Rios flygplats
 OS orosmoln
Kapitel

Fokus.


Rios flygplats
 OS orosmoln

Under sommar-OS i Rio väntas två miljoner människor passera den nyrenoverade Tom Jobim Airport. Men bakom den blanka ytan döljer sig en korrumperad verklighet. ”Du skulle kunna smuggla in en atombomb”, säger åklagaren Marcelo Freire.

Dela med dina vänner

Det finns något magiskt med att flyga in över Rio. Du passerar Sockertoppen, glider in över Guanabarabukten och möts av en sällan skådad skönhet. På vardera sidor klättrar grönklädda berg med färgsprakande favelor som bryter av mot de sofistikerade fasaderna längs kusten. Runt om löper glänsande stränder med Brasiliens lägsta bikinilinje och i cent­rum reser sig ståtliga palats från tiden då Rio var det portugisiska imperiets pulserande hjärta. Från en klippa hälsar Kristus välkommen med utsträckta armar.


Rio_A

Foto:Felipe Dana/AP

När du kommer in i staden möts du av en lokalbefolkning som vill dansa samba med dig på barerna. Tajmar du din vistelse med den årliga karnevalen kommer du att vara med om världens största utomhusparty och återvända hem med berättelser som bekräftar Rio som världens mest sensuella stad. Suget bland dina vänner att åka hit kommer att öka och snart har alla du känner varit här. Det finns bara en sak som inte är som den ska. För att ta del av Rio måste du först passera flygplatsen.

I 14 år har jag mer eller mindre varje månad, ibland oftare, passerat Rios internationella flygplats i mitt jobb som korrespondent för en hel kontinent och alltid häpnat över hur Sydamerikas mest kända metropol kan ha kontinentens sämsta flygplats. Vore det inte logiskt att den bullriga badorten, med tolv miljoner invånare, tog emot resenärerna på samma förtrollande sätt som naturen?

När jag stampat som mest i golvet på Tom Jobim Airport och undrat vart mitt bagage har tagit vägen har jag alltid fått olika svar. ”Traktorn är trasig”. ”Det saknas personal”. ”Det nya rullbandet fungerar inte”. ”Tullen gör stickkontroller”. Svaren har spretat så mycket att de väckt min nyfikenhet. Inför OS 2016, som äger rum nu i augusti, bestämde jag mig för att ta reda på varför det tar så lång tid att få ut sitt bagage på flygplatsen som döpts efter bossanovans skapare. Det blev en resa in i Brasiliens mörka hjärta.


Rio de Janeiro brukar beskrivas som världens vackrast belägna stad.

Näst efter USA har Brasilien flest flygplatser i världen. Anledningen är storleken. Om man inte räknar med Alaska är Brasilien till ytan större än USA. Landet har tre tidszoner och sträcker sig från frostiga vintrar i söder till regnskogsklimat i norr. Att Brasilien inte har ett motorvägsnät som binder samman landet gör att nästan alla brasilianska börsnoterade företag håller sig med egna jetplan. Det har gjort brasilianska Embraer, som ska bygga de 36 Gripenplanen, till världens tredje största flygplanstillverkare. De dåliga vägarna har även hjälpt till att skapa världens tredje största marknad för inrikesflyg. Endast USA och Kina har fler passagerare och flyglinjer. Varje år transporterar de brasilianska flygbolagen omkring 80 miljoner passagerare runt om i världens femte största land.

Med tanke på att Brasilien blivit så beroende av flyget borde flygplatserna vara några av världens bästa, tänker du. Så är inte fallet. Enligt turistbranschens rapport från förra årets World economic forum hamnade Brasiliens flygplatser på 112:e plats av 141 undersökta länder.




2 488 flygplatser, varav 44 internationella och 2 444 regionala, har Brasilien. Endast USA har fler flygplatser.
Källa: ANAC

Kontinentens andra största ekonomi, Mexiko, kom på 63:e plats. Bäst i Sydamerika blev Chile på 45:e plats. Att Latinamerikas största ekonomi har kontinentens sämsta flygplatser beror på Infraero, Brasiliens motsvarighet till Luftfartsverket.

Den statliga myndigheten har över 12.000 anställda och driver Brasiliens 60 största flygplatser. Efter att inrikesflyget har drabbats av två allvarliga flygolyckor, som under 2006 och 2007 dödade 353 passagerare, bildade oppositionen i parlamentet en kommission för att undersöka luftfartsmyndigheten. Några månader senare presenterades utredningen på 1.102 sidor som hävdade att Infraero blivit en av Brasiliens mest korrupta myndigheter. Riksrevisionsverket fann uppgifter som tydde på att det statliga bolaget hade förskingrat 6,3 miljarder kronor vid ombyggnationer av nio flygplatser. Enbart vid utbyggnaden av en tredje terminal vid São Paulos flygplats Guarulhos fann riksrevisionsverket att arbetet med landningsbanan hade överfakturerats med 175 miljoner kronor. Utredningen visade också att många som var inblandade i korruptionshärvan var politiskt tillsatta chefer. För att statuera exempel sparkade landets försvarsminister, som är ytterst ansvarig för inrikesflyget i Brasilien, 98 chefer och kal­lade dem för utsugande sköldpaddor. ”Om de finns där är det för att någon placerat dem där. Sköldpaddor klättrar inte i träd”, sa ministern.

Att myndigheten verkar vara mer fokuserad på att försnilla pengar än att sköta sitt uppdrag har skapat en otrygg stämning på flygplatserna. Värst är det på Tom Jobim Airport som hamnade på första plats när den globala nätresebyrån eDreams förra året gjorde en undersökning bland sina kunder om vilken flygplats som är sämst i världen. Den laglösa stämningen har gjort att allt från parkeringshuset och taxichaufförerna till taxfreebutiken och tullen har skapat sina egna regler. Till och med den statliga vaccinationscentralen på flygplatsen, som har till uppgift att ge Amazonasresenärerna vaccin mot Gula febern, har ingått i en korruptionshärva där de anställda har tagit betalt för vaccin som varit gratis.

De som har till uppgift att se till att lagen följs på flygplatsen är rikspolisen, som har ett av sina huvudkontor på Tom Jobim Airport. Här arbetar hundratals välbetalda kommissarier med att övervaka Brasiliens yttre gräns. Alla kommissarier går beväpnade och kan gripa vem de vill, när de vill. Förra sommaren satte de handfängsel på en uruguayansk historiker och akademiledamot efter att han hade ifrågasatt varför han behövde gå genom passkontrollen, trots att han befann sig i transit.


Tom Jobim Airport.

Marcelo Freire är lika gammal som jag, 46 år, bor i samma bostadsområde och är åklagare på Procuradoria da República, Brasiliens motsvarighet till Hovrätten. För att komma in på hans kontor måste jag passera beväpnade vakter i entrén och i den korridor där han sitter i hörnrummet på tolfte våningen med utsikt över paradavenyn Presidente Vargas. Eftersom Brasiliens åklagarmyndighet är en av få institutioner som inte korrumperats är åklagarna ständiga måltavlor för landets organiserade brottslighet.

Marcelo Freire ledde den grupp av åklagare som för tolv år sedan fick i uppdrag av regeringen att utreda rikspolisens arbete i Rio. Det var första gången som någon fick utreda rikspolisen i Brasilien. Efter flera år av hemliga undersökningar hade åklagarna kartlagt tio kriminella verksamheter som styrdes av rikspolisen i Rio. En av de främsta aktiviteterna var smuggling på Tom Jobim Airport. Under ett år avlyssnade åklagarna kommissariernas mobiler och lyckades bevisa att polisen, tillsammans med tullen och luftfartsverket, styrde en maffia som smugglade datorer, mobiler och annan elektronisk utrustning från USA till Brasilien. På ett av de bandade samtalen sa en av kommissarierna till en kollega: I morgon anländer Delta 061 klockan 09:19. Fiskelyckan lär vara god. Utredningen visade att kartellen tog motsvarande 2.500 kronor betalt per väska för att ägaren skulle slippa att gå genom tullen och riskera att betala importtullen på 60 procent för varorna. I stället togs väskorna ut bakvägen eller så släppte tullen medvetet igenom smugglaren. En av smugglarna som ingick i kartellen hade över hundra in- och utresor till Miami på ett år.

För att kunna genomföra en razzia på flygplatsen var åklagarna tvungna att samarbeta med rikspolisen, som är Brasiliens motsvarighet till amerikanska FBI. Men eftersom åklagarna misstänkte att även rikspolisens chef i Rio ingick i kartellen vände åklagarna sig till säkerhetspolisen i huvudstaden Brasília. Säkerhetspolisen insåg vilken risk det innebar att flygplatsens gränspoliser ägnade sig åt kriminell verksamhet och förberedde en insatsstyrka utan kopplingar till Rio.

Den 1 september 2011 slog en samlad styrka på 130 poliser, åklagare och tjänste­män på skatteverket till mot flygplatsen och utförde 39 husrannsakningar runt om i Rio. Tolv tulltjänstemän, tre kommissarier och ett tiotal privatpersoner delgavs misstanke om att ingå i kartellen som totalt omfattade över hundra personer. Medier rapporterade om smugglingen och kallade flygplatsen för queijo suíço, (schweizerosten) eftersom den har så många hål. Trots att åklagarna hade tillräckligt med bevis var det ingen domare som vågade häkta någon av de anklagade. Eftersom det rörde sig om välbetalda kommissarier, som tillhör den respekterade rikspolisen, krävde domaren mer bevis. Åklagarna bad luftfartsmyndigheten att vinkla sina övervakningskameror så att de kunde se vem som förde ut smuggelgodset genom tullen, men när åklagarna kom tillbaka några veckor senare hade kamerorna vinklats mot väggen i stället. De förstod då att även luftfartsverkets anställda ingick i smugglingskartellen.

Åklagarna bad luftfartsmyndigheten att vinkla sina
 övervaknings­kameror så att de kunde se vem som förde ut smuggel­godset genom tullen, men när åklagarna kom tillbaka hade kamerorna vinklats mot väggen.

Marcelo Freire berättar om en av kommissarierna som inte ingick i kartellen. En kväll när det var hans tur att inspektera lastutrymmet på ett plan som landat från Miami reagerade han över att hans kollega inte lät allt bagage gå upp på bagagebandet. I stället fördes några av väskorna till en annan utgång. Kommissarien ifrågasatte vad kollegan höll på med, men fick inget svar. Dagen efter gick kommissarien till chefen och berättade vad han sett. Chefen gjorde inget väsen av saken utan gav i stället kommissarien som avslöjat smugglingen nya arbetsuppgifter. Några månader senare anmälde chefen honom till disciplinnämnden och hävdade att han inte skötte sina arbetsuppgifter.

– När vi väl fick reda på vad som höll på att hända var kommissarien bara en hårsmån från att få sparken. Vi gick in med en motanmälan och berättade för disciplinnämnden vad vi visste om rikspolisens verksamhet på flygplatsen. Kommissarien fick behålla sin anställning, men är antagligen tystad för all framtid, tror Marcelo Freire.

När väl utredningen var klar åtalade domaren ett tiotal poliser som misstänktes utgöra kärnan i den kriminella verksamheten på flygplatsen. Men eftersom rättsväsendets kvarnar mal långsamt i Brasilien har domaren ännu inte lyckats leda åtalet till rättegång. En del av utredningen har också saboterats.

– En dag när jag gick in och kollade om det hänt något i ärendet såg jag att någon gått in i datasystemet och ändrat i åtalet. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, säger Marcelo Freire och slår ut med armarna.

Många andra åklagare hade säkert gett upp, men Marcelo Freire fortsatte att försöka skipa rättvisa. Det blev allt svårare och farligare för honom. Rikspolisens kommissarier är inte bara tillräckligt skickliga för att arrangera en bilolycka eller något ännu värre. De har också tillgång till de rätta kontakterna i den undre världen för att få hoten verkställda. Mitt under rättsprocessen levererades ett paket till åklagarmyndigheten med en film. Marcelo Freire stoppade filmen i sin dvd-spelare och möttes av en sekvens från en Hollywoodfilm där någon betalade någon annan för att mörda någon.

– Klart att jag blev rädd. Jag har fru och barn, säger hovrättens åklagare.

Marcelo Freire vågade inte längre bo kvar i Rio utan begärde att bli förflyttad till åklagarmyndigheten i Brasília. Hans familj följde med och barnen fick börja i en ny skola. Under tre års tid undvek han också att flyga utrikes via Tom Jobim Airport.

– Jag blev rädd att jag skulle råka ut för repressalier eller något annat. Smugglingen på flygplatsen omsätter ju så oerhört mycket pengar. Låt oss säga att kartellen numera tar motsvarande 4.000 kronor per väska. På varje flight rör det sig kanske om fem väskor. Hur många plan kommer det från USA om dagen? Kanske tio. Det blir en och en halv miljon kronor i veckan.

– Det är klart att polisen inte vill att någon stör den verksamheten. Många är beroende av den, säger Marcelo Freire och pekar i riktning mot huvudgatan Ave­nida Rio Branco.

Mitt på den avenyn reser sig det 34 våningar höga kontorsvaruhuset Edifício Avenida Central med hundratals butiker som säljer alltifrån datorer och skrivare till kameror och mobiler. Åklagarnas utredning visade att flera av elektronikaffärerna ägs av familjemedlemmar till poliskåren. Åklagarna misstänker att många av de varor som smugglas in på flygplatsen säljs där. Vid razzian gjordes ett flertal husrannsakningar på varuhuset som i folkmun kallas Shopping da Informática, (it-varuhuset).

– Det är en myt att rikspolisen är de ordentliga poliserna i Rio. De är minst lika korrupta som konstaplarna på gatan. Om inte värre, konstaterar Marcelo Freire.



Det svåra för honom och åklagarmyndigheten är att få poliserna dömda. När det var dags att avsluta rättsprocessen i ett av de tio fallen ändrade kommissarierna plötsligt sina vittnesmål och pekade ut en av poliserna som den skyldige. Han tog på sig skulden och dömdes till fängelse. Alla andra frikändes. Vad domaren inte visste var att kommissarien som tog på sig skulden var dödligt sjuk i cancer. Efter en månad i fängelse avled han. Den enda som hittills hamnat i fängelse är en kommissarie som var ansvarig för smugglingen av ädelstenar och juveler.

– Det är som att stoppa handen i sanden och ta upp en näve. Hur hårt du än kramar så kommer sanden att sippra ut. När du väl öppnar handen har du bara några sandkorn kvar. Du får nöja dig med det. Och stoppa ned näven i sanden igen, säger åklagaren.

Flera av de poliser som står åtalade jobbar fortfarande kvar på flygplatsen, bland annat han som anses vara kartellens chef. Trots att razzian gjordes för snart fem år sedan finns det ännu inget datum för när rättegången kan börja.

– I Brasilien tar allt sin tid, suckar åklagaren och tittar ut över den pompösa avenyn Presidente Vargas.

Den avenyn mynnar ut vid fotbollsarenan Maracanã, där invigningsceremonin av de olympiska spelen kommer att äga rum den 5 augusti i år.

– Allvarligt talat så är jag orolig. Jag är övertygad om att deras smugglingsverksamhet fortgår. Visst, det är mest oskyldig elektronik som förs in. Men tänk om några terrorister får nys om systemet och utnyttjar det för sina syften. För om du väl har betalat så är det ingen som kollar din väska. Den kan vara fylld med vad som helst. Dopingpreparat eller vapen. Du skulle kunna smuggla in en atombomb till OS 2016, säger han.

Som exempel nämner Marcelo Freire flygplanssprängningen av det ryska turistplanet över Egypten i slutet av förra året.

– Hur lyckas man få in en sådan stor bomb på ett flygplan i dag? Med all den säkerhet som finns! Med största sannolikhet kom den bomben ombord på grund av att det redan fanns en smugglingsstruktur på flygplatsen. Terroristerna kände till systemet och betalade för att personalen skulle släppa igenom väskan. Ingen brydde sig om att kolla vad den innehöll och 224 personer sprängdes i luften.




Allvarligt talat så är jag orolig. Tänk om några terrorister får nys om systemet och utnyttjar det för sina syften. Du skulle kunna smuggla in en atombomb till OS 2016.

Åklagaren Marcelo Freire

När Fifa bestämde att Brasilien skulle bli värd för fotbolls-VM 2014 fick ordföranden för det brasilianska fotbollsförbundet frågan vad han ansåg vara landets största problem med att arrangera mästerskapet. ”Jag ser bara tre problem”, svarade Ricardo Teixeira. ”Flygplatserna, flygplatserna och flygplatserna”. Han menade att Brasiliens flygplatser var föråldrade, underdimensionerade och utan den globala standard som världens resenärer vant sig vid. För att den femfaldige världsmästaren inte skulle göra bort sig på hemmaplan gav regeringen luftfartsverket i svenska kronor 1,7 miljarder till att förbättra Tom Jobim Airport inför VM 2014. Tanken var att den öststatsliknande Terminal 1 från 1977 skulle renoveras och få nya incheckningsdiskar. Så blev inte fallet. Infraero slarvade bort pengarna och det enda som förbättrades var Terminal 2, som invigdes 1999, och redan var i förhållandevis gott skick.


Lördag den 30 april


Den nya terminalen på Tom Jobim är klar.

Brasiliens president Dilma Rousseff insåg att det inte längre gick att hålla Infraero om ryggen och bestämde sig för att privatisera Tom Jobim Airport, som tidigare kallades Galeão efter namnet på den strand där flygplatsen byggdes. Presidentens parti, Arbetarpartiet, gick emot förslaget och ville ha fortsatt statlig kontroll över landets andra största flygplats. Det blev som det brukar bli i Brasilien när någon försöker gå till botten med något – en dålig kompromiss. Det privata bolag som vann upphandlingen av Tom Jobim Airport blev tvunget att bilda bolag med luftfartsverket. Ett flertal europeiska och amerikanska bolag visade intresse, men upphandlingen vanns av det Singaporebaserade Changi Airports International som driver ett 40-tal flygplatser i Asien, Ryssland och Indien. Deras största flygplats, Changi Airport i Singapore, har utsetts till världens bästa flygplats sex gånger de senaste 15 åren av den branschledande brittiska konsultfirman Skytrax.


Fredag den 5 augusti


OS invigs på Maracanã­stadion i Rio.

Ett andra krav från regeringen var att vinnaren skulle bli tvungen att bygga ut Terminal 2 inför OS 2016, då två miljoner idrottsmän, funktionärer, supportrar och journalister väntas passera flygplatsen. För att ingen utomstående skulle ta del av kakan ville regeringen att Changi Airports anlitade regeringens favorit­entreprenör, det brasilianska bygg­bolaget Odebrecht med 168.000 anställda världen över. Byggbolaget är känt för att ha anlagt vattenkraftverk och ringleder i Afrikas och Latinamerikas växande ekonomier och för att ha byggt flygplatserna i Miami, Orlando och Panama City. Varje valår skänker Odebrecht miljontals kronor till det regerande Arbetarpartiet och får statliga uppdrag som tack. Flera av fotbollsarenorna till VM 2014 byggdes av Odebrecht som också fick hedersuppdraget att renovera finalarenan Maracanã.

Changi Airport bildade ett nytt bolag tillsammans med Odebrecht och döpte det till RioGaleão. Luftfartsverket tog 49 procent av aktierna, Odebrecht tog 30,6 procent och Changi Airport fick nöja sig med 20,4 procent. Det fanns också ett annat problem i uppgörelsen. Ett år senare avslöjades det att Odebrecht var involverat i Brasiliens största korruptionsskandal någonsin. Bolagets vd, Marcelo Odebrecht, sitter nu bakom lås och bom, dömd till 19 års fängelse för korruption, pengatvätt och kartellbildning av härvan som försnillat omkring 30 miljarder kronor.


Den nya terminalen har fått nya bagageband.

En fjärrstyrd byggnadsställning på hjul piper till medan den backar på det dammiga golvet i vad som håller på att bli den nya delen av Terminal 2 på Tom Jobim Airport. Ett arbetslag på sex män förbereder en ventilationskanal och borrar fast reglagen i taket. Rullbanden till de 26 nya gaterna är redan på plats och för första gången på länge känns det som om Brasilien påbörjat något som kommer att avslutas i tid.

– Trots att vi befinner oss mitt i en ekonomisk kris lyckas vi hålla tempot uppe. Allt kommer att vara klart till invigningen, lovar Diogo Moraes, pressassistent på RioGaleão.
Jag tror knappt mina ögon när han visar mig toaletterna. I snart 15 år har jag vant mig vid urinstinkande toaletter där söndriga pissoarer täckts över med svarta sopsäckar och där jag fått tvätta händerna i översvämmade handfat för att det varit stopp i avloppet. Vad jag nu ser framför mig är något helt annat. Ingången till toaletterna är täckt av en blomstervägg med tropiska växter och de kritvita handfaten håller minst samma standard som på Frankfurts flygplats.

– Alla kommer att vilja flyga från denna terminal i fortsättningen, säger pressassistenten och ler.


Rio_I

De nya toaletterna håller samma standard som på Frankfurts flygplats.

Den nya delen av flygplatsen har fått flera internationellt kända butiker och kafékedjor som gör att den globala rese­nären kommer att känna igen sig. Det är bara en sak som förblivit som förr. Bagaget kommer även i fortsättningen att hanteras av Terminal 2, där rikspolisens kommissarier håller till. Jag undrar om jag kan få besöka bagagehanteringen för att med egna ögon se varför det tar så lång tid att få ut sitt bagage.

Pressassistenten skakar på huvudet.

– Vi har inte tillträde där. Där är det rikspolisen som styr, svarar han.

När guidningen av den flotta utbyggnaden är klar åker vi tillbaka i en mini­buss till flygplatsens huvudkontor. Luft­fartsverkets gamla administrationsbyggnad på fem våningar reser sig som en betongbunker mellan terminalerna. Den byggdes under militärdiktaturen och målas fortfarande i grått. Trots att Infraero flyttat härifrån har inte det privata bolag som tagit över driften av flygplatsen flyttat in i de tomma lokalerna. RioGaleão har i stället klämt in sin personal i en före detta vänthall för vip-gäster mitt emot. Ett hundratal vita skrivbord bildar moduler i ett förutsägbart kontorslandskap. Luftkonditioneringen står på för fullt inne hos högsta chefen.

Luiz Rocha är 62 år och har jobbat på Odebrecht hela sitt yrkesliv. Hans första chefsuppdrag var att bygga Terminal 2 på Tom Jobim Airport under 1990-talet. Efter det har han arbetat utomlands i två decennier och han var med om sitt livs äventyr som chef för utbyggnaden av Tripolis flygplats i Libyen när Khaddafi föll. Under några hektiska dagar chartrade han flera färjor som evakuerade hela personalstyrkan på 3 500 asiatiska gästarbetare till Italien. Hans första uppdrag efter hemkomsten blev att bygga ut Terminal 2 inför OS 2016.

– Jag är tillbaka på ruta ett, säger Luiz Rocha och skrattar.


Bagagevagnarna är nya, men vänte­tiden på väskorna fortfarande lång.

Denna gång är utmaningen större. Brasilien genomgår sin värsta ekonomiska kris på 25 år och sedan nästan ett år tillbaka sitter Odebrechts koncernchef och sju andra chefer i fängelse. Åklagarna som utreder byggbolagets inblandning i landets största korruptionsskandal har även fryst en del av bolagets tillgångar. Luiz Rocha skakar ändå på huvudet när jag undrar hur fängslandet av företagets vd påverkat utbyggnaden.

– Inte ett dugg. Vi är ett separat dotterbolag som sköter utbyggnaden. Finansieringen är redan klar, menar han.

Två pressassistenter sitter på vardera sida om honom i bolagets sterila styrelse­rum. Assistenterna är väldigt måna om att den ”nya” flygplatsen framställs så positivt som möjligt.

– Låt mig säga så här. Vi håller på att förvandla en kritiserad flygplats till att bli Brasiliens bästa. Målet är att Galeão ska bli den främsta inkörsporten till Latin­amerika, säger Luiz Rocha.


Rio_I

Terminal 2 har fått 26 nya utgångar.

Det stora testet kommer om någon månad när två miljoner passagerare anländer till Rio för att vara med om det första olympiska spelet i Sydamerika.

– Vi kommer att klara det galant. Jag är övertygad om det, hävdar Luiz Rocha.

Enligt honom är problemet med den statliga korruptionen löst. Trots att luftfartsverket äger 49 procent av Tom Jobim Airport har de ingenting att säga till om när det gäller driften. Infraero kan inte längre kontraktera marknadens billigaste städbolag för att få mer pengar över till politikerna. Hur problemet med bagagehanteringen ska lösas är däremot inte klart än.

– Vi har köpt nya bagageband och vill ha ned väntetiden till 22 minuter, vilket är internationell standard. Nu tror jag att vi ligger runt 30 minuter, säger Luiz Rocha.

Jag berättar att de senaste gångerna jag landat har det i genomsnitt tagit 50 minuter innan min väska dykt upp på bandet.

Jag undrar om han känner till åklagarnas razzia mot smugglingskartellen. Luiz Rocha medger att han ”hört talas om den”, men att han ”inte känner till några detaljer”.

– Jag kan i alla fall försäkra dig om att det inte längre går till så, säger han.


Rio_I

Bagageutlämningen på Terminal 1 har ännu inte renoverats.

Jag undrar hur han kan veta det.

– Jag har haft flera möten med både rikspolisen och tullen på flygplatsen. Deras chefer är väldigt samarbetsvilliga och måna om att göra ett så bra jobb som möjligt, svarar han.

Luiz Rocha menar att flygplatsens största problem är ett annat.

– Vi måste få ordning på taxibilarna. Det går inte att ha det som det är nu, menar han.

När Infraero drev flygplatsen hade två taxikooperativ, Aerocoop och Aerotaxi, monopol på passagerarna. Kooperativen drev vad brasiliansk media kallade en ”taximaffia” som lurade turisterna på pengar. När monopolet upplöstes för några år sedan svarade kooperativets chaufförer med att misshandla de nya chaufförerna som vågade plocka upp passagerare på flygplatsen. Under en månad misshandlades 14 taxichaufförer, varav en fick föras till sjukhus med brutet ben och ansiktsskador. Den anarkistiska stämningen har blivit värre efter att den nya ledningen har gett tillåtelse åt 1 500 taxibilar, som är knutna till taxi­appen Resolve Aí, (Vi löser det), att hämta passagerare på flygplatsen. Om inte taxifrågan löses före sommaren kommer OS-resenärens första bild av Rio bli en flock skrikande taxichaufförer som sliter i passagerarnas väskor.

– Vi vill att taxichaufförerna går en servicekurs som vi anordnar. Vi vill också att de lär sig några fraser på engelska, säger Luiz Rocha.


Ombyggnaden av Terminal 2 har gått snabbt, trots att byggbolagets koncernchef sitter i fängelse.

En av de andra åklagarna som utreder smugglingen på flygplatsen är André Batista. Han arbetar på åklagarmyndigheten i Rio och är specialiserad på ekonomisk brottslighet. För att komma in på hans kontor måste jag också passera maskingevärsbeväpnade vakter i korridoren. André Batista menar att det kvittar att flygplatsen privatiserats. Tom Jobim Airport fortsätter att vara en ”schweizerost”.

– Importtullen är så hög att folk tycker det är okej att luras. Och polisen och tullarna ser det som en löneförmån att hjälpa till. Få ser smugglingen som ett brott, menar han.

Åklagaren plockar upp sin mobil och visar en diskussion som han deltog i för några månader sedan. Tråden börjar som en inbjudan till en fest som han fick av några före detta kolleger. Hans gamla kolleger börjar sedan diskutera hur dyrt allt blivit i Brasilien och att det bästa sättet att köpa elektronik vore att ta en billig flight till Miami och smuggla in varorna i resväskan. En av de andra inbjudna till festen var en pensionerad kommissarie som jobbat hela sitt liv på Tom Jobim Airport. Han svarade i tråden att ”Om det är så att ni behöver ha in grejer i landet så säg bara till mig”.

Åklagaren scrollar ned i tråden och visar det sista meddelandet. ”Ge mig bara datum, flightnummer och ankomst i god tid så fixar jag det”.

– Att man så öppet diskuterar smugglingen visar att det blivit något normalt. Ingen är rädd för att åka fast, menar André Batista.

Han håller med hovrättens åklagare, Marcelo Freire, om att faran med korruptionen inte är insmugglad elektronik. Risken är om terrorister får reda på systemet och använder sig av strukturen för att smuggla in vapen till OS 2016. Chansen att få stopp på smugglingen innan dess tror han är minimal. Ingen annan än åklagarmyndigheten har laglig rätt att övervaka rikspolisen och åklagarnas razzia har ännu inte lett till något.

– Marcelo Freire är den som kommit längst. Längre än så är det svårt att komma, menar André Batista.

En annan sak som kom fram under utredningen var att kokainbeslagen på Tom Jobim Airport minskade dramatiskt under ett år. Från att ha legat stadigt kring cirka 350 kilo om året gick beslagen ned till 13 kilo kokain. Åklagarna reagerade och misstänkte att kommissarierna även var delaktiga i kokainsmugglingen.

– Antingen så har poliserna sålt koka­inet vidare som de beslagtagit eller så har de blivit betalda för att blunda när det gått ut. Det är ju knappast så att efter­frågan på kokain i Europa minskar så kraftigt på ett år, säger André Batista.


Tom Jobim Airport försöker locka till sig nya flygbolag.

När jag efter fem månader avslutade denna granskning mejlade jag en förfrågan till rikspolisens pressavdelning i Rio om att få intervjua deras chef på Tom Jobim Airport. Jag fick aldrig något svar. I flera veckor ringde jag, men kom endast fram en gång. Pressassistenten förklarade att deras telefonväxel var sönder, men att de hade läst mina mejl och lovade att återkomma. Det skedde inte. Till slut gjorde jag som åklagaren Marcelo Freire och vände mig till huvudstaden Brasília. På rikspolisens huvudkontor bekräftade de att de också hade problem att nå rikspolisens kontor i Rio, men lovade att försöka hjälpa mig. Efter ytterligare en vecka fick jag slutligen ett svar från rikspolisens pressavdelning i Rio.

”Det är inte möjligt att tillgodose din ansökan om en intervju”, stod det i mejlet utan någon förklaring till varför intervjun inte gick att genomföra. I stället försäkrade pressavdelningen mig om att jag inte behövde oroa mig över säkerheten inför OS. ”Rikspolisen är förberedd på att ta emot de olympiska spelen”, stod det i mejlet. Jag nöjde mig inte med det påståendet utan ringde åter upp rikspolisens huvudkontor i Brasília och berättade att jag har uppgifter som tyder på att rikspolisen är involverad i en smugglingskartell på Tom Jobim Airport.

– Jag behöver en kommentar till de uppgifterna, sa jag.

– Vi lämnar inga kommentarer till på­gående rättsfall, svarade deras press­assistent.

Jag berättade att det gått mer än fem år sedan razzian gjordes och att det inte gick att vänta längre.

– Mina läsare vill veta hur rikspolisen ser på anklagelserna, sa jag.

– Som jag precis sagt. Vi vill inte störa utredningen. Vår policy är att inte uttala oss om anklagelser, svarade pressassistenten.

En vecka senare besöker jag Marcelo Freire igen på hovrätten i Rio och berättar hur rikspolisens pressavdelning agerat. Han blir inte överraskad.

– Jag vill inte skrämma upp dig, men det finns en risk med det arbete du utför. Som du säkert lagt märke till är det ingen annan som skriver om smugglingen, trots att många känner till den. Du måste vara försiktig. Efter att jag lämnade in min utredning vågade jag inte flyga från Tom Jobim Airport på tre år, säger han.

Jag blir rädd och undrar vad som kan hända.

– Det kan vara att de lägger kokain i ditt bagage eller något annat. Dessa poliser ingår i en maffia som styr stora delar av smugglingen i Rio. Det rör sig om miljoner kronor i veckan. De vill inte att någon gräver i det, säger Marcelo Freire.

De kan lägga kokain i ditt bagage eller något annat. Dessa poliser ingår i en maffia som styr stora delar av smugglingen i Rio. Det rör sig om miljoner kronor i veckan. De vill inte att någon gräver i det.

Åklagaren Marcelo Freire

Han uppmanar mig att ta kontakt med den svenska ambassaden i Brasilien och meddela ambassadören vad jag håller på med.

En månad senare är jag tillbaka på Tom Jobim Airport och väntar på att mitt bagage ska dyka upp på bandet.

När jag flyttade till Rio för 14 år sedan trodde jag att väskorna dröjde eftersom allt går långsammare i tropikerna. Det visade sig vara fördomar. I själva verket pågår en febril verksamhet bakom väggarna med att sortera vilka resväskor som betalat smugglingsavgiften och vilka som inte gjort det. När jag till slut plockar ned min väska från bandet, och kontrollerar att ingen lagt något i den, går jag mot utgången. Det sista jag ser innan jag möts av de skrikande taxichaufförerna är en skylt i taket. ”Bem vindo ao Rio!”, står det på den. Det betyder ”Välkommen till Rio!”

André Batista heter egentligen något annat.

En artikel av

Text Henrik Brandão Jönsson
Foto Frilans

Berättelsen i korthet