John Guidetti: Jag sökte mig till ghettot
Kapitel

Fokus.

Guidetti: Jag sökte mig ned till ghettot istället

Han är kidsens och fansens favorit. Kaxig men älskvärd. Johan Croneman söker svaret på varför EM-jokern och fenomenet John Guidetti är kung på 
plan – men ännu större utanför.

Dela med dina vänner

– Jag var helt okej, men inte särskilt bra som liten knatte – absolut inte bland de bästa. Det blev jag långt senare.

John Guidetti pustar ut i en soffa i en halvtom lunchrestaurang på Scandic Park i Stockholm. Det är maj, det är den första landslagssamlingen inför EM i Frankrike. Han är trettiofem minuter sen, en av de artigaste divor jag har träffat, ber om ursäkt flera gånger, tar i hand, jag tror han till och med bockar lite. Tillsammans med ett filmteam har han precis före vårt möte lirat lite boll med ett gäng ensamkommande flyktingar.

Tro inte att det är en tom pose – det är snarare John Guidettis kärna. Vi ska snart se om vi kan komma innanför det skalet.

– Nej då, det där om att han inte var särskilt bra som liten är bara nonsens, säger den tränare som kanske känner honom bättre än alla andra tränare tillsammans: Stefan Billborn, före detta Brommapojkarna, numera ansvarig för hela Hammarbys akademieverksamhet.

Stefan fortsätter:
– Han var väldigt väldigt bra redan som mycket liten. Jag vet inte varför, men många av de här yngre killarna bär omkring på något slags märklig självbild om att de inte var något vidare som små. Helt fel! Jag tror John var typ sju år när vi bland 358 jämnåriga plockade ut honom för att spela med de som var ett år äldre – och redan då utmärkte han sig definitivt. Men, viktigt: Hans personlighet imponerade lika mycket som spelet och spelförståelsen. Redan då. Han tog den där viktiga platsen i gruppen, den centrala positionen. Visst, han kunde vara rätt stökig och jobbig också, men aldrig på det där otrevliga viset.

Det dräller omkring rätt mycket fint fotbollsfolk i Scandic Parks hotellobby den här onsdagseftermiddagen. Många spelare har visserligen ännu inte anslutit till samlingen, det är inte ens tvång för spelarna att bo på hotellet. Man kan under ytterligare några dagar få leva fritt med familj, fru och barn om man så önskar.

En blond väktare, inte helt olik en gigantisk Sven Duvfa (man kan vara rätt säker på att han inte släpper en djävul över bron) dominerar ändå hotellentrén. Utanför några tappra autografjägare.


null

Guidetti är minutiöst noggrann med träning och kosthållning.”Kroppen är mitt redskap. Sköter jag inte den går det åt helvete.” Foto: Daniel Nilsson

Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson släntrar förbi, liksom analytikern och spionen Reine Almqvist och spelarnas man, Marcus Allbäck. Bredvid mig i soffan sitter Oscar Hiljemark, U21-hjälte och Palermoproffs, och småpratar med en av landslagets kommunikatörer. Det är en stab av anställda. Alla bär inte landslagets uniform, men snart är den obligatorisk.

Generalstabchefen själv, Erik Hamrén, och en av hans viktigaste adjutanter, Lasse Richt, skyndar förbi med varsin golfbag.

Det är inte riktigt på riktigt. Än så länge. Truppen har en tung tränings­period framför sig, mycket internat, inget fel i att öppna med lite fria tyglar.


Sveriges gruppmatcher i EM

Måndag den 13 juni
Irland–Sverige.
 Stade de France i Saint-Denis. 
Avspark kl 18.

Fredag den 17 juni
Italien–Sverige.
 Stadium Municipal, Toulouse. Avspark kl 15.

Onsdag den 22 juni
Sverige–
Belgien. Allianz Riviera, Nice. Avspark kl 21.

Erik Hamrén flackar ändå lätt oroligt med blicken när han skyndar ut genom svängdörren, man skulle kunna tro att pressen släppt nu när han ser slutet närma sig – det är som om tyngdlagarna ändå bestämt sig för att jävlas lite extra med just honom. Han är lite krum.

Man ångrar nästan allt ont man skrivit. Och tänkt.

John Guidetti har sin vana trogen kepsen bak och fram (man hade ju hoppats att just den modedetaljen skulle försvinna med Lleyton Hewitts tack och farväl till tennisen …) och han hinner precis nämna att familjen har en ny Range Rover (han blir pappa i september) – men sedan pratar vi uppväxt och ung­domar och Guidetti Foundation, ett samarbete mellan Celta Vigo och John Guidetti för att hjälpa unga talanger med både sin sport, sin ekonomi och sin utbildning.

– När jag en dag lägger av ska detta bli mitt jobb på heltid. Jag skojar inte: Jag vill göra världen till en bättre plats.

De flesta av oss bär fortfarande omkring på bilden av John Guidetti som en ung spoling, men spolingen har som sagt blivit 24 år, giftasmogen och ansvarstagande medmänniska. Googlar man, och det gör man, hittar man långa utförliga artiklar och intervjuer från 2008. Då var han knappt fyllda sexton.

– Det är ju en gåva jag fått, genom fotbollen och mitt kändisskap: Jag kan göra min röst hörd. Jag kan försöka göra lite skillnad i världen. Genom den här stiftelsen, Guidetti Foundation, samlar vi in pengar, mycket går till Afrika, men egentligen vill vi vara varhelst behovet finns. Det kan vara i en förort till Nairobi, men också i en förort till Stockholm eller Malmö. Många killar och tjejer behöver enkla grejer, fundamentala saker, de behöver skor, strumpor, bollar, fotbollsdräkter. De behöver utbildade ledare och tränare och förebilder.

De rika och välmående barnen på min skola var rätt lata och slappa och småtjocka, orkade inte springa och inte spela – jag sökte mig i stället ned till ghettot, där kidsen spelade barfota.

– Vårt huvudkontor ligger i Rissne, för där har jag mina svenska rötter, mycket kompisar från förr. Jag har väldigt många drömmar om fotboll och framgångar, men också många drömmar om vad jag nu och senare ska kunna göra för nytta för unga som har det jobbigt.

– Vi vill bygga gräsplaner, många planer över huvud taget, och i Kenya, där jag bott i två omgångar, vill vi bygga skolor. När du lämnar ska du ha en bra utbildning att falla tillbaka på. Drar du en baksida, går ett ledband, ska du ha en reservplan. Vi vill också utbilda folk som kan det fysiska. Utbildning är viktigt!

Säger du, som blev ungdomsproffs som 16-åring, och inte har brytt dig särskilt mycket om skolan…
– Jag vet, men kanske just därför. Alla har inte samma tur som jag har haft. Hela min familj har alltid velat jobba med unga, min tjej Sanna jobbar fortfarande på kollo – jag älskade kollo när jag var liten. Det är för jävligt att de skär ned, det var det bästa jag visste som liten. Men, som sagt: Utbildning, jätteviktigt. Och du, jag pluggade inte särskilt mycket, men det gick rätt bra ändå. Jag hade nog väldigt lätt för mig. Lätt att lära alltså.


null

En tioårig John Guidetti med sina lagkamrater i Kibera, ett fattigt ­område i Kenyas huvudstad Nairobi. Foto: Lars Pehrson

Johns pappa Mike fick arbete som chef för en internationell skola i Nairobi, Kenya. Johns mamma Susanne jobbade som lärare och blev senare doktor i arbetsterapi.

– De rika och välmående barnen på min skola var rätt lata och slappa och småtjocka, orkade inte springa och inte spela – jag sökte mig i stället ned till ghettot, där kidsen spelade barfota. Jag kunde knappt spela med dojjor när jag kom hem. När vi skulle spela turnering frågade jag tränaren: ”Kan man spela Gothia Cup barfota”. Han skrattade, ”nejnej”. Jag klippte i alla fall sönder fotbollsstrumporna undertill så att jag fick kontakt med skon. Jag har fortfarande jäkligt tåliga fötter.

I dag har Guidetti Foundation i samarbete med Brommapojkarna en egen klubb i Nairobi, Impala Bromma Boys – precis som rapparen och musikern Ken Ring, med rötter i Kenya. Hans lag heter K.R.A.C.K. United, och John Guidetti har varit nere och också stöttat Kens lag.

– Jonga, som min son kallar honom, kom ned under sin tid i Feyenoord, berättar Ken Ring. Det är en väldigt rak person, han har all min respekt. Han kom ned med fotbollsutrustning och en hel uppsättning med Feyenoorddräkter. Jag är egentligen mer kompis med hans pappa Mike, en riktig vän. Vet du vad? Mike är en sådan där extrapappa som varenda unge i förorten önskar att de hade.

Jag har tät kontakt med Mike Guidetti innan intervjun kommer till stånd, vi pratar och mejlar regelbundet under minst fem veckor innan vi kommer till skott. En del tycks tro att Mike Guidetti är den där värsta sortens idrottsfarsa, med piska och en liten morot och hårda nypor och stränga order – men alla jag pratar med vittnar om absoluta motsatsen. Jag försöker få honom att ta en större del i den här texten och i själva intervjun, han avböjer, vänligt men bestämt. ”Jag flyger helst under radarn, av just det skälet: Att många tror att jag är en dominant pappa och en pådrivare, på gränsen till slavdrivare. Jag sköter mitt, och det viktiga är inte vad folk tror eller tänker eller gissar, utan hur verkligheten ser ut. Och det vet vi själva.”

Jag är väl helt oblyg, och blir man ställd åt sidan får man inte deppa ned sig, bara träna hårdare, mera, bevisa för dem att de har fel, att jag ska ha en plats, att jag duger.

Det är ungefär allt jag får ur honom. Han förhandlar också lite om hur intervjun ska gå till, och hur stort det kan bli i tidningen. ”Omslag?” frågar han utan omsvep. Men mest av allt visar han viss – oro. Han är angelägen om att John inte ska prata för mycket, för länge – och inte säga något han senare kan få ångra. John är bland journalister känd som lite av en citat­maskin, och journalister älskar citat­maskiner. Det kan man göra många bra rubriker på.

N är John Guidetti kom till Manchester City som 16-åring följde pappa Mike med, tog tjänstledigt, fick jobb som scout i City, de bodde och levde fotboll (vardagsrummet byggdes om till ett minigym …) – och så har det egentligen varit sedan dess. Pappa Mike finns alltid någonstans i environgerna.

Det har blivit ett kolossalt flyttande. John var utlånad till Feyenoord, till Burnley, till Stoke, till Celtic – och det jävligaste av allt jävliga inträffade precis veckorna före förra EM, i Ukraina/Polen 2012. Den där ökända kycklingen. Om det nu var en kyckling.

– Jag vet inte, jag tror numera bara att det var en maginfluensa som helt spårade ur. Läkarna kunde egentligen aldrig förklara, det var en bakterie. Punkt. Den var sällsynt, och den var väldigt farlig. Och den bosatte sig i mig. Det blev ett helvete, ursäkta uttrycket.

John Guidetti var i stort sett helt borta från fotbollen i över två år. Två och ett halvt, till och med.
Vi kan ta vilken idrottsgren som helst egentligen, på vilken elitnivå det vara månde: Tennis, friidrott, ishockey, gymnastik, handboll, skidåkning, utförsåkning, fotboll givetvis. Man kommer inte tillbaka efter en så lång bortavaro. Det gör ingen.

Det gjorde John Guidetti.


null

DN träffar John Guidetti på spelarhotellet vid Humlegården i Stockholm under en landslagssamling inför EM i Frankrike. Foto: Magnus Hallgren

Man kan givetvis kalla det ett mirakel, eller ett underverk, eller precis vad man vill, vad som passar, knappt fyllda 20 dras mattan undan, och många inte bara trodde, utan de till och med visste, att det var slutet. När det var som värst kunde John Guidetti med yttersta möda lyfta ena benet. Ja, en halv decimeter alltså.

Nu är jag ute ur den där mörka perioden, och kan fortsätta med det jag älskar mer än allt annat. Och jag tackar faktiskt Gud för det. Han tog mig hit. Igen. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till.

Johns föräldrar har aldrig varit särskilt religiösa, det ligger knappast i släkten, men gatubarnen i Nairobi var kristna och troende, och när de bad, ja då bad John också.

– Jag tror på Gud, jag tror på att allt har en mening. Han ville kanske pröva mig på något sätt, och det gjorde han verkligen, och nu är jag ute ur den där mörka perioden, och kan fortsätta med det jag älskar mer än allt annat. Och jag tackar faktiskt Gud för det. Han tog mig hit. Igen. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till, utan min tjej Sanna hade det i alla fall aldrig gått, hon skötte mig som ett litet barn när jag knappt kunde röra mig. Och övriga familjen, givetvis, mamma, pappa, syrran. Men särskilt Sanna.

Det kan ju inte vara helt lätt att vara vad man förr kallade fotbollsänka, vid 20 års ålder…?
– Verkligen inte, men hon gör sina egna grejer, hon åker till Sverige när det blir trist och enahanda i Spanien. En fotbollskarriär är ju inte för evigt, och jag ska garanterat ställa upp på henne på samma sätt som hon har ställt upp för mig. Jag är absolut för jämställdhet, och jag grundar aldrig min åsikt om någon beroende på yrke eller status, bara på person. Och vad de står för.


null

John Guidetti firade sitt första A-landslagsmål med en hälsning till sin gravida sambo Sanna. Foto: Johanna Lundberg/Bildbyrån

Sanna och John har förresten varit i par sedan tidigt tonår, de träffades på Nybohovsskolan, efter något år var de ett par. Snart blir de tre.

– Jag kan inte riktigt formulera det än, det är bara stort, det största. Jag ska bli pappa, Sanna ska bli mamma.

Det känns som om du har haft rätt mycket motgångar? Mycket strul, inte bara bakterien och den långa frånvaron. Du fick inte riktigt chansen i Manchester City, det gick inget vidare i Burnley, för att inte snacka om kylskåpet i Stoke – och i Celtic blev det frysboxen när du inte ville skriva på utan ville gå vidare.
– Jag ser inte det som så särskilt svårt, jag är van, jag tar det faktiskt med en klacksprak. Och jag gillar att flytta, träffa nya människor. Jag är optimist. Jag ser inte flaskan som halvtom, om du förstår vad jag menar. Jag ser en flaska som är halvfull, och jag är nöjd då. Det går åt rätt håll. Efter Celtic har jag varit helt frisk, inte missat en enda träning.

Alla vittnar om att du är envis som synden?
– Jag är väl helt oblyg, och blir man ställd åt sidan får man inte deppa ned sig, bara träna hårdare, mera, bevisa för dem att de har fel, att jag ska ha en plats, att jag duger. När jag var liten gick jag till och med på träningar som jag inte var inbjuden till. Jag bara gick dit, och tränade. Man får inte vika ned sig. Visst, man kan ha otur, och att bli fotbollsproffs är som att ta sig igenom ett litet litet nålsöga, väldigt få lyckas. Med mig har det väl varit som så att jag aldrig har kunnat se mig som något annat än fotbollsspelare, som väldigt ung till och med. Det är den jag är. Jag är fotboll! Att misslyckas finns inte på kartan, i alla fall inte på min. Mitt råd till alla unga, även när det går trögt: Odla drömmen, ge inte upp, gör alltid ditt bästa.

– Och har man liksom varit där, gjort det där målet, avgjort en sådan där viktig match, inför kanske femtiotusen åskådare, ja då vill man bara dit igen. Och igen och igen och igen. Det är en sådan kick, den slår allt. Exakt allt.

Hur ser du på selektering av unga spelare i tidig ålder, det är ju hett omdiskuterat?
– Jag har ingen entydig åsikt, man måste ta hänsyn till att man utvecklas i olika takt, det kan vara viktigt för en del, riktigt dåligt för andra. Det gäller att ha ledare som är känsliga och vet vad de gör.

Hur noga är du med din kropp? Det känns som en klyscha, men det verkar vara lite av ditt tempel?
– Jag är väldigt noga med kroppen, jobbar mycket med kost och återhämtning, inte minst återhämtning är nyckeln till mycket. Folk har ju olika redskap i sina jobb, en snickare har sin hammare, en programmerare sin dator, jag har min kropp. Den är mitt redskap. Sköter jag inte den går det åt helvete. Man måste unna sig en del, men inte slarva för länge och för ofta. En karriär är rätt kort, man måste offra en del.

Din pappa och du har en väldigt speciell relation?
John Guidetti suckar så där djupt, självklart, ”skojar du, mannen”?!
– Han är min bäste vän, min bäste kompis, min rådgivare, min mentor, min pappa, givetvis, alltid, det spelar ingen roll vad som händer. Du vet, som en sådan där schweizisk fällkniv, med tusen olika funktioner. Det är pappa! Alltså, du kommer ju tycka att detta är helt sjukt, och kanske många andra, men den dagen jag gifter mig, då är pappa min best man.

Jag berättar för vänner och bekanta att jag ska träffa John Guidetti, jag berättar att jag precis har träffat John Guidetti – och alla vet inte bara vem han är, alla tycks också på mycket kort tid ha skaffat sig en egen relation till honom. De sjunger hans sång, de refererar till något han sagt, de kommenterar hans hår, hans kläder, alltid hans attityd. Nästan ingen säger något som helst elakt eller drygt eller taskigt.


null

Landslagsanfallaren intervjuad av DN:s Johan Croneman. Foto: Magnus Hallgren

Helt ärligt har han ju ännu inte gjort några fullständigt avgörande avtryck på plan, som spelare. Några enorma månader i Feyenoord, visst, en grym höst i Celtic, absolut, en mycket bra vår i Celta Vigo (utan att vara given startspelare). I EM-genrepet mot Wales i söndags gjorde han sitt första A-landslagsmål.

Han har mycket kvar att bevisa på plan.

Stefan Billborn igen:
– Han är enormt stark på alla sätt och vis. Och faktiskt: Han blir älskad vart han än kommer. Kaxigheten är av den bättre sorten. Och det där med styrkan: Han är en man för de viktiga, stora matcherna. Han gör mål när det gäller, när något står som mest på spel. Det är verkligen hans signum. Och han är verkligen samtidigt en lagspelare. Du kan se när han bli frustrerad, det blir han lika mycket över sitt eget spel som över att laget inte lyckas. Det skulle inte förvåna mig alls om han avgör någon eller några viktiga matcher nu i sommar.

Är han den nya typen inom svensk fotboll, en modell för vad som komma skall?
– På sätt och vis är han det, men den här youtube-generationen är inte helt oproblematisk att tas med. Det finns så många fler parametrar än förr. Man ska vara cool, tänka på kläder och utseende och sitt varumärke – och ha rätt attityd, även utanför planen. De tänker lite annorlunda: De lite yngre killarna, kring 12–13, kan slå tre tunnlar, komma helt fri med målvakten, missa friläget och chansen och målet – och vara helt fine med det. Vi tränare tycker ju ofta tvärtom: ”Du, skit i de där tre tunnlarna, och sätt friläget i stället.” Lite hårdraget, men det ligger något i det.


John Guidetti

Född: 1992. Uppvuxen i Nairobi, Rissne och Bromma. Blir pappa i september.
Gör: Fotbolls­proffs i Spanien och svensk landslagsspelare.
Position: Anfallare.
Smeknamn: Deshi, SuperGuidetti, JG, Driedetti.
Klubbar som senior: Bromma­pojkarna, Manchester City, Burnley, Feyenoord, Stoke, Celtic, Celta Vigo.
Landslag: 23 U21-matcher, 12 mål. 9 A-kamper, 1 mål.
Aktuell: Ingår i den svenska truppen under fotbolls-EM i Frankrike som premiär­spelar mot Irland på måndag.

Pelle Blohm, före detta expertkommentator, numera i början av en karriär som spelaragent, säger:
– Han är ett modernt fenomen, nästan som ett slags seriefigur, sagt med all respekt. Omåttligt populär och älskad, måste man nog säga. Man får för sig att just glädjen är hans verkliga, hans största drivkraft. Och det måste man ju bara uppskatta. Vi har ju ännu inte sett honom göra så mycket internationellt, och kanske är han ännu inte så där jätte­briljant – men vilket slit han lägger ned, och vilken bra lagkamrat han är. Och det där andra, det där extra, det avgörande, det väntar vi ju bara på. Det kommer.

Kanske är det just det som Pelle Blohm nämner som är John Guidettis själva kärna, hans innersta väsen: den genuina glädjen. Det finns en vacker – och sann – Guidettihistoria som valsat runt i sociala medier under det senaste året (jag tror det var journalisten Andrev Walden som var först med att berätta den).

John Guidetti hade en majdag förra året småbråttom hem till lägenheten i Stockholm, det var efter åtta på kvällen och snart finaldags i Champions League. Vid en fotbollsplan alldeles i närheten av hemmet dyker en åttaåring med boll under armen upp och lyser med hela ansiktet: ”Hej, du är John Guidetti, har du lust att spela lite en stund?”. John förklarar detta med Champions League och matchen, och säger pliktskyldigt, kan man tänka: ”Det blir ju lite svårt, just nu, men om du är vaken efter matchen och får för dina föräldrar, så kan vi givetvis kicka en liten stund”. Pojkens pappa berättar senare hur sonen närmast krampaktigt håller sig vaken genom hela matchen, pappan försöker till och med säga att den där John Guidetti nog menade väl men att han knappast har tid att spela, dessutom så sent, en lördagskväll. Han menade nog ”en annan dag”.

Pojken envisas, han snörar på skorna, tar bollen under armen, travar iväg till fotbollsplanen, klockan är nu bortemot kvart i elva på kvällen – och där står John Guidetti och väntar.

”Så här är det”, säger John, som svar på en helt annan fråga – men också som ett svar på den där ”kvällsmatchen”:

– Utan fans, ingen fotboll. Den är inte värd någonting alls utan fansen. Det där vi gjorde i Tjeckien förra sommaren, att vi går och vinner hela EM, jag överdriver inte: Vi hade aldrig gjort det utan de svenska fansen på plats. Aldrig, inte en chans.


null

John Guidetti slåss för en plats bredvid Zlatan Ibrahimovic i anfallet. Foto: Magnus Hallgren

U21:s förbundskapten, Håkan Ericson, vill nog tillägga att även John Guidetti hade en avgörande roll.
– Han kom in i sitt fjärde slutspel som ungdomsspelare, han hade gjort A-lagsdebut, och vilken annan spelare som helst hade nog haft svårt med motivationen. Han brann mest av alla! Uppriktigt talat är han egentligen inget lagkaptensämne, men han är ovärderlig som informell ledare. Han var det i alla fall då, under vårt EM. Mycket värme och mycket kärlek.

Och ändå bär man omkring på känslan att just ni två inte hade den där allra bästa kemin från första början…
– Jag trodde kanske från början att han var en typisk rubrikspelare, men jag hade helt fel. Vinnarskallen är ju helt unik, men framför allt är han en makalös kombinationsspelare, inte många tänker på det. Hans passningsprocent är alltid skyhög, han är inte sylvasst snabb, men hans smartness är fantastisk, drivet outstanding. Jodå, vi har haft våra duster, men alltid med respekt. Man kan verkligen säga till honom, säga ifrån: ”Hördu John, nu skulle kanske även vi andra behöva få lite syre”. Och han visar alltid respekt för sådana åsikter. Jag är väldigt förtjust i honom, både som person och spelare.

John, ingen har gått opåverkad av det som hänt i Frankrike, först attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo, sedan attackerna mot restauranger och en rockkonsert. Jag antar att flera spelare känner visst obehag. Hur är det med dig?
– Så långt har vi ju haft tur, vi som har bott i Sverige, och allt kan hända. Och det kan hända plötsligt, och när som helst, men oro, nej. Man varken kan eller får gå omkring och vara rädd, det är ju precis det som de vill. Vi spelar fotboll, vi sprider kärlek. Det är ett starkare budskap än deras.

Vi skiljs i Humlegården, Mikael Lustig (lagkamrat från Celtic) leker med sina flickor i parken. De ropar: ”John, John, John. Kom”!

– Älskar ungar, bäst jag går bort och tränar lite på min papparoll.

Han går, vi står kvar och tittar. Det ser bra ut.


null

Foto: Petter Arvidsson

Berättelsen i korthet