Lars Vilks - konstnären som är fånge i sitt eget land - DN Fokus

DN Möter. Lars Vilks

vilks_16_9

Konstnären Lars Vilks fånge i sitt eget land

Skräcken för islamistiska terrordåd drar över Sverige. Regeringen förbereder folket: det kan hända här. För den 69-årige konstnären Lars Vilks från Höganäs har det redan hänt.

Dela med dina vänner

Sedan flera år lever han som en fånge i sitt eget land, under dödshot från terrororganisationer som IS, al-Qaida och al-Shabaab. I februari överlevde han den terrorattack i Köpenhamn som krävde två liv.

Lars Vilks bor på hemlig ort med livvakter dygnet runt. Ett instängt liv med rastning utomhus en gång om dagen. Han arbetar hårt och drömmer om att få ställa ut sina verk på ett galleri.

Men Vilks har blivit radioaktiv. Få vågar ta i honom. Det handlar om terrorskräck – men också om politik. Vilks, är inte han rasist?

Det senaste halvåret har DN:s Niklas Orrenius och Anders Hansson följt den skånske konstnären och hans kamp på nära håll.

Kapitel 1

Köpenhamn 14 februari 2015, klockan 15.28

danmark_skott_16_9

Foto: Michael Probst/AP

Fakta. Lars Roger Endel Vilks

vilks_16_9C

Ålder: 69 år

Yrke: konstnär, föreläsare och konstteoretiker.

Bor: Lever sedan i januari i år på hemlig ort med livvaktsskydd dygnet runt.

Familj: Bor ensam. Kallar livvakterna för ”min familj”. Var en period på 1970-talet gift med en konstnärskollega, Boel Karlsson.

Familjebakgrund: Född 1946 i Höganäs. Pappan var mekaniker, en flykting som kom från Estland 1944. Mamman jobbade på korsettfabrik. Pappan lämnade tidigt hemmet och var inte närvarande under sonens uppväxt. Vilks har beskrivit Höganäs som ”konservativt och instängt, en omöjlig plats att växa upp på. ”Folk satt liksom i fönstren bakom blomkrukorna och hade koll på allt”.

Karriär: Försummade studierna som tonåring, enligt honom själv för att hans besatthet av schack tog över helt. Arbetade på Höganäsbolagets lager som sextonåring. Läste in gymnasiet på Hermods. Började måla i slutet på 1960-talet och arbetade som lärare. I mitten på 70-talet övergav han måleriet och blev en mer experimentell konstnär. 1980 började han bygga på Nimis – en träskulptur i Kullabergs naturreservat som myndigheterna krävde att han skulle riva. Under två decennier pågick striden, och alla myndigheternas inlagor och överklaganden blev en del av konstverket. Rättsprocesserna avslutades 2001 och idag är Nimis ett omtyckt verk och en stor turistattraktion.

Dödshotad av flera muslimska terrororganisationer sedan 2007 efter sin teckning ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Betraktar själv verket som en del av den ”islamkritiska rörelsen” och anser att islam ”måste moderniseras”.

Parallellt med konstnärskapet har Vilks en akademisk karriär. Han blev doktor i konstvetenskap 1987 och har varit gästprofessor i Bergen, Olso och Stockholm. Som konstteoretiker analyserar han ofta sin egen konst – han skriver då om sig själv i tredje person: ”Vilks anser att…”.

Har på senare år återgått till måleriet, men har svårt att hitta en seriös gallerist som vill ställa ut tavlorna.

Mediekanal: Skriver flitigt på sin blogg vilks.net om konst, yttrandefrihet och samhälle.

Den ukrainska feministen Inna Sjevtjenko är dagens andra talare på kulturhuset Krudttønden. Seminariets rubrik: ”Konst, hädelse och yttrandefrihet”. Inför drygt trettio åhörare pekar Sjevtjenko ut ett problem: ”men-människor”:

– Dessa människor säger alltid: ”Visst, yttrandefriheten, men…”. Och det viktiga ordet här är ”men”.

Arrangör är Lars Vilks-kommittén, en förening som danska skribenter bildat till stöd för den svenske dödshotade konstnären, efter att Vilks 2011 stoppats från att tala på bokmässan i Göteborg.

Lars Vilks är själv i salen, med en dansk säkerhetspolis intill sig som livvakt. Det är snart den svenske konstnärens tur att tala. Inna Sjevtjenko fortsätter resonemanget om yttrandefrihet och men-människor:

– Varför säger vi fortfarande ”men”, när vi…

Pang.

Hör när terroristen öppnar eld (46 sek)

Just då skjuter terroristen Omar El-Hussein det första skottet. Inna Sjevtjenko kastar sig på golvet. Fler skott i snabb takt: Pang-pang-pang-pang-pang-pang och ännu fler, det tar inte slut.Den 22-årige Omar El-Hussein står på gatan utanför med ett stulet exemplar av det danska försvarets standardvapen, automatgeväret M/95.

Alldeles nyss har han försökt öppna en av dörrarna som går direkt in i föreläsningslokalen från gatan. Den var låst. Nu har han fortsatt vidare till Krudttøndens huvudingång för att försöka ta sig in där i stället.

Terroristen skjuter in genom glasdörrarna, in i Krudttøndens foajé, mot de sex poliser som finns där. Två av dem är Lars Vilks svenska livvakter, två tillhör danska säkerhetspolisen PET, två är vanliga danska poliser. Flera av danskarna såras av kulor och glassplitter och blir tillfälligt satta ur spel.
Åhörarna inne i föreläsningssalen ser inte vad som händer, svarta draperier hänger för fönstren mot foajén. Men de hör. Skott, glaskross, vrål. Ännu fler skott.

– Ut Lars! Ut Lars! skriker danska säkerhetspolisen som sitter intill Lars Vilks.

Han knuffar bryskt konstnären, driver honom framför sig, mot ett litet kylrum i andra änden av lokalen. Lars Vilks ramlar framstupa över en stol, knuffas obönhörligt framåt, kravlar sig fram. I hastigheten åker även Helle Merete Brix, kulturskribent och ordförande i Lars Vilks-kommittén, med in i kylrummet. Hon får en hård knuff i ryggen och tänker: Men jag kan inte springa fortare!

kruttonden_16_9

Helle Merete Brix åkte i farten med in i kylrummet på Krudttønden tillsammans med Lars Vilks.

Dörren till kylrummet stängs. Lars Vilks och Helle Merete Brix beordras ta skydd under ett litet fällbord.

Det är kallt och obekvämt. Framför sig på golvet ser Lars Vilks ölbackar med Tuborgflaskor. Intill dörren: den danske polisen med draget vapen. Någon bultar på dörren och vrålar, det är ytterligare en polis, han släpps in, han har pistolen höjd, han ser chockad ut. Den svenske konstnären ser hur han blöder från benet. En skottskada. Sirener närmar sig.

Lars Vilks är lugn. Han är inte rädd. Han har blivit attackerad och förd till säkra rum förr. Men han tänker: Detta är något annat, något större. Detta är något mer än alla andra händelser som hittills inträffat.

Lars Vilks tänker: Nu ändras allt.

Helle Merete Brix är uppskakad, där på kylrummets golv. Adrenalinet pumpar i kroppen. Tankarna rusar. Hon är normalt en ganska privat person, som ogärna inkräktar på andras personliga sfär. Men nu känner hon ett starkt behov av att hålla någons hand. Efter en sekunds tvekan sträcker hon handen mot mannen bredvid sig.

Lars Vilks greppar handen, håller den länge. Han tänker på skottsalvorna nyss. De lät inte som man tänker sig att skarpladdade skjutvapen ska låta. Mer som fyrverkerier. Han vänder sig mot Helle Merete Brix:

– De säger att livet är över när man är sextio. Men det behöver inte vara så.

krudttonden_16_9B

Polisens tekniker undersöker den sönderskjutna entrén till Krudttønden. Foto: Ola Torkelsson/TT

Där ute har Omar El-Hussein tagit tag i entrédörrens handtag. Han kliver in – men möts av pistolskott från Vilks svenska livvakter. De skjuter totalt femton skott. En av danskarna avlossar också flera skott. Omar El-Hussein träffas inte av någon kula, men vänder i dörren och tar till flykten. Senare ska Vilks livvakter få medalj för sin insats.

Bara någon meter från skottlossningen, inne i föreläsningslokalen, sitter den franske ambassadören till Köpenhamn. 54-årige François Zimeray är en ovanlig diplomat, en aktivist som i hela sitt vuxna liv slagits för mänskliga rättigheter.


Fakta. Så gjordes jobbet

Sedan början av juli har DN följt den dödshotade Lars Vilks och hans livvakter på nära håll. För avsnittet om terrordådet mot Krudttønden har Niklas Orrenius intervjuat en rad överlevare samt läst danska myndigheters rapporter om februaridåden.

Enstaka detaljer om Vilks privatliv har utelämnats i texten, för att inte äventyra hans säkerhet. Polisen har bett att två bilder som DN tänkt publicera inte ska publiceras – de anses avslöja för mycket om exakt hur bevakningen av Vilks går till. DN har valt att avstå från att publicera dessa bilder.

Det är bara några veckor efter terrordåden i Paris mot Charlie Hebdo och den judiska matbutiken. François Zimeray är förvånad och rörd av danskarnas engagemang efter Parisdåden. Tusentals danskar har samlats utanför franska ambassaden på Kongens Nytorv, med facklor, blommor och kondoleanser.

Trots att Vilks-kommitténs seminarium äger rum på en lördag, och François Zimeray enligt egen utsago är ”lite lat”, så tycker han inte att han kan tacka nej när inbjudan kommer. Dessutom känner han Inna Sjevtjenko, ledare för aktivistgruppen Femen, sedan tidigare. I sin tidigare roll som Frankrikes ambassadör för mänskliga rättigheter har han hjälpt henne att ordna visum. François Zimeray vill gärna höra henne tala.


vilks_francois_16_9

François Zimeray.

Därför har han den här lördagen cyklat till Krudttønden för att delta i Lars Vilks-kommitténs möte. Senare ska han reflektera kring sitt val av transportmedel. En cykel står för öppenhet, i ambassadörens ögon. Att cykla är den sorglöses sätt att ta sig fram.

– Jag tror faktiskt inte ens att jag låste cykeln.

När det första skottet bränner av tror ambassadören, precis som Lars Vilks, att det handlar om smällare eller fyrverkerier. Vid tredje smällen förstår han: Det är som Charlie Hebdo. Han slänger sig på golvet. Tänker: Nu är det slut.

François Zimeray hör flera skott. Väntar på döden. Så ser han: någon av deltagarna har lyckats få upp en av de låsta dörrarna ut mot gatan. Ambassadören reser sig och springer ut med andra åhörare. Tar till höger. Springer in i en portuppgång och gömmer sig där.

Filmregissören Finn Nørgaard är en av seminariets deltagare som också lämnat lokalen. Medan de flesta gör som ambassadören – springer till höger – tar Finn Nørgaard en annan väg. Han hamnar alldeles intill Omar El-Hussein. Innan terroristen flyr platsen skjuter han Finn Nørgaard i ryggen från nära håll.

När François Zimeray några minuter senare lämnar sitt gömställe i portuppgången och smyger sig tillbaka mot Krudttønden ser han Finn Nørgaards kropp liggande på gatan, livlös. Den terrorattack som internationellt ska bli känd som ”Copenhagen Shootings 2015” har krävt sitt första dödsoffer. Finn Nørgaard blev 55 år.
Medan Finn Nørgaard dör är Lars Vilks fortfarande instängd i kylrummet tillsammans med Helle Merete Brix.

Sedan hans konstverk ”Profeten Muhammed som rondellhund” blev känt 2007 har terrororganisationer som al-Qaida, IS och al-Shabaab uppmanat sina anhängare att döda den svenske konstnären. Han har blivit så van att leva med sina beväpnade livvakter att han halvt på skämt, halvt på allvar refererar till dem som ”min familj” eller ”grabbarna”. Det händer att livvakterna tipsar Vilks, som tidvis haft det ganska knapert, om när mataffärer har extrapris på fläskfilé och annat.


vilks_livvakt_16_9C

Vilks följs av flera beväpnade livvakter dygnet runt, vart han än går. Han försöker vänja sig vid tanken på att han troligen måste leva bevakad ända till sin död.

Lars Vilks förstår varför just han har förts undan i det här kylrummet. Det är livvakternas specifika jobb att skydda honom. Men nu har det snart gått en halvtimme sedan skottlossningen. Hans 69-åriga kropp börjar protestera mot den obekväma ställning han och Helle Merete Brix tvingas ligga i.

En av Vilks svenska livvakter har kommit in i det lilla förrådet. Röster hörs utifrån, lugnare nu. Lars Vilks och Helle Merete Brix gör en ansats att krångla sig upp från golvet.

– Nej! Stanna där ni är! ryter en polis åt dem.

Lars Vilks och Helle Merete Brix hukar sig, kryper under fällbordet igen. De vet att flera poliser skadats vid skottlossningen, men informationen att Finn Nørgaard skjutits ihjäl har ännu inte nått dem. Lars Vilks fortsätter att prata med Helle Merete Brix. Milda ironier blir deras sätt att hantera en situation som är otäck och absurd på samma gång.
Lars Vilks gör en gest mot Tuborgflaskorna framför dem.

– Om vi ska ligga här länge kan vi kanske få öppna en öl i alla fall.

Helle Merete Brix ler där hon ligger, på golvet. Hon dricker inte ens öl i vanliga fall. Men hon är glad för Lars Vilks småprat, för de dåliga skämten. De hjälper henne.

Till slut får de komma ut ur förrådet. Livvakter och dansk polis slussar omedelbart ut Lars Vilks till en väntande bil.

Helle Merete Brix går ut i samlingslokalen. Hon märker till sin förvåning att seminariet om yttrandefrihet och hädelse har kommit igång igen. Den polsk-brittiska konstnären Agnieszka Kolek har börjat sitt föredrag, om obekväm konst. En av arrangörerna från Lars Vilks-kommittén, Niels Ivar Larsen, kulturredaktör på Dagbladet Information, har uppmanat henne att hålla sitt anförande trots terrorattacken.

– Det var principiellt, i ljuset av det som just hänt. Att fortsätta med seminariet var det enda jag tyckte att vi kunde göra, ska Niels Ivar Larsen senare säga.

Agnieszka Kolek visar powerpointbilder. Få av åhörarna verkar lyssna. Flera tittar ner i sina mobiler, skickar meddelanden till nära och kära. De är instängda på en brottsplats – polisen har spärrat av hela området runt Krudttønden.

Till slut kommer en evakueringsbuss och hämtar åhörarna. De körs till Bellahøj polisstation. Där väntar pizza och kaffe, krispsykolog och polisförhör.

Lars Vilks åker inte buss. Han åker bilkortege genom Köpenhamn. Tre polisbilar med blinkande ljus och vrålande sirener. Hög fart. Andra bilar kör åt sidan.

Ingen säger ett ord inne i bilen. Det är inte läge att fråga poliserna något nu, inser Lars Vilks. Han vet fortfarande inte att terroristen skjutit ihjäl en människa. Ändå kommer en känsla av sorg över honom. Ett yttrandefrihetsseminarium som slutar i skottlossning och polissirener – det är ju sorgligt, tänker konstnären. Han fick aldrig hålla sitt föredrag, som skulle handla om den förföljda kubanska konstnären Tania Bruguera.
Samtidigt stiger även en sorts lättnad inom honom. I flera år har han hört och läst människor som ifrågasätter den massiva polisbevakningen kring honom. Är det verkligen nödvändigt att lägga ner miljontals kronor på livvakter dygnet runt? Är inte hoten uppblåsta fantasier?

Nu, tänker Lars Vilks, slipper jag nog de anklagelserna.

Kapitel 2

Malmö, 6 juli 2015

vilks_cell_169

”Dolt uppringnings-id” står det på skärmen. Mannen i luren presenterar sig som polis, från livvaktsstyrkan i polisområde Syd.

Många tror att Säpo sköter skyddet av Lars Vilks. I själva verket är det en livvaktsstyrka inom den öppna polisen. Ett antal poliser arbetar i princip heltid med att skydda konstnären.

taimour_16_9
Lyssna på Taimour Abdulwahabs meddelande (22 sek)

Så har det varit sedan 2010, när Taimour Abdulwahab från Tranås sprängde sig till döds mitt i julrusningen i Stockholm och i ett meddelande särskilt pekade ut ”grisen Vilks” som en anledning att mörda svenskar.

– Du har ett önskemål om att träffa Lars Vilks, säger polismannen i telefonen. Men du har inte fyllt i formuläret som vi mailat till dig. Det måste du göra.

En halvtimme senare har jag svarat på frågor om mitt personnummer, vilken adress min arbetsgivare har och vilken utrustning jag avser att ta med till mötet med Lars Vilks (”block, penna och diktafon”). Jag har också fått skicka med ett nytaget, välliknande foto.

Snart ringer polismannen igen.

– Jag har läst dina svar och allt ser okej ut. Så vi försöker göra detta idag. Infinn dig klockan tretton nollnoll utanför Ica Maxi i Toftanäs.

Det är en ljuvlig julidag. Toftanäs ligger en dryg halvmil från Malmö centrum. Jag trampar iväg. Tänker: detta kan inte Lars Vilks göra, cykla i somrig luft genom Malmö. Intill Rosengårds miljonprogramsilhuett sticker minareten på Malmös stora moské Islamic Center upp. För några år sedan jämförde Islamic Centers ledare Bejzat Becirov Lars Vilks med Adolf Hitler. Båda var konstnärer och båda missbrukade yttrandefriheten, menade Becirov.

Framme vid Ica Maxi-butiken står en jordgubbsförsäljare till höger om entrén. Till vänster: en tiggande kvinna med sjalett. En skrällig radio någonstans spelar Björn Afzelius ”Tusen bitar”.

Vad ska hända nu? Ska Vilks dyka upp här, på Ica? Jag tittar ut över parkeringen, på bilarna som står där. Sitter det någon polis i någon av dem? Är jag bevakad?

Klockan 13.01 ringer telefonen i min ficka. Polisen igen. Nya instruktioner:

– Gå rakt framåt till fots, mot varuhuset Ö&B. Fortsätt sedan ett par hundra meter på vägen till höger. Då står vi där med en bil.

En stor svart BMW väntar vid vägkanten. Två poliser sitter i. Ingen Vilks. Bilen kör till det nybyggda polishuset i Toftanäs. Jag slussas in i ett kalt rum, utan någon form av dekoration. Inget på väggarna, inte ens en plastblomma i fönstret.

Så kommer Lars Vilks, i khakishorts, sandaler och en vit T-shirt med texten ”Arx”. Arx är ett av Vilks konstverk, en 150 ton tung skulptur i betong.

Han är blek, trots att det är mitt i sommaren.

– Det är trevligt för mig att träffa dig, att träffa lite människor. Att komma ut lite. Jag kan ju inte ta hem någon, säger han.

Vi sätter oss. Intervjun håller på i över två timmar. Då måste jag bryta. Hjärnan är överhettad. Det kala lilla rummet känns klaustrofobiskt. Lars Vilks verkar helst vilja fortsätta samtalet. Han är socialt svältfödd. Livet med livvakter är extremt inrutat.

Lars Vilks lever som en fånge i sitt eget land.

Lyssna (26 sek)

– Jag är ju ingen fri man. Vi sitter ju här. Det påminner ju rätt mycket om arrest. Jag är ju inlåst och får endast gå ut med väktare. Rastas, och gå in igen. Och när jag ska träffa någon så är det omständligt.

Jag har mött Lars Vilks några gånger genom åren. Det har många nyhetsjournalister verksamma i Skåne gjort. Sedan mitten på 1970-talet, när han övergav traditionellt måleri och blev konceptkonstnär, så har hans konstnärskap till stora delar utspelat sig i medierna.

1976 körde Lars Vilks runt Skåne i en psykedeliskt utstyrd folkabubbla med mjölkkartonger på taket. Klädd i hatt och mantel utmanade han olika konstinstitutioner på revolverduell. Han proklamerade att Höganäs kommun var ett konstverk och skrev ”KONST” vid stadens infarter. Sedan saluförde han konstverket ”Höganäs kommun” för 500 kronor i radannonser i DN och Helsingborgs Dagblad.

1980 började han spika ihop drivved på en strand i naturreservatet Kullaberg, det som skulle bli skulpturen Nimis (latin för ”för mycket”). Det dröjde ett par år innan konstverket kom till myndigheternas kännedom.

Länsstyrelsen antog genast en hård linje och krävde 1982 rivning: Nimis var ett svartbygge som stred mot naturreservatets syfte. Beslutet blev starten på en två decennier lång rättsprocess där Lars Vilks först hade nästan alla emot sig. Men med sin uthållighet och sitt humoristiska häcklande av stelbenta byråkrater vann hann gradvis folkets sympatier. Idag är Nimis ett utflyktsmål som lockar tiotusentals, en attraktion som myndigheterna skryter med i sina turistbroschyrer.


nimis_169

Lars Vilks vid Nimis år 1999. Foto: Stefan Lindblom/Helsingborgbild/TT.

Alla reaktioner på Nimis blir en del av Lars Vilks konstverk. ”Myndigheterna som konstnärligt material”, heter en talande titel på en av hans böcker. En annan Vilks-bok: ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”.

Vi reportrar har vant oss vid Lars Vilks skämtlynne och goda humör. Han behöll den skojfriska attityden även efter att den dåvarande ledaren för IS i Irak, Omar al-Baghdadi, satte ett pris på hans huvud 2007. Al-Baghdadi, en mytomspunnen ledare som ska ha dödats 2010, uppmanade rättrogna muslimer att döda Lars Vilks och utlovade en belöning på 100 000 amerikanska dollar. IS-ledaren erbjöd en bonus på 50 000 dollar om Vilks ”slaktas som ett lamm”, det vill säga får halsen avskuren.

När jag 2009 träffade Lars Vilks i hans gamla eternithus var det som om islamist-terroristskämten klättrade på varandra i hans mun för att få komma ut. Han sa att han tänkte skaffa sig en hund som skydd.

– Det räcker med en liten, för när en terrorist rör vid den måste han omedelbart gå och tvätta sig. Det är ett så smutsigt djur.

Nu, i det kala rummet på polishuset i Toftanäs, kommer inga skämt från konstnären. Hans attityd är förändrad. Mörkare, mer eftertänksam.

– Tidigare har det ju gått att se ganska starka inslag av komik i det här. Men när människor dör händer det något. Då blir det allvar, säger Lars Vilks.

Terroristen Omar El-Hussein följde i Köpenhamn mönstret från januaridåden mot Charlie Hebdo och kosherbutiken i Paris: först en attack mot personer som står yttrandefrihet, sedan terror mot judar. Bara några timmar efter attacken mot Lars Vilks-seminariet tog sig Omar El-Hussein till Köpenhamns synagoga. Där hölls en bat mitzva-fest för en tolvårig flicka. Omar El-Hussein sköt ihjäl den 37-årige Dan Uzan, som stod vakt utanför festen. Han sårade även ytterligare två poliser.

Senare samma natt sköt dansk polis Omar El-Hussein till döds.
Lars Vilks bor numera på hemlig ort med sina livvakter. Sedan Charlie Hebdo och terrordådet i Köpenhamn har han flyttats flera gånger, till säkra bostäder som ordnas och betalas av polisen. Om någon i grannskapet dit han flyttat känner igenom honom så blir boendet plötsligt osäkert. Då kan han tvingas flytta igen.

– Du kan ju själv tänka dig hur det är. Just när man har fått lite ordning så måste du plötsligt riva upp allting och flytta någon annanstans.

Lars Vilks säger att han håller fast vid sina rutiner. Han finner trygghet i dem, har alltid gjort det.

– Jag går alltid upp klockan 6.50 på morgonen. Och jag går och lägger mig tidigast halv ett. Sådana strukturer har jag kvar. Och sedan har jag alltid behov av fysisk rörelse, och det sköter jag också. Så jag rastas ju.

En gång om dagen?

– Ja. Jag kan inte springa ut och in. Det begränsas väldigt starkt. Den här spontana historien som du har hemma – ”nu skulle det vara skönt att gå ut en sväng” – ett sådant liv kan jag inte ha.

vilks_bil_16_9

Lars Vilks blir alltid skjutsad av sina livvakter.

Både Lars Vilks och polisens målsättning är ändå att han då och då ska kunna få någon sorts normalitet i sitt liv. Han kan besöka konstutställningar och debatter. Hälsa på vänner och äta lunch på en restaurang.

– Du måste bara planera omsorgsfullt. Det är de villkoren som gäller.

När han rör sig ute är han skyddad av flera beväpnade livvakter, civilklädda poliser med automatvapen. Med hjälp av experter på polisarbete och säkerhet får jag hjälp med en uppskattning av kostnaden: att skydda Lars Vilks från angrepp av terrorister kostar svenska staten runt 20 miljoner kronor per år.

Ingen seriös bedömare tror något annat än att Lars Vilks var anledningen till att Omar El-Hussein tog med sig automatvapnet och attackerade Krudttønden i februari. Terrorhotet som hänger över honom gör att han sprider skräck omkring sig.

Evenemangsarrangörer ringer och ber honom att inte dyka upp. Hans gamla hyresvärd har uttryckligen bett honom att inte komma tillbaka. Människor byter bord på lunchrestauranger för att slippa sitta intill honom.


Fakta. Sagt om Lars Vilks


degeer_16_9
Marianne Lindberg De Geer, konstnärskollega och vän:

”Jag tycker att det är kul att prata med honom, kul att läsa honom. På sin blogg diskuterar han och följer konsten globalt; biennalerna, debatterna och utställningarna. Och funderar över hur konsten positionerar sig i olika världsdelar. Han skriver om konsten i förhållande till samtid och samhälle, om hotade konstnärer, om konsten i Ryssland och Iran, om Saudiarabiens syn på det fria ordet. Alltid med länkar till intressanta artiklar i utländska medier.

Nu kan han ju aldrig ta hem någon. Han kan aldrig ha familj eller så. Det är kört. Även om han skulle sluta föreläsa skulle det ta tjugo år innan det blev säkert för honom. Jag fattar inte hur han klarar av det. Jag skulle bli galen.

Som de flesta som kallar sig vänner, håller vi inte med varandra i allt. Tack och lov. Det ger dynamik åt vår vänskap.”.”

ranstorp_16_9
Magnus Ranstorp, terrorismexpert som bor i Köpenhamn:

”Om du är terrorist och du inte kan komma åt måltavlor som Jyllands-Posten eller tecknaren Kurt Westergaard eftersom de är alltför skyddade – då blir en aktör som Lars Vilks ett intressant mål. Vilks återkommer till samma plats, med samma gäng: Lars Vilks-kommittén hade haft en rad seminarier på just Krudttønden tidigare. Då blir han en lätt måltavla för de krafter som vill åt honom och Danmark, de som vill komma åt hela Muhammedkarikatyrsymboliken.

Jag har träffat Vilks livvakter, och de var inte de mest vältränade. Nu tror jag att han är riktigt rädd – och det finns skäl till att han ska vara riktigt rädd. Ändå vill han inte låta bli att uppträda. Han har ju också en publik i Danmark. Yttrandefriheten är jätteviktig i Danmark, och Lars Vilks är en stark symbol för dem som har principiella åsikter om det.”

helle_merete_brix_16_9A
Helle Merete Brix, ordförande i den danska Lars Vilks-kommittén, överlevare från attacken på Krudttønden:

”När skotten kom kunde jag inte placera ljuden. Jag minns det som otroligt starka ljud, som om någon bankade med enorm kraft på taket. Allt samtal avstannade. Livvakten lade liksom huvudet på sned och så skrek han ’Ut Lars! Ut Lars!’. Lars reste sig och började springa, vi sprang tillsammans, jag fick en knuff i ryggen och tänkte desperat ’Men jag kan inte springa fortare!’.

Egentligen var det ju fel att jag kom med in i kylrummet med Lars för det var ju honom de främst skulle skydda. Men jag var glad över att vara med Lars, det kändes som han var där för mig. Jag ville gärna hålla någons hand, och han tog min hand. För mig är det viktigt att engagera mig för yttrandefrihet och för Lars Vilks. Det är sorgligt att det inte finns en svensk Lars Vilks-kommitté, tycker jag.”

mohammad_fazlhashemi_16_9
Mohammad Fazlhashemi, professor i filosofi och islamisk teologi vid Uppsala universitet:
”När han kom med sin teckning 2007 tänkte jag att detta enbart handlar om hans konstprojekt. Men sen började han kasta ur sig en massa uttalanden. Det blev tydligt att han hade en annan agenda. På Pamela Gellers antimuslimska konferens i New York kunde han lugnt sitta och lyssna på den här hatiska retoriken, där muslimer liknades vid råttor. Han reagerade inte utan höll sitt föredrag där med gott humör. Han surfar på den antimuslimska vågen, älskas av SD och högerextrema grupper. Han rör sig inom kretsar som är kända för sin hatiska inställning till muslimer. Vilks skulle tydligt kunna avstånd från det – men det gör han inte. Jag undrar varför.”

lindafagerstrom
Linda Fagerström, lektor i konstvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö och konstkritiker i Sydsvenskan:
”I Sverige är nazister ett större hot mot konstnärlig yttrandefrihet än extremistiska muslimer. Konstnärer som Peter Johansson, Elisabeth Ohlson Wallin och Nathalia Edenmont hotas ständigt till livet av högerextrema. Även SD är ett hot: Riksdagsledamoten Margareta Larsson (SD) föreslog förra året fängelsestraff för Carolina Falkholt på grund av hennes konst.

När EU varje dag vänder ryggen åt miljoner muslimer som flyr från exakt samma slags våldsamma ideologi som Lars Vilks hotas av, kan det kännas futtigt att lägga energi på att hävda en enda privilegierad europeisk mans rätt att smutskasta muslimska symboler. Därför tror jag många har svårt för Vilks-fallet. Ändå måste man lyfta blicken från personen. Principen som han representerar, yttrandefriheten, är omöjlig att kompromissa med.”

vilks_16_9D
Lars Vilks, om kraven på att han ska ta avstånd från olika saker:
”Det värsta jag vet är det här vitbok, när folk säger att jag måste ta avstånd från det ena eller andra: ’Nu måste du karikera Sverigedemokraterna, det är ditt enda sätt att bli fri’. Det är så oerhört platt. På Facebook kom en diskussion upp om mig och min förre gallerist, Rönnquist, som gått med i Pegida. En fråga ställdes direkt till mig: Är du Pegidamedlem? Och jag skulle aldrig kunna tänka mig att svara: Jag är inte med i Pegida. Varför skulle jag komma med en sådan bekännelse? Om de vill tro det ena eller andra, så… please, alltså. Men jag kommer liksom inte med några sådana knäfall: ’Jag är inte sådan, tro mig!’”​

Lars Vilks har blivit radioaktiv.

En status på Facebook i april i år gjorde mig på allvar nyfiken på Lars Vilks liv. En Facebookvän hade mött Vilks och hans livvakter under en debattkväll på Malmö konsthall. Det var ett par månader efter attentatet i Köpenhamn och flera i publiken hade enligt min fb-vän blivit ”upprörda och oroliga av hans närvaro”.

Min Facebookvän skrev:

”Nu är min fråga till er: har Vilks rätt att vistas bland folk på offentlig institution, som vilken människa som helst? Jag tycker det, men vet att alla inte håller med.”

En livlig diskussion bröt ut i kommentarsfältet. De flesta försvarade Vilks rätt att få röra sig i samhället – men några uttryckte tveksamhet. ”Svår fråga”, skrev en kvinna. Hon meddelade att hon själv tänkte avlägsna sig om hon får syn på Vilks eftersom hans närvaro innebär ”ett hot”. En man skrev att man aldrig vet ”när någon gör ett försök att ta honom av daga… Då ska inga oskyldiga drabbas.”

Oskyldiga, funderade jag när jag med stigande intresse läste fb-tråden. Betyder det att kommentatorn anser att Lars Vilks är skyldig?

Till vad?

Efter ett långt liv som lokal skånsk konceptkonstnär och stillsam provokatör av svenska myndigheter blev Lars Vilks år 2007 en världsnyhet. Anledningen: han hade ritat tre små tuschteckningar av profeten Muhammed som rondellhund.


vilks_rondellhund

Vilks visar sin teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Foto: Niklas Orrenius.

Idag är begreppet rondellhund inte så känt. Många associerar det kanske främst med Lars Vilks teckning. Men under 2006 och 2007 blev rondellhundarna något av en folkrörelse i Sverige. Det började med att konstverket ”Cirkulation II” av Stina Opitz vandaliserades där det stod, i en rondell i Linköping. Verket bestod bland annat av en skulptur av en hund, vars huvud försvann vid vandaliseringen.

I protest mot förstörelsen började Linköpingsbor placera ut egentillverkade hundar i flera rondeller. Tidningarna skrev om fenomenet som spred sig till fler städer. Snart fanns hemgjorda hundskulpturer i rondeller från Kiruna till Ystad.

Lars Vilks läste, som många andra svenskar, om rondellhundarna som älskades av allmänhet och konstnärer. Samtidigt rasade den danska Muhammedkrisen. Jyllands-Postens publicering av tolv satirteckningar med profeten Muhammed ledde till att danska beskickningar i flera muslimska länder stormades eller brändes ned. Danska varor bojkottades. Jyllands-Postens tecknare dödshotades.

I den svenska debatten var irritationen över de danska teckningarna stor. Måste man verkligen driva med islam och muslimer på det sättet? undrade många. När Sverigedemokraterna i början av 2006 publicerade Muhammedkarikatyrer på sin webbplats ingrep både UD och Säpo.

Svenska regeringen ville inte drabbas av det som hänt Danmark – bojkottkampanjer och nedbrända ambassader. Efter samråd med utrikesminister Laila Freivalds (S) satte en UD-tjänsteman press på vd:n för webbhotellet där SD var kund. Även Säpo kontaktade webbhotellets vd. Statens påtryckningar ledde till att webbhotellet släckte ner SD:s sajter.

Utrikesministerns agerande framkallade hennes avgång några veckor senare.

Lars Vilks störde sig på vad han såg som undfallenhet och brist på stöd till de danska tecknarna. Islam verkar inte vara någon höjdarreligion, tänkte han.

När Tälleruds hembygdsgård i Värmland sommaren 2007 bjöd in Lars Vilks till sin sommarutställning på temat ”Hunden i konsten” gick hans hjärna igång. Han tänkte på rondellhunden och Muhammedkarikatyrerna, och hur olika de behandlades av konstetablissemanget.

– Den ena händelsen tyckte man var väldigt fin och den andra tyckte man inte alls om. Jag fick idén att man kunde slå ihop de där, och ge en tidsbild. Samtidigt som man då naggade konstagendan i kanten.

”Katten i konsten” var temat för 2006 års sommarutställning på Tälleruds hembygdsgård. Nu, 2007, var det dags för hunden. Hembygdsgården bjöd främst in lokala konstnärer. Men arrangörerna ville gärna ha någon spännande provokation också. Det var så Vilks kom in i bilden.

– När de bjöd in mig så sa de: ”det är inte bara snäll konst vi ställer ut, utan vi har också annat här” och det var ju då angrepp på USA-kapitalismen. Man hade ju haft katten i konsten tidigare och då hade ju George W Bush blivit avbildad som ondskefull katt. Så man ville väl ha något lite sådär…

Du skulle vara saltet i utställningen.

Lyssna (43 sek)

– Ja, saltet i gröten. Och jag levererade ju. Upprinnelsen var också det där ensidiga malandet om Bush. Konstnärerna älskar ju Bush, alltså. Han var ett så tacksamt objekt. Alla kunde kasta sig över honom. Det kostade så lite. Ingen brydde sig egentligen. Men man körde den om och om igen.

Man tror att man är radikal, men egentligen är det så mainstream det kan bli?

– Ja, det är ju det.

Lars Vilks hoppades på reaktioner på sina Muhammedteckningar. Det gör man alltid, menar han.

– Jag är ju intresserad av processverk. Men om man ska göra ett processverk så kräver det att det blir någon process, va. Om ingen bryr sig så blir det ju ingenting. Och jag tvivlade ärligt talat på att det skulle bli något av det här.

”Profeten Muhammed som rondellhund” visades aldrig på Tälleruds hembygdsgård. Arrangörerna tyckte visserligen att teckningen var fin – men vågade inte ställa ut den.

– Det finns en rädsla här på hembygdsgården att det ska leda till problem och bråk, sade Märta Wennerström, utställningsansvarig.

Men tidningarna skrev, och Lars Vilks teckning av profeten som hund spreds ändå. Nerikes Allehanda publicerade en av Vilks Muhammedteckningar intill en ledare om yttrandefrihet. Hundratals muslimer i Örebro protesterade mot publiceringen utanför NA:s redaktion och uppmanade till bojkott av tidningen.


nerikes_allehanda_16_9

Hundratals demonstranter krävde en ursäkt av tidningen Nerikes Allehanda. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

I augusti 2007 drar ryktet om de svenska Muhammedkarikatyrerna över världen. I Pakistan bränner demonstranter en docka av Fredrik Reinfeldt. Plakat kräver Lars Vilks död: ”Down with Sweden. Death to Larish”. Även Irans president Mahmoud Ahmadinejad fördömer Vilks och Nerikes Allehanda. Som så ofta skyller han på judar. ”Sionister ligger bakom detta smutsiga jobb”, skriver den iranska statliga nyhetsbyrån Irna.
Under 2008 och 2009 fortsätter hoten mot Lars Vilks. Till besvär för Vilks personligen, men till gagn för hans konstverk, enligt honom själv. Hotet från al-Qaida är ”en konstnärlig tolvtaggare”, säger han när vi träffas 2009.

Under 2010 vrids hotnivån upp flera snäpp.

Den 11 maj attackeras Lars Vilks i Uppsala när han på en föreläsning spelar upp den holländsk-iranska konstnärens Sooreh Heras videoverk ”Allah Ho Gaybar”. Verket blandar nakna män och korancitat och behandlar teman som profeten Muhammed, islam och homosexualitet. Polisen får skydda Vilks från en uppretad mobb som jublar och skriker ”Allahu akbar!” när föreläsningen bryts av säkerhetsskäl.

Fyra dagar senare, den 15 maj, försöker två bröder från Landskrona sätta eld på Lars Vilks hus (han är inte hemma). De har med sig knivar och döms senare till fängelse för mordbrand. I rätten säger en av bröderna att Lars Vilks är ”islams värsta fiende just nu”.

I juli 2010 publicerar al-Qaidas tidskrift Inspire en lista över ”islams fiender” som bör skjutas. Lars Vilks står på listan med namn och bild, tillsammans med bland andra Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali och Charlie Hebdos numera mördade chefredaktör Stéphane ”Charb” Charbonnier.

I november 2010 släpps ett filmklipp där somaliska terrorganisationen al-Shabaab lovar att skära halsen av Lars Vilks. Filmen är inspelad vid en fotbollsarena i Mogadishu. Terroristen i filmen talar bra svenska och uppmanar till mord på ”hunden Vilks”:

– Vi kommer att ta dig, vart du än befinner dig, vilket hål du än gömmer dig i, säger han.

Klockan 17 den 10 december 2010 spränger sig Taimour Abdulwahab till döds på Drottninggatan i Stockholm i ett, för honom, misslyckat terrordåd. Trots att det är mitt i julhandeln och tusentals människor rör sig i kvarteren skadas ingen annan än Taimour Abdulwahab själv.


bombdad_16_9

Drottninggatan spärrades snabbt av efter bombdådet. Foto: Robert Henriksson.

Tio minuter före dådet mejlas en ljudfil från självmordsbombaren till Säpo och nyhetsbyrån TT med ett budskap ”till Sverige och svenska folket”:

”Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed, fred vare över honom, och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.”

Taimour Abdulwahabs meddelande gjorde att Lars Vilks fick polisbeskydd med livvakter dygnet runt. Men han kunde ändå bo kvar i sitt hus.

Det var först i år, efter Charlie Hebdo-attacken i januari 2015, som polisen bedömde att det inte gick längre. Lars Vilks flyttades omedelbart till hemlig ort. Han fick inte ens komma tillbaka till sitt hus och packa. Via Skype guidade han poliserna om vilka prylar som kunde slängas och vilka som borde magasineras.


vilks_soffa_169

– Det hade jag inte väntat mig, att behöva flytta hemifrån och placeras i förskingringen. Det var ett traumatiskt ögonblick. Då började min Canossavandring.

En polis i livvaktsstyrkan sitter i rummet, lyssnar på allt som sägs. Han harklar sig diskret när jag frågar något som han inte vill att hans skyddsobjekt ska svara på, eftersom svaret skulle kunna äventyra säkerheten.

Vi har pratat terror, hot, skydd. Jag får känslan av att Lars Vilks vill gaska upp sig i det här dystra polishusrummet, att han letar efter något roligare samtalsämne. Det blir fotboll. Att under sommaren få spela några fotbollsmatcher med barndomsvänner har blivit hans räddning, säger han.

– Det är ju ingen som vet var jag spelar. Eller när jag spelar. Det annonseras ju inte innan, va. Det är en privat verksamhet. Inga schemalagda matcher.

Han ler lite. Plötsligt glittrar blicken bakom de tjocka glasögonen.

– I så fall hade väl alla spelarna sprungit iväg, alltså.

Kapitel 3

Hemlig fotbollsplan i Skåne, 22 augusti 2015. Kl 16.28.

vilks_fotboll_16_9B

Det susar i trädkronorna. Solen börjar mattas. Målburarna är på plats. Gräset doftar. En polis med skottsäker väst har just säkrat planen.

Allt är klart för fotbollsspel.

Lars Vilks och hans barndomsvänner släpar ut ett par stora tallruskor och lägger dem mitt på planen. Tillsammans med två gamla rostiga stuprör får grenarna formera mittlinjen. Utplacerade gymnastikskor markerar sidlinjerna.

Vilks och hans vänner har uppfunnit egna regler för sitt fotbollsspel. Planen är liten. Man får ta bollen med händerna på egen planhalva. Man får bara röra bollen två gånger, sedan måste man passa eller skjuta. Inkast går till den som hinner få tag på bollen först.

vilks_fotboll_16_9

Lars Vilks barndomsvänner ser efter honom.

Konstnären och hans kompisar hittade på reglerna i början av sjuttiotalet. Matcherna blir mycket intensiva, med ständiga skott och många mål. Ibland studsar bollen lurigt på stuprören på mittplan.

De kallar spelet ”grounds”.

– Pass på! skriker konstnären till sina lagkamrater som ska försöka täcka ett skott från motståndarlaget.

Lars Vilks svettas i svarta shorts och långa, gröna fotbollsstrumpor. Han får en tackling så att den ena linsen i glasögonen åker ut. Hittar den runda glasbiten i gräset och kilar fast den med hjälp av en liten pappersbit. Fortsätter spela.

”Ladonia”, står det på hans T-tröja. Ladonien är ett av Lars Vilks konstprojekt. En mikronation belägen i nordvästra Skåne som proklamerade sin självständighet från Sverige år 1996. Ladonien har en egen valuta, örtug, och över sjuttontusen medborgare. Medborgarskap är gratis. Man ansöker på nätet.
Varje dag brukar det ha trillat in ett par nya ansökningar om medborgarskap, berättar Lars Vilks, som bär titeln statssekreterare i Ladonien. På morgonen sätter han sig vid datorn och registrerar de nya medborgarna.

Efter fotbollen kör vi till havet och badar. Lars Vilks blir som alltid skjutsad av sina livvakter.

Efter doppet blir han sittande en stund på en sten, i T-shirt och naken underkropp, i kvällssolen. Pratar om de spelade matcherna, om kvällens middag.


vilks_bad_16_9B

Lars Vilks får inte vistas för länge på samma plats.

Livvakterna blir nervösa. Deras skyddsobjekt får inte synas för länge på samma plats, ute i det fria.

– Lars. Vi måste åka.

Snabbt slussas konstnären in i polisbilen. Hans barndomsvänner ser efter honom. Flera är läkare. En av dem, en hjärnkirurg, talar om det folkliga engagemang för yttrandefrihet och mot terror som väcktes efter attacken mot Charlie Hebdo. Att många även i Sverige proklamerade: ”Je suis Charlie”.

Barndomsvännen noterar att Lars på franska blir ”Laurent”.

– Det är inte så många som säger ”Je suis Laurent”.

Kapitel 4

Stockholm 17 oktober 2015, kl 14.03

vilks_sthlm_morkad

Högst upp i Kulturhuset vid Sergels torg står vd Benny Fredriksson och Marianne Lindberg de Geer, chef för konstverksamheten, med varsin mikrofon. Det är vernissage för Anna Odells utställning ”Okänd, kvinna 2009-349701”.

– Hej och mycket varmt välkomna allihop, säger Marianne Lindberg De Geer i mikrofonen.

Det är trångt, varmt, fullsmockat. Kulturhuset bjuder på mariekex och äppeljuice ur plastmuggar. Ute vid rulltrapporna väntar hundratals besökare som vill komma in på utställningen men som inte fått plats.

– Nu får ni cirkulera! Det står massor av folk som vill in här. Cirkulera och så kan ni gå sen och komma tillbaka någon annan dag, säger Marianne Lindberg de Geer.

Vernissagen är gratis. Kulturhuset är ett öppet hus. Det är en viktig princip för både Stockholms stad och Kulturhusets vd Benny Fredriksson: Alla är välkomna.

Men det finns en person som inte får vara här.

Trots att han har skrivit en konstteoretisk text om Anna Odell i utställningens katalog, inbjuden av Marianne Lindberg De Geer. Trots att han köpt en flygresa från Skåne till Stockholm för att komma till just den här vernissagen. Trots att Kulturhusets konstchef är en av hans få öppna anhängare i den svenska kultureliten.

Hon ringde honom för några veckor sedan, konstchefen. Lars Vilks var ute och joggade med sina livvakter.

– ”Det går inte. Du kan inte komma”, sa Marianne. Hon sa att hon var ansatt från alla håll eftersom jag skulle komma till vernissagen. Jag ville ju inte krångla till det för henne, så jag sa okej.

Lars Vilks beslutade sig för att åka i alla fall. Anna Odell intresserar honom. Kanske kunde han slinka in på Kulturhuset dagen efter, lite inkognito?

Strax före vernissagen äter Lars Vilks lunch på Nordiska Museet. Jordärtskockssoppa. Livvakterna gillar restaurangen här på Nordiska. Hyfsat lättbevakat.

– Det är ju inget bra beslut, att jag inte får komma på en vernissage som är öppen för alla.

Vad handlar beslutet om, tror du?

– Det är ju en cocktail av terrorskräck och att jag skulle stå för fel politik. Rasism, helt enkelt.

Blir du inte förbannad när du kallas rasist?

– Det är klart att man blir förbannad. Men jag brukar stanna upp och tänka: Är det här till fördel eller nackdel för projektet? Och det är nästan alltid en fördel. Man kan ju leka med det där också. Jag kan hoppa in i en Facebookdiskussion och hålla med mina kritiker. ”Vilks är överskattad”, så skriver jag ofta.

Fakta. Årtal

2007

Lars Vilks retar sig på det bristande stödet till de hotade danska karikatyrtecknarna. När han bjuds in till en utställning på Tälleruds hembygdsgård ritar han profeten Muhammed som hund. När teckningen sprids utbryter häftiga demonstrationer i Bangladesh och Pakistan. Irans president fördömer teckningen och skyller på judar. Dåvarande IS-ledaren i Irak sätter ett pris på Lars Vilks huvud: 100 000 dollar med en bonus på 50 000 om han ”slaktas som ett lamm”.

2010

Vilks angrips i Uppsala när han visar ett videokonstverk som blandar homosexualitet och korancitat. En uppretad mobb ropar ”Allahu akbar!” medan polisen för Vilks i säkerhet. Fyra dagar senare, den 15 maj, försöker två bröder från Landskrona sätta eld på Lars Vilks hus (han är inte hemma).

I juli publicerar al-Qaidas tidskrift Inspire en lista över ”islams fiender” som bör skjutas. Terrorganisationen al-Shabaab lovar att skära halsen av Vilks.

Den 10 december spränger sig Taimour Abdulwahab till döds på Drottninggatan i Stockholm. Han anger ”grisen Vilks” som en av anledningarna till att döda just svenskar. Vilks får efter det polisbeskydd dygnet runt.

2011

Lars Vilks deltagande i en debatt på bokmässan i Göteborg stoppas av mässans ledning. Mässledningen oroar sig för att Vilks närvaro ska skrämma bort besökare. I Danmark bildar flera skribenter Lars Vilks-kommittén till stöd för den svenske konstnären.

2012

När Lars Vilks föreläser på Karlstad universitet och visar en bild av profeten Muhammed attackeras han av ett dussintal åhörare. De bombarderar Vilks och hans livvakter med ägg och skriker ”Håll käften!”. Senare samma år deltar Vilks i muslimhataren Pamela Gellers organisation Sions antimuslimska konferens i New York. Han kritiseras hårt för deltagandet och anklagas för att legitimera hat.

2015

Efter attacken mot Charlie Hebdo i Paris tvingas Lars Vilks i januari flytta från sitt hem till hemlig ort. Några veckor efter det sker en terrorattack mot Lars Vilks-kommitténs seminarium ”Konst, hädelse och yttrandefrihet” i Köpenhamn. Omar El-Hussein skjuter en åhörare, filmregissören Finn Nørgaard, till döds och sårar flera poliser. Lars Vilks överlever attacken i ett kylrum. Några timmar senare går Omar El-Hussein till attack mot ett judiskt mål. Han skjuter ihjäl vakten Dan Uzan utanför Köpenhamns synagoga. Senare samma natt skjuts El-Hussein till döds av polis.

Jag har nu träffat Lars Vilks ganska många gånger. Jag har ofta hört honom tala om att konstnärer helst inte ska vara tydligt politiska. Samtidigt har jag hört honom kritisera islam massor med gånger, och lyfta fram tydligt invandringsskeptiska debattörer.

Skulle du säga att ditt konstverk ”Muhammed som rondellhund” är en del av den islamkritiska rörelsen?

Lars Vilks funderar ett par sekunder.

– Ja, det måste man ju säga. Det är svårt att tolka den på något
annat sätt.

Religionskritik är viktig, menar Vilks som själv är ateist.

– Om inte islamkritiken blir alltför rabiat kan den vara gynnsam för modernisering av religionen. Den kan få den att göra sig av med de extremistiska dragen.

Han understryker att han tror att de flesta muslimer ”ju bara är vanliga hyggliga människor.”.

– Men man får också förstå exmuslimer, till exempel från Iran, som har väldigt dåliga erfarenheter av islam. Att de är emot religionen. Islamkritik måste få finnas. Men ibland blir den strömningen för hätsk. Den kan ta över folks liv och få dem att dra alla muslimer över en kam. Det blir som antikommunistfanatismen i USA på 1950-talet.

Livvakterna kollar att kusten är klar. Sen åker Lars Vilks i civil polisbil mot Waldemarsudde och utställningen ”Symbolism och dekadens”. Han hade hellre rört sig åt andra hållet, mot Kulturhuset.

– Jag hade gärna språkat lite med Anna. Vi träffades en gång. Hon frågade mig vad jag tyckte om islam. Jag svarade att det var en religion som måste moderniseras. Kristendomen då? frågade hon. Men sen hann vi liksom inte mer. Jag skulle gärna ha fortsatt diskussionen där.

Hon tyckte att du hade fel?

– Ja. Att jag hade fördomar.

Kulturhusets konstchef Marianne Lindberg De Geer berättar om hur händelserna hakade i varandra inför vernissagen. Först kom ett sms från Lars Vilks: ”hej jag tror jag dyker upp på vernissagen”. Hon svarade genast ”kul!” och berättade nyheten för en kollega: ”Lars kommer!” Kollegan svarade: ”Ja då kommer inte jag”.

Kollegans skäl: Köpenhamn.

Snart fick Kulturhusets vd Benny Fredriksson reda på Vilks förestående besök. Allt eskalerade, enligt Marianne Lindberg De Geer.

degeer_169
Lyssna (47 sek)

– Alla var jätteupprörda. Flera guider sa att de inte skulle jobba om Lars Vilks kom till huset. Benny blev jätteupprörd och sa: ”Va, ska han komma och hur ska vi skydda huset?” Och då började jag känna…

Var det inget positivt? Var det enbart det bara det här negativa?

– Det var bara hysteri. Det var till och med förslag på att man skulle ta bort hans text ur katalogen. På den nivån var det. Jag menar, det är ju en teoretisk text om Anna Odells konst. Och då ringde jag till Lars och sa: ”Du, jag vågar inte att du kommer. Det är hysteri på jobbet.”.

Marianne Lindberg De Geer meddelade sin chef Benny Fredriksson: Lars Vilks kommer inte. Kulturhusets vd blev lättad. Han höll som bäst på att utreda om ett Vilks-besök var möjligt, ur säkerhetssynpunkt. Han vägde för- och nackdelar. Nu slapp han fatta ett beslut.

– Det löste saker, säger han.

Benny Fredriksson berättar om de negativa känslor som spred sig bland personalen när det blev känt att Lars Vilks tänkte komma till Anna Odell-vernissagen.

– Ja. Olust. Så var det ju. Och hos några negativt. I och med det här SVT-programmet som gjordes när han var i USA, i New York. Då har folk fått uppfattningen att han representerar någonting, i alla fall utifrån det programmet, någonting som folk inte känner sig speciellt associerade till.

”SVT-programmet” är Uppdrag Granskning. Reportern Janne Josefsson följde med Lars Vilks 2012 när han föreläste hos muslimhataren Pamela Gellers organisation Sion – Stop Islamisation of Nations. På Sion-konferensen liknade en talare muslimer vid råttor. Lars Vilks pressades av Janne Josefsson: varför protesterade du inte?


benny_fredriksson_169

Benny Fredriksson.

Benny Fredriksson gör ingen hemlighet av sin egen skepsis mot Lars Vilks. Personligen skulle han tveka att skriva i samma katalog som Vilks eftersom han ”inte skulle vilja associeras med honom”.

– Jag skulle fundera både en och två gånger om jag skulle vara med. Nu tycker jag att det Vilks skriver i Odell-katalogen är totalt okontroversiellt. Det är inte några konstigheter. Jag är ju ansvarig utgivare för den där katalogen och det står jag definitivt bakom, att han kan skriva där. Det är en text som inte är kränkande på något vis. Hade den varit kränkande hade jag självklart inte tyckt att det var okej, säger Benny Fredriksson.

Finns det anledning att se upp när det gäller Lars Vilks, tycker du?

– Ja, jag tycker ju att han… det skulle han nog själv inte säga, men… han har i alla fall inte klargjort så entydigt att…

Benny Fredriksson suckar.

– Ja, jag undrar vem han är, kan man väl säga.

Lars Vilks skulle nog svara att det är konstnärens uppgift att inte vara tydlig. Att man ska kunna tolka verket på olika sätt. Och kanske att lite av laddningen ligger i just det där: Är han rasist eller inte? Vad säger du om det?

– Jag tycker ju att man bör… När det gäller just rasism bör man vara väldigt tydlig. Jag skulle aldrig kunna uttala mig så, att ”det där får man själv uppfatta om jag är rasist eller inte.” Då får jag i så fall förtydliga mig. Så att det inte råder någon tveksamhet.

Benny Fredriksson brottas med frågan om Lars Vilks. Han anser att konstnärers rätt att uttrycka sig fritt är grundläggande – men att de samtidigt har ett ansvar att fundera noga på hur deras verk tas emot.

– Grunden är ju att man måste respektera alla människor. Det är för mig en djupt, djupt grundläggande värdering. Och det borde vara det som är yttrandefrihet: Att även om jag har rätt att säga vad jag vill, så måste jag inte göra det.


vilks_odell_169

Vilks stoppas från att gå på vernissagen. Men dagen efter slinker han in på Anna Odell-utställningen, oanmäld.

Benny Fredriksson vill förbättra världen. Han anser att det ingår i hans arbete som kulturtjänsteman i Stockholms stad.

– Det är nog min livshållning som person överhuvudtaget – att det vi håller på med ska göra att… ja, att det blir lite bättre. Att världen, som jag brukar säga, faktiskt kan bli lite bättre.

Är det konstens uppgift också, att göra världen bättre?

– Det kan vara en av dem. Konst kan få oss att se världen med en ny blick, som i sin tur hjälper oss att göra världen bättre. Man kan läsa en dikt om svåra saker och man kan bli tyngd av saker. Men i slutändan är min grundhållning att vi ska göra saker för att röra världen framåt. Att visa på att människan är föränderlig och att världen är föränderlig och att människan inte är statisk.

Och att då rita en rondellhund som kränker muslimer passar inte in där?

– Som det har uppfattats kan jag tycka att han borde tänka efter. Men jag ifrågasätter inte hans rätt att rita vilka teckningar han vill. Jag kan bara konstatera att man bör ha respekt för att om människor känner att de blir kränkta, så bör man… Ja, jag vill i alla fall som ytterst ansvarig för detta kulturhus se till att inte människor ska känna sig kränkta. Varken besökare eller personal, säger Benny Fredriksson.

Marianne Lindberg De Geer är Lars Vilks vän, och en av hans få öppna anhängare i den svenska kulturoffentligheten. Hon sprider ofta hans texter på Facebook. Inte minst uppskattar hon Lars Vilks teoretiska sida. På sin blogg vilks.net gör han, enligt Kulturhusets konstchef, ”det jobb som konstkritiken och konstteoretikerna inte gör här i Sverige”.

Vilket jobb är det?

– Han diskuterar konst och diskuterar… samtiden. Och konsten i samtiden. Han vänder och vrider på begreppen. Ett varv och två varv och sen tre varv tillbaka.

Många underskattar Lars Vilks, menar Marianne Lindberg de Geer. Och det är till stor del medias fel, menar hon.

Vilken bild skulle du säga att medierna ger av Lars Vilks?

– En galning. En galning som hatar islam. Som är höger. Som förtjänar att bli straffad som han gör. Man ger bilden av en som har sig själv att skylla.

Att du bjöd in honom att skriva i Anna Odell-katalogen – är det ett sätt att hjälpa honom in i konstvärlden igen?

– Jag tycker ju att han är så jävla intressant. Jag skulle göra ett tjänstefel om jag inte tog in honom att skriva texter.


vilks_kamera_169

Vilks är en flitig fotograf med sin lilla pocketkamera. En del bilder publicerar han sedan på sin konstblogg vilks.net.

Jag vill förstå hur det kan bli så här, att guider inte vill jobba när Lars Vilks kommer.

– Jag kan förstå att de blir rädda. Media ger en enda bild och det är att den grabben kan man liksom inte ha i möblerade rum. Och vad kostar bevakningen och hur många åldringar får inte blöjor tack vare det? Och då säger jag: tycker ni att vi ska skjuta honom? Vad ska vi göra av honom?

Får du höra sånt, att det är för dyrt med bevakningen av Vilks?

– Ja. Folk är ju jätteprovocerade av att jag känner Lars Vilks och pratar med honom. Folk säger: ”Vet du vad han har sagt om islam?” ”Ja”, säger jag, ”men frågan är: vet du?” Det är som viskleken! Folk har ingen aning om vem Lars Vilks är. Ingen läser bloggen.

Marianne Lindberg De Geer brukar citera författaren Taslima Nasrin: ”Alla religioner är uppfunna av män som vill tortera kvinnor. Det blir ingen bra värld för kvinnor så länge religioner finns.”

– Och det tycker jag. Så jag har inget emot att han är islamkritisk. Det måste man för fan kunna få vara.

Dagen efter vernissagen smyger sig Lars Vilks in på Kulturhuset, med sina livvakter. Han tar hissen upp till Anna Odell-utställningen. Går runt, tittar, funderar. Ett oannonserat Vilksbesök kan inte stoppas, resonerar han.

När Marianne Lindberg De Geer efteråt får reda på Vilks oanmälda besök ler hon. Ett stort, förtjust leende.

Kapitel 5

Stockholm 17 oktober 2015, kl 15.57

vilks_livvakt_morkad

Galleri Gunnar Olsson är ett ansett konstgalleri. Lars Vilks känner ägaren, Gunnar Olsson. Med livvakterna i släptåg kliver han över tröskeln.

– I’m back!

Galleri Olsson ligger alldeles intill Rosenbad, i Konstakademiens hus. Här, på Konsthögskolan, var Lars Vilks gästprofessor på 1990-talet. Nu är han en konstnär på jakt efter en gallerist. I flera veckor har Lars Vilks laddat inför mötet på galleri Olsson. Han hoppas att hans gamle bekant ska överväga att ställa ut hans senaste målningar.

Gunnar Olsson ler och hälsar. Lars Vilks lägger fram sitt ärende.

– Det har ju varit så att man funderat: hur ska man kunna förpacka sig för att få ställa ut saker? Vad kan man egentligen göra för något? Om jag ställer ut kommer jag alltid att förknippas med att vara en kontroversiell person. Så frågan är ju: Vad kan jag egentligen göra?

Konstnären tar upp sin gamla repiga Ericssonmobil ur fickan. Han bläddrar bland bilderna, trycker fram ett foto på en av sina nya målningar. Det är en marinmålning, ett ståtligt skepp med fulla segel. Tre små Muhammedhundar är inmålade i verket, avslöjar konstnären.

– Fast de är så små att de knappt syns. Jag har målat dem med den allra minsta penseln.

Galleristen tittar på mobilens display. Lars Vilks trycker fram ännu en målning, ett pastoralt motiv med kvinnor och enhörningar vid en sjö.

– Den heter ”Fem jungfrur, tre enhörningar och en rondellhund”.
Jo, även denna målning har en minimal hund inmålad. Lars Vilks ser numera hundprofeten lite som sin signatur. Galleristen funderar lite. Han säger att branding och kommersialism korrumperat konstvärlden. Så får han en tanke:

– Skojigt vore ju att hålla upp de här målningarna, men som någon annans. Då skulle målningarna visas – men inte i ditt namn. Då får du chans att komma till tals.

Lars Vilks ser tveksam ut. Kanske kan Gunnar Olsson ställa ut hans tavlor tillsammans med andra konstnärers verk? Galleristen skakar på huvudet.

– Nej. Nej. Så länge ditt namn är med så går det inte. Då är det bara ditt namn. Sådan är mekaniken i mediasamhället. Vad säger du själv om det: Att ställa ut men att inte figurera med ditt namn?

– Jadå.

Gunnar Olsson säger att han tycker om ”tanken på att komma ifrån allt vad namn heter”.

– Att inte berätta historier utan att faktiskt hålla upp ett verk, att visa ett verk. Jag fick en replik av Peter Galassi som är något av det vackraste jag har hört i mitt liv, tror jag. Peter Galassi var ju den som startade upp fotoavdelningen på MoMa. En centralgestalt i samtidskonstens liv. Han har också doktorerat på Corot, han kan 1800-talsmåleriet bra, det franska. Så kom jag hem till Peter. Och där hänger fyra stycken 1800-talsmålningar. Maffiga. Och sen kommenterade jag ett landskap. Jäkla bra måleri, sa jag, vem har gjort den? ”Vem som har gjort den?” sa han. ”Det vet inte jag. Är det viktigt?” Och det var det vackraste jag har hört på mycket länge.

– Ja, fast… Det är lite tvetydigt ju, för att…

Lyssna (21 sek)

– Nej, det finns inga tvetydigheter i det. Jag tycker det är underbart.

– Ja, fast…

– Klingande och rent. Det handlar om bildkonsten och inte om någon marknadsföring eller mediegrej.

Galleristen har kommit igång nu.

– Alltså allvarligt talat, det vore väl en idé. De här målningarna som jag inte alls skulle förknippa med dig – att man skulle hänga upp dem men aldrig avslöja att du har gjort dem. Inte ens som någon sorts rolig grej i slutändan.

Gunnar Olsson tar på sig jackan. Han måste iväg och hämta sin son, säger han. Det är dags att stänga galleriet för dagen.

– Lars, jag skulle gärna göra det här. Jag tycker det är en spännande idé. Dina målningar ser ut som något annat, de döljer någonting. Och då skulle vi också dölja ditt namn.

På gatan utanför galleriet frågar jag Lars Vilks vad han tänker om Gunnar Olssons idé. Kan han tänka sig att ställa ut anonymt?

– Jo. Man måste ju springa på alla bollar i mitt läge alltså.

Tror du att det kan handla om att han är rädd för reaktionerna, att det är därför han inte vill att ditt namn ska stå med?

– Jaja. Då slipper han ju sura påhopp från folk som säger att han har ställt ut en rasist. Och han slipper det här andra, det krångliga med säkerheten.

Du skulle helst ställa ut under eget namn?

– Jo. Men främst vill jag ju ställa ut överhuvudtaget. Och man måste inse att man inte alltid kan gå från punkt A till punkt B direkt.

Handlar det du gör nu om att du försöker tvätta dig, att du blivit nedsmutsad?

– Ja. Oh ja. Den som är oren arbetar mot att bli ren, så är det ju. Och den som är ren kanske går åt andra hållet, och leker med smutsen. Det är ständigt pågående det där, fram och tillbaka.

Du är oren nu?

– Ja. Och är man alltför nedsmutsad så försöker man tvätta sig.

Kapitel 6

Malmö, 20 november 2015, kl 11.40

lars vilks 1024x576

Lars Vilks beskriver den perfekta dagen för dem som ansvarar för hans säkerhet: En dag när han inte går ut alls. Själv har jag lärt mig att livvakterna gillar när man stämmer träff på lugna, tomma ställen. Jag bokar ett lunchbord på Katrinetorps gård, en krog på ett fält i utkanten av Malmö.

Vi skulle egentligen ha träffats några dagar tidigare i Stockholm, i en lokal vid Odenplan. Där föreläste Lars Vilks lördagen den 14 november för ledningen och medlemmar i SDU, Sverigedemokraternas numera uteslutna ungdomsförbund. Jag hade precis hoppat på nattåget mot Stockholm när jag såg nyheten om de senaste terrorattentaten i Frankrike. I Lund klev jag av tåget och bokade i stället en flygbiljett till Paris för att rapportera om terrordåden där.

Trots det förhöjda terrorhotet kunde Lars Vilks genomföra föreläsningen hos SDU.

– Skillnaden var att livvakterna den här gången stod med sina vapen i handen, skjutklara.

Lars Vilks väljer fisk. Ugnsbakad långa med grönärtspuré, majrova och blåmusslor. Han berättar att Kent Ekeroth, riksdagsman för Sverigedemokraterna, mejlade efter att han hört talas om SDU-föreläsningen.

– Han skrev att SDU inte längre representerar dem. Och att han hoppades att jag nästa gång skulle föreläsa hos SD i stället.
”Det vore toppen”, skrev han.

Jag tänker på det du sa i Stockholm häromveckan, att du arbetar på att tvätta dig. För en man som vill bli ren kan det tyckas som ett udda val att föreläsa hos SDU, en organisation som även SD ser som för extrem.

– Jo, det är klart. Jag har tänkt på det också. Frågan är hur långt man ska gå i sin renhetsiver. Och det är också intressant att klä skott. Att skapa misstankar: Vem är han?

Lars Vilks trodde att SDU skulle misslyckas med att arrangera föredraget. Så brukar det ju bli när någon bokar honom. Ofta faller det på att lokaluthyraren backar ur.

Din närvaro är en fjäder i hatten för SDU. De trumpetar stolt ut att du pratar hos dem, sprider filmer på ditt föredrag, hyllar dig. Hur tänker du kring att bli en del av deras politiska marknadsföring?

– Jag hävdar konstnärens rätt att undersöka saker. Jag arbetar ju med undersökande konst. Om du som journalist vill åka till Ku Klux Klan och skriva ett reportage om dem, så måste du ju få göra det.

Om jag har fattat dig rätt så skulle du gärna föreläsa även för exempelvis Ung Vänster eller kommunistiska organisationer.

– Jodå. Men de har hittills inte bjudit in mig.

vilks_sdu_16_9

Lars Vilks föreläser hos SDU. Foto: Henrik Montgomery/TT.

När jag lyssnar igenom de intervjuer jag har gjort med dig så återkommer en sak: du säger att du inte trivs när alla i ett sällskap säger samma sak. Du får ett behov av att säga något som går emot strömmen. Opponerar du dig när du är i sällskap med grupper som SDU eller SION i New York?

– När jag är hos SDU och SION är jag bara en kortvarig gästspelare. Jag hinner liksom aldrig riktigt komma in i det.

Hur är det med de här dansk-svenska ”islamkritikerna”, som du kallar dem, miljöer där du rört dig längre. Antimuslimska organisationer som Trykkefrihedsselskabet. Opponerar du dig där?

– Ja. De har poänger men jag blir ju också kritisk mot dem. Jag blir aldrig någon riktigt lyckad islamkritiker fullt ut. Jag kommer med för många invändningar.

Vad protesterar du emot?

– Det är ju de förenklade bilderna man ger av muslimer. Många av islamkritikerna har ju idéer om islams övertagande av väst, och att det inte finns någon möjlighet att modernisera islam. Där finns det mycket att invända mot.


Fakta. Reportern och fotografen


Niklas Orrenius är prisbelönt för sina tidningstexter och böcker om extremism, migration och yttrandefrihet. Nu arbetar han med en bok om Lars Vilks och vår tid (utkommer på Albert Bonniers förlag). Nästa vecka mottar han Torgny Segerstedts frihetspenna i Göteborg.

Anders Hansson har i år skildrat de europeiska terrordåden på plats: Paris, Köpenhamn och Paris igen. I hans bok ”Flykt” skildras flyktingar världen över. I våras fick Anders Hansson och Niklas Orrenius Röda Korsets journalistpris för DN-reportageserien ”Drömmen om Sverige”, om syriska flyktingar.​​

En servitris kommer med kaffe. Katrinetorps gård ligger bara ett par kilometer från Öresundsbron och Hyllie station, där specialinkallade poliser nu genomför gränskontroller dygnet runt. Över tusen asylsökande anländer varje dag.

Migrationsverkets platser räcker inte till. Just denna dag har Svenska kyrkan öppnat Johanneskyrkan i centrala Malmö för övernattande flyktingar.

Lars Vilks pappa var flykting. Han flydde i båt från Estland 1944. Pappan lämnade hemmet när Lars var liten och flyttade till Stockholm från Skåne. Han dog på 1990-talet. De hade inte mycket kontakt.

– Han var mekaniker. Fick jobb direkt på Höganäsbolaget, det var ju så på den tiden. Lärde sig svenska medan han arbetade.

Lars Vilks tycker att regeringen är ”handfallen” i flyktingkrisen. Han bekymrar sig för integrationen.

– Jag fattar inte hur det ska finnas arbete och bostäder till alla. Jag vill gärna ha ett svar på den frågan. De stora industrier som fanns förr, där man kunde få jobb utan utbildning – de finns ju inte mer.

När många flyktingar kommer ökar terrorhotet mot Sverige, tror Lars Vilks.

– Det är ju så få individer som krävs. Det räcker ju med två. Eller en. Och har du den här inströmningen så slinker det så klart med en och annan figur.

Är du orolig för det?

– Nej. Jag lever ju skyddad. Men hade jag inte gjort det så hade man ju kunnat fundera på det.

Bekymrar du dig för att terrorskräcken kan drabba oskyldiga flyktingar, som misstänkliggörs?

– Jo, det är klart. Det finns islamkritiker som skuldbelägger hela rasket. Det ska man undvika.

Vi går ut på parkeringen. En livvakt öppnar bagageluckan till en civil polisbil. Lars Vilks plockar ut en vit plastkasse med reklam för en Malmöaffär som säljer konstnärsmaterial. Tar fram tavlan som ligger där i.

– Ja, här är den ju: Nummer 4:8.

Numret är polisens kod för Lars Vilks tuschteckning ”Profeten Muhammed som rondellhund”. Teckningen som orsakat terrorattentat och dödshot.

Liksom konstnärens andra tavlor hanteras den numera av polisen. Varje verk har en nummerkod. När Vilks vill titta på ett av sina verk uppger han just den tavlans nummer. Han tittar lite på sin bild av den turbanklädde, skäggige profeten som står stadigt på sina hundben i en rondell, omgiven av trafik.

– Jag tycker ju att det är en rätt bra teckning alltså.

Han för pekfingret längs en av bilarnas hjul.

– Jag är väldigt nöjd med linjerna här. De ger liksom fart. De här strecken ser lite ut som en skidåkare också.

En bunt försöksteckningar kasserades innan han träffade rätt.

– Jag hade inte ritat hundar förut. Det gör man ju inte om man inte är specialintresserad.


Fakta. Personerna i reportaget

Lars Vilks. Konstnär som levt under dödshot sedan han 2007 ritade profeten Muhammed som rondellhund. Överlevde terrordådet på kulturhuset Krudttønden i februari, gömd i ett kylrum.

Inna Sjevtjenko. Ledare för den internationella feministgruppen Femen. Höll föredrag hos Lars Vilks-kommittén när terroristen Omar El-Hussein gick till attack.

Omar El-Hussein. 22-årig terrorist som den 14 februari i år sköt ihjäl filmregissören Finn Nørgaard på Lars Vilks-kommitténs seminarium. Sköts ihjäl av dansk polis några timmar efter sitt andra terrordåd, då han dödade vakten Dan Uzan utanför Köpenhamns synagoga.

Helle Merete Brix. Kulturskribent och ordförande i Lars Vilks-kommittén, som bildades 2011 i Danmark efter att Lars Vilks stoppats från bokmässan i Göteborg. Överlevde terrordådet i ett kylrum tillsammans med Lars Vilks.

François Zimeray. Frankrikes ambassadör i Köpenhamn. Aktivist som slåss för mänskliga rättigheter. Var säker på att han skulle dö vid terrordådet på Krudttønden. Cyklade dit, åkte bepansrad bil därifrån.

Taimour Abdulwahab. Terrorist från Tranås som sprängde sig i ett, för honom, misslyckat självmordsattentat i centrala Stockholm i december 2011. Avskydde Lars Vilks.

Laila Freivalds. Sveriges utrikesminister 2003-2006. Avgick 2006 efter flera skandaler – den sista handlade om press på SD:s webbhotell att plocka bort Muhammedkarikatyrer.

Benny Fredriksson. Vd för Kulturhuset i Stockholm. Världsförbättrare. Skeptisk till Lars Vilks: ”Jag undrar vem han är”.

Marianne Lindberg De Geer. Konstchef på Kulturhuset. Vän till Lars Vilks och flitig försvarare av honom. Beslutade att han inte fick komma på Anna Odell-vernissagen.

Gunnar Olsson. Gallerist i Stockholm. Kan tänka sig att ställa ut Lars Vilks nya målningar – på villkor att det aldrig avslöjas att det är Vilks som gjort dem.

Kent Ekeroth. Riksdagsman för SD. Mailar Lars Vilks om att han borde föreläsa hos SD i stället för hos det utsparkade ungdomsförbundet SDU.​

Lars Vilks säger att han blivit erbjuden hundratusen kronor för sin Muhammedteckning. Han ville inte sälja.

Vad tänker du om de troende muslimer som blir sårade av din bild av deras profet som hund?

– Får du förlöjliga Stalin – eller blir en kommunist ledsen då? Får du ge dig på USA – eller ska du hejda dig för att amerikaner ledsna?

Du menar att det är överkänsligt?

– Nej, det handlar om att islam finns på en politisk arena. Och på en politisk arena är du utsatt för den här formen av kritik. Vill man undvika det så får man se till att religionen blir privat, på det sätt som i stort sett har skett med kristendomen. Eftersom de kristna inte driver en politisk agenda på det sättet och ställer krav på det sekulära samhället.

Jag vet många muslimer som inte har de här kraven. De vill inte förbjuda dig att teckna hunden, de vill inte inskränka din yttrandefrihet. Men de blir sårade av din bild och känner: Han skulle inte behöva göra så här.

– Det blir ju lite märkligt om de skulle skyddas särskilt. Men
visst, det kan vara svårt. För naturligtvis så använder sig de politiskt aktiva muslimerna av detta argument: Se på våra svaga systrar och bröder som är så ledsna. De är vänliga och öppna och allting, och så gör du så mot dem.

Det fanns kanske en tid, menar Lars Vilks, när muslimer var en svag grupp i samhället.

– Men det var nog ett tag sedan.

Vi går ut i en skogsdunge. Jag tar mobilbilder av Vilks och hans Muhammedteckning. Konstnären är glad över att DN tänker publicera bilden. Det är inte självklart, menar han. I Danmark har tidningarna infört självcensur efter alla hot och attacker.
Han poserar gärna med tavlan, föreslår olika vinklar och miljöer.


vilks_skog

– Kanske här inne, bland buskarna, bakom löven? Eller på långt håll, så den inte syns så bra? Då blir det inte lika kontroversiellt, tänker jag.

När Lars Vilks får höra att jag ska träffa Moderna museets chef Daniel Birnbaum några dagar senare vill han skicka ett meddelande: Moderna borde förvärva ”Profeten Muhammed som rondellhund”.

– Den är en omisskännlig del av modern svensk konsthistoria. Det är ju där den ska hänga ju.

Om Moderna vill köpa – vilket pris har du då tänkt dig?

– Jag donerar den naturligtvis. Tänker Daniel Birnbaum efter så inser han ju att han kommer inte undan. Det är bara fråga om tid. När är Moderna museet moget för hunden? Idag eller om några år?

Lars Vilks stoppar in tavlan i plastkassen igen. Det är omöjligt att fatta, säger han, att hans lilla hundteckning har lett till sådana konsekvenser. Terrorattentatet i Köpenhamn. Finn Nørgaards död.

– Jag känner mig inte skyldig till det. En person blir kränkt av något som en annan person ritat eller sagt – och dödar därför en tredje person. Om man undviker att rita saker på grund av sådan terrorlogik så låter man yttrandefriheten hotas bort.

När Lars Vilks föreläser så vet han att åhörarna kroppsvisiterats och undersökts med metalldetektor. När han tittar ut över publiken far ibland ändå en tanke genom huvudet: tänk om någon av dem skjuter mig.

De senaste Parisdåden visar att terrorismen är livskraftig och framgångsrik.

– Terrorism fungerar ju. De injagar skräck i hela världen, säger Lars Vilks och nämner, liksom i förbigående, att den sydkoreanska regeringen nyligen stoppade hans planerade resa till konstbiennalen i Busan.

Livvakterna och det instängda livet kommer sannolikt att följa honom livet ut. Lars Vilks håller på att vänja sig vid tanken.

– När jag ligger på långvården, så kommer det att sitta en vakt där bredvid mig.


vilks_fotboll_16_9C

Berättelsen i korthet