så stark. Var han skadad? Var han rädd? Han måste ju undra var de var!

Hon såg på Bertil som hade somnat bredvid henne. Satt så hela natten och spelade upp scenen i sitt huvud. För sitt inre såg hon australiensaren som hittade Gösta.

Ole Rothenborg, reporter Dagens Nyheter, Phuket town

Han hade åkt ända hit, och så fick han inte hem materialet. Lyckades inte ens få kontakt med hemmaredaktionen över mobilen, och på hotellet där han bodde hade de inte heller kunnat hjälpa honom.

Till slut hade han tagit sig till ett av de finare lyxhotellen som låg och glittrade några kvarter ner, och en receptionist hade hjälpt honom och ringt Stockholm från sin egen mobil. Lät signalerna gå fram om och om igen tills samtalet till slut gick igenom.

Hon räckte över luren till honom och han hörde Mias röst på andra sidan.

”Det är Ole här, jag kommer inte ut på nätet så jag måste läsa in texten från Phuket.”

”Bra, då kopplar jag dig till mottagningen…”

Det blev tyst i luren. Och han satt och var förvånad över att de fortfarande hade en mottagning på tidningen. Hade trott att den var nerlagd för länge sen.

Strax skrapade det till i luren och en röst talade om för honom att det gick bra att börja läsa.

Ole läste från sin laptop men trots att det hade gått bra att skriva texten alldeles nyss vägrade rösten nu att lyda honom när han skulle läsa den högt. Om och om igen försökte han, men rösten bröts och till slut stod han där med den lånade mobilen och grät som ett barn.

”Det är omöjligt att höra vad du säger….”

Mottagaren i Stockholm gjorde ingenting för att dölja sin irritation.

”Vi hör ingenting av det du säger…”

Han gjorde ett försök igen. Bara för att återigen tystna.

Frida Isaksson, Phi Phi Island

Var 20 år när hon var på Phi Phi Island för att fira sin pappa Sven-Anders 50-års dag. Med på resan var också mamma Anne-Christine, Fridas pojkvän Jonas, hennes syster Sofie och hennes pojkvän Patrik.

De hade varit uppe vid utsiktspunkten någon dag tidigare, hon, hennes pojkvän Jonas, hennes syster Sofie och hennes pojkvän Patrik, och så mamma och pappa.

Allt såg så annorlunda ut den här gången, och om och om igen var hon tvungen att konstaterade att mamma och pappa inte var här. Att de borde ha varit här nu, tillsammans med alla andra. Ön var så liten och smal. Det kändes som att man kunde gå rakt över den på 5 minuter. Och nu hade det dessutom blivit mörkt.

Några gånger hajade hon till när hon såg en man med svarta badshorts eller en kvinna som skulle kunna ha varit, men som inte var. Men det var bara korta ögonblick som passerade, och sedan var det över.

Hon sneglade mot killarna som hade lyckats fått med sig ett helt täcke upp i djungeln. Vid ett tillfälle hade hon försökt att lägga sig nära och sno åt sig ett litet hörn, men känt hur de drog tillbaka. Tydligen hade de hade legat och sovit uppe på sitt hotellrum på morgonen när vattnet hade kommit, och hon tänkte att det inte bara var täcket som de inte delade med de andra här uppe på berget. De delade inte heller upplevelsen av katastrofen och var därför kvar i en annan värld där saker fortfarande delades upp i mitt och ditt.

Bland de andra var det annorlunda. Thailändare bjöd på vatten, någon hade sprit åt såren och någon skickade runt en chipspåse som människor delade mellan sig.

Under natten var stämningen orolig och det gick ständiga rykten.

Det började brinna någonstans längre bort, och efter det bestämdes det att ingen fick elda på grund av risken för skogsbrand. Lite senare sa någon att de hade sett en orm, och nu när eldarna var släckta så fanns det inte någonting som höll ormarna borta.

Flera gånger började människor skrika att vattnet kom tillbaka. Och trots att de var så högt uppe började människor rusa fram och tillbaka i panik över det smala berget. Jonas var för skadad för att springa undan och var därför tvungen att ställa sig och krama ett träd för att inte bli nertrampad av alla dessa människor som kom rusandes genom mörkret.

Hela tiden var hon rädd.

Vid ett tillfälle på natten tyckte hon att hon hörde en helikopter, och hon tröstade sig med detta ljud. Att hjälp nog var på väg. Att någon hade hört att det hade hänt något på Phi Phi Island.

Berättelsen i korthet