DN på gränsen mellan USA och Mexiko
Kapitel

Fokus. Muren mot Mexiko

Donald Trumps mur ska stoppa drömmarna

Donald Trump har gjort den illegala invandringen till en av de största frågorna i den amerikanska valrörelsen. Med en mur vid gränsen mot Mexiko vill han hindra människor från att ta sig in i USA. Men längs mer än en tredjedel av den 300 mil långa gränsen löper redan en barriär. DN:s Sanna Torén Björling och Eva Tedesjö har besökt gränsen mellan USA och Mexiko.

Dela med dina vänner

1. Kluven stad

Nogales, Arizona. I Nogales löper gränsstaketet tvärs genom staden, klyver den itu. Följer backarnas linjer. USA på ena sidan, Mexiko på den andra.

Förr fanns här en solid vägg, men den har ersatts med ett brunaktigt stålskelett som gör det möjligt att se vad som sker på andra sidan. Det uppskattas av gränsbevakningen.

Staketet är sex meter högt, men det händer att folk tar sig över det. Andra pratar genom spjälorna. Kastar stenar. På den amerikanska sidan av Nogales bor 25000 personer, på den mexikanska sju gånger så många.

Artikeln i tre punkter.


Donald Trump vill bygga en mur längs den 300 mil långa gränsen mot USA. Men längs mer än en tredjedel av sträckan finns redan ett staket upp till sex meter högt.
Antalet illegala immigranter som tar sig in i USA söderifrån har minskat drastiskt, i takt med att gränsövervakningen stärkts. Under president Obamas tid vid makten har dessutom fler än någonsin deporterats.
DN har träffat flyktingar, hjälparbetare, volontärer, gränspatruller, och invånare längs gränsen. Få tror att en mur skulle stoppa den olagliga immigrationen.

Nogales omges av ett ökenlandskap och här upphör staketet – naturen i sig anses tillräckligt avskräckande. Trots det, eller kanske just därför, finns häromkring flera av de områden där flest personer på olaglig väg försöker ta sig in i USA från Mexiko. Så har det varit under många år.

Men öknen är svårgenomtränglig och farorna många för de som försöker ta sig igenom – uttorkning är en av de värsta, men här finns också farliga djur, ett obarmhärtigt väder och organiserad kriminalitet. Många av de som försöker saknar både gps och kompass.

På Good Shepherd United Church of Christ i Nogales visar Randy Mayer en karta över trakten. Den är full av röda prickar: en prick för varje död person som har hittats. Man klarar inte många dagar i det oländiga landskapet. Det är lätt att gå vilse, eller börja gå i cirklar.

Randy Mayer kommer från Montana, men har arbetat med immigrationsfrågorna i Arizona i över 15 år. Han är pastor och aktiv inom den koalition av människorättsorganisationer som är engagerade i förhållandena vid gränsen. Han har sett strömmarna av illegala immigranter variera över åren, styrda av den mexikanska ekonomin och den amerikanska politikens trender.

Jag har hört att det är fint där, och att barn behandlas bra. Kimberly Michelle Gracia

Särskilt under sin sista period har president Barack Obama satsat stora resurser på en skärpt gränsbevakning. Det handlar om såväl en kraftig ökning av antalet anställda gränspatruller som av högteknologisk övervakning och en förstärkning av den fysiska barriären längs gränsen.

Parallellt har mer än 2,5 miljoner människor deporterats under Obama, fler än under någon tidigare president.

– Gränsen är som en ballong. Om man trycker in den på ett ställe, bildas en bubbla på ett annat, säger Randy Mayer.

Skärps kontrollen på en plats, rör sig människorna åt en annan, precis som flyktingströmmarna gör i Europa.

Varannan vecka placerar Harry Smith och Ed Seeut dunkar med vatten på utvalda ställen i öknen runt Nogales. De bor i närheten, är pensionärer och frivilliga inom gränsorganisationerna. ”Stoppa döden i öknen” står det på deras tröjor när de kör ut de på dåliga grusvägarna. Sista biten promenerar vi till stråk där de vet att människor passerar. Himlen är stor, här växer kaktusar, små skära blommor blommar. En flodbädd är torr och invid en stig ligger en död skunk.

Vattenprojektet har pågått i mer än femton år.
 Under samma tid har antalet människor som grips under sina försök att ta sig över gränsen minskat med 80 procent. Förra året grep USA:s gränsskydd närmare 340000 personer, en minskning med 28 procent i jämförelse med året innan.Det märks också här, ute i öknen, där många av vattendunkarna är orörda. Några har vandaliserats. Harry Smith säger att inte alla gillar vad de gör.

En stor, stor mur – det vill Donald Trump bygga längs hela den södra gränsen mellan USA och Mexiko. På långa sträckor finns redan en mur, eller ett staket. Gränsövervakningen har skärpts mycket kraftigt under senare år, och antalet människor som passerar illegalt över gränsen har minskat dramatiskt. Här pratar en familj med vänner som bor på andra sidan muren, i Mexiko.

2. Trump: Bygg en mur!

”Bygg muren!” står det med svart spritpenna på ett handtextat plakat som vajar i publikhavet. På Donald Trumps valmöten har muren mot Mexiko blivit en paradgren – förslaget var ett av hans första som presidentkandidat: ”en stor, vacker mur!”, upp till tolv meter hög och av solid betong ska byggas, och Mexiko ska betala för den.


Fakta. USA:s gränsskydd


Under 2015 gjorde det amerikanska gränsskyddet 337117 gripanden.
Av dem kom 43564 från El Salvador, 57160 från Guatemala, 33848 från Honduras och 188122 från Mexiko. Nästan alla gripanden gjordes vid USA:s södra gräns.
Uppskattningsvis 200000 personer lyckas oupptäckta årligen passera gränsen in i USA. Till det läggs en halv miljon personer som årligen inte lämnar landet när deras visum går ut.
Efter terrorattackerna mot USA 2001 bildades under dåvarande president George W Bush det särskilda departementet för nationell säkerhet, Homeland Security, där myndigheter som hanterar gränsskydd och nationella hot inryms. Sedan dess har gränsbevakningen skärps avsevärt, på flera nivåer.
Antalet illegala gränspassager har minskat under flera år. I dag flyttar fler personer från USA till Mexiko än tvärtom: mellan 2009 och 2014 en dryg miljon, medan uppskattningsvis 870000 kom till USA.

Idén lades fram ungefär samtidigt som Trump slog fast att med honom som president kommer de som befinner sig illegalt i USA kastas ut. Det rör sig om 11,3 miljoner människor.

Ilskan över den illegala invandringen är en av de starkaste drivkrafterna i hela hans kampanj, och många av de Trumpsupportrar som jag har pratat med under vintern och våren har uppfattningen att de illegala invandrarna lever på bidrag, tar deras jobb, för in droger i USA och begår brott här.

Frågan har smittat av sig och även Ted Cruz skruvade upp sin retorik kring invandringen, till den grad att han också talade om en mur. Innan Cruz lade ned sin kampanj i tisdags var han Trumps främsta rival om nomineringen.

Men både kostnaden för muren, som spås bli betydligt högre än de åtta miljarder dollar som Trump talar om, eller hans påståenden om att Mexiko ska fås att betala, uppfattas av såväl jurister, kommentatorer och politiker som orealistiska förslag både juridiskt och politiskt.

Och längs en tredjedel av den 300 mil långa gränsen finns redan en barriär, om inte den solida betongmur som Donald Trump tänker sig. Längs merparten av resten av gränsen anses naturen tillräckligt avskräckande i sig, med öken och bergsområden. Den är också extremt otillgänglig för ett större infrastrukturprojekt, som ett murbygge.

Minnesmärken över de många som inte klarar den mödosamma vandringen genom öknen, och över floden, finns på båda sidor av gränsen.

3. Knarkkartellerna styr

McAllen/Reynosa. 160 mil österut från Nogales är gränsen hårt bevakad. Helikoptrars propellrar smattrar över McAllen i Texas, en av de viktigaste knutpunkterna längs USA:s södra gräns. Gränspatrullernas vita, fyrhjulsdrivna bilar med gröna emblem syns överallt.

På andra sidan gränsen ligger Reynosa, en stad vi avråds från att besöka. Kartellernas organiserade kriminalitet kontrollerar inte bara droghandeln, utan också människoströmmarna. För den som vill ta sig över gränsen till USA utan visum är det i princip omöjligt utan skydd av en ”coyote”, ett ord som betyder prärievarg men som främst förknippas med den person som för kartellernas räkning ledsagar människor in mot USA. Det är inte ovanligt att betala mer än 3 000 dollar för coyotens beskydd.

Med betrodda guider åker vi över till Reynosa, en sliten, fattig stad med hög kriminalitet, men där ett par hundra meter från porten till USA ett vardagsliv pågår, där hönor struttar runt och tanter handlar grönsaker. Vid en väg står ett högt kors till minne av de som har dött i försöken att ta sig över. Intill det finns en liten skylt som varnar för krokodiler. Nedanför sluttningen vid korset ligger Rio Grande. Floden, gränsen, den som många simmar över. Inte alla lyckas.

Flyktingarna Wilfredo, Marlon, Brenda och Kimberly Michelle Garcia med sonen Joseph Mauel släpps av amerikanska myndigheter vid busstationen i McAllen. De har fått tillstånd att
resa in i USA, till släkt eller vänner. Många har en högst vag föreställning om vart de är på väg.

4. “Vi sålde allt”

Det är inte i första hand mexikaner som kommer till gränsövergången i McAllen. Människor från Honduras, El Salvador och Guatemala anmäler varje dag sig själva till gränspolisen. De är på flykt undan våld, oroligheter och politisk instabilitet och vill söka asyl i USA. Asylrätten regleras bland annat av Genèvekonventionen, som också USA har skrivit på.

Vid gränsen tas deras uppgifter och de får tillstånd att resa vidare in i landet, så gott som alltid till släkt eller vänner. Inom några dagar måste flyktingarna anmäla sig till myndigheterna – i Nebraska, West Virginia, New York, platser som de själva många gånger bara har en diffus uppfattning om var de ligger – och där fortsätta asylprocessen. På så sätt undviker man att själva gränsen blir en flaskhals där människor blir fast för länge.

Ett par kvarter in från huvudgatan i McAllen ligger Sacred Heart Catholic Church och dess hjälpverksamhet. Sedan den inleddes för drygt 1,5 år sedan har 32000 flyktingar passerat. Många har varit på väg i flera veckor, en del är traumatiserade, flertalet kvinnor har utsatts för övergrepp.

20-åriga Kimberly Michelle Garcia är en av de få som sover över på katolska kyrkans flyktingsmottagning i McAllen.

På baksidan av kyrkan kan de tvätta sig i uppställda, mobila duschar, ofta första gången på flera dagar. I centrets sal får de frukost och rena kläder – skänkta plagg ligger travade på långa bord, sorterade efter sort och storlek.

– Tre veckor, svarar Kimberly Michelle Gracia på en fråga om hur länge sedan det var hon lämnade hemmet i San Pedro, Honduras.

Nu petar hon in en bit banan i sin tvååriga pojkes mun.

De åkte motorcykel genom Honduras, därefter på tåg genom Mexiko. På natten vandrade de. Det var hon, lille Joseph och två till som hon inte kände. Sonen grät så mycket, säger Kimberly Michelle Garcia. Och han hade feber.

– Vi sålde allt vi hade, ingenting är kvar. Det var min svägerska som kom med idén att lämna Honduras. Hon kände till en coyote. Min mamma var ledsen men förstod.

En bit banan till.

Maken är redan i Miami med deras femåring. De hade inte råd att åka alla samtidigt. Kimberly Michelle Garcia ser trött ut, hon är tjugo år gammal och gravid igen. Coyoten var inte vidare trevlig och ibland hotfull, men lämnade henne ifred.

Lyckas hon stanna blir barnet hon ska föda amerikansk medborgare. Kimberly Michelle Garcia har en blå täckjacka, hon ser mycket ung ut och har aldrig hört talas om Donald Trump.

Sonen tycker om sin frukt och färgglada, sockriga flingor. Bussen till Miami går om tre timmar.

– Jag har hört att det är fint där, och att barn behandlas bra.

Norma Pimentel är chef för hjälpverksamheten hos Sacred Church. Hon säger att när vi låter oss styras av rädsla hindrar det oss från att göra gott i världen. Att sprida rädsla är som propaganda, menar hon, det är sådant som Hitler ägnade sig åt.

– Det smärtar mig att inse att så många håller med Donald Trump. Om de hade sett vad vi möter tror jag att deras lösningar skulle se väldigt annorlunda ut.

Hon ler mot en liten pojke i svart skinnjacka som provar ett par nya gymnastikskor. Han ser förläget glad ut.

– Vi borde inte skicka tillbaka dem som inte har brutit mot några lagar, familjer som kommer över gränsen och säger: snälla hjälp mig, säger Norma Pimentel.

Hon tystnar.

– Vi är här för att bygga broar, inte murar, är vi inte?

5. Bevakning för miljarder

Så sent som på 1980-talet cyklade och simmade folk över gränsen som det föll dem in. Sedan dess är allt förändrat. Strömmarna av människor ökade under mitten av 1990-talet, i hög grad som följd av de försämrade ekonomiska förhållandena i Mexiko. Efter terrorattentaten i USA den 11 september 2001 utökades gränsbevakningen av den dåvarande presidenten George W Bush, därefter av Barack Obama.

På senare år har det handlat om förstärkta och förlängda staket, belysning, flygövervakning, båtar och detektorer känsliga för rörelse och värme, liksom om en utökad personalstyrka: år 2000 arbetade 8600 personer vid gränsen, i dag är de över 20000. Gränsen är ingen krigszon, men beskrivs ofta som militariserad.

Till de federala satsningarna läggs delstaternas resurser. I Texas beslutade förra året den republikanska guvernören Greg Abbott att över under år lägga 800 miljoner dollar, mer än 6,5 miljarder kronor, extra på gränsbevakningen.

Förstärkningarna är sannolikt ett av skälen till att antalet illegala gränspassager från Mexiko har sjunkit. Ett annat skäl är att Mexikos ekonomi har förbättrats. Att också antalet centralamerikaner har minskat kopplas i hög grad till att gränskontrollen längs Mexikos södra gräns har förstärkts – efter påtryckningar av USA.

Ingen vi talar med tror dock att en militärt präglad gräns långsiktigt är det bästa sättet att minska människoströmmarna. Först när problemen i de våldsamma länderna i Centralamerika löses lättar pressen på gränsen.

Maskingevären används sällan, men finns på Texas Highway Patrols båtar som patrullerar den långa, snirkliga gränsfloden Rio Grande.

6. “Ingen Berlinmur”

Rio Grande. Hack i häl på de människor som av coyotes lotsas den farliga vägen över gränsen befinner sig the border patrol. I öknen, längs den långa floden Rio Grande. Roderick Kise, som är informationsansvarig vid det amerikanska gränsskyddet i McAllen, beskriver en katt- och råttalek med migranter, flyktingar och coyotes på ena sidan, USA:s gränsskydd på den andra, i samarbete med sina mexikanska kolleger.

– Det är en grym flod. Strömmarna är farliga, och den är smutsig.

På de båtar som Texas Highway Patrol använder pekar monterade maskingevär rakt upp. Fem, sex svartklädda, maskerade personer spejar omkring.

Deras ansikten är dolda i första hand för att undvika hot mot dem själva, över hälften av agenterna är själva latinos och det är inte ovanligt att anhöriga som bor kvar i Mexiko utsätts för hot.

– Staketet är ingen Berlinmur, det är ett försvårande hinder. Rätt som det är tar det slut, boom, till exempel vid en väg. Det finns inte så mycket pengar i hela världen att det skulle gå att bygga en mur, säger Roderick Kise, som är tillmötesgående och skämtar med reportrarna.

På broschyrer och skyltar vid gränsen står fraser som ”vi lovar att behandla er med artighet, värdighet och respekt”.Verksamheten är dock inte alltid så vänlig.
Varje år dödas människor av gränspersonalen och hård kritik har riktats mot mot de internundersökningar som har gjorts. Mellan 2010 och 2012 var gränspersonal inblandad händelser som orsakade minst 19 dödsfall. Ingen av gärningsmännen fick något nämnvärt straff.
Kritiken har nått högsta nivå. 2014 tillsatte USA:s försvarsminister Jeh Johnson en utredning och vidgade samtidigt befogenheterna för gränsmyndighetens enhet för internutredningar. Men också utredningens rekommendationer har kritiserats för att vara alltför tama.”

Idén om en mur, eller ett staket, är inte populär heller hos de människor som bor nära gränsen. Pamela Taylor, som bott här sedan 1946, har satt upp en skylt på tomten. Hon tror inte en mur garanterar trygghet.

7. Skott i natten

Strax utanför Brownsville, några mil från McAllen, Texas, skäller en hund. Mörkret har precis lagt sig. Inifrån huset ropar en kvinna: vilka är ni? Kommer ni till fots, har ni inget fordon?

Underförstått: är ni inte kloka?

Vi förklarar att vi precis har parkerat. Vi kommer oannonserat men blir insläppta.


Till USA kommer kriminella och gravida som vill åt sjukvård och bidrag. Pamela Taylor

Pamela Taylors hus ligger på ett fält vid en dunge mellan Rio Grande – den faktiska gränsen – och det höga staketet. I området som ligger här, i glappet mellan gränsen och staketet, är stämningen spänd.

Hon hör spring över tomten nästan varje natt. Ofta skottlossning. Människor som rör sig i mörkret i jaktleken med gränspatrull, helikoptrar, terrängfordon och värmedetektorer.

– Ska de komma, får de väl komma lagligt, säger Pamela Taylor torrt.

Hon kom till USA från Storbritannien 1946 och har bott i Brownsville sedan dess. Huset byggde hennes make, med tillbyggnader i takt med att familjen växte. Hans porträtt i uniform hänger inramade på väggen i vardagsrummet. Pamela Taylor fyller 88 i sommar och aldrig skulle hon lämna sitt hem.

– Jag har haft dem härinne, de illegala. En gång för några år sedan fanns en man plötsligt i vardagsrummet. Han satt i min gungstol och luktade after shave. Han hade just varit i badrummet.

En annan gång hittade hon 40 kilo marijuana i trädgården.

Pamela Taylor har en intensiv blick och brittisk accent, trots alla år i Texas. Hon håller med Donald Trump om behovet av krafttag mot invandringen, men hon tycker inte att staketet här där hon bor hjälper ett dugg. Mest upprörd är hon över dess placering: det borde gå vid flodkanten, inte ända där borta, säger hon med en pekande gest ut i mörkret.

Folk tar sig över, under, förbi. Och en mur av den typ som Donald Trump talar om är helt orealistisk, fortsätter hon – men om han blir vald kommer saker i alla fall att förändras, tror hon.

– Till USA kommer kriminella och gravida som vill åt sjukvård och bidrag. Sedan vill de ta hit sina gamla föräldrar. Var är deras år av inbetalad skatt? De ska bara ha och ha: skola, sjukvård, matkuponger. Men vi då? Och katolska kyrkan, de uppmuntrar folk att komma!

Men USA är inte de fria frukternas land. USA måste börja säga nej, tycker Pamela Taylor.

Ändå: vid brevlådorna vid tomtgränsen har hon ställt ut en stor dunk med vatten och en låda med läsk.

– En gång knackade en kvinna med tre små barn på dörren. Det är klart att jag gav dem att äta. Det minsta barnet var så hungrigt, hans lilla hand darrade när han fick en bit mat.

Den sortens familj har man ju inget emot att hjälpa, förklarar hon.

Hon håller sig väl med gränspolisen också och bjuder dem på mat vid jul, påsk och Thanksgiving.

Vid infarten till grusvägen som leder fram till hennes hus sitter en stor skylt: ”Vi är en del av USA. Vi behöver skydd, inte ett staket”.

Ofta är mötet med frivilligarbetare den första vänliga kontakten flyktingarna har. Ett ord, ett leende, varma händer och en skål soppa.

8. Gripna riskerar fängelse i 20 år

Domstolen, Tucson, Arizona. Även om siffrorna sjunker kommer hela tiden nya människor över gränsen, de flesta från Mexiko. Den som grips upprepade gånger för att olovligen har tagit sig över gränsen till USA riskerar upp till tjugo år i fängelse.

För att snabba på deportationerna genomförs sedan flera år summariska rättsprocesser i federala domstolar. I Arizonas näst största stad Tucson hålls de flera gånger i veckan.

En torsdag i början av mars förs 49 personer in i den ljusa, luftiga rättssalen. 48 är män, nästan alla är från Mexiko. Med fotfängsel runt vristerna hasar de långsamt fram till de anklagades bänk. Händerna sitter fast framför kroppen i bojor som är kopplade till en kedja runt midjan. Genom en snäcka vid deras öra hörs tolkningen till spanska. Deras jeans är smutsiga, de har t-shirts eller huvtröjor med urblekta tryck. Från åhörarplats ser man inte deras ansikten, bara deras nackar och olika slags hårfästen.

Mexiko har dragit nytta av oss på fler sätt: gäng, drogsmugglare och karteller har fritt utnyttjat våra öppna gränser och begått ett stort antal brott i USA. Donald Trump

Domaren läser upp villkoren: genom att här och nu erkänna sig skyldiga till att olovligen ha passerat gränsen kan de efter som mest sex månader i förvar lämna landet. Hävdar de oskuld väntar en riktig rättegångsförhandling, en process som kan dröja uppemot ett år, och som medför en risk att dömas till långa fängelsestraff.

För den enskilde är det nästan alltid rationellt att erkänna sig skyldig, men den löpande band-snabba hanteringen kritiseras av jurister och människorättsaktivister, som menar att processen är så rättsosäker att den påminner om ett skämt.

Om alla däremot skulle ges en verklig rättegångprocess, med försvarsadvokat och bevisföring, skulle systemet braka samman.

Fem och fem går de anklagade fram och ställer sig nedanför domarens bord. Deras huvuden är sänkta. Domaren har svart kåpa och kräver att var och en högt och tydligt svarar ”ja!” på frågan om de har förstått vad som gäller. Sedan rabblar hon sina fraser, med små individuella variationer:

– Är du skyldig eller icke skyldig till att den tjugonde februari i år, utan vederbörligt tillstånd och vid en icke officiell övergång ha passerat gränsen till USA?

Svaret är lågt men hörbart:

– Skyldig. Culpa.

En del av de som grips har levt många år i USA utan papper. De har hela sina liv här: familj, arbete, bostad. Något, oftast en händelse i familjen – en sjuk förälder, ett dödsfall – har fått dem att resa över till Mexiko. De har sedan misslyckats med att ta sig tillbaka, och riskerar nu deportation eller långa fängelsestraff.

En advokat berättar för mig att hon som mest har en halvtimme på sig med sina klienter. Ofta räcker den tiden till endast för att redogöra för rutinerna i rättssalen, bara i enstaka fall hinner hon lyssna på deras berättelser.

Domaren heter Leslie Bowman, hon anser att de summariska processerna är juridiskt försvarbara och hon tycker att de anklagade behandlas med respekt. Med det inte sagt att hon inte ser brister i systemet:

– Det här är inga farliga människor, de är förtvivlade. Och en mur eller ett staket gör ingen nytta, folk tar sig förbi det. Gränsen är inte tät, och situationen i många latinamerikanska länder är desperat. Samtidigt arbetar gränsskyddet hårt, mot de smugglare och organisationer som tjänar stora pengar på strömmarna.

En riktig lösning måste i första hand vara social, fortsätter hon, man borde se till att folk inte svälter.

Sen ler Leslie Bowman och säger att om jag tyckte att hon var snabb skulle jag se några av hennes kolleger. Jag säger att jag har hört talas om en domare som skryter om att han klarar av 70 personer på tjugo minuter.

9. Trumps planer lockar väljarna

Få amerikanska politiker förnekar behovet av en förändrad politik på immigrationsområdet.

Demokraterna vill se en rejäl reform med en kontrollerad väg till medborgarskap och nya regler kring till exempel säsongsarbete och anhöriginvandring. President Barack Obama har upprepade gånger försökt genomföra lagändringar, men har alltid stött på patrull i kongressen. De beslut han har fattat genom att utnyttja sin befogenhet att runda senaten och representanthuset har fastnat i segdragna domstolsprövningar. Också bland ledande republikaner ser många behovet av en immigrationsreform, men de är för närvarande effektivt överröstade.

– Jag älskar latinos, jag älskar mexikaner, jag har anställt massor! säger Trump på sina kampanjmöten – det är de illegala han inte tycker om, eller ”våldtäktsmännen” och ”de kriminella”, som han också har kallat dem.

För många väljare är Trump lösningar förföriskt enkla och det dröjde innan de togs på allvar av såväl medier som politiska motståndare. När Mexikos förre president Vicente Fox till slut kommenterade tanken på att muren skulle betalas av Mexiko sa han: i helvete heller.

Flyktingar som kommer till McAllen har ofta inte tvättat sig på dagar, ibland veckor. I mobila duschar på baksidan av katolska Sacred Heart kan de äntligen bli rena.

10. Vad stoppar de desperata?

I Arizona visar pastor Randy Mayer vackert broderade tygstycken som hittas i öknen varje vecka. Inne på Good Shepherd Church hänger de sorgliga fynden tätt i hela taket, som ett böljande lapptäcke. Fotografier, skor, krucifix, vattenflaskor hittas också, ibland döda kroppar.

Randy Mayer återkommer till att området runt Nogales under många år har varit ett av de mest aktiva för smuggling av både droger och människor. Han tror inte att det är med förstärkt övervakning och gränskontroll som man i längden kommer åt de organiserade strömmarna.

– Om det hade varit enkelt och billigt hade en mur redan funnits längs hela gränsen. Vi vill i stället ge gränsen nytt liv – inte militarisera den, säger Randy Mayer.

Inte för att en mur hade undanhållit de mest desperata. För dem kommer vare sig en öken, ett staket eller en mur att vara tillräckligt avskräckande.


sanna.bjorling@dn.se
eva.tedesjo@dn.se


Reportern & fotografen.


Sanna Torén Björling är DN:s korrespondent i Washington sedan snart tre år. Hon har arbetat som reporter och redaktör på Dagens Nyheter sedan år 2000.
Eva Tedesjö är fotograf på DN. Hon arbetar med personporträtt och reportage och har tidigare vunnit första pris i Årets bilds porträttklass.

Berättelsen i korthet