Sverigebreven - DN Fokus
Kapitel

Fokus. Sverigebreven

Hälsningarna hem beskriver ett annat Sverige

En dryg miljon svenskar utvandrade till USA kring förra sekelskiftet i hopp om en bättre framtid. Hälsningarna hem, Amerikabreven, berättar historien om deras resa och livet i det nya landet. I dag skriver syriska flyktingar sina brev i mobiltelefoner men innehållet påminner om det i gulnade kuvert från förr: Hemlängtan och skönmålningar, saknad och drömmar.

Dela med dina vänner


En bilhandlare i välvårdat skägg och dubbla ytterjackor utanför Migrationsverkets ankomstboende vid Jägersro i Malmö letar förtvivlat efter fungerande internetuppkoppling. Han viftar med mobiltelefonen, slår in lösenordet gång på gång. Stirrar argt på displayen. I ett sista försök riktar han den mot himlen som i en slags tröstlös bön.

Och till slut: full fjäder.

Muhammed al Zamrah, 43, Syrien.
Muhammed al Zamrah har flytt genom elva länder tillsammans med sin hustru och tre barn för att komma till Sverige. Familjen var egentligen på väg till Finland där flera vänner redan sökt asyl. Men de nya gränskontrollerna satte stopp. Nu försöker Muhammed förklara för släkt och vänner som fortfarande befinner sig i Turkiet i väntan på båt över till Grekland att de borde komma till Sverige istället. ”Det är tryggt och säkert i Sverige också”, säger han i en inspelning och skickar till dem via WhatsApp.

Det är tidig tisdagsmorgon och Muhammed al Zamrah och hans familj, fru och tre barn, har just vaknat efter sin första natt i Sverige. Hundratals mil och femton dagars flykt ligger bakom dem. Han pekar mot vita tygbågar som spänts upp på asfalten.

– Det var dit vi blev skjutsade med bussen, till tälten där borta.

Sedan är han tyst. Vill inte prata mer om saken. I stället tar Muhammed upp telefonen och trycker in en record-knapp. Mikrofonen blinkar.

”Vi är framme, tack och lov. Äntligen!”

Han harklar sig igen och gör ett ljummet försök att låta behärskad.

”Vi kom till Sverige med tåget igår kväll, sent, min vän. Alla mår bra, lite kallt är det, men lugnt och säkert”.

Sekunden senare är ljudinspelningen på väg till Turkiet, till Muhammed al Zamrahs systerdotter som väntar på pengar och rätt tillfälle att åka efter till Grekland och sedan vidare norrut i Europa.

”Om ni vill åka hit, gör det nu på en gång! Man kommer inte vidare till Finland längre, vi var tvungna att registrera oss här. Men ni kommer inte att ångra er. Här fick vi bo på hotell första natten! Och nu ska vi snart checka in på ett nytt hotell som vi ska stanna på några dagar”.

Rösten spricker på slutet. Han trycker på ”send”.

Men ni kommer väl från tältet där borta?

– Jo…

Frågan genererar honom. Han tittar upp på de solblekta bokstäverna på ankomstboendets fasad igen. Skylten säger ”Hotel Jägersro”.

– Du ser, det här kan man väl kalla hotell ändå. Det står ju ”hotel”.

– Om jag skulle säga precis som det är skulle de kanske inte komma efter. Du måste förstå, att få ha någon som påminner om vårt gamla liv i Syrien nära oss skulle betyda mer än någonting annat. Om jag berättar om tälten kanske jag skrämmer bort dem. Det är bättre att de inte vet.

■■■

Amerikabrev

I början av 1900-talet befann sig uppskattningsvis en femtedel av den svenska befolkningen i USA. Många emigranter bröt kontakten med sina familjer i Sverige. Men hundratusentals handskrivna brev, som ofta tog flera veckor att nå fram, skickades ändå över Atlanten. Breven var ofta mycket sakligt hållna. Fyllda av fakta om resan, matpriser och lönenivåer.

Känslor och negativa upplevelser i det nya landet fick – i många fall – stå tillbaka. Åtminstone under 1800-talet och fram till depressionen i slutet av 1920-talet. Svenska migrationscentret i Karlstad, flera museer och hembygdsföreningar förvarar i dag Amerikabrev som sänkts av ättlingar till svenska emigranter.

Precis som hundratusentals andra flyktingar som vandrat genom Europa under hösten står Muhammed al Zamrah på den här blöta parkeringen i Malmö med drömmen om ett bättre liv.

– Det är ganska enkelt, säger han. Vi är här för att få trygghet, för att kunna försörja oss själva och våra familjer. Vi har lämnat allt vi äger och tycker om för att få ett liv som är på riktigt, du vet.

Det låter som ett eko från ett Sverige för 150 år sedan.

Kort bakgrund: Mellan 1840 och 1930 lämnade nära 1,3 miljoner svenskar sina hem för samma dröm: ett bättre liv. Skillnaden var egentligen bara slutmålet, Amerika.

De svenska utvandrarna flydde inte från krig och terror, men de lämnade sina familjer och hem i Sverige för att slippa fattigdomen, hungern och de allmänt hopplösa framtidsutsikterna.

En lång båtresa bort fanns något helt annat: religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system. Arbete och hopp om framtiden.

De flesta kom aldrig hem igen.

Men tummade meddelanden som finns sparade i arkiv och gamla byrålådor påminner om att Sverige också har varit ett avskedsland.

Peter Olausson, lektor i historia vid Karlstads universitet, har läst hundratals Amerikabrev och likheterna med dagens digitala hälsningar hem är många gånger slående. I bland till och med överväldigande, säger han när jag ringer upp.

– Även de svenska emigranterna putsade en aning på sanningen i sina brev hem. Det är egentligen en naturlig del av all migration. Men en av huvudorsakerna till att negativa upplevelser sållades bort var att man gärna såg att grannar och släktingar kom efter och bosatte sig på samma ställe. Och det fick effekt också. Det finns ju många exempel på områden och städer där svenskar från samma socken bosatte sig när de kom till USA.

Dessutom – den som sålt allt den äger för en biljett över Atlanten ville så klart inte låtsas om sina motgångar. Vem vill vara det misslyckade undantaget när det verkar går så bra för alla andra?

Några timmar efter vårt första samtal ringer Peter Olausson tillbaka. Han läser upp ett kort stycke från brevskrivaren Ida Lindgren från Köpingsbro som är på väg till Kansas våren 1870.

”Jag tycker ibland tydligt kunna se oss ute på det villande hafvet, der fartyget kastas omkring och väldiga vågor jemnt hota att uppsluka oss, och ibland tycker jag mig tydligt höra jemmerrop då fartyg och alla sjunka ned i den djupa graf…”.

– Känslouttrycken i Amerikabreven brukade vara ganska kortfattade, men här hittade jag faktiskt ett undantag. Även om språket är ett annat ger hon egentligen uttryck för samma sorts rädsla som jag kan tänka mig att många av dagens flyktingar tvingas gå igenom, säger han.

Sedan Amerikabreven skrevs har världen krympt, brukar det heta. Nu finns allt – och alla – en flygresa bort. Men bara för den med rätt nationalitet i passet.

Längtan hem är precis densamma då som den är i dag, behovet av kontakt är lika stora. Och hälsningarna mellan människor som inte vet om de någonsin kommer att se varandra igen följer samma mönster. Men de nya Sverigebreven skrivs på Facebook, i Whatsapp och på Snapchat.

Drömmen om ett bättre liv lagras på sim-kort.



Vita och turkosa radhus med röda tegelpannor på taken. I nästa sekund, lägenhetskomplex och rak motorväg. Bilderna i chattkonversationen är suddiga, det syns att de är tagna i farten.

”Nu är vi i Serbien”.

”Titta på husen mamma! En dag tänker jag att jag ska bo så här”.

Sherihan al Rashe, 27, Syrien.
Lämnade Syrien den 4 november utan att berätta för sina föräldrar vart hon var på väg. Hon flydde tillsammans med sin man, sin syster och sin bror. Under resan genom Europa har hon hela tiden försökt hålla sina föräldrar lugna och på gott humör genom att skicka små filmer och bilder via Whatsapp. Sherihan säger att hon redan älskar Sverige. Men så långe föräldrarna är kvar i Damaskus kan ingenting bli hemma igen.

Sherihan al Rashe som vanligtvis försöker se till att sitta rak ryggen sjunker bakåt ner i det tillfälliga asylboendets fåtölj i Malmö och bläddrar vidare i sin mobiltelefon: Glada miner på en selfie på bussen genom Tyskland. En tom sovsal i Danmark.

”Allt är jättebra. De är jättesnälla här, vi har fått mat och varma kläder”.

Några dagar senare: en bild på nya vinterjackor, en busshållplats i Malmö, en halv falafeltallrik med bröd på ett kafé.

”Det är mörkt i Sverige, men alla är snälla. Vi blir behandlade med mänsklighet. Precis som det var i Damaskus förr”, skriver hon.

– Vi skickar bilder hem och berättar hur vi har det varje dag. Eller, ja…

Apparna
null
Facebook har under flera år varit många flyktingars främsta verktyg för att kommunicera med släkt och vänner i hemlandet. Men på senare tid har ring- och chattappar som Whatsapp och Viber tagit över.Så länge det finns internetanslutning används apparna för att ringa och chatta gratis. För att spara tid använder många ljudinspelningsfunktionen för att skicka korta lägesrapporter.

Rösten dör ut. Hennes lillasyster Khadje, som sitter bredvid, fyller i:

– … egentligen berättar vi väl hur vi önskar att vi hade det. De här bilderna har vi ansträngt oss för att ta och skicka hem även om vi sovit utomhus och på marken. Vi kan inte oroa våra föräldrar mer. De har nog med kriget.

Bilderna i Sherihan och Khadjes mobiltelefoner skulle lika gärna kunna vara minnen från en semesterresa genom Europa. Det är till och med lätt att få just den känslan när de bläddrar igenom konversationerna hem, läser kommenterar och zoomar in roliga ansiktsuttryck.

Det är sällan Sherihan får några svar på meddelandena hon skickar hem till Damaskus. Ändå kretsar det nya livet i Sverige kring en liten hemsnickrad trälåda med mobilladdare. Den har blivit Sherihans basstation. En trygghet som håller illusionen om den lyckade flykten vid liv.

– Jag vet ju att mamma genomskådar oss. Hon känner oss. Hon vet att allt inte är lika bra som vi försöker få det att se ut, säger Sherihan.

– Men det går liksom inte att sluta. När vi pratar i telefonen säger hon att de har det bra, även om vi vet att de är rädda och vaknar till ljudet av bomber så gott som varje dag.

Khadje al Rashe, 25, Syrien.
Kriget och oron för att Khadje skulle bli tillfångatagen eller bortgift var en av anledningarna till att syskonen valde att fly från Syrien. Innan kriget började för snart fem år sedan arbetade hon i en skönhetssalong. Hennes specialitet var att göra i ordning blivande brudar inför en vigsel. Men situationen blev ohållbar. Veckorna innan de bestämde sig för att lämna landet hade de inte haft vatten på 14 dagar.

Det händer att Sherihan al Rashe försvinner bort i dagdrömmarna om Syrien. För det behöver hon inga mobilbilder. Hon ser barndomshemmet framför sig: de tre sofforna som stått uppställda längs väggarna på exakt samma sätt så länge hon kan komma ihåg, den vinröda mattan, de höga fönstren som vetter ut mot gatan. Mamman har håret uppsatt i hästsvans, precis som hon brukar. Ansiktet är blekt. Vid fyratiden på eftermiddagen den 4 november kramade de varandra för sista gången.

”Jag kanske dör innan vi ses igen”, viskade mamman innan Sherihan gick ut genom dörren.

Det är förmodligen sant. Föräldrarna är gamla och kriget håller fast dem i Syrien.

En månad senare, när förslagen om ändrade regler för asylsökande och anhöriginvandring når systrarna från Damaskus, grusas alla deras väl dolda förhoppningar.

Men på Facebooksidan lägger Sherihan ut ett klipp på två gulliga kattungar och därefter en vacker bild på årets första snö.

”Älskar Sverige den här tiden på året. Önskar att det alltid kunde vara så här”.



Appen Sea Conditions visar en vindstyrka på 21 sekundmeter över Öresund den här morgonen.

– Då hade man inte gett sig inte ut på vattnet, konstaterar den asylsökande försäljaren Mohammed Ali på kulturhuset Kontrapunkt i Malmö.

Lokalerna gjordes om till transitboende för flyktingar på väg till Finland och Norge tidigare i höstas. Men sedan gränskontrollerna infördes är det så gott som tomt bland våningssängarna. Nu kan de ge asylsökande som väntar på att få komma till ett boende lite tid att återhämta sig.

Mohammed Ali, 33, Syrien.
Mohammed har arbetat inom telekomindustrin i både Saudiarabien och Syrien under många år. Rädslan för president al-Assads förtryck fick honom att lämna allt. I mitten av november anlände Mohammed Ali till Centralstationen i Malmö. Under den 11 dagar långa flykten genom Europa lät han telefonens appar och funktioner leda vägen. Korta meddelanden och platsinformationer i telefonens kartfunktion lugnade oroliga anhöriga som följde flykten via Whatsapp.

– När vi åkte mellan Turkiet och Grekland blåste det i snitt tre sekundmeter. Men hade jag och min bror litat på smugglarna hade vi suttit på båten även om det var storm. De sa att vi skulle åka med en mindre färja, i stället satt vi 41 personer i en nio meter lång gummibåt.

– Mobiltelefonen blev min livlina under flykten, säger han.

Åtminstone kändes det så då, förtydligar han sedan.

Appar med vindhastigheter, vattentemperaturer och kartpositioner blev hans specialitet.

Med snabba ryckiga rörelser bläddrar han igenom telefonens album. Skärmdumpar på små röda knappnålar i kartappen visar vägen genom Europa. Till och med den fyra timmar långa båtfärden över Medelhavet är dokumenterad i detalj. All information har skickats vidare hem till resten av familjen i Sverige och Syrien som fungerat som en slags sambandscentral. När Mohammed Ali och hans bror kom ifrån varandra vid gränsen till Slovenien kunde skärmdumpar med platsinformation hjälpa dem att hitta varandra igen.

I efterhand kan Mohammed själv se hur stor del tekniken haft i flykten: han slapp känna efter. Jakten på ny information drev honom framåt och elva dagar efter att han lämnat Turkiet kom han fram till Malmö centralstation.

Men till skillnad från sina vänner har Mohammed Ali lagt ifrån sig telefonen och slutat uppdatera var han är och vad han gör. Jag är framme. Det räcker, säger han.

Så småningom ska han radera apparna och alla skärmdumpar. Börja om.

– Jag vill inte vara en flykting, jag vill bli mig själv igen. Jag vill etablera mig här, prata svenska, jobba för min försörjning, bilda familj. Kanske öppnar jag en telefonbutik eller en bilverkstad en dag. Att hela tiden bli påmind om Syrien och vägen hit gör mig inte lyckligare.

Den sista röda knappnålen, den som sitter över Malmö, ska bli hans sista rapport till det gamla hemlandet.

Åtminstone känns det så nu.



På bussen mellan Trelleborg och Svedala i mitten av oktober:

Hamza: Det är minusgrader ute.

Said, i Damaskus: Är du i Belgien?

Hamza, Syrien.
Ehab, 28, Moosa, 26, Hamza, 29 och Ali, 25, bor tillsammans på att asylboende på orten de kallar ”Sveriges finaste stad” – Svedala. De är alla akademiker från Damaskus och kom till Trelleborg i mitten av oktober. Sedan de kommit på plats på asylboendet ägnar de hela dagarna åt att läsa svenska barnböcker, grammatikövningar och översätta texter och sånger. ”Vi gör det här för att få ett försprång den dagen vi kommer härifrån”. Vänner och familjemedlemmar som undrar hur de har det får oftast en bild tillbaka: en selfie på vännerna vid skrivbordet.

Hamza: Nej, i Sverige. Det är ett ställe som heter Svedala i Skåne län.

Said: Har allt löst sig?

Hamza: Ja, lyckligtvis, ja. Jag väntar på uppehållstillstånd. Det kan ta nio månader.

Said: Men det är ok. Det kommer gå bra, du kan lära dig språket under tiden.

En och en halv månad senare:

På ett vindpinat asylboende i Svedala delar Hamza och hans tre vänner – en advokat, en ekonom, en elektroingenjör – från Damaskus på två våningssängar i ett rum med postadress ”Container 1”. Adressen säger väl egentligen ingenting om standarden på boendet. Men storleken påminner onekligen om just en sådan.

När vi knackar på vid lunchtid stör vi mitt i den schemalagda tuppluren. Hamza, Ehab, Moosa och Ali har läst svenska barnböcker sedan klockan fem på morgonen. Efter sovstunden fortsätter schemat med svensk grammatik, de är inne på verb just nu. Och sedan en sida ur en svensk deckare som den pensionerade svenskläraren Ingrid kopierat upp och delat ut.

De älskar allt Mrs Ingrid hittar på. Efter en och en halv månad i Sverige förstår de mycket svenska och kan prata en hel del.

– Vi måste ha lite försprång om vi ska lyckas här, förklarar Hamza.

Alla vänner och släktingar som undrar hur han har det får nu för tiden bara en selfie till svar. Fyra män som delar två skrivbord och försöker översätta en Henning Mankell-deckare.

Under kudden ligger Ingrids senaste övning: ”Lyckolandet”, Niklas Strömstedts hyllade – och kritiserade – låttext från lägereldsprogrammet ”Så mycket bättre”.

– Ingrid säger att den är helt ny. Vill du höra eller?

Ehab, 28, Syrien.

Utan att vänta på svar sätter sig Ehab upp i våningssängens underslaf.

”SD, Avpixlat, Nordisk ungdom, Exponerat och Fria Tider.

Nordfront, Svenska motståndsrörelsen, Järnrörsligan – med trollsvans.

Lyckolandet vi som lever här och kan det. Hissa flaggan och förstå den kan va mer än gul och blå…”

– Uttalade jag det rätt nu? T r o l l s v a n s.

Ehab stavar sig genom ordet igen. Det här är väl inga organisationer ni sympatiserar med, undrar han lite förläget. Nöjd med insatsen. Den här gången fick han till de rätta betoningarna på järn-rörs-li gan.

Hälsningarna hem till Syrien blir färre och färre. Oftast försöker de ringa via olika gratisappar. Bilder och filmer tar för stor plats på telefonens utrymme.

■■■

– Döden är inte omedelbar i Sverige. Den smyger sig på, långsamt.

Det har gått ett par veckor sedan vi sågs på parkeringen. Muhammed al Zamrah och hans familj har flyttats från ankomstboendet vid Jägersro till ett av Sverige största transitboenden, i skånska Ljungbyhed. Han har feber och låter matt på rösten när han ska berätta om sin första tid i Sverige.

– Hade jag vetat hur det var här hade jag aldrig åkt, säger han.

Den där drömmen om ett bättre liv har blivit suddig. I dag kan knappt minnas hur den såg ut.

– Jag kan inte jobba, inte läsa svenska, vi bor flera familjer i ett rum och alla är sjuka. Jag sjunker djupare och djupare mot botten, säger han.

Varför lät de oss inte åka vidare till Finland om de ändå inte kan ta emot oss här? frågar han förtvivlat.

Men i ljudinspelningarna han skickar hem till Damaskus, och till systerdottern som väntar i Turkiet, är hotellstandarden i Sverige fortfarande god. Sverige är tryggt och säkert. De blir väl omhändertagna.

Muhammed vill inte säga som det är. De har redan sin bild av Sverige klar för sig: här finns framtiden. Och vem är han att stoppa deras drömmar?

Om han plötsligt skulle säga som det är skulle ingen tro honom ändå.

■■■

Flyktingkrisen
Under 2015 har över 160 000 människor, i huvudsak från Syrien, Afghanistan och Irak, flytt till Sverige för att söka asyl. Men beskedet om de får stanna i Sverige eller inte kommer att dröja. Enligt Migrationsverket kan det ta över ett år innan ansökningarna kan börja behandlas.

Myndigheten krävde
29 extra miljarder förra året för att hantera verksamheten. På asylboenden runt om i Sverige är oron för nya regler om tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta krav för anhöriginvandring påtaglig. Ingen av intervjupersonerna i reportaget har ännu velat berätta exakt hur det ligger till för väntande släktingar i hemlandet.
Om reportaget
Reportaget bygger på intervjuer gjorda på ett tiotal asylboenden och tillfälliga transitboenden i Malmöregionen i slutet av november och början av december 2015. Vid tidpunkten intervjuerna gjordes hade inre gränskontroller nyligen införts och oron för släktingar och vänner som befann sig på flykt mot Sverige var mycket stor.

Autentiska Amerikabrev
kommer bland annat från Svenska Migrationscentret, Peter Olausson, lektor vid Karlstads universitet och Bondas Ivar Larssons samling av Amerikabrev till ättlingar i Lima.

En artikel av

Text Josefin Sköld
Foto Daniel Nilsson
Redaktör & digital form Axel Björklund
Videoredigering Lars Lindqvist

Berättelsen i korthet