Syriens sista hopp - DN Fokus
Kapitel

Fokus.

Foto: Anders Hansson

Han är Syriens sista hopp

Svensk-italienske Staffan de Mistura har världens just nu svåraste jobb: att skapa fred i Syrien. Fem år efter krigsutbrottet berättar FN-sändebudet om kriget som inte kan 
vinnas, Saddam Husseins ovanor vid förhandlingsbordet – och vikten av att fira lucia.

Dela med dina vänner

Förenta Nationernas europeiska högkvarter i Genève är inrymt i ett pampigt marmorpalats, omsorgsfullt mur- och stängselomgärdat. Staffan de Misturas arbetsrum har utsikt över försiktigt vårgröna gräsmattor som sluttar ned mot Genèvesjön. I fjärran reser sig snötäckta alptoppar.

Kontoret har generös takhöjd, men ekpaneler och murrig möblering fördunklar förmiddagens ljus som silar in genom de höga fönstren. Väggarna är täckta med kartor över Syrien som i utformning och storlek påminner om de gamla skolplanscher som går att hitta i antikbodar. Den ljusblå FN-flaggan hänger på ett standar vid sidan av det pappers­belamrade skrivbordet, där Staffan de Mistura har placerat rummets enda personliga detalj: en vitmålad dalahäst, cirka två decimeter hög.

En platt-tv står i ett hörn, annars är rummet renons på high-tech vilket ger en känsla av att flyttas bakåt i tiden, till 1950- eller 60-talet, kanske. Staffan de Misturas sirligt artiga ursäkt över att han är några minuter försenad till vårt möte förstärker det intrycket.

Men verksamheten som utgår härifrån har minst av allt något musealt eller bakåt­strävande över sig. Som FN:s särskilda sändebud för Syrien, en befattning som kallats världens tuffaste jobb, förväntas den 67-årige svensk-italienaren Staffan de Mistura och hans medarbetarstab vara intensivt uppdaterade om Syrienkonfliktens utveckling, och helst ha färdiga strategier för minst ett halvdussin tänkbara händelseförlopp i den nära framtiden.


Foto: Anders Hansson

Staffan de Misturas arbetsrum ger en känsla av att flyttas bakåt i tiden. Foto: Anders Hansson

Den kommande veckan har det gått exakt fem år sedan kriget i Syrien började. När vi träffar Staffan de Mistura är den sköra vapenvilan inne på sitt sjätte dygn. Vapenvilan, eller ”upphörandet av fientligheter” som den formella termen lyder, är en av de få ljuspunkter som hittills synts i en konflikt som nu pågått längre än första världskriget.

– Vapenvilan håller ännu, i stort sett. Men den är bräcklig. Visst förekommer det överträdelser, konstaterar Staffan de Mistura och upprepar därmed vad han alldeles nyss sagt i direktsändning i nyhetskanalen CNN.


Fakta. Staffan de Mistura


Foto: Anders Hansson

Foto: Anders Hansson

Född 1947 och delvis uppvuxen i Stockholm, tillbringade skolåren i Italien. Pappa med italienska rötter i Dalmatien (nuvarande Kroatien), svensk mamma. Har både svenskt och italienskt medborgarskap.

En drygt 40-årig diplomat­karriär i främst FN:s tjänst, koncentrerad på krishantering i krigs- och konflikt­områden som Rwanda, Sudan, Irak och Afghanistan. Utsågs i juli 2014 till FN:s särskilda sändebud i Syrien.

Familj: Blivande hustrun Genevieve. Två döttrar i ett tidigare äktenskap.

I februari 2011 befann jag mig i Kairo, Egyptens huvudstad. Den illa omtyckte presidenten Hosni Mubarak hade precis avgått efter trycket från massiva folkliga demonstrationer. Det gick nästan att ta på den känslomix av glädje, hopp, ovisshet och sorg (över dem som dödats i revolten) som fick sitt utlopp på gator och torg.

Men mest jublades det. Spontana demonstrationer drog fram i Kairo där deltagarna taktfast framförde ett budskap till grannlandet Syrien: ”Hosni har försvunnit, Bashar din skurk, snart är det din tur.”

Bashar, det är den syriske presidenten Bashar al-Assad, som då, år 2011, styrt sitt land i ett drygt decennium. Med hjälp av en dubiös folkomröstning kunde han sommaren år 2000 efterträda sin far Hafez al-Assad som dött på sin post efter 30 års enväldigt presidentstyre.

Inledningsvis uppfattades Bashar al-Assad som reformsinnad. Men när hans maktinnehav ifrågasattes och hotades, då slog han tillbaka med järnhand.

Det syriska upproret började i Daraa längst i söder, sedan säkerhetsmän torterat några skolpojkar som målat den arabiska vårens mest kända slagord på murar i staden: ”Folket vill att regimen faller.”

Gatuprotesterna den 15 mars 2011 möttes med våld av presidentens säker­hetsstyrkor. Demonstrationerna tilltog, regimen svarade med tårgas, skarp ammunition och artilleri. Fredag efter fredag, vid middagsbönens slut i moskéerna, samlades stadigt växande folkmassor i allt fler syriska städer för att protestera mot regimens brutalitet.

Så småningom tog civila till vapen. Soldater började desertera från regeringsarmén och bildade Fria Syriska Armén, en väpnad gren av oppositionen. När regeringen flygbombade och artilleribesköt staden Homs i februari 2012 förvandlades upproret till ett fullskaligt inbördeskrig.

Sedan dess har kriget fortsatt att öka i intensitet, liksom den humanitära katastrofen. Ett halvt decennium av krig har bidragit till en global flyktingsituation som är den svåraste sedan andra världskriget. Över halva Syriens befolkning har flytt: i ranka livsfarliga gummibåtar via Turkiet till det hägrande målet Europa, över minfält och taggtråd till kåkstäderna i Libanon, undan mord- och våldtäktshot från Islamiska statens terrorister.


Foto: Anders Hansson

Kobane, Syrien, 30 januari 2015. Mohammad Qarmoush vandrar genom förstörelsen för att provskjuta sin Kalasjnikov innan han ska iväg och delta i striderna utanför staden. Foto: Anders Hansson

Drygt fyra miljoner människor har lämnat Syrien medan åtta miljoner är flyktingar i sitt eget land, där skolor och sjukhus blivit militära mål och där tio­tusentals nu hotas av svältdöd.

Den militära konflikten i Syrien tan­gerar ett världskrig. Ett trettiotal länder är direkt eller indirekt inblandade. Bashar al-Assad sitter kvar, med militär hjälp från framför allt Ryssland och Iran. Oppositionen har splittrats och radikaliserats, USA och Europa försöker stötta de kraftigt decimerande sekulära och västvänliga krafterna i Syrien.

Amerikanskt och ryskt attackflyg opererar i samma syriska luftrum. Turkiet har hamnat i ett oförsonligt kallt krig med Ryssland. De militanta jihadisterna inom Islamiska staten (IS) har upprättat ett eget ”kalifat” på syrisk mark, där global terror planeras och sprids. Den religiösa och etniska sekterismen har djupnat till sår som kan ta decennier att läka.

Ingen av parterna, varken inom eller utanför Syrien, har hittills velat acceptera en politisk kompromisslösning. Alla har satsat på en militär seger. Fram till 2014 hade några av det internationella samfundets mest meriterade medlare, som den förre FN-chefen Kofi Annan och veterandiplomaten Lakhdar Brahimi, försökt mäkla fred i Syrien. Men det hade slutat i motgångar och bakslag.

Då gick frågan till Staffan de Mistura.


Foto: Anders Hansson

Som FN:s särskilda sändebud för Syrien har Staffan de Mistura sin bas i Genève, på det europeiska FN-högkvarteret. ”Men jag reser nästan jämt. Jag bor på flygplan”. Foto: Anders Hansson

På ön Capri utanför Italiens kust strövar turister i trädgårdslandskap med buxbom och bougainvillea. Fågelsång och havsbrus ackompanjerar strövtågen. I en annan del av Medelhavet, någon mil in från Syriens kust, ligger staden Homs. Där har knappt ett enda hus klarat sig från bombsplitter, många byggnader är helt raserade. Flyktingar letar bröd och färskvatten. Fåglarna har tystnat.

Det går knappast att tänka sig större kontraster än den sägenomspunna Medelhavsön Capri och det krigshärjade Syrien.

Våren 2014 var Staffan de Mistura nyutnämnd intendent för Villa San Michele på Capri och tillika svensk konsul. San Michele uppfördes av den svenske läkaren Axel Munthe på 1890-talet, testamenterades till den svenska staten och drivs nu av en stiftelse med anknytning till Svenska institutet i Rom.

Efter över fyrtio år inom FN, med uppdrag som huvudsakligen ägnats åt krig och konflikter, tänkte de Mistura, som närmade sig svensk folkpensionsålder, byta spår i livet.

– Jag ville utveckla verksamheten på San Michele och såg fram emot att umgås med familj och vänner, kanske börja skriva memoarer. Eftersom jag är delvis uppvuxen på Capri kändes det som att återvända till barndomens lekplatser. Det var underbart, säger Staffan de Mistura.

Han behärskar sju språk: svenska, italienska, engelska, franska, tyska, spanska och arabiska. Vårt samtal om förhandlingar och säkerhetspolitik förs på engelska. När ämnena blir mer privata smyger sig svenska fraser och uttryck in.

– Telefonen ringde klockan tre en morgon, det var FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Han ursäktade sig, var mycket vänlig och artig, men samtidigt tydlig med sitt budskap: ”Vi har hamnat i ett vakuum i Syrien. Vi behöver dig, Staffan.”

– Jag svarade spontant: ”Tack, men nej tack. Jag har världens bästa jobb, den syssla jag drömt om i alla år. Och jag har lovat min familj att ta det lugnt”. Ban Ki-Moon sade att han förstod mig och vi avslutade samtalet, säger Staffan de Mistura och fortsätter:

– Men jag kunde inte somna om. Jag hade ju informationen om hur många som dör i Syrien, hur katastrofal situationen var. Borde jag inte bidra med något? Jag talade med min hustru och med stiftelsens styrelse. Sedan ringde jag tillbaka till Ban Ki-Moon och tackade ja till medlaruppdraget.


Foto: Anders Hansson

Staffan de Mistura har studerat hos jesuiter och är djupt religiös. När det var dags att välja yrke letade han efter ett arbete där han kunde ge tillbaka något till sin omgivning. Han valde mellan läkare och diplomat – det blev det senare. Foto: Anders Hansson

Det är framför allt två händelser i Staffan de Misturas livshistoria som fått honom att ägna sitt yrkesliv åt konfliktlösning genom diplomati. Den första hänger ihop med fadern, Emilio. Han föddes i Dalmatien, en region strax intill det italienska stövelskaftet som efter andra världskriget blev en del av den socialistiska delrepubliken Kroatien i Titos Jugoslavien.

Emilio de Mistura hade suttit i fängelse under Italiens fascistiske diktator Mussolini och han ogillade Tito, Jugoslaviens kommunistiske regeringschef, som beslagtog familjens egendom.

– Pappa beslöt efter andra världskriget att fly till det land som han betraktade som världens friaste och mest demokratiska – Sverige. Där träffade han min mor, Birgit, och jag blev till. Som politisk flykting var han länge statslös och fick resa på främlingspass. Jag kom ihåg våra utlandsresor när jag var liten. Med mitt svenska pass kom jag snabbt igenom alla kontroller, medan min far ofta blev in­gående förhörd och granskad. Det gav mig en insikt om flyktingens villkor, säger Staffan de Mistura.

Det var efter den händelsen som jag bestämde mig för att arbeta för att om möjligt förhindra sådana saker, att oskyldiga blir offer i konflikter.

Fadern var markis, han tillhörde en adlig venetiansk familj och hade varit kavallerist i den italienska armén. I Sverige blev han affärsman och ordnade genom sina kontakter så att unge Staffan som 17-åring fick praktisera på FN:s livsmedels­program WFP.

Det var 1964, Cypernkrisen pågick och Staffan de Mistura följde med FN-missionen till den krisdrabbade ön. På Cypern inträffade den andra händelse som blev avgörande för Staffan de Misturas livsval. Han befann sig med FN:s fredsbevarande styrka invid den stilleståndslinje, ”gröna linjen”, som skilde grekcyprioter och turkcyprioter åt.

–  Jag stod vid gröna linjen och iakttog en liten pojke som lekte alldeles i närheten. Plötsligt small ett skott av. Pojken träffades av en prickskytts kula och dog omedelbart, framför mina ögon.

– Det var efter den händelsen som jag bestämde mig för att arbeta för att om möjligt förhindra sådana saker, att oskyldiga blir offer i konflikter, säger Staffan de Mistura.

Han har återberättat händelsen med den dödsskjutne pojken många gånger – jag har läst om Cypernincidenten i tidigare intervjuer. Ändå är det som om Staffan de Mistura är där på nytt, i chocken på Cypern efter ett grymt och meningslöst mord. Orden blir trevande och blicken vänds oseende mot en punkt på väggen framför honom.


Foto: Anders Hansson

Dalahästen på skrivbordet skvallrar om Staffan de Misturas svenska påbrå. Foto: Anders Hansson

De första fyra åren av sitt liv tillbringade Staffan de Mistura i Sverige, på Nybrogatan i Stockholm. Sedan flyttade han med sin mamma till Capri och därefter ”till Rom – och världen”, som han själv uttrycker det. I Rom gick han på elitskolan Istituto Massimiliano Massimo som tillhör jesuitorden. Bland klasskamraterna återfanns bland annat Luca Cordero di Montezemolo, styrelseordförande för sportbilstillverkaren Ferrari, och Mario Draghi, ordförande för Europeiska centralbanken.

de Mistura gjorde kometkarriär inom FN och har till dags dato arbetat som FN:s särskilda sändebud i 19 konflikt­zoner: Afghanistan, Somalia, Sudan, Etiopien, Balkan (fyra gånger), Libanon med flera länder.

År 1999 gav Italiens regering Staffan de Mistura italienskt medborgarskap som tack för hans ”beslutsamhet, engagemang och stora yrkeskunnande”. Mellan 2011 och 2013 tjänstgjorde han vid italienska UD, först som statssekreterare, sedan som vice utrikesminister.

En diger meritlista som omfattar de flesta krig och humanitära katastrofer som jordklotet utsatts för under de senaste fem decennierna. Men Syrienkonflikten, som de Mistura sedan snart två år har världssamfundets förtroende att försöka lösa, saknar motstycke, säger han.

– Under mina 45 år i FN har jag aldrig sett en konflikt med sådan komplexitet. Det är ju inte två parter som strider i Syrien, utan det finns 96 olika moving targets (rörliga mål) på marken. Vi har brott mot krigslagar och människorätt som knappast skådats tidigare, vi har fem år av grymhet och ouppfyllda löften. Alla parter har haft sina egna agendor, dessutom finns det aktörer som Daesh (Islamiska staten) och al-Nusrafronten, som inte vill vara en del av någon annan lösning än sin egen. Det finns noll tillit mellan al-Assads regim och oppositionen, som i sig är splittrad.

Hur angriper man då en sådan oöverskådlig härva av våld och lidande?

Staffan de Mistura lutar sig framåt i skrivbordsstolen. Det här är en fråga som verkligen engagerar honom och han är angelägen att bli förstådd.

– När jag tillträdde som medlare sommaren 2014 fanns det en tydlig tendens bland världens länder när Syrien fördes på tal: ”stör oss inte mer med det där kriget”. En trötthet och likgiltighet höll på att sprida sig, och det är den farligaste utvecklingen av alla i långvariga konflikter. Jag har sett det tidigare, på andra platser, i Somalia till exempel. Syrien hade förvandlats till en sifferexercis, man talade enbart om antalet dödade, skadade, flyende.


Foto: Anders Hansson

Foto: Anders Hansson

I arbetet med att åter sätta Syrienkonflikten på kartan föll Staffan de Misturas blickar på Aleppo, den tidigare så pulserande storstaden i norra Syrien som kriget delat i två delar, likt Cypernkrisens Nicosia eller kalla krigets Berlin.

I Syrienkrigets början kunde vi journalister hyra en pålitlig chaufför och köra de fyra, fem milen till Aleppo från turkiska gränsen, en resa över bördiga högslätter med enstaka inslag av svartbrända pansarfordon eller provisoriska flyktingbosättningar, för att skaffa oss ett bättre grepp om konfliktens konsekvenser.

Aleppo var redan då en svårt krigssargad stad, men den historiska auran fanns kvar: vi talar om en av världens äldsta ännu bebodda städer, med en moské från 700-talet, ett mäktigt citadell (befästningstorn) från 1100-talet och en medeltida souk (basar) som stämplats som världsarv av FN.

Dessutom fanns här Syriens bästa sjukhus och universitet, och en textil­industri som producerade kläddesign med rykte om sig i hela arabvärlden.

Redan under DN-fotografen Roger Turessons och mitt senaste besök i Aleppo, det är nu över två år sedan, hade kriget förändrat det dagliga livet påtagligt och smärtsamt. Kaféer och restauranger stod tomma, folk tillbringade sin tid i bensin- och brödköer. Bristen på medicin hade medfört att de kroniskt sjuka på den psykiatriska kliniken i östra Aleppo inte längre hade tillgång till psykofarmaka. Och de Aleppobor som skadades av splitterbomberna från regimens attackflyg fick ofta klara sig utan smärtstillande preparat och desinfektionsmedel.


Fakta. Kriget i Syrien


null

Foto: Anders Hansson

2011: Fredliga demonstrationer mot president Bashar al-Assasd, inspirerade av den arabiska våren. Protesterna slås ned med våld.

2012: Oppositionen tar till vapen och organiserar sig i Fria Syriska Armén. Rebellerna tar kontroll över delar av Syrien.

2013: Ökat inflytande av jihdadister inom oppositionen, som splittras alltmer. Nervgasattack mot civila – regimen får skulden men nekar.

2014: Terrororganisationen Islamiska staten (IS) utropar ett ”kalifat” i östra Syrien, med Raqqa som huvud­stad.

2015: Över fyra miljoner syrier har flytt kriget. Europa drabbas av flyktingkris. Ryssland intervenerar på president al-Assads sida.

2016: FN och stödgruppen för Syrien försöker få till stånd fredssamtal mellan regimen och oppositionen. Beslut om vapenvila, den första sedan kriget började.

Kort efter vår visit gick Islamiska staten (IS) på offensiven i Alepporegionen. Det betydde bland annat en dramatisk ökning av antalet kidnappningar. Västerländska journalister och hjälparbetare blev lovligt byte. Flera av de kidnappade utsattes för tortyr eller rituella mord, omsorgsfullt återgivna i Youtubeklipp på sociala medier. IS terror omöjliggjorde fortsatta resor till krigets Aleppo.

Att välja Aleppo som punkt för en framförhandlad lokal vapenvila tycktes inte vara den lättaste vägen. Men Staffan de Mistura, nytillträdd som Syriensände­bud, beslöt sig för att ta chansen.

– Jag hade fått information om att staden redan praktiskt taget var belägrad (av regimen). Tre hundra tusen människor var i fara. Jag hoppades verkligen på en vapenvila, för Aleppo hade och har ett sådant värde för omvärlden, säger de Mistura i dag.

Han lanserade sin idé på bred front, hos de krigförande, hos deras allierade, i massmedierna. ”Låt oss fokusera på en stad och försöka hejda blodbadet där. Aleppo blir ett test på om det finns en vilja att stoppa kriget”, sade Staffan de Mistura i en tidningsintervju julen 2014.

Arbetet med att förankra den lokala vapenvilan fortgick och i februari 2015 var det dags för Staffan de Mistura att informera FN:s säkerhetsråd om detaljerna i planen. När han förberedde sin briefing i New York bröt helvetet löst i Aleppo. Regimens flyg utsatte staden för anfallsvåg efter anfallsvåg. Offensiven förklarades med att oppositionen inte hade visat sig tillräckligt engagerad i eldupphöret, och kunde ”lika gärna fortsätta strida”. Den lokala vapenvilan skrinlades och Staffan de Mistura fick en del besk kritik av Syrienkännare och Mellanösternkorrespondenter för sin ”naivitet”.

Vad tycker du så här i efterhand – var planen med lokala vapenvilor ett misslyckande?

– Nej, inte alls. Jag beslöt mig redan från början att driva den här frågan så hårt jag bara kunde. Om det inte fun­gerade – ja, då hade vi i alla fall uppnått att Aleppo och därmed Syrien hamnat i fokus, svarar Staffan de Mistura.

Under sommaren och hösten 2015 förvärrades konflikten i Syrien ytterligare. Islamiska statens grymheter blev alltmer uppenbara, flyktingströmmen till Europa ökade, Ryssland gav sig in i kriget på Bashar al-Assads sida.


Foto: Anders Hansson

Foto: Anders Hansson

Ingen tror väl längre att det finns en militär lösning i Syrien. Detta krig kan inte vinnas.

I slutet av november förra året talade Staffan de Mistura på Utrikespolitiska institutet i Stockholm. Rubriken för föredragningen var ”Uppdrag: fred i Syrien”.

Med tanke på de yttre omständigheterna hade ingen varit förvånad över att se en stukad, defensiv fredsmäklare där i talarstolen i Sverigesalen på Försvarshögskolan.

Staffan de Mistura föreföll dock inte det minsta märkt av krigets upptrappning. I stället hävdade han att den försämrade säkerhetssituationen i Syrien paradoxalt nog skapat bättre förutsättningar för att äntligen få till stånd regel­rätta fredsförhandlingar. de Mistura framhöll tre faktorer som skärpt krisen: IS frammarsch, Rysslands intåg och den flyktingkris som exploderat i Europa.


Fakta. FN:s roll i konflikten


null

Foto: Anders Hansson

FN har försökt medla i Syrien sedan konfliktens början, men för­söken har hindrats av oenighet i säkerhets­rådet. Den 18 december förra året godkände dock FN:s säkerhetsråds 15 medlemsländer en resolution (en kraftfull rekommendation) om Syrien, som bland annat stadgar samtal mellan regimen och oppositionen samt vapenvila.

Ansträngningarna backas upp av den internationella stödgruppen för Syrien (ISSG) som bland annat består av USA, Ryssland, Iran, Turkiet och Saudiarabien samt FN och EU.

Sittande bakom skrivbordet på arbetsrummet i Genève nickar Staffan de Mistura eftersinnande när jag påminner honom om anförandet i Stockholm.

– Ja, där står vi i dag. Ingen tror väl längre att det finns en militär lösning i Syrien. Detta krig kan inte vinnas. Det har de två supermakterna, USA och Ryssland, förstått. Och allt fler inser att det brådskar med att få i gång samtal, att etablera vapenvila, att skicka nödhjälp till de behövande.

Men Ryssland gick ju ganska nyligen in i Syrienkriget?

– Även Ryssland inser att det måste till en politisk lösning. Det kanske går att nå enstaka militära framgångar. Men de kan ju inte vinna kriget. John Kerry och Sergej Lavrov (USA:s och Rysslands utrikesministrar) har ju för övrigt kunnat utveckla en bra och konstruktiv dialog.

Men Staffan de Mistura nöjer sig inte med förhandlingar. Målsättningen är att samtalen ska leda fram till en samlingsregering där både regering och oppo­sition är representerade. Regeringen förväntas arbeta fram en ny grundlag som syrierna får folkomrösta om, och utifrån grundlagen förbereda fria och FN-övervakade val till parlamentet och till presidentposten. Staffan de Mistura vill att detta ska ske före nästa års slut.

Tanken svindlar. Kan samtidens svåraste konflikt lösas så … enkelt? Kommer Bashar al-Assad, som inte ens erkänner att det finns någon opposition, bara ”terrorister”, att inom ett år sitta och fila på en ny konstitution med samma människor som han nu beskjuter med missiler? Jag frågar Staffan de Mistura om planen – är den inte överoptimistisk, ja, orealistisk?

Kanske är det över fyrtio års förhandlingsvana. Men Staffan de Mistura låter inte det minsta stött över ifrågasättandet. Svaret kommer snabbt och tveklöst:

– Nja, jag skulle hellre använda ordet ”ambitiös”. I mitt arbete är det viktigt att ha mål och ambitioner, att sätta upp ramar och förmå aktörerna att försöka hålla sig till tidsgränserna.


Foto: Anders Hansson

Foto: Anders Hansson

I mitt arbete som konfliktlösare måste jag ju tala med alla parter. Det är inte alltid lätt. Ibland kan jag få en stark känsla av ogillande. Men du måste kontrollera det.

Fredsförhandlingar är i högsta grad en manlig sfär. FN:s resolution 1325, som understryker kvinnors roll i fredsbevarande insatser, antogs för över femton år sedan. Men antalet kvinnor i förhandlingsrummen är lätt räknade och FN har ännu inte haft någon kvinnlig chefsförhandlare vid fredssamtal.

Staffan de Mistura har ändå bidragit till att Syriendialogen är mer jämställd än vad dylika överläggningar brukar vara. Han har knutit till sig en rådgivande grupp av tolv kvinnor från det syriska civilsamhället. Det har aldrig hänt tidigare i FN-förhandlingar på den här nivån.

– 51 procent av den syriska befolkningen är kvinnor, de är modiga, de har tillförsikt och de har så mycket att bidra med. Men hittills har de inte getts någon egentlig röst. Jag möter den rådgivande kvinnogruppen regelbundet och har redan fått många värdefulla förslag om hur ett framtida Syrien bör se ut ur kvinno­perspektiv.

Staffan de Mistura har mött Bashar al-Assad flera gånger, men han vill inte säga något om deras möten – ”det är en princip att jag inte yttrar mig om dem jag förhandlar med”.

al-Assad är långt ifrån den ende kontroversielle statsman som de Mistura varit i närkontakt med genom åren. Listan är lång över personer han har träffat i FN-tjänsten och som gått till historien som tyranner och massmördare: Idi Amin, Slobodan Milosevic, Saddam Hussein, Mengistu …

Hur var det att möta dessa ledare som av omvärlden betraktas som nidingar, som genuint onda?

– I mitt arbete som konfliktlösare måste jag ju tala med alla parter. Det är inte alltid lätt. Ibland kan jag få en stark känsla av ogillande. Men du måste kontrollera det. De här personerna har sina egna skäl att driva konflikter, som vi inte alltid förstår eller delar. Min uppgift är att säga vad jag tror är rätt, artigt men bestämt.

Har dessa ”onda människor” någon gemensam egenskap?

Staffan de Mistura funderar en stund och svarar sedan:

– Ingen av dem har varit karismatisk, ingen hade vad man kallar en stark personlighet. Det är faktiskt förvånande hur grå och oansenliga de var. Men alla hade naturligtvis sina egenheter. Saddam Hussein till exempel, när han kände sig pressad i ett meningsutbyte gjorde han så här (Staffan de Mistura gör en gest som om han griper efter en pistol i ett hölster).

– För honom var det en reflexrörelse, som att rynka på pannan eller rätta till slipsknuten, säger de Mistura och fortsätter:

– Vid ett annat tillfälle skulle jag lämna över några dokument till Saddam. Jag sträckte mig över skrivbordet, men han gjorde inte en min av att ta emot dem. Efter en minut – det är en lång tid! – ingrep hans tolk och tog hand om pappersbunten, fotokopierade dokumenten och gav dem till Saddam Hussein.

– Jag förstod först efteråt att han varit rädd för att papperen skulle varit bestrukna med någon form av gift. Den händelsen gav mig en ökad förståelse för Saddam och hur han betraktade sin omvärld.


Foto: Anders Hansson

Foto: Anders Hansson

Till sommaren har Staffan de Mistura haft tjänsten som FN:s Syriensändebud i två år, en längre tid än de bägge företrädarna Kofi Annan och Lakhar Brahimi. Jag frågar honom om det är viktigt att ”gå i mål” med fredsplanen, att uppnå fred i Syrien.

– Jag som person är inte viktig. Syrien­konflikten handlar inte om en enskild individs framgång eller nederlag. Jag är ju utbytbar. Det viktiga är att det internationella samfundet fortsätter ansträngningarna att åstadkomma fred.

Har du känt någon gång att du velat lämna uppdraget, ”det här går inte, jag ger upp”?

– Det har funnits stunder då jag funderat över processen, om vi går framåt. Men tvivlen har inte varit tillräckligt starka för att få mig att ge upp. Den verkliga akilleshälen för mig är snarare: hur kombinerar jag det här uppdraget med något slags familjeliv? Där kan det finnas en brytpunkt.

Jag är kär, jag vill gifta mig, men när skulle jag ha tid? Jag bor på flygplan, jag sover på flygplan – märk väl: reguljära flighter, inget privatjet.

Staffan de Mistura är frånskild och har två vuxna döttrar. Nu lever han med en belgisk kvinna, ”min sambo”, och när vi möttes i Stockholm i höstas avslöjade han att det fanns bröllopsplaner.

När jag nu för saken på tal ler Staffan de Mistura på en gång glatt och uppgivet:

– Jag är kär, jag vill gifta mig, men när skulle jag ha tid? Jag bor på flygplan, jag sover på flygplan – märk väl: reguljära flighter, inget privatjet.

I framtidsplanerna ingår inte bara giftermål, utan också att än en gång bli verkligt bofast på barndomens Capri.

– Jag vill skriva, jag vill undervisa, jag vill utveckla San Michele till ett centrum för dialog och meningsutbyte för hela Medelhavsregionen – ja, inklusive Sverige. Jag är en stor beundrare av Axel Munthe, av Dag Hammarskjöld och Folke Bernadotte, naturligtvis också Raoul Wallenberg. Anna Lindh har jag ljusa minnen av, säger Staffan de Mistura och sneglar på dalahästen som står tryggt i det vänstra skrivbordshörnet.

– Min bakgrund betyder mycket för mig. Det känns viktigt att försöka vara nära de svenska traditionerna. Lucia försöker jag alltid fira. Är jag på resa tar jag med mig en liten trästatyett som föreställer Sankta Lucia, och tänder levande ljus på morgonen. När jag var i irakiska Kurdistan bjöd jag in de kurdiska vänner som bott i Sverige, och var bekanta med luciatraditionen, att fira med mig i mitt tält.


Foto: Anders Hansson

Foto: Anders Hansson

Jag som person är inte viktig. Syrien­konflikten handlar inte om en enskild individs framgång eller nederlag.

Någon dag efter intervjun kontaktar jag Janine di Giovanni, Europa- och Mellanösternkorrespondent för det amerikanska nyhetsmagasinet Newsweek.

Hon följde förhandlingarna hösten 1995 som ledde fram till Daytonavtalet, fredsavtalet som satte punkt för kriget i Bosnien. Det var då den amerikanske ambassadören Richard Holbrooke helt sonika låste in de stridande parternas representanter på en amerikansk flygbas, Dayton, tills de blev överens. di Giovanni följde nyligen Staffan de Mistura under sex månader för en omfattande porträtt­intervju.

– Holbrookes medlaruppgift var också svår. Men det skadade honom förstås inte att han hade USA:s krigsmakt i ryggen. Staffans uppdrag är nog än mer komplicerat, trots allt. De är ju också helt olika som personer – Richard Holbrooke gick på som en tjur i en porslinsaffär, medan Staffan de Mistura, däremot, är en ytterst artig och förfinad man i alla sammanhang, säger Janine di Giovanni och konstaterar:

– Jag vet inte riktigt var Staffan får sin styrka ifrån. Men fortsätter gör han ju, framåt mot målet.

En artikel av

Text Erik Ohlsson
Foto Anders Hansson

Berättelsen i korthet