Tsunami 2004 - En skildring av katastrofen
Kapitel

Fokus. Tsunamin 10 år

Morgon i paradiset

Tio år efter tsunamin bildar ett antal gripande vittnesmål en extraordinär berättelse om katastrofen. Lena Sundström och Fredrik Funck har mött människorna som hamnade mitt i kaoset. Under några dramatiska dygn får vi följa mamman som inte hittar sin son, den unga UD-tjänstemannen, volontären som tar hand om ensamma barn, VD:n för Fritidsresor och dottern som saknar sina föräldrar.

Dela med dina vänner

Ann Hagéus, Khao Lak Kl 10:00

Var på semester i Khao Lak med den dåvarande maken Bertil och barnen Julius 11 år, Gösta 9 år och Karin 4 år.

”Solkräm!”

Ann fick tag på en arm och sedan fem armar till. Smorde in tre kroppar som redan var solvarma. Ibland glömde hon men det straffade sig direkt. Speciellt den nioåriga Gösta hade en känsligare hud än sina syskon. Och alla fina fräknarna. Fler än man kunde räkna.

Nere på stranden la hon sig tillrätta i en av solstolarna och kröp in under det flerfärgade parasollet. Barnen var redan i full gång nere vid strandbrynet och lekte ”Herre på täppan”, samma lek som de hade lekt i snöhögarna i Grillby utanför Enköping.

Hon hade precis slagit upp den stora tjocka boken om Bellman och hamnat mitt i dramatiken kring den stora branden i Stockholm som hade slukat kvarter efter kvarter när Julius 11 år, och Gösta 9 år, kom springande.

”Mamma, kolla på havet.”

Ann lyfte blicken och såg att vattnet plötsligt hade dragit sig tillbaka, som en ebb som kommit hastigt. Barnen hade velat springa och köpa ananas, och hon hade fiskat upp en sedel och gett till Gösta. Den 4-åriga Karin kom släntrande efter.

”Men ta med er lillasyster när ni går.”

Hon slog en snabb blick ut mot havet innan hon la sig ner igen. Stenar och klippor som tidigare hade legat dolda under vattenytan var nu helt synliga, och hon tänkte på den stora vita fullmånen som hade lyst så starkt kvällen före när de hade gått hem från restaurangen.

När barnen kom tillbaka hade havet dragit sig så långt ut att det såg ut som en brun bergskam ute till havs. Hon såg på Julius.

”Spring och hämta pappa och kameran Julius, så kan vi filma.”

11-åriga Julius filmar vågen.

Charlotta André, Khao Lak 10:35

Var på semester i Khao Lak med sin dåvarande pojkvän Richard. Stannade kvar och arbetade som volontär.

Charlotta hade precis gått bort till receptionen och frågat vad klockan var, när det var som att en bomb hade slagit ner i poolen. Stolar och bord flög genom luften. Himmel blev hav, och land blev vatten. Hon hade rusat bort mot toaletterna för att gömma sig. Upptäckt att hon hade sprungit in på herrarnas och tänkt att det var fel, att hon inte skulle vara där samtidigt som det bara hade forsat in mer och mer vatten som snart nådde henne till midjan. Vattnet var så tungt, fullt av lera och sand, och det var som att hon hela tiden drogs neråt.

Kroppen som vägrade lyda och bara gav upp och Richard, hennes pojkvän, som hela tiden fortsatte skrika och som till slut hade fått henne att simma ut, så att han kunde dra upp henne på en mur och sedan vidare upp till ett tak där det fanns andra människor.

Vattenmassorna dånade som jetmotorer runtomkring henne. Och hon tänkte att det var jordens undergång. Att hela jordklotet höll på att fyllas med vatten.

Katrin Krantz, reporter Aftonbladets nattredaktion, Stockholm kl 3:55

Nattreporter på Aftonbladet. Aftonbladet var den papperstidning i Europa som först berättade om flodvågen.

Katrin hade slängt upp fötterna på skrivbordet och nu satt hon på Aftonbladets redaktion och bläddrade i gårdagens tidningar. Nattetid förvandlades kontorslandskapet till glesbygd, och nattredigeraren och nattchefen skymtade långt där borta som avlägsna grannar som man inte kunde höra utan bara se.

2004-12-26 05:42:11
TT-FLASH

TT-FLASH: Turister saknas i Thailand

Många turister saknas efter att enorma flodvågor svept in över semesterorten Phuket i södra Thailand, uppgav den statliga radion.

Hon var ensam vikarierande nattreporter men hade ingenting emot det. Ibland kändes det som att man både var en röst och en tröst i natten för alla ensamma människor, fulla, galna, olyckliga och ensamma som ringde in för att prata av sig en stund.

Ikväll hade det varit lugnare än vanligt, kanske var det julhelgen, och när telefonen ringde sträckte hon sig framåt, fortfarande med fötterna på skrivbordet och tryckte ner ettan. Telefonen slutade blinka, och hon hörde en mansröst på andra sidan.

”Det är något som har hänt, jag är i Thailand, på Kata Beach, och det är något som har hänt här. Det är en massa vatten överallt.”

Det var något i mannens röst fick henne att bli klarvaken. Hon väckte datorn och drog ner fötterna från bordet.

”Vad för vatten?”

”Jag vet inte. Det ser för jävligt ut här. Det är en våg som har svept med sig bilar, solstolar, allt. Jag måste springa nu. Det kommer en ny våg…”

”Vänta. Vad sa du att du hette? Var kan jag nå dig någonstans?!”

Mannen rabblade sitt namn och ett telefonnummer. Sedan bröts signalen. Och hon satt och stirrade på luren.

Hon skulle precis ställa sig upp och gå bort till de andra och berätta om samtalet, när telefonen började blinka igen. Samtidigt såg hon hur det började rasa in mejl i inkorgen. Brev, meddelanden och bilder. Alla från människor som skrev från Thailand.

Johan Lundgren, VD Fritidsresor, Härnösand kl 6:30

Var Nordenchef för Fritidsresor under tsunamin.

Johan hade väckt sin fru strax efter sex och förklarat för henne att det hade hänt något i Thailand och att de därför var tvungna att åka tillbaka till Stockholm så fort som möjligt.

Julfirandet i Härnösand hade avbrutits, och när de passerade Gävle hade klockan hunnit bli tolv.

Radiosändning från Ekot

Ljudklipp från Ekot 2004-12-26 12:00

Det stämmer inte, tänkte han när han hörde rapporten på Ekot. Visst hade de också fått motsägelsefulla rapporter under morgonen, ända sedan servicechefen hade ringt in vid fyra på morgonen och sagt att det fanns uppgifter om en bomb som hade exploderat utanför något av deras hotell. Men detta, att det inte skulle finnas några skadade i Thailand. Det kunde inte stämma. Under förmiddagen hade de hört talas om bilar som låg upp och ner i poolen, och de hade fortfarande inte lyckats få tag på någon i Khao Lak. Det oroade honom. Han hade besökt det stora Blue Village-hotellet bara någon vecka före jul, så han visste precis hur där såg ut, och att det var något konstigt med att de inte svarade.

När han kom in på huvudkontor två timmar senare meddelade han de övriga vad som gällde. De skulle utgå från att det allra värsta hade hänt och såg han ut som en tomte efteråt fick han ta det sen.

Om någon hade frågat honom varför han såg katastrofen så tidigt, hade han inte haft något bra svar. Men de som stod honom nära visste att han hade sett katastrofen på nära håll redan som 11-åring när hans pappa hade störtat med ett litet propellerplan på väg från Kramfors. Att han visste att katastrofer inte kommer med en föraning eller en förvarning. Plötsligt är de bara där.

2004-12-26 11:56
TT

TT: Svenskar i katastrofområden utom fara

Samtliga svenskar som befinner sig i de katastrofdrabbade områdena i södra Indien, Sri lanka och Maldiverna är utom fara. Det uppger UD:s presstalesman Jan Janonius för TT. Däremot känner UD fortfarande inte till om någon svensk i trakten kring Phuket i södra Thailand skadats eller avlidit.

Rättelse och förtydligande av tidigare TT-telegram går ut 11:56.

Ann Hagéus, Khao Lak kl 11:00

Ingen skrek, ingen ropade. Det var alldeles tyst. Inte ens fåglarna sjöng. Också hon hade slutat ropa. Vadade bara fram genom vattnet, fram och tillbaka, planlöst.

Palmerna har fått kullar tänkte hon. Och såg sedan att det var rötterna som låg som blottade klumpfötter där stammen började. All jorden som sköljts bort. Rötterna, och sedan människoklasarna, de ljusa kropparna i badshorts och bikinis tryckta tätt intill varandra vid träden, överallt, på samma sätt.

Bertil och Karin och Julius som stod och klamrade sig vid ett träd. Och Julius som fortfarande höll i filmkameran, krampaktigt, som att det hade varit det enda fasta att hålla sig i när vågen kom.

Vattnet drog sig nu tillbaka i strida strömmar, och kokosnötterna som for förbi fick henne att vända bort blicken eftersom hon såg att de varken var mindre eller större än ett barns huvud.

Hon försökte orientera sig men det fanns inte längre några riktmärken att förhålla sig till. Där bungalowhusen i sten nyss hade legat, fanns nu bara grunden kvar

Nere vid stranden mötte hon dansken som de hade pratat med några dagar tidigare. Hans fru och hans son var borta sa han, precis som hennes son Gösta. Och det var bara ett konstaterande dem emellan. De grät inte och de skrek inte, och egentligen letade de inte heller. För de såg ju att det inte fanns något att leta efter.

Allt som fanns var den stora tystnaden och ett öde landskap. Så därför gick de bara vidare sida vid sida och letade efter något som inte längre fanns.

Ole Rothenborg, reporter Dagens Nyheter, Sturup kl 16:00

Arbetade på DN:s Malmöredaktion och åkte ner till Phuket för DN.

Han hade blivit utskickad för att intervjua resenärer som skulle åka ner till Thailand. Men nu meddelade reseledarna att flyget var inställt. Folk var förbannade.

”Jag har pratat med folk därnere i Thailand över telefon nu precis och de säger att allt är lugnt. De ligger och solar och ungarna badar.”

Reseledarna upprepade det besked som de fått från Stockholm. Alla charterresor till Thailand var stoppade tillsvidare. Planen skulle gå tomma ner, för att istället hämta hem svenskar.

Ole hade gått fram till en av dem och förklarat att han var journalist på Dagens Nyheter. Kunde han möjligtvis få åka med ner om redaktionen gav klartecken?

”Vi lyfter om en och en halv timme. Så var vid gaten då.”

Efter en vansinnestur till Ystad då han hade hämtat passet, sin dator, ett par sandaler och toalettartiklar boardade han och ett team från Expressen en Airbus med plats för 350 passagerare någon timme senare.

Någon fotograf hade han inte hunnit få med sig. Men han tänkte att det fick lösa sig på plats. DN hade ju skickat ett annat team bara någon timme tidigare. Och han kände att han var på rätt ställe. Han var på väg ner, och skulle se vad det var som hade hänt med egna ögon.

Se den extrainsatta Rapport-sändningen.

Berättelsen i korthet