Tolv år senare - DN Fokus
Kapitel

Fokus. Tolv år senare

Tolv år senare

Uppemot 10.000 flyktingar kommer nu varje vecka till Sverige med hopp om ett nytt liv. Munum, Salwan och Hassan kom redan 2003. Hur gick det för dem? Lasse Granestrand och Fredrik Funck har under tolv år följt deras väg in i Sverige.

Dela med dina vänner

MUNUM, SÖDERHAMN
Munum kisar mot solen. Han tar en cigg på lastbryggan utanför sin kombinerade pizzeria/kiosk/bank. Hur blev livet i Sverige?

Det är mer än tolv år sedan vi träffades första gången. Han kom från Libyen och på Migrationsverket i Solna såg jag hans ledsna ögon och gråten som han inte kunde hålla tillbaka inför asylhandläggaren.

Nu står en etablerad småföretagare och fyrtioåring här i vägkorsningen, fortfarande känslostark, lite desillusionerad men på det hela taget lycklig.

Han står i sitt globaliserade gathörn i Söderhamn, i korsningen Nygatan och Norra vägen. Där ligger hans kiosk med extra allt.

– Här passerar hela världen, säger Munum och ler brett.

Han har koll på alla som passerar. Där kommer de nyanlända kristna eritreanerna och de ensamkommande somaliska grabbarna släntrande, och där mor och dotter från Polen med en kasse varma pizzor och där den syriska familjen som ska skicka pengar till släkten via Western Union, som Munum är ombud för. Och där är kosovoalbanerna och turkarna och kurderna och den ensamme mannen från Afghanistan som ska äta kebabpizza och så de allra senast anlända, troligen irakier, som bor i den nedlagda skolan längre bort. Och till sist en pursvensk familj som cyklat hit för att köpa läsk.

Munum är navet i kvarteren där stadens trävillor tar slut och hyreshus rådet ut mot skogen börjar. Ända sedan han själv kom hit för tolv år sedan har det varit här Söderhamns nyinvandrade huvudsakligen levt enligt segregationens obevekliga mönster. Fast själv bor han inte här längre.

Han känner de nyanlända och deras vanor. Alla de som kommer in och ber om råd och tolkning av brev från svenska myndigheter; om överklagningstider, rätt till ombud och beslut om i fall anhöriga får komma efter.

Munum hjälper dem gärna, men ibland har också han svårt att läsa mer komplicerad text. Båda hans föräldrar är analfabeter.

Han säger att han kanske är dyslektisk, ett ord han inte minns att det ens fanns i Libyen. Han har hur som helst aldrig gillat att läsa böcker. Det har blivit ett problem. Efter tio år med kiosken och elva timmars arbetsdag sex dagar i veckan vill han gärna göra något annat. Inte minst för att ha mer tid för sina tre barn, tre, åtta och tio år gamla och bonusdottern som är 19.

Han har sökt ett skogsarbete.

– Jag tycker om att jobba med kroppen, jag är fortfarande stark.

Munum har ingen gymnasiekompetens. Kanske var det därför han inte fick jobbet på hemmet för ensamkommande flyktingbarn som ligger i närheten. Arabiska och svenska är en merit, men nej det blev inget.

Med en suck fimpar han sin cigarett, lämnar solen och kliver in i det dunkla lagerrummet, öppnar den stora frysen och plockar upp råvaror till nya pizzor.

När Munum kom till Sverige i mars 2003 skulle det bli 31000 asylsökande det året. Betydligt färre än de cirka 140 000–190 000 som väntas i år. Tolv procent av svenskarna var födda utomlands år 2003, i dag närmar sig siffran snabbt 17 procent.

Det är en extraordinär tid.

Folkvandringen från krishärdarna utanför EU blir allt synligare. I oktober 2013 lovade EU-toppar krafttag inför åsynen av 280 vita kistor med drunknade flyktingar i en lagerlokal i hamnen på den italienska ön Lampedusa. Men inte så mycket hände.

Först med bilden av en drunknad treåring, Alan Kurdi, på en strand i Turkiet i början av september i år kom handlingskraften. I slutet av månaden fanns embryot till en flyktingfördelning inom EU. Visserligen bara för de 120 000 som redan finns inne i EU, i Ungern, Grekland och Italien. Men ändå.

Det är höst i ett Sverige där fyrtio procent av de obehöriga till gymnasiet och hälften av de som är inskrivna på Arbetsförmedlingen är födda utrikes.

Ett Sverige där segregationens mekanismer brutalt drar isär stadsdelar och där antalet inskrivna arbetslösa på Arbetsförmedlingen som är inrikes födda motsvarar en arbetslöshetsnivå på 4,5 procent medan den för utrikes födda har stigit till 21,6 procent.

Munum försöker minnas. Både sitt forna hemland, sin uppväxt och den första tiden i Sverige. Mest av allt tänker han på sina föräldrar i Benghazi, i Libyen.

– De vill inte flytta trots att husen runt omkring dem har raserats av kriget.

Munum blir blank i ögonen när han tänker på den arabiska vårens kraschlandning. Lättad och glad såg han, i rebellernas egen tevekanal Libya Alhurra, hur Tripoli befriades. Det var i augusti 2011 som Libyens sex miljoner människor äntligen skulle få frihet och demokrati. Nu vågar han inte besöka sin mamma, pappa och bröder som lever mitt i Benghazi, Libyens andra stad, i vad som inte kan betecknas som något annat än en krigszon.

– Där finns ingenting, säger Munum. Elen är opålitlig och utan den blir det inget vatten, ingen bensin, inga kommunikationer, inget bröd bakat. Utan bröd inte mycket till libysk måltid. Min mamma eldar med den kol och ved hon kommer över.

Våren 2003 när Munum kom till Centralen i Stockholm, i en lastbil med lönnutrymme och med hjälp av en smugglare som han betalat 2500 dollar, föreföll det osannolikt att Khaddafis styre en dag skulle ta slut och att en västallians skulle understödja en opposition med flygbombningar.

Tvärtom såg Migrationsverket just då positiva tecken hos regimen. Förekomsten av många parabolantenner tydde på att landet fått fler impulser utifrån, konstaterade myndigheten i en rapport från en ”factfinding”-resa.

Sverige ville så förtvivlat gärna se tecken på att förtrycket var på väg bort. Därför var det mycket svårt för libyer att få asyl och Munum fick nej.

Man tyckte att hans berättelse inte stämde särskilt bra mot kraven i utlänningslagen. Han var som så många andra ingen drömflykting som självklart passade in i lagens kriterier.

Hans historia handlade om en jordkonflikt, misshandel i fängelse och en utdragen vendetta mellan hans egen och en annan, mäktigare, klan.

När han ställde sig upp hos beslutsfattaren och utredningshandläggaren på Migrationsverket i Uppsala, i det kvava och trånga rummet där datorerna susade så högljutt, då tänkte han att myndighetsutövarna skulle vekna en smula.

Han reste sig upp och pressade ihop sina utsträckta armar snett uppåt bakom ryggen.

– Så här hängdes jag upp i fängelset, sa han, var fjärde dag. De slog med batonger i metall, rytmiskt, de räknade slagen.

Munums medhjälpare i pizzabaket breder ut sin bönematta när lunchrusningen är över. På golvet framför frysen, bredvid en storpack med tomater.

Han är mycket from, ber ett tiotal gånger per dag. Munum ber inte, men han kallar sig muslim.

– Min religion är bara en sak mellan mig och Gud. Den relationen behöver inte synas utåt. Jag har inga krav på andra, hur de ska klä sig eller om de ska ha skägg. Gud gör mig stark. Utan religionen skulle jag inte ha någon grund att stå på.

Munum följer noga utvecklingen i Libyen via olika tevekanaler.

– Libyen har haft två val efter Khaddafis död. Först röstade vi på de fromma. Men de hade inte visat oss sina riktiga ansikten, som innebar sharia-lagar. Vid nästa val ville vi ha bort dem och de förlorade, men vägrade släppa makten. Så nu sitter den demokratiskt valda regeringen i Tobruk, 35 mil öster om Benghazi, och den islamistiska finns i Tripoli.

I Libyen handlar det mesta nu om tolkningar av islam, säger Munum. Klantillhörighet är inte längre viktigt.

– Min klan Al Aghouri och den Khaddafi tillhörde, Labidat, har slutit fred. Men det har blivit en ny sorts kaos. Folk slaktas, och det är sorgligt att säga men 75 procent vill hellre ha Khaddafi tillbaka än som det är nu. Människor vill ha trygghet, leva sina liv, arbeta och vara med sina barn. Efter 42 år med Khaddafi blir det nu 42 år av kalabalik.

En polisbil stryker långsamt förbi kiosken och gruppen av ensamkommande, arabisktalande, ynglingar som flockas runt fotbollsspelet som Munum satt upp utanför kiosken.

–Jag blir glad när polisen kommer hit, säger Munum. Det är trygghet. Jag kände igen han som körde.

Munum var bland de första flyktingarna som togs emot i Söderhamn. Några månader innan han kom hade ett par kommunalråd, en socialdemokrat och en centerpartist, kommit fram till att man skulle kunna upplåta 90 tomma lägenheter till 400 asylsökande. Migrationsverket hade just larmat om det stora behovet av bostäder och kommunens alternativ var att riva de tomma lägenheterna. Med bidraget från staten skulle flyktingarna inte bli någon kostnad för kommunen och beslutet blev heller aldrig en fråga för kommunfullmäktige.

De första asylsökande som steg av på tågperrongen den 27 januari 2003, var fem barn och åtta vuxna. Mottagandet i Söderhamn skulle bara vara tillfälligt men blev så småningom permanent. Ett hundratal personer i kommunen har i dag på olika sätt jobb med asylsökande.

När Munum kom till Sverige fanns redan idéer om att alla landets kommuner skulle tvingas ta emot flyktingar. Att alla skulle bygga upp en infrastruktur, att det skulle bli obligatoriskt på samma sätt som att erbjuda förskola.

Först i höst lägger regeringspartierna ett sådant förslag. Det stöds också av Folkpartiet.

Hemma. Strax kommer en av nycklarna till Munums integration, hans fru Marie. Hon är uppväxt i Söderhamn, högskoleutbildad socionom och kurator på fyra skolor.

– Hon och barnen är mitt allt, säger Munum. De gör mig så stolt och glad.

Det blivande paret möttes utanför diskot. Slumpen formar liv.

Marie var där med ett tjejgäng. Hon gick fram till Munum, flirtade rejält och sa, ”du var mig en snygging”. Ett halvt år senare blev det muslimskt bröllop och sedan en ritual i Söderhamns kyrka enligt kristen tradition.

Marie hade övat de svenska vigselformuleringarna med Munum: ”Och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.” De pluggade också arabiska ord och deras svenska motsvarigheter. Stressen inför bröllopet syntes i ordvalen; ”orkar inte, hinner inte”. Men också lusten; ”kram, livskraft, underbar”.

Genom kärleken förvandlades tillvaron för Munum. Han lämnade boendet där de bott fem män i en trea och flyttade ihop med Marie.

Han lärde känna Maries lilla dotter och något som i utlänningslagen kallas ”anknytning” uppstod. Därför behöver han inte åka tillbaka till Libyen och ansöka om att få leva med Marie.

Så småningom får han ja på sin ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning och deras första gemensamma barn är snart på väg.

Tre söner hoppar på studsmattan utanför det röda huset med vita knutar där familjen bor. Gabriel, 10, som drömmer om att åka till USA och tävla i wrestling. Noa, 8, som visar upp sina frivolter och Josef, 3, som gärna vill spela upp sina favorittevespel.

Om Libyen vet de inte så mycket. För Munum liksom för de allra flesta flyktingar är det en stor ansträngning att lämna sitt land och sitt språk. Oavsett klassmässigt bagage utmanar uppbrottet identitet, självbild och status.

–Tyvärr vet barnen väldigt lite om mitt hemland, säger Munum. Jag hoppas att de en dag intresserar sig för sin pappas rötter och att vi kan åka dit.

Varje dag saknar Munum Libyen.

– Ärligt talat är jag inte svensk fastän jag är medborgare sedan länge. Jag var 28 år när jag kom och har fortfarande bott längre i Libyen än här. Jag längtar efter att prata, fika, bara umgås på mitt eget språk. Jag trodde att jag skulle få svenska vänner när jag lärt mig språket bra, men nej.

Munum måttar med händerna.

– Svenskarna är här och utlänningarna här på andra kanten. Det finns ett avstånd.

För första gången kommer nyanlända till en av de skolor där Marie arbetar. Den ligger i kanten av Söderhamn, i ett område utan utrikes födda.

Hon är entydigt för en stor invandring.

– Det är berikande, säger Marie, blir mer liv. Det är inte mänskligt att stänga gränser. Det spelar ingen roll om Sverige får en sämre välfärd. Det är värt det. Men man borde skapa fler enkla jobb där det inte krävs gymnasieutbildning. Kanske med lägre startlöner.

Någon vecka efter vårt möte dödas en ung syrier i ett ungdomsbråk utanför en festlokal i centrala Söderhamn. De misstänkta förövarna är uppvuxna i Sverige. Marie vet inte om det fanns några inslag av främlingsfientlighet.

– Det blev i alla fall en stor uppslutning kring den syriska familjen. Det var en varm stämning i hela stan.

Solen sjunker. Snett kvällsljus över äppelträden. Noa poserar med en imponerande vattenkpist i plast. Han siktar på sin pappa.

– Du får aldrig sikta med den mot människor, säger Marie.

– Min pappa har kusiner som har dött av kulor, säger Noa och fortsätter, kan jag inte få se den där bilden med ett barn som drunknat?

– Nej, säger Marie, du behöver inte se bilder på döda barn.

SALWAN OCH SULEIMAN, GÖTEBORG
Volvoflaggorna smattrar i vinden. Salwan, 29 år, står mitt i Volvoland. Ett Volvo som bara bitvis är svenskt, men ändå en stark symbol för det industriella, traditionella Sverige. Och Salwan hör dit, om än bara på deltid.

Hur blev livet efter flykten från Irak? I dag har han serverat fläskfilé med bearnaise till ännu ett gäng inköpare av lastbilar som besökt Volvo Democenter för att göra miljonaffärer och provköra de monsterstora bilarna.

I fem år har Salwan hjälpt till att göra kunderna mätta och köpsugna. Men han har tröttnat. Han vill mer. Hur stora drömmar får han ha? Salwan bubblar över av idéer.

– Jag har varit i Dubai och försökt lansera mineralvatten och jag har startat en sajt för att sälja parfymer. Jag vill visa Sverige, världens bästa land, vad jag kan. Tänk på dem som lyckats utan att ha någonting! Men jag måste ha tålamod.

För tolv och ett halvt år sedan sågs vi första gången på Migrationsverket i Solna. Salwan var en skrämd 17-åring med ansiktet delvis dolt bakom en keps med tuffa eldsflammor. Pappa Suleiman var nästan lika rädd. De satt framför en asylhandläggare och hade fått för sig att myndigheten skulle skilja dem åt.

Det var den 11 mars 2003 och kriget i Irak skulle strax bryta ut. Familjen hade flytt av fruktan för Saddam Hussein, men ännu mer för risken att förföljas som kristen minoritet i ett allt mer muslimskt dominerat Bagdad.

Suleiman, 51 år, kranförare, innehavare av en mindre cateringfirma, och Bagdadbo sedan många år, hade följt sin plan, sålt huset och flytt med tonårssonen den långa vägen till Sverige medan resten av familjen stannade på vägen, i Syrien, i Damaskus.

Varför Sverige? I Göteborg bodde redan en son. Det räcker som svar.

Men de hade ingen adress.

Handläggaren lovade att leta men först anvisas Suleiman sängplats på en transitförläggning i Märsta. Han tror att sonen inte ska med och brister i gråt.

–Vi splittrar inte familjer, försäkrar handläggaren, och erbjuder en pappersnäsduk.

Arbetsdagen är slut för Salwan och han är på väg hem från Volvo till samma portuppgång i Bergsjön som för tolv år sedan.

Det tar en, ibland en och en halv timme. Vi lämnar den rondelltäta industristäppen på Hisingen, passerar Göteborgs glittriga stadskärna med avenyer och eleganta kaféer och når ödsligheten i Bergsjön, tallarnas torftiga parabolland.

Jobbet på Volvos restaurang har varit bra för Salwan. Ett stort kliv framåt för honom efter år av arbetslöshetsperioder och praktikjobb som blivit återvändsgränder.

Han har jobbat med sju svensktalande och badat i svenska språket.

Jobbet fick han i konkurrens med många sökande. Kanske hade cv:et han lärt sig skriva hos Arbetsförmedlingen rätt ton: ”glad, varm, positiv, serviceinriktad”.

Orden stämmer hur som helst. Och han kan bryta servetter så att de ser ut som fåglar och han vet att tallrikar ska stå två fingerbredder från bordskanten.

Och med körkort, diplom i barkunskap och servering, stark familjekänsla och en ambitiöst gymtränad kropp så räckte det. Men framtiden?

Vi tar buss och sedan spårvagn.

–Titta en moské, säger Salwan. Ibland tror jag att Sverige är ett arabland. Jag hör arabiska överallt. Jag tycker inte om att se kvinnor med slöja. Jag röstar på Sverigedemokraterna för att de inte gillar muslimer.

Jag ställer motfrågorna senare.

Salwan kallar sig kristen katolik, och tillhör gruppen keldaner. Deras språk är östassyriska, men de talar också arabiska. Den religiösa identiteten genomsyrar

det mesta. Religionen och folkgruppens traumatiska historia går före sådant som politik och ideologi.

Upplevelsen att tillhöra en kristen minoritet

i det huvudsakligen muslimska Bagdad är en erfarenhet som har större tyngd än allt annat.

Det bara är så, och svårt för en sekulariserad, avkristnad svensk att få grepp om.

Kanske lika fåkunnigt som när USA satsade miljarder på att styra Irak mot demokrati men aldrig förstod sprängkraften i vem som var shiamuslim och vem som var sunnimuslim.

Den 9 april 2003 sitter pappa Suleiman och sonen Salwan framför en teve i Bergsjön och ser Bagdad falla, platsen de flytt ifrån.

Den USA-ledda invasionen har efter tre veckor nått huvudstaden och Saddam Husseins regim. Världen ömsar skinn och det kommer att påverka familjens

chanser att få asyl.

De bor hos äldste sonen, Salman, han som Migrationsverket lätt hittade på en adress i Bergsjön. Han hade fått asyl tre år tidigare på grund av en konflikt med Saddams militärmakt.

Dag efter dag ser Suleiman och Salwan på tevekanalen Sky News hur bilar, hus, människor och självmordsbombare flyger i luften i Irak. Samtidigt har paradoxalt nog familjens möjligheter att få asyl i Sverige minskat.

Som så ofta hyser Sveriges diplomater, politiker och migrationstjänstemän en stark tilltro till att frihet och demokrati snabbt ska segra. Att det ska bli lugnt och att det snart ska gå att återvända till Irak.

När familjen får nej kommer Migrationsverk och utlänningsnämnd att skriva att förtrycket blivit mindre oförutsägbart när Saddam försvunnit. Trakasserier på grund av kristen tro ligger än så länge i utkanten av myndighetens radar.

Familjen uppfyller enligt svensk bedömning inte Genèvekonventionens krav på en ”välgrundad fruktan” för förföljelse. Fruktan är en sak, men myndigheterna bedömer att den inte är välgrundad.

Först efter ett komplicerat politiskt spel, när en ny utlänningslag ska införas 2006, får familjen uppehållstillstånd enligt regler i en tillfällig, mer generös, amnestilag.

Spårvagnen stannar vid Kosmostorget och Salwan är snart hemma. Han pekar svepande mot höghusfasaderna.

– Det är otryggare nu. Nästan varje vecka eldas det upp en bil. Och jag ser fler och fler med slöja. Jag känner snälla muslimer, men jag undrar vad de som bor här tänker om korset jag har om halsen?

Vi passerar en parkbänk med några tilltufsade människor.

– Tiggeri borde förbjudas, säger Salwan, det passar inte i Sverige 2015. Man kan hjälpa dem på något annat sätt.

I lägenheten har mamma Bahija lagat ett överdåd med mat. Salwan serverar elegant, med en hand på ryggen.

Bahija kom hit från Damaskus, fyra år efter sin man och Salwan.

Det var den 16 februari 2007 och planet var försenat. Salwan videofilmade och kramade hårt sin mamma. Tolken grät, alla grät.

När Bahija klev in i tvåan i Bergsjön stod där en fylld välkomstkyckling. Suleiman tog sin frus hand och sa:

– Vi får försöka lära känna varandra igen. Det är som att vara nygifta.

Återföreningens glädje grumlades av att sonen Ghazwan precis hunnit bli 18 och därför avslogs hans ansökan om att komma med till pappa och bröderna i Sverige. Han kom sedan att bo kvar ensam i Damaskus under flera år innan han hamnade hos en storebror i Kanada.

Nu är det 2015 och Bahija säger varsågod. Hennes hår har blivit vitt, men leendet är detsamma.

Teven och Noursat står på. Det är direktsändning från en gudstjänst i Högalidskyrkan i Stockholm. En koptisk patriark från Etiopien är på besök i Sverige och den libanesiska tevekanalen är med.

När Bahija kom till Sverige 2007 var antalet asylsökande det största sedan Balkankriget. Siffran var 36207.

Bahija är analfabet. Hon har gått åtskilliga svenskkurser men chansen att hon får jobb är nära noll. Hennes man Suleiman har också plikttroget gått många kurser men nu är det två år sedan sist och hans socialsekreterare har slutat ställa krav på att han regelbundet ska söka jobb för att få socialbidrag.

– Det är tungt att vara bidragstagare, säger Suleiman. Men hur hade det gått om jag inte fått några pengar alls?

Två lysrör sitter i taket och sprider ljus över Bahijas köttfärsrätt. Här är en skön bubbla av värme och gemensamma värderingar och gemensam historia och få utflykter i det svenska.

Suleiman, 63, får frågan om åren som gått i Sverige. Han ler och ser så där lugn och stoisk ut som han gjort genom alla faser av asylprocessen och de stapplande och fruktlösa försöken att få ett jobb.

Svenskan vill inte sätta sig i hans huvud. Och när han hör sig för bland näringsidkare från hans eget folk, där bristen på språk inte skulle vara ett handikapp, så säger de att de skulle skämmas att sätta en äldre man som han på okvalificerade uppgifter som disk.

–Jag är för gammal. Och jag kommunicerar för dåligt.

–De tycker att du är en auktoritet? säger jag.

Suleiman nickar. Salwan skriver upp ordet ”auktoritet”. Han samlar på nya ord.

I trappuppgången finns 29 lägenheter. Fyra av dem har innehavare med svenskklingande namn. En av dem brukar Suleiman växla några ord med ibland. I övrigt hör han ingen svenska. Jo vid utflykterna till Lidl.

Suleiman tänker på sin ungdoms Bagdad. På bilarna, den extremt billiga bensinen, klubblivet, danserna och att han träffade Bahija när han bara var kring tjugo.

– När vi flydde anade vi inte att det efteråt skulle stå klart att livet i Bagdad var lättare under Saddam än det skulle bli sedan.

Bagdad var många gånger bra för kristna men det förlorade paradiset var Biboze, byn i norra Irak, som han flydde från 1961.

– Kurderna fördrev oss, säger han. Jag har flytt två gånger i mitt liv.

Hans dröm om Biboze har släppt. Den har övertagits av Salman, den äldre sonen, som sköter löner och scheman på ett bolag som arbetar med personlig assistans. Han har fru och två små barn.

– Det skulle bli svårt för dem, säger Suleiman.

I Biboze finns ingen skola, inget dagis. Man kan bara bruka jorden och de flesta kristna har flytt. Men om han vill ska han förstås försöka.

Salman utvecklar sin dröm.

– Jag saknar att umgås med vårt folk. Jag kände så många i Irak. Det var lätt att leva.

I samma andetag bedyrar han sin tacksamhet för det svenska.

– Jag tackar Gud för de hjälpsamma svenskarna. Friheten, stabiliteten. Vi har lärt så mycket om hur man kan organisera det gemensamma. Regler och skatt, saker vi skulle kunna ta med tillbaka.

–Araber, säger pappa Suleiman, Lasse och Fredrik, hur tänker ni om araber?

Sverige är ju ett kristet land. Är ni rädda?

Både Suleiman och Salwan riktar sina milda ögon mot oss. Jag påpekar att Sveriges stat och kyrka separerades år 2000. Och att jag skiljer på islam och islamister. Jag är inte säker på att de förstår fullt ut.

När Salwan säger att han, den unge invandraren, röstar på Sverigedemokraterna tror jag först att han säger Kristdemokraterna, men nej.

–Men med Jimmie Åkesson vid makten kanske du inte skulle ha fått bo här? säger jag.

–Jag skulle vilja leva med honom och hans familj och visa hur en invandrare kan vara.

Diskussionen dör ut. Ipaden ringer. Sedan en tid har den ersatt telefonen. Släkten är spridd över världen, i Kanada, Tyskland och Irak.

Vi räknar barnen: Benjamin 40, Salman 38, Rita 35, Salwan 29, Ghazwan 27. Fem barn, Bahija ler stolt.

Men nu är det Raghda, Salmans fru som ringer från sina föräldrar i Turkiet. Alla vinkar till de två små pojkarna som är med hos mormor.

Salwan var en ledsen tonåring de första åren i Sverige. All väntan, alla irrgångar, flimret av handläggare, advokater, myndighetsskrivelser tärde på honom.

– Livet är tomt när man bara väntar, kunde han säga. Jag får ingen livserfarenhet, jag är som någon som gått vilse.

Nu berättar han om hur han drömde om Kanada. Världsspråket engelska skulle vara så mycket enklare att lära än svenska!

Då och då brukade han gå in på Google Earth och söka efter sitt kvarter i Bagdad. Han zoomade in Martyrernas monument, klickade vidare och hittade rätt moské och idrottsplats och skola och familjens gamla hus på en hörntomt i Bagdad Aljadeeda, Nya Bagdad.

Det där är länge sedan.

– Lasse, jag har snart bott längre tid i Sverige än i Irak. Sverige är mitt land. Jag kan inte återvända till Irak. Landet är som en krossad spegel.

Salwan är glad att han kan försörja sig VG själv.

–Under två år hade jag inget jobb alls och ingen a-kassa. Jag sökte socialbidrag. Jag hatade det. Jag blev som en bricka som de flyttade och bestämde över. Med bidrag är man inte fri.

Han vill inte jobba i äldrevården. Han vill inte jobba i gatukök eller på pizzeria. Han vill inte jobba som diskare, städare eller frisör. Han vill sluta som servitör och bli egen företagare.

Hur stor får en dröm vara?

Salwan drömmer om att en dag servera kungafamiljen.

HASSAN, JÖNKÖPING
Jag står framför en stängd dörr. Det är någon därinne, lampor är tända, teven står på, någon rör sig.

Det kan vara Hassan från Somalia. Det kan vara någon annan. Jag knackar på.

Det blir tyst. Allt släcks ner. Jag går runt huset och knackar på baksidan, på vardagsrumsfönstret.

Inget svar.

Det är hösten 2014 och i flera år har jag sökt efter Hassan. Jag har prövat via Facebook, brev, mobil, grannar, exhustrun. Men någon kontakt har vi inte fått.

Hur är det med honom?

Jag minns Hassan från Migrationsverket i Solna i mars 2003. Liten och tunn i svart skinnjacka som han inte tar av sig under hela utredningssamtalet. Hur plågad han såg ut när fingeravtrycken skulle tas, hans korthuggna svar.

Han hade just fyllt trettioett. Han berättade om barnhemmet i Mogadishu där han växt upp, att hans mamma dött strax efter att hon fött honom och att hans pappa stupade i kriget mot Etiopien 1977.

Han säger att han inte vet vilken klan hans föräldrar tillhörde och att han därmed inte haft något skydd när banditgäng satt honom i tvångsarbete utan lön eller mat eller misshandlat honom.

Jag minns de fyra långa åren innan han fick permanent uppehållstillstånd. Mötena med tjugotalet handläggare på dussintalet bostadsorter. Hur han tålmodigt genomlevde motgångar.

Jag minns betongfundamentet som slängdes in genom rutan till hans lägenhet i Motala. Det mätte femtiofem gånger tjugo centimeter. Det målade hakkorset var tolv gånger tretton.

Jag minns de snabba kasten i Sveriges syn på Somalia. Tron att det tillfälliga uppehållstillståndet han fått skulle bli permanent som praxis varit i Sverige sedan 1991. Men Sverige bytte fot och såg hopp i Somalia. Trodde att den fjortonde fredskonferensen sedan Somalias sammanbrott skulle ge resultat.

Så Hassan fick nej och beskedet att han skulle återvända och skaffa sig beskydd av sin hustrus klan, eftersom han inte hade någon egen.

Men till slut fick han ändå asyl genom en tillfällig amnestilag och det blev en triumfatorisk återförening i Sverige med hustru och barn som levt alla åren i Addis Abeba i Etiopien.

Han hade verkligen skapat dem ett bättre liv i trean med diskmaskin och utsikt över Vättern. Men sedan skedde något, något mörkare, separationen som kom och de långvariga och fruktlösa försöken att få ett stadigt jobb.

På den sista punkten hade han bilden klar från början: Att få ett jobb gick före allt annat.

När en handläggare erbjöd en förläggningsplats i Boden försökte han undvika den till varje pris. Hassan hade en plan. Han ville till Småland, det flitiga, knogande, småföretagstäta. Han hade hört om många somalier som fått jobb på olika industrier.

När vi sågs senast, i Jönköping 2011, hade han varit i Sverige i åtta år utan att få in en stabil fot på svensk arbetsmarknad.

Han hade passerat de sju, åtta år efter vilka i genomsnitt hälften av de flyktingar som kommunplacerats brukar ha fått jobb. Den där siffran som ställer frågor om självförsörjning och kostnaden för invandringen på sin spets. Och som skapar pressade politiker som söker efter nya vägar.

Beslutsfattare som vet att välfärdsstaten behöver nya armar och tankar för att klara en åldrande befolkning, men som också ser att välfärdsstaten, som vi känner den, utmanas och överansträngs om inte fler nyanlända får jobb snabbare.

Vi satt vid ett kafébord och tittade på alla betyg och intyg om praktik och kurser. Hassan har nio års skolgång i Somalia och erfarenhet av att stå i en fotobutik. Här i Sverige är han utbildad till kantpressare, ett enklare metallindustrijobb. Men Sverige är ett postindustriellt land som allt mer efterfrågar hög utbildning, lång erfarenhet, social kompetens och nästan alltid goda kunskaper i svenska.

Det sista är Hassans svagaste punkt. Han förstår mycket, men han har svårt att formulera sig. Tidvis talade vi med hjälp av tolk för att nyanserna skulle gå fram.

– Det svenska systemet är så stängt, sa Hassan. Här krävs så mycket överallt. Man måste till och med ha utbildning och erfarenhet för att städa eller servera på kafé.

Hassan log, då 2011. Han hade alltid varit tålmodig inför motgångar.

– Det är bara Gud som vet vad som ska hända i framtiden.

Och några drömmar hade han kvar. Att komma in på den sex månader långa utbildningen till busschaufför och ta ett busskörkort.

Hösten 2015 gör jag ett nytt försök att få prata med Hassan. Återigen i bostadsområdet där bara somalier bor.

Sextioen namn, alla sannolikt somaliska.

Han är där. Han öppnar.

–How are you, hur mår du? frågar jag på svengelska, känslosam och överrumplad av att han står där.

Det är skönt att se honom, att han verkar OK.

Han vill vara diskret. Han släpper inte in oss. Han tar oss med till grannfastigheten, en bit bort från landsmännens ögon.

Nej, han har inte svarat på mina brev och förfrågningar och mobilen jag ringt till var inte länge hans. Varför han aldrig svarat får jag inte riktigt veta.

Men det är uppenbart. Han har bytt dröm.

Drömmen om Sverige har blivit drömmen om Afrika, drömmen, om Somalia, drömmen om Mogadishu.

Staden som var hans ungdom.

Han har haft några jobb i Sverige sedan 2011 men inget stadigt. Lite metallarbete, som kantpressare, lite parkarbete åt kommunen. Lite städjobb. Lite jobb utomlands.

Han har en ny familj i Addis Abeba i Etiopien. En kvinna och ett barn. Han planerar att återvandra till Somalia, till sitt Mogadishu. Han är optimist igen.

Precis som svenska UD:s diplomater år 2015. De ser att många somalier i exil återvänder. Att ambassader och flyglinjer öppnas. Sverige har en ambassadör på plats tre dagar i veckan, influgen från Nairobi. Turkish Airlines flyger direkt Arlanda-Mogadishu.

Hassan säger att det primitiva klansystemet är borta, men att islamisterna i al-Shabab tyvärr är starka.

Vi sitter och pratar på ett betongfundament på en parkeringsplats. Helt kort. Helt osentimentalt.

– Om tre, fyra år har jag flyttat tillbaka till Afrika, säger Hassan bestämt. Sverige är ett bra land men jag längtar till min hemstad, mitt hemland.

■■■

En artikel av

Text Lasse Granestrand
Foto och video Fredrik Funck
Redaktör Axel Björklund, Tina Zenou
Form Lotta Ek
Digital form Robert Piirainen

Så gjordes reportagen och tidigare publiceringar

Det var våren 2003 och fotografen Fredrik Funck och jag ville veta hur det svenska flyktingmottagandet fungerade.

Hur kunde ett system som gav uppehållstillstånd till så jämförelsevis många ha så dåligt rykte bland intellektuella och debattörer?

Slumpmässigt fick vi kontakt med fyra asylsökande. En libysk man, en irakisk far och son och en somalisk man. Vi var med från första ögonblicket med registrering av fingeravtryck

och möte med asylhandläggaren på Migrationsverket i Solna.

Vi kunde aldrig tro att vi skulle ha kontakt ännu efter tolv och ett halvt år. Vi följde med genom asylapparatens alla vedermödor till integrationens tålamodsprövande möten med språk, jobbkrav och försörjningssvårigheter. Liksom glädjefyllda återföreningar och ny trygghet.

De första fyra åren av familjernas liv finns dokumenterade i boken ”I Sveriges väntrum – om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling.” (Norstedts 2007)

Berättelsen i korthet