Sanna Kallur – med livet som insats - DN Fokus
Kapitel

Fokus.


Sanna Kallur – med livet som insats

Efter världsrekordet 2008 klev häcklöparen Sanna Kallur av banan. Nu satsar en av Sveriges största idrottsstjärnor allt en sista gång inför OS i Brasilien. Vad driver henne att pressa kroppen bortom sans och vett? DN:s Anna Bodin och Thomas Karlsson söker svaret i Florida.

Dela med dina vänner

Det är nu det gäller. Träningslägret i Florida kan avgöra om häcklöparen Sanna Kallur står på startlinjen i Rio de Janeiro i sommar eller om karriären är över för en av Sveriges största idrottsstjärnor.

– Jag har bara två, tre chanser på mig att kvala in till OS. Det här är ett kniven-på-strupen-läge jag aldrig har varit med om förut. Det närmar sig slutet på hela min resa och det är så spännande!

Bakom de 200 inhägnade hektar som utgör IMG Academy i Bradenton på Floridas västkust satsar 35-åriga Sanna Kallur allt en sista gång. Kvinnan i vaktkuren granskar noga vårt besökstillstånd innan hon fäller upp bommen och låter oss köra in till en av världens finaste tränings-institutioner. Sanna Kallur hyr hus P 204 åt sig och familjen. Det ligger kladdiga pinnar på det rosafläckade, vita altangolvet.

– Majken har ätit isglass. Vi solkar ned det här stället.

Sanna Kallur föreslår att vi sitter ute eftersom hennes och maken Klas snart treåriga dotter kräktes i natt. Hon sjunker ned i en stol och drar upp benen framför sig. Vadmusklerna ligger som biffar under de smala knäna. På höger skenben lyser den blåtonade urholkningen efter skadan som sedan sommaren 2008 har hindrat henne från att nå sitt mål.

– Det ser för jävligt ut, konstaterar hon krasst.

Då, 2008, var det OS i Peking och Sanna Kallur var bäst i världen. Men i semifinalen på 100 meter häck såg de över 90.000 åskådarna på den kinesiska nationalstadion Fågelboet henne slå i en häck och stupa i banan. Hon kom i hög fart och det blev tvärnit i gummiunderlaget. Huden på knän, axlar, skuldror och händer brändes bort av friktionen.

– Det var overkligt. Helt otänkbart. Jag, som nästan aldrig hade ramlat, fick gå the walk of shame.

Före startskottet på stora tävlingar samlas deltagarnas överdragskläder i en korg som bärs bort till mållinjen av en funktionär. Den som trillar eller tjuvstartar måste traska banan fram ensam, efter alla andra och inför publiken på huvudläktaren, för att komma åt kläderna. Skampromenaden.

– Jag var blodig och grät hela vägen. Hundra meter kändes som ett maraton.

Sanna Kallur byter ställning i stolen. På bordet framför henne ligger en pappersremsa. Det är ett budskap från Fru Fortuna.

– Vi köpte hem kinamat i går kväll. ”Den här är min”, sade jag, bröt upp en lyckokaka och läste: ”Du har kapacitet för enträgenhet och förmågan att prestera.” Yes!


SannaKallur1600L

Jag var blodig och grät hela 
vägen. Hundra meter kändes 
som ett maraton.

Sanna Kallur om sitt uttåg från OS i Peking

Kämpaglöden med vilken hon har mött sina motgångar har berört en hel nation. Levnads-ödet Sanna Kallur började i New York den 16 februari 1981. Då föddes enäggstvillingarna Jenny och Susanna fyra minuter efter varandra; döttrar till NHL-proffset Anders Kallur och förskolläraren Lisa.


Fakta. Sanna Kallur

SannaKallur1000

Ålder: 35 år.
Bor: Falun.
Familj: Maken Klas och dottern Majken.
Främsta meriter: EM-guld 2006. EM-guld inomhus 2005 och 2007. Världsrekordinnehavare på 60 meter häck inomhus med tiden 7.68. Personbästa på 100 meter häck: 12.49.

De bodde i ett timmerhus på Long Island. Pappa, farfar och ett gäng byggare från Rättvik hade satt ihop huset hemma i Dalarna, monterat ned det, skeppat det tvärs över Atlanten och rest det igen 600 mil bort eftersom fadern tyckte att husen i USA var skrangliga, med pappersväggar.

När Jenny och Susanna, som vid det laget hade blivit Sanna, var fem år slutade Anders Kallur som ishockeyspelare för att bli tränare i stället. Familjen tillbringade ett år i Italien och ett i Frankrike. Lagom till skolstarten i Sverige återvände de till Falun.

Barn som flyttar ofta kan bli ensamma och utanför. Inte Jenny och Sanna Kallur. De var varandras bästa vänner och alltid tillsammans. Det finns en söt berättelse om det. Flickorna gick i förskoleklass i Frankrike och Jenny, som hade gjort illa läppen, fick inte vara ute på rasten. Läraren förbjöd Sanna att stanna inne med henne.

– Jenny stod precis innanför fönsterrutan och jag precis utanför. Så stod vi hela rasten. Gud, jag får rysningar. Jag ville inte lämna henne. Vi är tajta. Men jag måste ju ge hela sanningen. Vi har också alltid tävlat och fajtats, mer än normalfajtandet. Vi retades och när vi kom upp i retmax fanns ingen annan utväg än att ta till knytnävarna.

Allra mest tävlade systrarna Kallur mot varandra i idrott. De bodde intill Lugnets sporthall i Falun och när de var åtta år började båda två i gymnastikföreningen Gymnos. Att elitsatsa låg nära till hands redan från start.

– Bli idrottsproffs var inget konstigt. Vi fick med oss hela livsstilen under uppväxten: man lade sig i tid, åt bra och tränade varje dag. Man slarvade inte, gjorde man något gjorde man det ordentligt.


SannaKallur1600B

Vinna eller försvinna? Sanna Kallur längtar tillbaka till löparbanorna efter år av skador.

Fram tills de var 15 år gick Jenny och Sanna in för artistisk gymnastik: hopp, barr, bom och fristående. Sedan ringde en eldsjäl från Falu IK som hade lagt märke till systrarna på en friluftsdag, vikt åt skoldistriktsmästerskap i friidrott.

– Vi tränade kanske fyra gånger och sedan var vi med på ungdoms-SM i Borlänge. Jag hade inte ens några spikskor, jag fick låna.

Sanna Kallur tävlade i höjd och 60 meter. Startblocken var ställda lodrätt och hon visste inte att de kunde justeras. Hon kom så djupt ned att hon föll direkt. Men i höjdhoppet slog hon sitt personliga rekord från skoltävlingarna med nio centimeter.

– Jag blev helt tagen av att stå på startlinjen och kunna maxa. Det var något annat än att tävla i gymnastik; det var så mycket ångest förknippat med det. Man stod stilla på bommen med fotsvett och tänkte: ”Nu landar jag gränsle.” Under fri-idrottstävlingarna satt en massa folk på läktaren medan man rörde sig på banan. Det var musik och bra stämning, alla applåderade och var glada.

Det var sista året i grundskolan och tvillingsystrarna Kallur sökte till friidrottsgymnasiet i Falun. Supervassa häcktränaren Benke Blomkvist ingick i teamet och de fick lära sig rätt från början. Sjutton år gammal blev Sanna Kallur trea i junior-VM på 100 meter häck. Ändå tycker hon inte att hon hade särskilt lätt för häcklöpning.

– Benke fick korta avståndet mellan häckarna eftersom jag tog i för mycket. Jag förstod inte hur jag skulle hålla in steget och höja frekvensen och ändå kunna springa fort. Nu känns det totalt främmande, men jag minns att jag sparkade på häckarna när jag var 17, 19 år. Jag blev så frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, så jag sparkade omkull dem.

På friidrottsgymnasiet i Falun ägde ytterligare ett livsavgörande möte rum för Sanna Kallur. Det var där hon träffade maken Klas. Hon gick i ettan och han i trean. När bästa vännen tröttnade på att se Sanna gå och snegla utan att agera skrev hon ett mejl till Klas i Sannas namn.

– Hon klickade ”skicka” medan jag satt bredvid och skrek och svettades.

Klas tackade först ja till en dejt men ställde sedan in eftersom han behövde plugga upp sina betyg inför studentexamen. Sanna Kallur var övertygad om att det var en undanflykt. Klas hade aldrig haft för avsikt att träffa henne, det var bara ett dåligt skämt, en vadslagning med kompisarna.

– ”Vad knäpp jag är”, tänkte jag. ”Det är inte på riktigt.” Men det var på riktigt. Klas hörde av sig igen. Första dejten gick vi på bio och såg ”Titanic”. Han är typ min första kille. Och enda.


SannaKallur1600D

Sanna Kallur har aldrig åkt på ett träningsläger utan dottern Majken, som blir tre i sommar. Klas har tagit pappaledigt från reklambyrån så att familjen kan vara tillsammans.

Saker började falla på plats. År 2000 var det junior-VM i Chile. Båda systrarna Kallur sprang 100 meter häck. Jenny blev femma, Sanna vann och tillsammans tog de brons i stafetten på 4×100 meter. Två stolta föräldrar satt på läktaren och applåderade döttrarna. Guldmedaljen gav Sanna Kallur självförtroende.

– Jag slog amerikanskorna och jamaicanskorna. Det var första gången jag insåg att jag kunde bli riktigt, riktigt bra på det här. Det var en mäktig känsla.
Tvillingarna Kallur fick kontakt med en tränare i USA och beslutade att gå på college där. Naturligtvis valde de samma skola: University of Illinois, där duktiga häckcoachen Gary Winkler undervisade. Men Sanna hade hemlängtan, Klas var kvar i Sverige, och efter tre terminer flyttade båda systrarna hem.

Tävlingarna avlöste varandra. Europamästerskap. Världsmästerskap. OS i Aten 2004, Sanna Kallurs första. Hon tog sig till semifinal. Samma år bytte hon och Jenny tränare till Agne Bergvall, som även drillade sjukamparen Carolina Klüft.

– Det var betydligt hårdare övningar än tidigare, ganska tuff belastning, och det gav utdelning direkt. 2005 kom jag och Jenny etta och tvåa på inomhus-EM i Madrid på 60 meter häck.

Den tyngre styrketräningen gjorde Sanna Kallur explosiv och kraftfull, men hon hade också börjat använda hjärnan på ett nytt sätt. Bakgrunden till detta var att hon slet av en lårmuskel när hon tränade inför OS i Aten.

– Jag fick låna en bok om tankens kraft av mamma, som är lagd åt det flummigare hållet.

Jag kände en lavin av självförtroende som växte sig större ju längre jag höll på.

Förut hade Sanna Kallur inte varit särskilt intresserad av mental träning men nu, när hon var skadad, tänkte hon att det kanske kunde vara bra.

– Jag började fantisera om hur muskeln kröp tillbaka upp till fästet och läkte fast. Jag hade en fantastisk rehabiliteringsprocess, läkningen gick så fort, och jag fick vatten på min kvarn.

Sanna Kallur läste flera böcker på temat och arbetade medvetet med att stärka sig. Tidigare hade hon varit hård mot sig själv, våndats och rackat ner på prestationer som hon tyckt var dåliga. Nu fokuserade hon på det som var bra.

– I stället för ”fy fan, vad kass det går” tänkte jag att jag var asgrym. Även om bara en bråkdel av det jag hade gjort var positivt så förstärkte jag det. Det dåliga släppte jag. Jag tror att mitt nya tankesätt var avgörande för att jag vann i internationellt motstånd på seniornivå. Jag kände en lavin av självförtroende som växte sig större ju längre jag höll på.


SannaKallur1600I

Sanna Kallur är inte klar. Hon hade precis förstått hur man springer häck riktigt, riktigt bra när benskadan tvingade henne att sluta. Den känslan vill hon ha tillbaka i kroppen.

De stora triumferna kom. Efter seger i inomhus-EM i Madrid 2005 tog Sanna Kallur hem Golden League, friidrottens världscuptävlingar, på seniornivå. Året efter knep hon en bronsmedalj vid inomhus-VM i Moskva och vann guld på hemmaplan i EM i Göteborg.


Sanna Kallurs sju svåra år

SannaTidslinje1
2008:
Satte världsrekord inomhus med 7,68 på 60 meter häck i Karlsruhe. Världsrekordet står sig än i dag. Föll i OS-semifinalen (bilden). Tillhörde favoriterna men var skadad, först lårbristning och sedan stressfraktur i höger skenben.

SannaTidslinje2
2009:
Stressfrakturen gjorde att hon tvingades till operation, fick en metallplatta i benet.

SannaTidslinje3
2010:
Gjorde comeback, men smärtan i benet tvingade henne att avbryta säsongen tidigt. Kallur slutade sjua i ett internationellt galalopp i New York.

SannaTidslinje4
2011:
Var skadad hela säsongen. Här bredvid stavhopparen Angelica Bengtsson under DN-galan i juli.

SannaTidslinje5
2012:
I ett sista försök att bli kvitt benskadan lät hon operera in en 33 centimeter lång märgspik i underbenet. Här med tränaren Torbjörn Eriksson.

SannaTidslinje6
2013:
Upplevde stor lycka mitt i allt elände. Blev i juni mamma till Majken som snart fyller tre år.

SannaTidslinje7
2014:
Var tillbaka på tävlingsbanan och stod för en insats utan häckar. Vid SM i Umeå i augusti slutade hon fyra i finalen på 100 meter slätt, två hundradelar från bronset.

SannaTidslinje8
2015:
Gjorde under inomhussäsongen comeback som häcklöpare i Karlsruhe, där hon satte världsrekord 2008.

Foton: Bildbyrån, TT, DN

– 2007 gick fantastiskt bra och 2008 hade jag verkligen hittat hur jag skulle göra. Då förlorade jag inte ett enda lopp och den säsongen slog jag världsrekord. Är det någon gång jag har känt mig oövervinnerlig så är det då.

Sanna Kallur hade etablerat sig i det absoluta internationella toppskiktet. Men hon hade ont i smalbenet. Smärtan hade kommit och gått de senaste två åren, men hon stack huvudet i sanden, tävlade på och hoppades att det inte var något. När hon fick en bristning på baksidan av låret passade hon på att röntga smalbenet också. Plåtarna visade på tre sprickor i skenbenet.

– Då hade jag precis slagit världsrekord och det var OS samma sommar. Vi bestämde oss för att inte göra det som belastade benet allra värst men ändå fortsätta att köra mot OS i Peking. Jag lyckades få till något slags form, men hade gjort få tävlingar och var ovan vid att springa häck. Jag var inte kalibrerad för avståndet från startblocken till första häcken; det handlar om millimeter för att man inte ska slå i.

Försöksheatet gick ändå bra och i semifinalen bestämde sig Sanna Kallur för att trycka till och ösa på.

– Jag kom inte ens över första häcken. Benet som ska gå över hamnade under. Jag gjorde jordens vurpa och kunde inte fullfölja loppet.

Walk of shame. Starten på sju svåra år.

– Direkt efter OS vilade jag benet i ett par tre månader. Ingenting hände i läkväg.

Tränare och doktorer diskuterade hur benet skulle kunna lagas. Till saken hör att enäggstvillingen Jenny kände precis samma smärta på exakt samma ställe i benet som Sanna. Röntgenplåtarna visade att bådas skador var stressfrakturer, orsakade av överbelastning.

Eftersom sprickorna satt på skenbenets framkant, där blodförsörjningen är dålig, var de svårläkta. En specialistläkare i New York kunde dock visa på goda resultat med kirurgi. Hans metod bestod av att skruva fast en platta som komprimerade ihop skelettbenet.

– Vi opererades samma dag, på tiderna efter varandra. Jag först och Jenny sedan. Mitt skelettben var så hårt att skruvskallarna gick av. Läkaren sade att han aldrig hade sett ett hårdare skelett. Det var som att skruva i marmor. Han fick pröva sig fram på mig och när han opererade Jenny visste han vilka skruvar han skulle ta.

Operationerna ägde rum i november 2008. Ingen av systrarna Kallur blev smärtfri. I juni 2009 opererade båda bort sina plattor.

– Men de två skruvstumparna som skallarna hade gått av på blev kvar i mitt skelett.

Läkarna var positiva. Ingenting var trasigt. Benen var starka och tålde spring och hopp. Det var bara att träna på så skulle smärtan gå över. Men tvillingsystrarna hade fortsatt ont. Våren 2010 bestämde sig Jenny Kallur för att sluta med häcklöpning. Sanna Kallur fortsatte.

– Häck är det som jag gillar och är bra på. Jag ville inte ge upp det.


SannaKallur1600A

En dag upptäckte hon en varm, röd knöl på sitt opererade, högra skenben. Läkarkåren lugnade och peppade: ”Det är ingen fara, kör på”, och Sanna Kallur försökte men hon kände sig kraftlös och plågades av smärta i benet.

När hon fick höra talas om en läkare i Tyskland som kallades mirakeldoktorn beslöt hon sig för att resa dit. Läkaren undersökte knölen och blev allvarlig. Han befarade en infektion som hade gått ned i benmärgen.

– Ett allvarligt tillstånd. Han sade att det var risk att man måste såga av benet och högtrycksspola för att få bort infektionen från skelettet.

Sanna Kallur skickades på kontrollröntgen. Det tog flera timmar att få svar.

– Det är en av de absolut värsta dagarna i mitt liv. Det var första gången som jag kände: ”Gud, vad håller jag på med?” Det handlade inte längre om att kunna tävla i häcklöpning. Häcklöpningen spelade ingen roll. Jag blev rädd på ett annat plan.

Hon var ensam i München. Satt i väntrummet, ringde Klas i Sverige och var förtvivlad. På kvällen fick hon besked. Ingen amputation. Infektionen var ytlig. Sanna Kallur tog flyget hem och bokade tid på sjukhuset i Falun, där personalen öppnade upp benet, tvättade och satte in antibiotika.

– ”Det blir bara något stygn, det läker fort”, tänkte jag. SM skulle gå i Falun någon månad senare och jag räknade med att kunna vara med. Så blev det inte.

Jag kände: ’Gud, vad håller jag på med?’ Det handlade inte längre om att kunna tävla i häck
­löpning. Jag blev rädd på ett annat plan.

Huden över skenbenet var tunn som papper och gick sönder. Läkarna hade inget att sy i, de fick lämna såret öppet. Sanna Kallur måste gå omkring med en vakuumpump i en väska över axeln, med slangar ned till benet, för att suga ihop sårkanterna.

– Jag hade den dygnet runt i en månad. Det var svensk sommar, uppemot 28 grader, och vi var på auktion. Jag satt på en filt med den där jäkla väskan. Äldre dalkarlar kom fram och hälsade och sade: ”En sådan där har Märta på boendet.”

Och du hade tänkt tävla i SM en vecka senare?

– Det blev snabbt skrotat. Såret var en hemsk syn. Det var stort och öppet mot benhinnorna. Fy fan, vad vidrigt.

När benet äntligen hade läkt ihop började Sanna Kallur träna igen trots att det fortfarande gjorde ont inuti.

– År 2010 och 2011 var bara fortsatt smärta. Ingen kunde förklara vad som var fel. Jag sökte svar på varje tänkbart sätt. Jag fick så mycket brev från okända med tips. Någon crazy nålkur. Förslag som ”har du försökt att lägga din katt på ditt ben?”. Jag har tagit så mycket behandlingar att jag inte ens … Jag har prövat allt.

Under sitt behandlingsmaraton gjorde Sanna Kallur bland mycket annat ett test för nickel-allergi. När det gav positivt utslag skrev hon till New York för att få reda på vad skruvstumparna i benet var gjorda av.

– De innehöll nickel, men hade en legering runt så att metallen inte skulle läcka ut i kroppen. Men mina skruvar var ju trasiga. Jag hade haft ont ända sedan jag opererade in dem 2008, så det kändes inte som att jag hade något att förlora på att ta ut dem.


SannaKallur1600F

Jorge Giral på IMG Academys rehabiliteringsklinik har hjälpt Sanna Kallur med hennes skador tidigare. Han kommer arbeta i Rio under OS och gör vad han kan för att få Sanna Kallur på banan igen tills dess.

Fel.

– Det blev ganska komplicerat. Kirurgen tvingades borra upp runt stumparna för att kunna nypa tag i dem med en tång. Det blev ett ganska stort hål. Sedan läkte det aldrig. Det blev en cysta. Som dött. Ett helt dött hål.

Skruvstumparna togs ut hösten 2011. Sanna Kallur satsade mot sommar-OS i London året därpå. Hon sprang lite häck under stor smärta. På nationaldagen 2012 gjorde hon en ny röntgen.

– Nästan nio månader efter operationen hade hålet i skelettet inte läkt över huvud taget.

Två alternativ återstod. Att sluta träna eller att slå i en märgspik.

– Jag åkte hem till Falun för att klura på vilket jag skulle göra, men det visste jag ju redan. Jag skulle operera in en märgspik. ”Tänk om du får men för livet”, sade pappa.

Vilka var riskerna?

– Det vet jag inte. Jag har väl förträngt det. Märgspiken är lika lång som smalbenet. Den ser ut som en tvärflöjt faktiskt, en stav med en massa hål i. Först borrade de ned genom benmärgen i hela smalbenet, sedan tryckte de in märgspiken vid knäet och bankade ned den till foten. Det var en desperat handling.

Rehabiliteringstiden var lång.

– Läkarna sade: ”Nu är du borta ett år.” Då beslöt vi oss för att skaffa barn. Jag blev gravid nästan på en gång. Majken föddes i juni 2013. Det var fantastiskt. Så häftigt alltihop: graviditeten, förlossningen – och nu är hon här. Hon är med jämt.
Sanna Kallur hade inte varit Sanna Kallur om hon inte hade rehabiliteringstränat under graviditetsmånaderna. Efter förlossningen stegrade hon successivt upp belastningen. Majken var ett år när hennes mamma var tillbaka på tävlings-banan, till en början som sprinter.

– Jag kom fyra i SM på 100 meter, tror jag …

Första tävlingen i häck gjorde hon i januari 2015. Jo, det gjorde fortfarande ont. Men förmodligen bara för att skelettet var ovant vid så hård belastning.

– Det var bara att härda.

Sanna Kallur sprang med fel ben först för att minska påfrestningen och hon slog i lite lätt. Direkt efteråt ökade smärtan omotiverat mycket. Den höll i sig i månader. Till slut fick hon förklaringen: smärtsystemet hade slagit bakut.

– Det hade blivit som ett elfel: ”Åh, slag mot smalbenet? Då kör vi stenhårt med smärtsignaler!”

Medicinska teamet i landslaget sade åt Sanna Kallur att testa en maxdos av smärtstillande och antiinflammatoriskt. Hon tänkte: ”Vad tror de? Jag har jätteont bara jag går och så säger de att jag ska äta Alvedon?”

– Jag var bitter. Nu är det slut. Jag får packa ihop. Men jag prövade. Och så funkade det! Från att plågas under en promenad till att kunna springa som jag ville – jag har aldrig varit med om en större vändning.


Sanna Kallur Tampa springer

Vi är framme vid 2016. Efter tre tävlingar på 60 meter slätt har Sanna Kallur åkt till Florida för att testa att springa häck på allvar. En dag i matsalen stötte hon ihop med konkurrenten Alina Talay från Vitryssland. Talay sade: ”Åh, vad kul det vore om vi kunde träna ihop när vi är här!”

– Jag frågade min tränare Tobbe hur mycket stryk han trodde att jag skulle få. Han sade: ”Talay var trea på VM i somras och kom fyra vid inom-hus-VM för bara någon vecka sedan. Jag tycker vi utgår från att hon kommer att bli otroligt tuff.” Men jag hängde med. Jag tog henne till och med i ett par starter.

De sprang över sex av hundrametersloppets totalt tio häckar. Sanna Kallur kände att hon lätt hade kunnat fortsätta sträckan ut, men efter två dagars häcklöpning fick hon ont på ett nytt ställe: vänster knä. Återigen ett olympiskt spel i sikte. Återigen en smärtande kroppsdel. Sanna Kallur minns hundrametersloppet på OS-stadion i Peking:

– Vi hade lokalbedövat smalbenet med en spruta. Det låter horribelt, men så var fallet.

Skulle du göra samma sak i dag?

– Hamnar jag i en liknande situation inför Rio skulle jag nog överväga det. Men det är i så fall också mitt sista OS. Nu är jag 35 och ska lägga av. Om jag har misslyckats på en tävling tidigare har jag alltid haft två nya mästerskap nästa år. Nu ställs verkligen allt på sin spets.

– Det är lätt att säga i efterhand att jag borde ha lagt ned och tagit hand om mitt ben redan i mars 2008. Men jag var verkligen i mitt livs form. Mitt världsrekord var färskt. Under januari, februari, mars var jag helt obesegrad. Jag hade en rejäl chans på OS-medalj och ville ta den. Det hade varit svårt att göra annorlunda.

Tvekade du?

– Då? Nej, inte alls.

Vilken är din slutsats med facit i hand?

– Ja, det var ju inte värt det. Min egenskap att piska och köra på har gett mig framgång i idrott. Man måste stå ut om man vill komma någon vart. Men det är också den egenskapen som har stjälpt mig. Jag har stått ut med för mycket.

Har du pressats av andra?

– Jag skulle inte säga att det kommer utifrån. Det är mina egna drivkrafter som har kört mig ned i gruvan.

Vad består de av?

– Nyfikenheten att se hur bra jag kan bli. År 2008 hade jag plockat ihop alla delar. Jag var bra tränad och hade fattat mentalt hur jag skulle göra för att prestera som bäst. Jag hade precis hajat hur man springer häck riktigt, riktigt bra. Jag ville ha mer tid på mig att fortsätta.


SannaKallur1600C

Det är lätt att säga i efterhand att jag borde ha lagt ned och tagit hand om mitt ben redan i mars 2008.

Till skillnad från då väljer Sanna Kallur att denna gång lyssna direkt när kroppen säger till. Mitt under pågående träningsläger i Florida kliver hon av löparbanan och ned i den mer skonsamma simbassängen. Vi får löfte om att vara med på nästa dags vattenträning.

Då dyker även sparringpartnern O’Dain Rose upp, en snart 24-årig landslagssprinter från Falun. Sanna Kallur och han knackar knytnävarna mot varandra i poolen och trampar vatten med sådan kraft och effekt att de förflyttar sig flera meter framåt på några få sekunder.


Onsdag den 6 juli


100 m häck vid Europamästerskapen i Amsterdam

Sanna Kallur rättar till höftsnörena på sin grönmönstrade bikini och konstaterar att den inte är designad för OS-satsning, men att hon saknar träningsbaddräkt. Idrottsmärket som sponsrade henne under karriärens uppgång slutade teckna kontrakt när resultaten uteblev.

– Innan jag åkte hit gick jag in i en sportaffär och köpte mig ett par gympaskor. Det har jag inte gjort sedan jag var 17 år; halva mitt liv.

Hon byter om och snör på de nya köpeskorna för att fortsätta från badet till gymmet. Snabba små ödlor kilar över de heta stenplattorna på gångvägen mellan områdets välansade kaktus-rabatter. Sanna Kallur pekar:

– De där husen ska mejas ned för att ge plats åt tjugo tennisbanor till. Det finns redan femtio.

Fotbolls-, baseboll- och lacrosseplanerna ligger dikt mot varandra framför våra ögon. Golfbanan måste ta upp hur många kvarter som helst. Fri-idrottsarenan är ett fullskaligt Stockholms Stadion innanför institutets murar. I direkt anslutning till internatskola, bostäder och matsalar.


SannaKallur1600E

Sanna Kallur har döpt löpmaskinen till ”kentauren”. Lufttrycket i plastbagen reglerar kroppsvikten så att benen kan avlastas.

Vi kliver in i gymmet efter en klunga elever från basketlinjen. De måste böja sig ned för att kunna passera genom dörrkarmen. O’Dain Rose hejar på en enorm man med skepparkrans.

– Satnam Singh Bhamara. Han är första indiern i högsta basketligan: 20 år, 218 centimeter lång och 132 kilo.


Måndag den 11 juli


Sista dagen att kvala in till Olympiska spelen i Rio

I lokalen härskar machostämning. Amerikanska fotbollslaget har slagit ned bland maskinerna och drar, lyfter, trycker och skriker. Luftkonditioneringen pumpar kyla, högtalarna musik och collegegrabbarna testosteron. Någon blåser i en visselpipa. Under gemensam hejaramsa stegar laget bort till dubbelkylen med protein-drycker, som länsas i ett nafs.

O’Dain Rose intar lämplig pose bredvid de dubbla raderna med bänkpressar och lägger ut bilden av sig själv på Instagram. Sanna Kallur retar honom lite för det och stoppar demonstrativt ned sin egen mobiltelefon i gympaskon som hon har tagit av sig.

– Du har världsrekord, du har Jerringpris, du heter Sanna Kallur. Har man allt det, då är det lugnt. Jag har inget av det, klart att jag behöver hora ut mig på Instagram, försvarar sig O’Dain Rose.

Men det är inte lugnt för Sanna Kallur heller:

– Någon vecka till i poolen har jag råd med, men jag har inte så lång tid på mig. Det måste komma resultat fort om jag ska kunna kvala in till OS.

Senast den 11 juli måste hon ha sprungit 100 meter häck på 12,80 sekunder. Resultatet ska presteras under tävling och det återstår endast två, tre möjliga tillfällen innan kvaltiden löper ut. Hon tror att hon klarar det om hon får vara skadefri.

Träningstiderna tyder på det och hon vet hur hon ska göra för att leverera när det verkligen gäller.

– Man kan påverka resultatet genom att lirka in sig själv i en optimal sinnesstämning före en tävling. Det är det jag tycker är allra roligast med att tävla. Det är inte alls lätt, men det är skitkul.

Hon har massvis med knep. Musik. Hållningen när man går in på uppvärmningsarenan; att man sträcker på sig och lyfter hakan. Saker man säger till sig själv; vad är individuellt.

– Vissa vill vara aggressiva, lite ilskna. Det funkar inte för mig. Jag måste vara …

Sanna Kallur håller upp handen och räknar på fingrarna:

– Ett: glad. Två: nyfiken.

Hon pausar:

– Jag delar inte med mig av alla, för de är lite corny.

Och fortsätter:

– Tre: lurig; jag delar med mig av det med. Det är en sinnesstämning som alltid har funkat bra för mig. Om jag känner mig som att jag har ett ess i rockärmen vet jag att jag kommer prestera bra. Jag vill stå på startlinjen med ett litet flin.


SannaKallur1600M

Träningspaus med bästa sparringpartnern. O’Dain Rose blandar sitt och Sanna Kallurs ansikte i en mobilapp.

Telefonen ringer. Det är syrran. Jenny Kallur jobbar numera som copywriter och har en son som är ett halvår yngre än Majken. ”Du måste komma ihåg att njuta. Nu sitter jag här nio till fem och du är på träningsläger”, påminner hon hem-ifrån Falun. Sanna lägger på och det är dags att avrunda även för oss. Maken Klas kommer gående med Majken på axlarna.

– Så fort jag vaknade i morse visste jag att Majken var frisk igen. Det första jag hörde var: ”Jag har fångat en fisk. Och den var rosa. Då åt jag upp den. Mamma, mamma, jag har fångat en fisk!”, berättar Sanna Kallur.


Tisdag den 16 augusti


Försöksheat 100 m häck på Olympiastadion i Rio.

Majken har inte börjat förskolan ännu eftersom första årets återkommande förkylningar och virusinfektioner lätt kan rasera en OS-satsning. Far- och morföräldrar hjälper till och Klas är pappaledig från reklambyrån där han jobbar som grafisk formgivare för att ta hand om dottern under träningslägret. Men även om paret Kallur är jämställt sätter biologin tydliga gränser.

Både Sanna och Klas vill ha fler barn och det är hon som, liksom alla sina elitidrottande medsystrar, måste välja. Hon kan inte hårdsatsa och vara gravid samtidigt. Just nu måste hon dessutom ta med zika i beräkningen, det myggburna virus som sprids över Brasilien och som kan leda till fosterskador.

– Det är lite läskigt. Som jag har förstått det ska man inte bli gravid närmsta halvåret efter att man har varit där.

Sanna Kallurs tid i Florida går mot sitt slut. Vi tar farväl utan att ha fått svar på om hon kommer till OS i Rio de Janeiro eller inte. Hon vet det inte själv.

– Skiter det sig nu så skiter det sig. Det är hisnande.

Min följdfråga är mer ett konstaterande:

Kvalar du inte in nu så slutar du.

Svaret borde egentligen inte överraska:

– Det är inget som är hugget i sten. Jag har slitit så länge i motvind. Skulle jag mot alla odds lyckas bli smärtfri och se en positiv utveckling vore det tråkigt att lägga av när jag äntligen kan göra det jag vill.

Sanna Kallur tränar på IMG i Tampa, Florida. Målet är OS i Rio. Rep med Anna Bodin.

En artikel av

Text Anna Bodin
Foto Thomas Karlsson

Dela med dina vänner

Berättelsen i korthet