Laleh: Ingen ska tala om för mig hur man bedriver kamp - DN Fokus
Kapitel

Fokus.


null

Laleh: Ingen ska tala om för mig hur man bedriver kamp

När hennes mamma dog bestämde sig Laleh för att byta liv. Hon flyttade till Los Angeles och blev producent för andra artister. Men nu är hon snart tillbaka med ett eget album och vill bara få vara sig själv.

Dela med dina vänner

Känsla som metod. När man pratar med Laleh Pourkarim är det alltid där man hamnar. Eller kanske ännu hellre känsla som mål.

En vän till mig berättade om en släkting som var döende i cancer. Till begravningen önskade hon sig låten ”Vårens första dag”. Från en liten cd-spelare i kyrkan hördes sedan Laleh sjunga ”Låt mig finnas, låt mig finnas, litet mer, jag är, jag är inte beredd att dö än”.

Det är det Laleh sysslar med. Soundtracket till de stora, förhöjda ögonblicken. Skolavslutningar och de sista avskeden.


Fakta. Laleh

laleh_1000

Laleh Pourkarim, 33 år, föddes i Bandar-e Anzali i Iran och kom till Sverige som 9-åring. I dag bor hon i Hollywood, Los Angeles.

Familj: Vill inte uppge.

Karriär i korthet: Medverkade i filmen ”Jalla! Jalla!” år 2000. Debuterade som artist med albumet ”Laleh” 2005 som belönades med tre grammisar och två priser vid P3 Guld. Andra album: Prinsessor” (2006), ”Me and Simon” (2009), ”Sjung” (2012) ”Colors” (2014)

Medverkade i TV4:s ”Så mycket bättre” 2011.

Lalehs låt ”Some Die Young” kom att få stor betydelse i Norge efter terrordåden i Oslo och på Utøya.

I dag arbetar hon som producent och låtskrivare i USA för artister som Adam Lambert, Demi Lovato, Ellie Goulding, Tori Kelly och Daye Jack.

Hennes singel ”Bara få va mig själv” släpptes i april och i september kommer albumet ”Kristaller”.

28 oktober inleds hennes Kristallerturné på Scandinavium i Göteborg och fortsätter sedan till bland annat Västerås, Malmö, Jönköping. Hon spelar på Hovet i Stockholm 11 november.

Eller bara att få någon att känna hopp, styrka och tröst. Kanske också utan insats, för att använda Oscar Wildes egentligen nedlåtande definition av det som ändå är en av popkulturens stora förtjänster: sentimentalitet.

–  Jag kan förmedla saker via känslor, det är det jag är bra på. När barnen sjunger vi ska bli stora, vi ska bli mäktiga, vi ska göra jorden hel och vi ska aldrig såra varandra mer i låten ”Goliat”, när jag ser dem då känner jag, okej, jag är med och gör något bra, säger Laleh.

Vi sitter i lobbyn på Grand Hotel i Stockholm. Hon är här på blixtvisit för att vara med på TV4:s ”Humorgalan” och för att göra promotion för singeln ”Bara få va mig själv”. Till hösten släpper hon sitt sjätte album ”Kristaller”, som följs upp av en arenaturné tillsammans med en symfoniorkester under ledning av dirigenten Hans Ek.

Det här är egentligen Lalehs sidosyssla. Sedan ett drygt år tillbaka bor hon i Hollywood. På hennes Twitter-konto står det ”Songwriter producer and sometimes artist”. Den senaste tiden har hon skrivit och producerat för artister som Demi Lovato, Ellie Goulding och Adam Lambert, alla stora, kommersiella popakter knuta till Max Martins studiokollektiv i Los Angeles.

– Martin har tydligen alltid gillat min musik och hejat på mig utan att jag har vetat om det. Han har uppmanat mig att fortsätta jobba som jag alltid har gjort. Och det har jag gjort med de här artisterna. Jag har producerat många av dem och jobbat med dem som om de var mitt eget projekt. Jag har haft kontroll över hela produktionen, spelat in och skrivit bara jag och artisten, vilket inte är vanligt i sådana sammanhang. Ofta jobbar man tillsammans i stora team. Men det passar inte riktigt mitt arbetssätt och den typen av låtar som jag är intresserad av att skriva, säger hon och fortsätter:

– Det är svårt att komma överens med tio personer som ska skriva en låt ihop.

En person med total kontroll över sitt artistiska uttryck. Det är en av de mest spridda bilderna av Laleh. Redan under arbetet med det självbetitlade debutalbumet från 2005 såg hon till att få fria händer av skivbolaget och en egen studio. I dokumentären ”Jag är inte beredd att dö än” från 2014 finns flera scener där Laleh går in och detaljstyr förberedelserna inför tv-sända spelningar och konserter. Placeringen av en grupp körsångare som inte stämmer. En kameravinkel som inte känns rätt.

Dedikerad, hängiven och speciell att arbeta med, så kan det låta från de som har jobbat med henne. Egenskaper som hon alltså tagit med sig även när hon arbetar för andra artister.

– Nånting måste man kunna styra. Vi kan inte styra det här rummet, vi kan inte styra att det nu kommit fram fem personer under vårt samtal, säger Laleh något defensivt och nickar ut mot resten av hotellobbyn.

En kvinna plockar med besticken på den inglasade verandan. Bortanför skymtar staden i motljus. Laleh tycker att beskrivningen av henne som kontrollfreak är negativt betonad.

– Jag skulle hellre säga att jag har koll. I min vardag med mina vänner är jag inte den som måste bestämma vad vi ska se för film eller vilken restaurang vi ska gå till. Men av någon anledning har jag alltid känt att det är viktigt att jag har kontroll över mitt uttryck, vad jag står på scen och vad jag säger. Jag mår fysiskt dåligt om jag skulle sjunga på ett sätt eller vara på ett sätt som inte är jag.

laleh_1600C

Foto: Anette Nantell.

Jag kan förmedla saker via känslor, det är det jag är bra på. När barnen sjunger vi ska bli stora, vi ska bli mäktiga, vi ska göra jorden hel och vi ska aldrig såra varandra mer i låten ”Goliat”, när jag ser dem då känner jag, okej, jag är med och gör något bra.


En annan bild av Laleh är den som undflyende. Flummig, kan en del säga som inte gillar hennes uttryck. Introvert, säger hon själv. I detta finns också ett slags ovilja att definiera sig själv utifrån tydliga ståndpunkter. Och en tendens att hela tiden omskapa sig själv. Ena stunden kan hon säga att hon är principdriven. För att sedan skämta bort det med ett Groucho Marx-citat:

– If you don’t like my principles, I have others. Jag är inte intresserad av mina principer. De kommer och går.

Diskussionen har uppstått efter frågan om Lalehs politiska övertygelse. I en taxi genom ett vårsoligt Stockholm på väg till Grand Hotel har hon precis berättat att hon ser det som ett ansvar att som kvinnlig låtskrivare och producent bryta mansdominansen i musikbranschen.

– Det är inte jag som påstår det här, det är bara att kolla: Tittar man på vilka som jobbar med de flesta högprioriterade popakterna ser man att det bara är män. Då känner man så här:

Hon suckar illustrativt.

– Förstår du?

Finns det ett politiskt credo i detta?

– Ja, jo … Fast egentligen handlar det inte om att vilja bryta mansdominansen utan om att skapa en bättre atmosfär, också för artisterna. Det gynnar artisterna, det gynnar branschen. Det inte bara en politisk ståndpunkt. Det är ingen princip som man kämpar för, utan någon man gör för att det är bättre, det är smartare, och det är mer ekonomiskt fördelaktigt för alla parter. I den värld vi lever i just nu handlar det bara om åsikter och principer. Men det är ointressant om du twittrar 70 gånger om dagen. Jättekul, men vad gör du i din vardag? Det är det jag är intresserad av.

Taxin är framme. Laleh ligger efter i sitt schema och har fått ställa in ett möte med någon som hon och hennes team bara kallar för ”B”.

– Han är B i två B:n och två A, säger Laleh och avslöjar obekymrat sin vän Benny Andersson.

Vad blir du arg och upprörd över?

– Blir Laleh arg eller?

Hon skrattar.

– Det får du fråga dem som jobbar med mig.

En kort paus uppstår. Laleh beställer in frukt och te, tuggar tuggummi och väntar på nästa fråga som aldrig kommer.

– Du vill veta vad som gör mig arg? Du vill se mig arg!

En lång tystnad. Sedan säger hon med plötsligt klarhet:

– Det är svårt att förklara hur det är att komma in i ett rum med den erfarenhet som jag ändå har, med mitt renommé som producent och låtskrivare, och så förmodar killarna i det rummet att jag bara är sångerska. Det räcker för att man ska bli arg. Det finns alltid ett motstånd eftersom jag hela tiden ger mig in i områden som innebär en utmaning. Jag ger mig in i popvärlden där det finns typ en A&R som är kvinna. Det är så hela tiden! Konstant omringad! Vilket jag inte har nåt emot, men man är alltid tvungen att kalibrera och manövrera. Jag befinner mig i en värld som någon annan har skapat, där jag ständigt måste försöka vinna för att bevisa min plats.

– Blir jag arg? Ja, jag blir arg. Det är en av mina stora drivkrafter. Men jag kan inte låta ilskan ta över. Jag har redan betalat ett högt pris för ilskan eller politiken. Jag har betalat det genom mina föräldrar, genom deras kamp, genom min flykt, genom mitt liv och allt jag har uppoffrat och förlorat. Så ingen ska komma och tala om för mig hur man bedriver kamp. Den kan jag definiera själv. Jag har sett hur saker och ting går till och jag vet vad jag är till för. Jag är till för precis det jag gör, att ägna mig åt musik, åt låtar som barnen sjunger på skolavslutningen. Och jag tycker att jag gör det på ett sätt som uppenbarligen når ut till folk.

laleh_1600G

Foto: Anette Nantell.

Mycket handlar om att hitta tillbaka till sig själv. Att hitta sig själv egentligen. Efter att min mamma gick bort blev det väldigt uppenbart för mig att nu är det i princip bara jag kvar.


Berättelsen om hur Laleh Pourkarim kom till Sverige som nioåring är känd. Född 1982 i revolutionens Iran. Mamma Atef Pourkarim, litteraturvetare, matematiker och senare socionom, pappa Houshang Pourkarim, politiskt aktiv, journalist, poet och författare.


Fakta. Sagt om Laleh

fares_1000

Josef Fares, filmregissör:
Vi hittade Laleh i sista stund när vi provfilmade för ”Jalla! Jalla!”. Man kände genast att hon hade det där lilla extra. Hon var redan då otroligt bestämd och jag minns en kysscen som hon vägrade att göra. Och så sjöng hon hela tiden. Jag kommer ihåg en helt fantastisk persisk låt som hon jämt sjöng i bussen mellan inspelningsplasterna.

timbuktu_1000

Timbuktu, musiker:
Hon är en helt unik konstnärstalang. Så modig och beslutsam. Första gången jag såg henne var runt 2004 när hon var förband till oss på Nefertiti i Göteborg. Hon kom ensam in på scenen med sin gitarr och sin närvaro och trollband hela publiken  –  och oss. Laleh är också ett skimrande exempel på det nya Sverige. Hon får alltid mina ögon att tåras.

rydell_1000

Malena Rydell, journalist:
När jag såg Laleh på scen första gången var hon trubadur och hade en estradpoet som följeslagare och folk kallade henne hippe. Men redan då märktes att hon trivdes bättre som storslagen och glamorös balladsångerska. Laleh hade artistegenskaper som svensk pop verkligen behövde efter de stränga indieåren, divalater och dramatik. Sist jag såg henne, i en lyxig scenshow med fantastisk kostym och koreografi, insåg jag att hon nog är den största divan svensk pop har, och det är nog bland annat därför hon är så älskad.

På grund av pappans politiska engagemang tvingades familjen fly. I sex år bodde de i Minsk i dåvarande Sovjetunionen tillsammans med andra politiska flyktingar, innan de efter ett år i Östberlin slutligen kom till Sverige och Göteborg.

– Min pappa var väldigt känslig. Alla i hans släkt var poeter och lagda åt det hållet, medan han också försökte vara etnolog, journalist och politiskt engagerad. Men jag såg hur han led. Hela min barndom såg jag honom försöka nå fram till sådana människor som tror sig veta allt. Därför är jag väldigt trött på folk som tror att de vet allting, allt det där hårda. Jag är sur på det. Jag har växt upp i det här väldigt politiska klimatet. I höghuset som vi bodde i Sovjet bodde bara politiska flyktingar. Du kan tänka dig, massa eldiga personer. Det var konferens nästan varje kväll.

– Min pappa skrev för tidningar i Iran och var ofta i centrum för de här diskussionerna. Jag såg honom kämpa med det varje dag. Jag har fått det återberättat för mig hur jag en gång blev väldigt arg för hans skull. Alla stod och skrek mot min stackars snälla pappa som inte ville höja rösten. Poeten bland skrikande åsiktsmaskiner. Till slut fick jag nog, slog pappa på skallen och skrek: ”Nu får ni vara tysta och höra kamrat Pourkarim tala!”

Du vill inte göra om samma misstag?

– Det handlar inte om misstag. Men I recognize my weaknesses. Och det tror jag inte han gjorde.

Lalehs pappa dog redan 1994 i en drunkningsolycka. Som barn förlorade Laleh sin lillebror i en hjärtsjukdom och i oktober 2013, bara tre dagar efter att albumet ”Colors” hade släppts, dog hennes mamma.

Döden är ett ständigt återkommande tema i Lalehs texter. Och albumet ”Kristaller” är oundvikligen färgat av Atef Pourkarims bortgång.

– Jag vet inte hur mycket jag ska berätta. Men det är den här känslan av…

Hon pausar, och söker efter ett sätt att beskriva de teman som hon utforskar på skivan.

– Vad ska jag säga? utbrister hon.

Den raka luggen är som en homage. ”Min mamma klippte mig alltid så när jag var liten”, berättade hon tidigare.

– Mycket handlar om att hitta tillbaka till sig själv. Att hitta sig själv egentligen. Efter att min mamma gick bort blev det väldigt uppenbart för mig att nu är det i princip bara jag kvar. Okej, varför är jag kvar? Livet måste omvärderas. Och man lär sig otroligt mycket av sådana händelser. Det handlar mycket om det. Men det är inte deppigt. Som på titelspåret, ”Kristaller”. Där sjunger jag: ”När paraden har tystnat i fjärran, och klockor och sånger vikt av, fylls salen upp med kristaller, som du lämnade kvar. När allt som man försöker att säga, finns i en tyst minut. Världen är full av kristaller, men aldrig mer som förut.”

Det sista ordet faller bort.

– Det finns något såhär…

Hon tar spjärn mot något inom sig och spärrar upp ögonen.

–  Förstår du? Det handlar om glädjen i de stunder där man känner att man förstått något, nu fick jag smaka på sanningen en liten stund. Det är den glädjen ihop med sorgen som jag försöker hitta. Det är mycket poesi liksom. Men det är kul … Det är kul.

Friheten att visa sig känslig, rätten att känna som man gör. Och styrkan som kommer med det, det är det som hon vill komma åt med de nya låtarna, ska Laleh förklara mer sansat senare.

Men nu stockar sig rösten.

– Den här glimten av sanning, två sekunder, det känns som om det är allt vi får. Glimtar. Det är inte sorgen som intresserar mig, utan de här ögonblicken. Det är därför jag tänkte på kristaller. Det stannar aldrig upp och det rör sig hela tiden.

Det går inte längre.

– Crying businesswoman, säger hon genom tårarna. Crying businesswoman.

laleh_1600A

Foto: Anette Nantell.


I dokumentären ”Jag är inte beredd att dö än” pratar Laleh om hur känslan av att ha förlorat alla familjemedlemmar är som att stå ensam kvar vid ett naket träd. Under vårt samtal återkommer hon till den bilden.

– Trädet kommer att falla med mig, nu måste jag stå stadigt när det blåser. Men det gör också att man skärper sig. Nu ska jag avsluta en skiva utan att min mamma har hört den och utan att vi har pratat om låtarna som vi alltid har gjort. Nu måste jag ta alla beslut ensam. Jag får stå mer på egna ben. Det gjorde också att jag kunde flytta till USA och anta nya utmaningar. Allt är inte sorgligt, men det är en omställning, en enorm omställning.

Bilden av det nakna trädet. Tydligare än så kan väl inte känslan av en grundläggande, existentiell ensamhet målas upp. Men nej, Laleh känner sig inte ensam, säger hon.

– Det är inte min ensamhet som intresserar mig, utan vår ensamhet. Jag kan se ensamheten i oss alla. Det går inte riktigt att beskriva. Som texten till ”Kristaller”. Vad betyder den egentligen? Jag vet inte, men den betyder det jag känner. Det är väldigt skönt att kunna sätta ord på saker på det viset. Och se responsen. Att nu förstod du mig. Genom en dikt. Hur går det ihop? Det är det som är så häftigt. Att jag kan förmedla en känsla till dig, utan att förklara. Jag har bara målat upp något.

Hon nickar mot en halva passionsfrukt.

– Ska du inte ha en sån här?

Laleh beskriver sitt nya liv i Los Angeles som ganska likt det hon levde i Sverige. Hon har en studio i hemmet där hon arbetar på sina egna låtar. Sedan jobbar hon med de andra artisterna på andra platser runt om i stan. Sitt privatliv avslöjar hon inte mycket om.

– Det är ett enkelt liv och jag trivs med det. Jag har till och med en låt som går så här: ”I have a couple of friends and a quiet life and that’s all I need”. I slutändan landar det alltid i det. Hur mycket framgång man än har landar det alltid i de där stunderna när man sitter och äter frukt med någon på en restaurang. Om man har slagit underifrån hela livet är det också viktigt att stanna upp och se att nej, jag slår inte underifrån längre. Nu slår jag bara. Ibland är det viktigt att veta att nu har jag makt över mitt liv, nu kan jag påverka min samtid, nu kan jag styra mitt liv.

laleh_1600D

Foto: Anette Nantell.

En artikel av

Text Arvid Jurjaks
Foto Anette Nantell

Om intervjun

Vissa frågor sätter man orimligt stort hopp till. Men ”Syns det på dig när du är full?” möttes bara av en oförstående blick.

Om fotograferingen

”Jag blev helt däckad av hur stark och cool Laleh är – och jag hoppas att det syns i bilderna.”

Dela med dina vänner

Berättelsen i korthet