Kungen och drottningen i intervju med Dagens Nyheter
Kapitel

Fokus.


Kungen och drottningen om flyktingbarnen: Man måste hjälpa, så är det bara

Drottningen och kungen ser tillbaka på fyrtio år av familjeliv. 
Trebarnsföräldrarna om bilden av Madeleine, Estelle i offentligheten och hur vi tar emot flyktingbarnen som kommer över Öresundsbron.

Dela med dina vänner

Det är en av sommarens första riktigt varma kvällar. På uppfartsvägen till Drottningholms slott går grupper av turister med näsan i kartan och studenter kånkar picknickkorgar. I barnvagnarna som knastrar förbi i det tjocka gruset ligger värmeslöa barn i solhattar och håller lojt om nappflaskor och gosedjur.

Det här är kungaparets hem den största delen av året.

Vi rullar upp med bilen till vakten vid den privata delen av slottsparken. Vi får höra att kungen är försenad. Samma dag har han här i DN varit kritisk mot Nobel Centers placering och i medierna cirklar reaktionerna runt. Fotografen Paul Hansen blir lite stressad eftersom han vet att han måste ha tid på sig för att rigga en bra fotoplats.

Snart ska kungen berätta om hur fri han kände sig på internatskolan på Sigtuna, han som vuxit upp inne på slottet i stan. Men där är vi inte ännu.



Jag har alltid varit fascinerad av kungahuset. När jag som barn lekte kontor klippte vi ut bilder ur veckotidningar och klistrade upp på kartong och hade som ”fästmän” på skrivbordet, precis som vi sett på film. Mina kompisar hade Björn Ulvaeus eller Svenne Hedlund. Själv hade jag kungen, i full mundering med medaljer och allt.

Kungafamiljen är en sorts förhöjd familj som man studerar, om det så gäller kläder eller relationer. När jag läste kulturminister Alice Bah Kuhnkes intervjubok med kronprinsessan, ”Victoria, Victoria”, tänkte jag: hon är ju jag! En högpresterande storasyster.

När jag yppar detta lilla specialintresse tar det sällan mer än några sekunder innan jag är inne i en animerad diskussion om det absurda och odemokratiska i att man 2016 kan ärva ett ämbete. Allt det stämmer. Ändå är det konstigt att just den här fascinationen är en sådan trigger. När jag härom veckan skrev en krönika om min fäbless för kungabröllop kom en kollega fram och viskade: ”jag är precis som du! Jag minns liksom hur jag tillsammans med mormor och mamma tittade på gästernas klänningar i Hemmets journal”.

När hon säger det faller något på plats. Det här intresset är klart starkare i den kvinnliga delen av befolkningen. Därför anses det också extra löjligt och beklämmande.

Så därför sitter jag stolt här i bilen och tänker dessutom prata med kungaparet om ett ämne som anses hedervärt men lite jolmigt, något som borde vara högstatus men definieras som låg­status. Barn.


På väg till fotograferingen. Drottning Silvia, hovets informationschef Margareta Thorgren, DN:s Åsa Beckman, adjutant med hunden Brandie och kungen.

Nu blir vi äntligen insläppta och rullar in genom de gröna grindarna. Vi får höra att kungen har anlänt och att drottningen bara ska byta kläder. I den privata delen av parken ner mot Mälaren börjar Paul rigga utrustningen. Solen sjunker och medan vi väntar får vi flytta om fotoblixten flera gånger. Ett rådjur skjuter skrämt ur ett snår och flyr över en av träbroarna så att klövarna smattrar i tystnaden.


Drottningen


Drottningen1
Silvia Renate, född 1943, i tyska Heidelberg.
Föräldrar: Walther och Alice Sommerlath.
Syskon: tre bröder.
Uppväxt: bodde i Brasilien 1947–1957.
Hon talar sex språk samt teckenspråk.
Är ordförande i en rad föreningar och stiftelser som arbetar med barns rättigheter.

Så kommer de då. Först dyker drottningen upp bakom en rhododendronbuske, lugnt promenerande i gräset. Hon är klädd i en ljus dräkt med beiga skor. Efter kommer kungen med den bayerska viltspårhunden Brandie i koppel, iklädd blå kostym och vit skjorta. Hunden har ivrigt nosen långt framme, hon känner att det varit något vilt här. ”God kväll, ers majestäter”, säger vi, även om vi vid förmötet på slottet informerats om att man inte behöver vara så fasligt formell i mindre sammanhang.

Paul har sett ut en bänk som informationschefen Margareta Thorgren snabbt torkat av. Kungaparet slår sig ner och informationschefen påpekar att det ju är 40 år sedan de gifte sig och att de gärna får se lite romantiska ut. Drottningen böjer sig vänligt fram mot kungen och tittar uppmärksamt på honom. Han tittar åt lite olika håll och påpekar att det finns bävrar i viken.

Sedan går vi tillbaka mot slottet och släpps in i en än mer avgränsad trädgård, inramad av jätte­lika, ståtliga tujor. Gruset är noggrant krattat. Kungaparet sätter sig tillrätta på en bänk och jag på en lite allmogeartad stol framför dem. En robotgräsklippare rör sig långsamt, fram och tillbaka, bakom oss.

En bit bort står adjutanten i motljus och håller kungens hund.


Kungen tillsammans med sin bayerska viltspårhund, som blev känd för svenska folket i tv-dokumentären ”Ensamt majestät”. Under en intervjupromenad med Claes Elfsberg rymmer hunden och utlöser kungliga svordomar.

Sedan kungens tsunamital 2005 har jag varit nyfiken på deras syn på barn och föräldraskap. Vid den stora minnesceremonin i Stadshuset klev kungen fram och talade om hur vuxna nu måste sluta upp runt barn som mist föräldrar, syskon, vänner. Och han riktade en speciell vädjan till män i hans generation som haft extra svårt att visa känslor. Ett ovanligt tal för en statschef, både stadigt och skört och just därför förtroende­ingivande.


Kungen


Kungen1
Carl Gustaf Folke Hubertus, född 1946, i Solna.
Föräldrar: arvprins Gustaf Adolf, död i en flygolycka 1947, och prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha, död 1972.
Syskon: fyra systrar.
Tillträder tronen den 15 september 1973, 27 år gammal, efter sin farfar kung Gustaf VI Adolf.
Kungens valspråk lyder: ”För Sverige – i tiden”. Han är hertig av Jämtland.

När jag säger att jag vill prata med dem om barn undslipper sig kungen ett ”jösses!” men stramar snabbt upp sig.

– Vi har lyckan att ha både barn och barnbarn.

Ni har ju fått fem barnbarn på bara fem år. Hur har det förändrat familjen?

– Jag tycker att Prins Carl Philip uttryckte det väldigt fint efter tedeum (tacksägelsegudstjänsten, reds anm), säger drottningen. I ett litet tal till gästerna pratade han om hur svårt det är att beskriva känslan av att ha fått barn. Det är ett sånt under. Man känner stor värme och tacksamhet, men också ett otroligt stort ansvar. Jag tror att alla föräldrar känner samma ansvar, de vill göra det bästa för sina barn. Men dagen går, man har sitt arbete, sedan stressar man hem. Det är svårt för barn att befinna sig i den stressen.

– Vi själva hade ju ett ganska fullt program, säger kungen. Det är nog inte förrän efteråt man har förstått att vi var borta väldigt mycket. Tyvärr. Något som vi kanske inte märkte eller kände då. Vi hade ju alltid en barnflicka som kunde hjälpa till och vara stand in men det är ju aldrig samma sak.

Han tittar på gräsklipparen som vänder vid en kaprifol.

– Nu efteråt har vi förstått att barnen tyckte att det var tråkigt att vi var tvungna att lämna dem så ofta som vi gjorde. Det tänkte man inte på då. Jo, man tänkte på det men satt fast i programmet och det var svårt att bryta det. Jag har inte räknat, men jag tror att Victoria är mer hemma än vi var.

– Hon är mammaledig och det var ju inte vi på den tiden, säger drottningen.

Nu efteråt har vi förstått att barnen tyckte att det var tråkigt att vi var tvungna att lämna dem så ofta som vi gjorde. Det tänkte man inte på då. Man satt fast i programmet och det var svårt att bryta det.”

Kungen

En vän till mig brukar säga att man alltid kommer att sörja den förälder man aldrig blev. Stämmer det?

– Javisst, så är det, säger kungen.

– Det tänker man ju på varje gång man fått ett nytt barn, säger drottningen. På ett sätt får varje barn i en syskonkull andra föräldrar, trots att det är samma. Man förändras hela tiden själv. Man kräver inte lika mycket av det sista barnet som man gjorde med det första. Man är mindre nervös. Varje barn får egentligen nya föräldrar.

De säger båda att de alltid blir lika förvånade när de lyssnar på barnen eftersom de beskriver sin uppväxt så olika.

– Själv gick jag ju på internatskola, säger kungen. I början var det jobbigt men sedan blev den en positiv upplevelse. För mina kamrater var det betydligt jobbigare eftersom de hade det friare hemma. Men för mig blev livet enklare, inte så kringskuret. Jag bodde ju på slottet, jag kunde inte röra mig fritt, men i Sigtuna kunde jag göra det, i alla fall när jag blev lite äldre.



För nästan exakt 40 år sedan, den 19 juni 1976, gifte sig kungen och drottningen. De hade träffats vid München-OS fyra år tidigare. Det var det första kungabröllopet sedan 1700-talet och mediepådraget var stort. Bruden bar en renlinjig duchesseklänning, sydd av Dior. Enligt kungens vilja skulle det vara ett så öppet bröllop som möjligt och inte bara själva vigseln i Storkyrkan utan också lunchen direktsändes i tv.

Den 33-åriga Silvia Sommerlath, som var född i en tysk företagarfamilj men vuxit upp i Brasilien hade 1957 flyttat hem till Tyskland och utbildat sig till tolk. Hon bodde i München och arbetade för den olympiska kommittén. Nu lämnade hon ett normalt vardagsliv och gick in i ett liv som drottning med främsta uppgift att stödja sin man, statschefen. Och att säkra tronarvingar.


Kungaparet1600.J

Kung Carl Gustaf och Silvia i Storkyrkan den 19 juni 1976. Foto: Pressens bild

Alla föräldrar funderar på vad man för vidare till sina barn. Och kungaparet har fört vidare ett väldigt bestämt liv – privilegierat och upplevelse­rikt, men också mycket reglerat. Vad tänker ni om det?

– Man vet ju inte riktigt vad som går in, säger drottningen lite svävande.

Ni visste att de skulle få leva påpassade liv som skulle hårdbevakas i medierna. Har det hänt att ni stått och tittat på dem när de sovit och det huggit till i hjärtat och ni tänkt: ska de behöva ut i det här?

– Vi försökte ju vara lite mer skyddande när det gällde medier, säger kungen. Våra ungdomar har i dag en helt annan vana vid mediebruset, en annan relation. Det har förändrats kolossalt.


Sju barn ställer frågor till kungaparet

Enkat1

Johan Grundberg, 6 år:
Är det jobbigt att vara kung – det är ju så många tal och så?
Kungen: Ja. Det är alltid väldigt jobbigt att vara i fokus hela tiden. Enormt jobbigt. Men det är samtidigt mycket roligt. Jag får lära mig mycket.

Enkat2

Ester Örn, 8 år:
Vem är mäktigast av kungen och drottningen?
Drottningen: Det vågar jag inte svara på.
Kungen: Det vågar jag heller inte svara på!
Nej, men det är kungen, rättar drottningen till.

Enkat3

Cecilia Sundberg, 7 år:
Gör kungen och drottningen mat själva på morgonen?
Kungen: Vi är båda intresserade och tycker det är roligt att laga mat, även frukost.

Enkat4

Ludvig Kroon, 7 år:
Hur många böcker om kungar har kungen?
Kungen: Det var en svår fråga! Men vi har Bernadottebiblioteket på Stockholms slott. Där finns böcker av kungar, om kungar och böcker som kungar samlat.

Enkat5

Matilda Persson, 7 år:
Kan drottningen virka?
Drottningen: Ja, det kan jag. När jag var fyra år delade mamma på en virknål så att jag skulle kunna hålla i den. Sedan dess har jag kunnat virka.
Kungen: Jag kan slå en pålstek.

Enkat6

Liana Kahsay, 8 år:
Hur många pengar har kungen?
Kungen: Oj, det var en svår fråga. Det vet jag inte riktigt. Det beror på hur man räknar.

Enkat7

Kian Dempsey-Malmqvist, 8 år:
Vilket är ert favoritland som ni åkt till?
Kungen: Det vågar vi inte svara på!
Drottningen: Vi säger Öland.

– Ja, vi släppte in media vid vissa tillfällen, som vid jul eller påsk, säger drottningen. Medierna respekterade det och följde inte barnen när de exempelvis gick i skolan. Så i vardagen var de ganska skyddade och kunde röra sig fritt, det var väldigt fint. Men med sociala medier har ju det förändrats enormt. Var och en har en Iphone, var och en är en paparazzi. Nu är man påpassad hela tiden.

– Men de kan ju också meddela sig med sina vänner på ett helt annat sätt med … ja, jag kan inte alla de här olika förkortningarna! De lever ju så, det är inga konstigheter. Jag tycker att det är jättekonstigt att hela tiden vara tillgänglig, både med röst och med bild. För dem blir det naturligare att ha med sig sina barn i media, säger kungen.

Pratar ni om sånt vid era familjemiddagar?

– Jag vill inte lägga mig i så mycket, säger kungen. De har alltid gjort som de har velat. De har starka viljor!

– Man vet inte heller vad som är bäst. Jag vet att svenska folket älskar att se lilla Estelle. Och hon är ju bedårande och rolig och alert – och föräldrarna lägger ut bilder på henne. Men de gör det alltid på ett skyddat sätt, alltid samma fotograf. Hon klarar det bra. Alla barn skulle kanske inte göra det, men hon gör det. Det där är så personligt.

Har det farit genom kungaparets huvud att priset för det här livet har varit för högt?

Båda är tysta en stund.

– När de fyllde 18 år, säger drottningen, ändrade sig plötsligt media och var mer på våra barn. Då var det svårare att hantera det.

Och bevakningen av barnbarnen just nu?

– Ja, säger drottningen och blir lite spänd i rösten, jag blir ledsen när jag ser hur media bevakar särskilt ett av våra barn.

– Men hon frågade ju om våra barnbarn! säger kungen och låter lite brysk. Var det inte så? Våra egna är ju vuxna, de är inga barn.

Jag fortsätter vända mig till drottningen och säger att man förstått att hon reagerat på behandlingen av prinsessan Madeleine.

– Hon är en fantastisk och engagerad person. Det visar man inte. Jag önskar att man skulle vara mer fair.

Var och en har en Iphone, var och en är en paparazzi. Nu är man påpassad hela tiden.

Drottningen

I tsunamitalet talade ju kungen om hur det var att växa upp faderlös. Kungen förlorade sin pappa innan han ens fyllt ett år. Gör det att man får lättare att identifiera sig med barn som har det lite tufft?

Kungen harklar sig.

– Jag vet inte, jag tror inte det. Problemet är … inte problemet men … jag visste inget annat. Det är märkligt. På så sätt led man inte så mycket av det. Jag hade inte haft någon annan upplevelse. Jag förstod att det var något som saknades. Kompisar hade någon manlig förälder, en pappa. Man ställer om sig. Visst finns det traumatiska händelser hos barn som upplevt förfärliga händelser. Men samtidigt är de ju väldigt starka. De flesta klarar ju av svåra situationer, bättre än de anar.

– Ta bara de ensamma flyktingbarn som kommer till Sverige i dag, fortsätter han, visst har de traumatiska händelser bakom sig, men de är ju väldigt tuffa och klarar sig. Inte alla, men många. Det kommer kanske att märkas på andra sätt senare i livet. Men det är trots allt märkligt hur starka de är. Det är en sorts instinkt, naturens gång.

Kommer kungen ihåg någon speciell situation när han som barn kände sig extra sedd eller hjälpt av en vuxen?

Han blir tyst.

– Det måste jag fundera på. Inte spontant. Nej, det är svårt.

Just behovet av vuxna som ser är grundläggande i det arbete som stiftelsen Childhood, som drottningen startade 1999, bedriver. De talar mycket om ”allas rätt till en barndom”. I projekt över hela världen försöker de förhindra att barn utsätts för övergrepp och exploatering. Inriktningen är gatubarn men också ”barn som befinner sig på resande fot (mellan olika städer och länder)”.

I dag befinner sig 30 miljoner barn på flykt. Under 2016 väntas 27.000 ensamkommande barn till Sverige. Finns det behov av att skruva upp ert fokus på dem just nu?

– Ja, de är särskilt utsatta. I Tyskland stödjer Childhood just nu flera projekt för ensamkommande barn. De har kanske förlorat sina föräldrar, i hemlandet eller under resans gång. De har mist allt: familjer, vänner, sina rötter. Och så kommer de till en plats där de inte känner någon. Vi utbildar vuxna som kan fungera som förebilder, som kan leda barnen.


”Vi utbildar vuxna som kan fungera som förebilder, som kan leda barnen”, säger drottningen om organisationen Childhoods insatser i Tyskland för ensamkommande flyktingbarn.

Ett par måsar seglar förbi.

Jag säger att jag förstått att flyktingkrisen engagerat hela kungafamiljen under året och att de besökt asylboenden och olika integrationsprojekt.

– Det är ju inte bara vi som reser runt i världen, säger kungen. Många svenskar åker på semester, i alla möjliga världsdelar, och kommer kanske ännu närmare den här problematiken än vi gör. De måste ju rimligtvis också reagera och ta med sig minnen och bilder.

– Men vi har ett stort nätverk, fortsätter kungen, och möjlighet att få utlopp för de känslorna; att starta något, att ta kontakt, att tala med folk, att lyfta frågor. Det är den stora förmånen vi har genom vår position. Och den måste man ta. Om vi inte skulle utnyttja den plattformen för att hjälpa andra, vore det ju nästan tjänstefel. Det är en fantastisk förmån. Sånt kanske man inte riktigt förstod i början.

I livet som kung?

– Ja, i 30-årsåldern. Man hade inte riktigt tid och ork att ta till sig det då. Men jag har också sett och lyssnat och hört på dig genom alla år – säger han och vänder sig till drottningen – och har blivit medveten om problematiken. Nu är jag i en annan fas, det här är nästa utmaning. Det står ju inte still, drivkraften finns kvar.

Jag berättar att jag på radion hörde om hur Tärnaby välkomnat flyktingar som kom i höstas. I det lilla norrländska samhället finns det vintertid inte så mycket annat att göra än att åka skidor. Så med hjälp av lokala sponsorer lyckades man köpa in skidutrustningar och starta skidskola för alla nyanlända.

Kungen ser nöjd ut.

Som Rosengård eller Angered. De är inte sedda. De känner sig förbigångna. Att bli sedd och accepterad som individ, det är absolut det viktigaste. Vi kan komma på besök.

Kungen

Är det viktigt att kungahuset under vissa historiska perioder markerar extra mycket närvaro – ungefär som danska kungahuset gjorde under kriget.

– Ja, men det bara blir så. Det är inte något uttänkt, säger drottningen. Situationen …

– … växer fram, fortsätter kungen. Man tänker alltid: vad kan vi göra? Det gäller inte bara flyktingboenden utan även i problemområden som Rosengård eller Angered. De är inte sedda. De känner sig förbigångna. Att bli sedd och accepterad som individ, det är absolut det viktigaste. Vi kan komma på besök. Även om vi bara säger hej och god dag kan vi försöka förmedla en känsla. Då känner de: Vi är inte bortglömda här.

När jag sitter där på den lilla allmogestolen tänker jag att kungahuset är så mycket mer paradoxalt än skvallertidningarnas sockrade bild eller republikanernas betydligt saltare. Visst är tillvaron här innanför tujorna på många sätt vadderad.

Samtidigt: hur många ser så olika sidor av Sverige under ett år som de här två personerna på bänken? Visst, de besöker ofta uppfejade sjukhus, industrier och skolor och de har alltid nervösa kommunalråd och hovpersonal i släptåg men likväl: de är där och ser.

Det är förmodligen betydligt mer än de som tycker att kungaparet lever i en bubbla gör.



Hunden börjar tycka att det här är tråkigt och adjutanten släpper fram henne så att hon kan buffa med nosen mot kungens hand.

Om kungaparet skulle möta flyktingbarn som precis kommit över Öresundsbron – vad skulle ni vilja skicka med dem på deras fortsatta resa genom Sverige?

– Jag skulle ringa någon vän, ge dem namn och adress till någon som de kan lita på, säger kungen. Jag har en del vänner som är mentorer. Det är inte lätt! Vansinnigt svårt! Här kommer en ung människa någonstans ifrån och så ska en äldre farbror försöka bli kompis! Det tar tid innan de hittar ett sätt att umgås på. Men jag har hört så många gånger: utan din hjälp, utan att du gått i god för mig, hade jag aldrig kunnat få jobbet eller ta lån. Det är oerhört viktigt.

– Jag skulle vilja att det fanns en organisation som stödjer familjer så att de kan ta emot ensamkommande flyktingbarn. De måste få utbildning och stöd från det sociala. Vi måste ge de här barnen nya hem.

Klarar Sverige utmaningen att ge dem den barndom som för kungaparet är så viktig?

– Ja, vi måste klara det, säger kungen. Det finns ingen annan väg. Vi måste hjälpa dem som är i nöd. Man hjälper en människa som är i nöd. Så är det bara.

– Bara förra året kom 70.000 flyktingbarn och hälften är ensamkommande. Det är oerhörda siffror. Det är så många öden som måste tas hand om. Jag tycker att man gör ett fantastiskt arbete, så många som vill hjälpa till. Det är så positivt att det finns så många händer.

Solen står lägre och det är dags att avsluta. Vi reser oss upp. Hunden ser förhoppningsfull ut. Informationschefen går igenom några detaljer inför kungaparets morgondag. Innan vi säger adjö vänder drottningen på sin Iphone och visar en bild på Estelle på mobilskalet.

En kavat unge som skrattar mot kameran och än så länge lever ganska ovetande om kungaplikter och mediebevakning.

Sedan försvinner kungaparet in i slottet.



En artikel av

Text Åsa Beckman
Foto Paul Hansen

Dela med dina vänner

Berättelsen i korthet