I huvudet på Donald trump - DN Fokus
Kapitel

Fokus. Trump

I huvudet på Donald Trump

Vem är politikern Donald Trump? En stenrik populist från Manhattan med affärssinne? Eller en genomtänkt demagog med fascistoid människosyn? Just nu drar Trump fulla hus i USA med löften om att resa en mur mot Mexiko. DN följde Donald Trumps turné under tre intensiva dygn.

Dela med dina vänner

1

Håret fönat.
Hyn solariebrun.
Tänderna gnistrande vita.
Donald Trump är i stan.
Ute är det 18 minusgrader.
I trängseln i gymnastiksalen på University of Northern Iowa är det varmt.
Jag står längst fram vid kravallstaketet och viftar med anteckningsblocket.
I konkurrens med ett par tusen Trumpfans ur delstaten Iowas vita arbetar- och lägre medelklass får jag till sist ögonkontakt med mannen som för närvarande ser ut att bli Hillary Clintons konkurrent i höstens amerikanska presidentval.
Pavarotti dånar ur högtalarna. Som alltid när Donald Trump talat klart och skriver autografer vid kravallstaketen.
En fet svart tuschsignatur i mitt block.
Genom arian vrålar jag en fråga till Donald Trump. Hur är den nyblivna statsmannens relation till Sverige?
– Great!
Ja, mycket blir Great i USA om Donald Trump, 69-årig fastighetsmagnat uppvuxen i stadsdelen Queens i New York, faktiskt skulle vinna presidentvalet den åttonde november i höst.
Muren mot Mexiko, till exempel. Den kommer att byggas och notan skickas till Mexiko. Och inreseförbud för samtliga muslimer i världen. Och elva miljoner illegala invandrare ska deporteras.
Utfästelsen om muren är själva refrängen i Donald Trumps tal.
– Vi kommer bygga muren!
Jubel.
– Och vem kommer betala för muren?!
Publiken svarar:
– Mexiko!!
Han frågar igen.
– MEXIKO!!
Nyss, på scen, gjorde Donald Trump en utrikespolitisk reflektion.
Den gick så här.


Fakta. Så gjordes reportaget

Tre delstater på tre dygn
Under tre dygn höll DN:s utsända jämna steg med republikanen Donald Trump – just nu på intensiv väljarjakt i östra och mellersta USA. Vi stod i publiken när han talade, intervjuade anhängare och statsvetaren Robert Putnam på Harvarduniversitetet – som hävdar att Trump har möjlighet att bli Republikanernas kandidat.
Windham, New Hampshire, måndag morgon. Småstad i lantlig miljö sex mil norr om Boston. Trump talar i bankettsalen på Castleton Banquet and Conference Center.
Cedar Falls, Iowa, tisdag kväll. Universitetsstad med 40 000 invånare belägen mellan Chicago och Minneapolis i Mellanvästern.
Pensacola, Florida, onsdag kväll. Ett militärt fäste vid Mexikanska golfen där Donald Trump drar en publik på över 10 000 till arenan Pensacola Bay Center.
DN:s reporter Björn af Kleen utsågs i våras till Årets stilist av tidningen Journalisten. För reportaget ”Det ockuperade landskapet”, om hur svenska nynazister kraftsamlar i Dalarna, nominerades han till Stora Journalistpriset.
DN:s fotograf Lotta Härdelin belönades förra året med ett andrapris i kategorin ”Vardagsliv Utland” i tävlingen Årets bild. Under 2015 har Lotta Härdelin bevakat krisen i Ukraina, kriget i Gaza och medverkat i det uppmärksammade reportaget ”Det ockuperade landskapet”.

– Jag tittar på Tyskland! Hundratals och åter hundratals våldtäkter på nyårsafton. Tyskland! Jag vet inte vad som hände med Merkel! Det gick ju bra för henne. Hon kanske blev makthungrig. Men kriminaliteten är nu astronomisk. Upplopp på gatorna. Och det tyska folket säger: vi har fått nog!
– Och samma sak får inte hända här. Obama vill ta emot tusentals.
Trump syftar på antalet syriska krigsflyktingar till USA.
– Glöm inte! Han sa 10 000. Men det är bara början! I demokraternas debatt nyligen snackades det om 55 000 eller 60 000…! Jag har hört att han egentligen vill ta emot 200 000! Men oavsett siffror… jag skiter i siffror!… och jag har ett större hjärta än alla andra… och ska inrätta ett säkert område i Syrien. Ett vackert område. En frizon. Så att de istället kan åka hem till sina hem!
Kan Donald Trump bli amerikansk presidentkandidat?
Harvardprofessor Robert D Putnam, en av världens mest respekterade statsvetare, svarar i telefon.
– Hade du frågat mig för tre månader sedan hade jag svarat: givetvis inte. Nu är det inte lika givet längre. Det finns faktiskt en risk att han blir nominerad. Jag har många konservativa vänner som räds detta. Och det skulle innebära ett enormt bakslag för republikanska partiet. Om Trump nomineras tror jag Republikanerna sannolikt skulle förlora både kongressen och senaten.

I veckan hoppade DN på the Trump train. Under tre dygn såg vi Donald Trump tala på tre ställen i USA. Från New Hampshire på östkusten genom Iowa i mellanvästern till Florida i södern.
Första stopp var Windham, en regnig håla sex mil norr om Boston.
När vi börjar köa vid åttatiden på måndagsmorgonen har souvenirförsäljaren nästan sålt slut på Trumpfansens favoritpin: ”Put Hillary in Prison” (Sätt Hillary i fängelse).
Men ”Bomb the SHIT out of ISIS”(Bomba skiten ur IS) går också hyfsat.
Många har hört talas om Donalds Trump plumpa utfall mot muslimer och mexikaner.
När man besöker hans show inser man att avskyn mot invandring är själva temat i hans röstfiskeri.
Trump talar utan teleprompter. Ur kavajens innerficka halar han några A4 med stödord i svart tusch.
I Windham får DN:s fotograf Lotta Härdelin korn på kråkfötterna. Redan som fjärde manuspunkt: ISLAM IS VIOLENCE (islam är våld) eller om det står ISLAM IS VICIOUS (islam är ondska).


Kampanjmöte i Windham, New Hampshire, 9 januari 2016.
DN:s fotograf Lotta Härdelin berättar om bilden:
”Från den sämsta positionen i lokalen, pressområdet på Trumps event, ser jag Donald Trump röra sig yvigt på scenen. Han harklar sig, spänner ögonen i publiken och trevar efter något i sin vänstra kavajficka. Min kamera ser det jag inte själv kan uppfatta med blotta ögat.”

Båda påståenden rimmar med Donald Trumps världsbild.
Det mesta kan kopplas till invandringshotet. Som Obamacare, den sittande presidentens sjukförsäkringsreform.
Obama finansierar ”allt som kommer in”, enligt Trump.
– Syrierna kommer in! Den syriska invandringen…! Tänk på det här: vi finansierar den syriska invandringen. Allt detta som kommer in. Vi kan inte finansiera det längre!
Publiken svarar, i riktning mot Vita huset: Buuu…!
Redan när Donald Trump tillkännagav att han skulle kandidera som republikansk presidentkandidat den 17 juni i fjol lanserade han en teori om att USA:s regering medvetet låter Mexiko dumpa sina inhemska kriminella på amerikansk mark.
– De tar med sig knark. Kriminalitet. De är våldtäktsmän. De skickar oss inte rätt folk. Det kommer från mer än Mexiko. Det kommer från hela Syd- och Latinamerika och det kommer förmodligen – förmodligen – från Mellanöstern. Men vi vet inte. För vi har inget skydd och ingen kompetens, vi vet inte vad som händer. Och det måste upphöra och det måste upphöra snabbt.
I Windham hittar han ett lokalt exempel i närliggande Manchester, en gammal textilindustristad med ett grasserande heroin- och läkemedelsmissbruk.
– Och ni vet var det kommer ifrån!
I publiken står en gänglig kille i Trumpkeps som missförstått den frejdiga tonen på scen.
– Det här är trist! Dra några skämt! ropar han till Trump.
Trump tystnar tvärt, liksom publiken.
– Detta är väldigt, väldigt viktigt, säger Trump, plötsligt statsmannamässig.
Killen ger sig inte.


”Det här är trist! Dra några skämt!” ropar mannen i röd keps till Trump på scenen. Trump tillkallar säkerhetsvakter och mannen kastas ut.

Trump tillkallar säkerhetsvakter som släpar ut åhöraren under hejarop från fansen.
– Ut! Ut! Ut! Ut med honom! vrålar Trump från scen.
– Han lider av ett väldigt allvarligt problem, säger presidentkandidaten till oss som står kvar i värmen.
– Jag såg det redan på honom när jag kom in. Nä, vi måste få ut de dåliga.
Han glider sömlöst över i den utlovade deporteringen av elva miljoner invandrare.
– Detta är ingen tid för humor. Det här landet har så många problem. Om jag bli vald, det försäkrar jag, då måste alla ut. Då åker de ut…
En tillbakablick.
– När den här resan började, då talade vi om illegal invandring. Vi var väldigt tydliga där. Och det har varit en del av planen. Mot invandring, mot terrorism, mot IS, för militären… och Trump hamnar före alla andra eftersom allt det här hamnar lite på samma planhalva… Vi måste bygga en mur… det kommer bli en jättelik mur…!
Han listar ett antal våldsbrott som begåtts av illegala invandrare.
– Och plötsligt är nu alla inne på min väg… Ted (Cruz, den republikanske konkurrenten) började också tala om en mur för två dagar sedan…

Fakta. Trump


Född 1946 i New York-stadsdelen Queens. Fastighetsmagnat, författare, mediepersonlighet och politiker. Mångmiljardär. Lanserade den 16 juni sin presidentvalskampanj för Republikanerna.
Utbildad på Wharton School of Business vid University of Pennsylvania.
Han har tidigare varit både demokrat och oberoende.
Gift (för tredje gången), fem barn.
Donald Trump har skrivit en rad böcker, främst om hur man lyckas i affärer och amerikansk politik. Ett axplock titlar: ”The art of the deal”, ”How to get rich”, ” Think like a billionaire” och ”Time to get tough. Making America no 1 again”.
Leder senast i somras opinionsundersökningarna bland de republikaner som vill bli partiets presidentkandidat.
Går under smeknamnet ”The Donald”, ursprungligen använt av ex-hustrun Ivana Trump.

En ung rödhårig kvinna i publiken frågar om Donalds Trumps miljöpolitik.
Han svarar.
– Du vet, presidenten pratar om miljön! Kom ihåg! Den globala uppvärmningen är så mycket viktigare än IS och alla fiender vi har därute! Det är så kul när han snackar om carbon footprints (klimatfotavtryck). Att jag inte kan använda hårspray eftersom det skulle påverka ozonlagret – trots att min lägenhet är fullständigt tillsluten! Jag tror personligen inte på det där!
Kvällen efter i Iowa, några hundra mil västerut på den väldiga amerikanska slätten, prövar Donald Trump en ny form för sin invandringspolitik.
Han läser texten till soulsångaren Al Wilsons låt ”The snake”.
Jag står längst fram. Trump talar plötsligt med absolut skärpa.
I sångtexten hittar en kvinna en orm med frostskadat skinn, räddar djuret inomhus, bjuder på mjölk och honung, kysser ormen godnatt.
Men tacksamheten uteblir.
Ormen biter tilllbaka.

Hör Trump berätta historien om ormen (0:15 min)

”Håll käften, dumma kvinna, sa reptilen med ett flin”
”Du visste förbaskat väl att jag var en orm när du tog in mig”.
Trump i röda läsglasögon.
Orden dånar ut i gymnastiksalen.
– Var det begripligt? frågar Trump när han läst klart.
Jo, den 18-åriga studenten i statsvetenskap som står bredvid längst fram fattar precis.
– En bra analogi tycker jag, säger Haley Cannon. Jag tolkade det som antingen illegala invandrare eller IS – syriska invandrare. Jag tycker ett tillfälligt stopp för muslimer vore bra. Tills vi får bättre säkerhet och bakgrundskoll.

2.
Vem gillar Trump?
I VIP-fållan i Windham, norr om Boston, träffar vi Donna Powers, 65-årig croupier.
Donna Powers är på väg att bli en karaktär i Donalds Trumps kringresande cirkus – krigsveteraner, vapenförespråkare, färgstarka republikanska lokalpolitiker och tidigare deltagare i Trumps dokusåpa ”The Apprentice”.
Donna Powers främsta merit i sammanhanget är att hon sköt en 23-årig kille i bröstet förrförra måndagen. Det var utanför bostaden på South Porter Street i utkanten av Manchester. I självförsvar. En bil körde upp just som hon skulle öppna dörren till huset. Av en ingivelse hade hon just flyttat över sin 32-kalibriga Kel-Tec från handväskan till jackfickan.

När killen kom emot henne och rörde sin vänstra arm i hennes riktning sköt hon omedelbart.
– Boom! Så fort gick det! Jag hade pistolen redo! Jag drog upp den och sköt honom! Jag fick honom här…
Donna Powers stryker med handen ovan bröstkorgen.
– Så fort jag sköt honom sa han: ahhh! Och sjönk till marken. Hade jag haft kvar pistolen i min handväska – glöm det. De hade stulit den, eller slagit ned mig.
– Det är en så vacker historia, sa Donald Trump på ett valmöte den 7:e januari.
Trumps vän Howie Carr, konservativ radiopratare i Boston, hade tipsat om Donna Powers.
– Hon sköt en kille som attackerade henne, svärmade Trump i talet. Hon bar pistol! Jag älskar den här kvinnan! Hon är för Trump! Hon sköt honom och han överlevde, vilket är bra, faktiskt.
I sitt tal i Windham attackerar Donald Trump franska vapenlagar.
– Kolla Paris. Boom! Boom! Boom! Om det flugit kulor i motsatt riktning hade inte 130 personer behövt dö. Häromdagen hörde jag ett rykte om att man nu ska ta ifrån oss vår ammunition. Om de inte lyckas med våra pistoler ska de ta kulorna. Men vi behöver skydd!
Efter showen i Windham, där Donna Powers mottar dubbla kindpussar av Trump, träffar vi henne på parkeringen utanför bostaden på South Porter Street.
Vi sitter i vår hyrbil och pratar. Donna Powers lägenhet är inte representabel, hävdar hon. Det skymmer i New Hampshire. Temperaturen sjunker och jag stoppar ena handen innanför jackan, i brösthöjd.
Plötsligt, mitt i en mening, fryser Donna Powers till is.
– Var har du där!?
Hon syftar på min dolda hand. Som jag omedelbart sliter ut.
Donna Powers har en 25-kalibrig pistol i jeanslinningen.
– Åh, jag är lite nervös efter allt som hänt, säger hon och skrattar.
Jag är tacksam att du inte sköt mig!
– Lyssna! Om jag var tokig på riktigt hade jag ju tömt pistolen i den där killen som skulle råna mig. Det föll mig aldrig in. Vilket i och för sig min granne tyckte: varför dödade du honom inte?

Trump ingjuter mod i USA:s rädda.
– Jag gillar honom, säger Donna Powers. Folk blir lite tagna av grejer han säger. Vissa säger: jag skulle vilja rösta på honom – men han skrämmer skiten ur mig. Det där om att stoppa alla muslimer. Men jag tror inte att han skulle bli galen som president. Han vill bygga en mur. So what? Inget land har oändliga resurser. Det finns inte tillräckligt med jobb åt alla. Det går inte.
Donna Powers är liksom Donald Trump ättling till invandrare. Farfar Frederick Trump utvandrade från tyska Kallstadt till New York på 1880-talet. Donnas förfäder är italienska.
– Ellis Island och allt det där. Visst. Men då var invandrare tacksamma för att få komma hit. De jobbade hårt och gjorde landet till vad det är i dag. Nu är det bara gratis, gratis, gratis.
Donna Powers röstade på Obama i hans första presidentval men har gått långt åt höger under senaste två åren.
– Sedan Obama kom till makten har han inte gjort annat än att ljuga för det amerikanska folket. Han fortsätter belasta oss med ekonomiskt ansvar för att han ska kunna betala för alla invandrare. Hey! Jag är inte emot dom. Men Institutet bara dumpar dom här. Det konfererar inte ens med stadens styrande. Nu har vi fått en sudanesisk och kongolesisk befolkning här. Institutet bara dumpar.
Vilket Institut är det?
– Internationella Institutet… nåt sånt. Men i Tyskland fattar dom vad som händer… alla våldtäkter. Stäng gränsen bara!
Är det verkligen realistiskt med en mur mot Mexiko? Tusentals kilometer. Vattendrag måste dräneras, bergstoppar kapas av.
– Dom byggde kinesiska muren! Och det kanske inte måste vara en bokstavlig mur. Man kan bygga en mur av vakter. Man kan stoppa människor på väg in. En mur kan betyda det.
Donna Powers liv har förändrats efter skottet förrförra måndagen. Hennes son kallar henne numer Dirty Harriet, efter Dirty Harry, en klassiker med Clint Eastwood från 1971.
– Jag är ung i skallen och har alltid ogillat att kallas farmor. Men oh boy – när det där hände så satte det sig. Det var big news för medierna att farmor var ute och sköt.
Om allt gick som det skulle stod Dirty Harriet på scen igår när Trump var tillbaka i New Hampshire, på Toyota i Portsmouth.
– Jag tror han tycker min berättelse är uppbygglig för äldre kvinnor. Beväpna dig – var inte rädd! Vapen är inget att vara rädd för, om man använder dem ansvarsfullt. De gör skillnad.
I vipfållan i Windham står också Arthur Klemm, tyskättad bensinmacksägare.
Han har tidigare träffat Trump. Kleem, i grön slips med elefanter, hade tidigare en ledande position i delstatens senat.
– Jag tror han kommer vinna hela valet. Eftersom fler och fler exponeras för honom. Folk kanske inte uppskattar allt han säger men man märker att hans vilja att göra Amerika storslaget igen är äkta. Folk respekterar oss inte lika mycket längre. Jag tror han kan återupprätta USA. Världen behöver en ledare. Och det måste vara USA. Sen kanske inte en mur mot omvärlden är svaret men något måste göras åt knarket som flödar in och tar livet av våra barn.
Intill står 19-åriga John Zafiris, blivande civilingenjör vid University of Massachusetts, UMass.
– Trump är inte bunden av donatorer – han säger precis vad han vill. Han är genuin. Och passionerad. Jag tror det är därför han når människor.
John Zafiris pappa, polisofficer, vänder sig om.
– Och det är här inte vem som helst. Den här grabben är student vid UMass!



3.
– Bob Putnam.
Statsvetaren Robert D Putnam svarar i telefon från rum 505 på ett boutiquehotell i Florida.
Hans ord väcker genklang långt utanför Harvard där han är professor vid John F Kennedy School of Government. Han sammanträder regelbundet med statschefer och har gett råd åt USA:s tre senaste presidenter. Hans metaforer fångar stora samhällsförskjutningar. I ”Den ensamma bowlaren” från år 2000 skildrade han ett USA där det mellanmänskliga kittet eroderat; amerikanen hade börjat bowla ensam. Titeln på studien ”Our kids” från 2015 har en ironisk undermening: när Putnam växte upp på 50-talet kände ett amerikanskt samhälle kollektivt ansvar för ”sina ungar”.
Inte längre, hävdar Putnam.
”Our kids. The Crises of the American Dream” utspelar sig i askan av den amerikanska drömmen, själva grogrunden för ”Trumpismen”, enligt Putnam.
Möjligheten att göra en klassresa i USA har drastiskt försämrats under senaste 20 åren. Klassvariabler som föräldrars inkomst, uppväxtkvarter och skolval bromsar den sociala rörligheten. I föreställningen om den amerikanska drömmen är det tvärtom. Bakgrund saknar betydelse. Nu har bakgrund avgörande betydelse.
Många av Donalds Trumps anhängare är vita amerikaner utan universitetsutbildning.
En kategori vars levnadsstandard sjunker. Särskilt utsatta är vita män. Mellan 1979 och 2013 sjönk inkomsten för vita män utan högre utbildning med 21 procent, enligt ett reportage i New Yorker om Trumps vita väljarbas.
I veckan larmade Newsweek på sitt omslag: WHY ARE WHITE AMERICANS DYING YOUNGER? (Varför dör vita amerikaner i allt yngre ålder?)
Enligt Newsweek har förtida dödlighet bland vita män mellan 45 och 54 ökat med en halv procent årligen sedan 1999. För svarta män har förtida dödlighet i samma ålderskategori sjunkit med 2,6 procent per år under samma tid.
Mer än hälften av alla vita amerikaner upplever att vita har ersatt svarta som primära offer för diskriminering, enligt New Yorker.
Donald Trump talar till den gruppen.

Det växande politiska utanförskapet hos den amerikanska ungdomen utgör en fara för den demokratiska stabiliteten.

Under tre dygn frågar jag fansen: varför?
– Han är så energisk!
Trump är deras livsgnista.
– Nej, jag såg definitivt inte Trump komma, säger Robert D Putnam. Ärligt talat vet jag ingen som förutsåg Trump. Och med facit i hand är alla förstås häpna.
– Men i ”Our kids” skriver jag om något som jag tror är relevant för förståelsen av fenomenet Trump. Min bok handlar om en växande klassklyfta mellan övre medelklassen och arbetarklassen. Det handlar om ekonomi, om social instabilitet, om en drastisk minskning av socialt kapital, av tillit. En växande klassegregation i det amerikanska samhället, helt enkelt.
– Barn på inkomststegens nedre tredjedel – arbetarklassbarn – är i ökad utsträckning ensamma. Isolerade. Från sina föräldrar, sina grannar, föreningslivet, kyrkan, lärare och idrottstränare. De är oerhört uppgivna. De är inte ideologiskt alienerade – de är så isolerade att de över huvud taget inte bryr sig om politik.
Putnam har funderat över de amerikanska barnens skilda möjligheter. Att ignorera utsatta barn är omoraliskt, kostsamt och dessutom politiskt riskabelt.
Entré: Donald Trump.
Enligt Robert D Putnam är han farlig på riktigt.
På sitt hotellrum i Florida slår han upp sin bok och läser ett stycke högt i luren.
– Det växande politiska utanförskapet hos den amerikanska ungdomen […] utgör en fara för den demokratiska stabiliteten.
Han refererar till Hannah Arentdt och William Kornhouser – tänkare som ”efter andra världskriget upptogs av 1930-talets ekonomiska och politiska mardrömmar” som grogrund för ”framväxten av antidemokratisk extremism”.
Putnam läser.
– En orörlig massa […] av alienerade medborgare, frånkopplade från samhälleliga institutioner skulle under normala omständigheter utgöra endast ett minimalt hot mot den politiska stabiliteten, dess farlighet dämpad av själva apatin hos massorna.
Han säger att han strukit under något viktigt.
Detta:
– Men under ekonomiska eller internationella påfrestningar – likt de påfrestningar som överväldigade Europa och Amerika under 1930-talet – kan denna orörliga massa plötsligt visa sig högst oberäknelig och mottaglig för manipulation av antidemokratiska demagoger i de ideologiska utkanterna.
– Och utan att hemfalla åt politiska mardrömmar kan vi ändå begrunda huruvida den dystra, socialt alienerade framtid som väntar fattiga ungdomar i Amerika i dag inte kan få oförutsedda politiska konsekvenser imorgon.
Robert D Putnam tystnar. Han blev sannspådd snabbare än han trodde; ”Our kids” kom ut i fjol, liksom demagogen Donald Trump.
– Så snälla, få det inte att låta som jag hävdar att jag förutsåg Trump i någon explicit mening. Jag hade ingen aning om att Trump skulle hända. Men det jag just läste för dig är en viktig del i förståelsen av fenomenet Trump.
– Jag hävdar att Trump är en allvarlig varningssignal. Till viss del är han en Berlusconi. Men Berlusconi var en clown, ärligt talat. Och jag tror inte Trump är en clown. Hans anhängare bär inte bruna eller svarta skjortor – än så länge. Och i den meningen står han inte – än så länge – i samma position som 1930-talets demagoger.
– Men jag tror att den sociala mix han attraherar de facto påminner om den krets som Hitler och Mussolini attraherade på 1930-talet. Skriv inte, är du snäll, att jag hävdar att Trump är en 1930-talsfascist. Det säger jag inte. Men jag säger att Trumpanhängarnas sociala bakgrund är relaterad till fascismens anhängare – just den unga fattiga amerikanska arbetarklassens sociala främlingskap, de som i allt högre utsträckning lämnats utanför den amerikanska drömmen. Fattar du?
Många Trumpanhängare jag träffar upplever att de har blivit utsatta för systematiska lögner – från politiker, press. Varför känner de så?
Robert D Putnam svarar med ”Kalay” ur ”Our kids”, en dotter i en socialt strulig amerikansk arbetarfamilj.
Han citerar ur en enkät med henne:


Tidslinje. Valet

I Iowa genomför både republikaner och demokrater sina första nomineringsmöten, så kallade caucuses, för att utse vilken kandidat de vill ha. Ettan eller tvåan i Iowa brukar nästan alltid vinna nomineringen för sitt parti.
9 februari: Primärval i New Hampshire. Anses ha ännu större betydelse än Iowa; de kandidater som gör dåligt ifrån sig brukar ge upp försöket att bli nominerade.
1 mars: Supertisdagen. Primärval och nomineringsmöten i 13 delstater. Denna massiva valdag är ett test för hur ”valbar” en kandidat är i ett nationellt val.
15 mars: Fler viktiga primärval i Illinois, Ohio, North Carolina, Missouri och Florida. De folkrika delstaterna Florida och Ohio hör till de så kallade vågmästarstaterna (”swing states”), där stödet är jämnt mellan de två partierna.
18-21 juli: Republikanska partiet utser sin presidentkandidat vid sitt konvent i Cleveland.
25–28 juli: Demokraternas konvent i Philadelphia utser vem som blir deras presidentkandidat.
5 september: Labor Day är traditionellt startskottet för presidentkandidaternas valkampanjer (vilka i praktiken redan pågått lång tid). De koncentrerar sig nästan helt på vågmästarstater som Ohio, Florida, Colorado och Pennsylvania.
26 september: De två presidentkandidaterna möts i den första av tre debatter, i Ohio.
8 november: USA:s 45:e president utses.

Peppad inför valet? Nä, jag bryr mig inte.
Föräldrarna engagerade i politik? Inte direkt.
Sympatiserar du med ett parti? Dom suger allihop.
Professor Putnam ber om ursäkt för språket, och vill förklara innerbörden av att något suger.
– Hon tycker partierna är, hmm, onda. Du vet, Kalay är inte riktigt som en ung fackföreningsengagerad arbetarmänniska i 1920- eller 30-talets Stockholm. Hon är över huvudtaget inte politiskt engagerad. Men i hennes röst kan du höra en extrem aggression gentemot politiker och partier av alla sorter. Och det är inte så att hon känner sig frånkopplad. Hon ÄR frånkopplad. Arbetarklassungar i Amerika i dag litar inte på någon! – inte på politiker, inte föräldrar, inte lärare. En av de unga människor vi intervjuade postade på Facebook för bara en månad sedan…
Putnams röst spricker nästan när han refererar uppdateringen.
Love hurts. Trust kills.
Kärlek smärtar. Tillit dödar.
– Så fruktansvärt, så ledsamt, så syndfullt. Fattar du? Hon kan inte lita på nån!

Donald Trumps affärsidé är just att bekräfta den vita klassens allt djupare förbittring.
Trump raggar röster bland ensamma bowlare, för att tala med Putnams ord.
Vid talarstolen mässar Trump om journalisters och politikers uselhet.
– USA leds av några av världens dummaste människor!
Han börjar varje tal med att håna de uppställda tv-journalisterna för att förvränga verkligheten, eftersom kamerorna aldrig speglar publikens storlek.
I Windham ägnar han några minuter åt att hacka på lokaltidningen.
Avskyn mot medierna är själva kontraktet med väljarna.
– I Europa, Sannfinländarna och så vidare, är den här rörelsen så mycket mer fokuserad på invandring och etnicitet, säger Robert D Putnam. Däri ligger även delar av Trumps attraktion, såklart. Men attraktionen är större än så, illavarslande nog. Han blottar en väldigt djupgående social och politisk alienation i den unga amerikanska arbetarklassen – och denna sträcker sig långt bortom invandringsfrågan.
Vad är det värsta han åstadkommit?
– Jag tror att han lyckats överskrida tabun, tabun som vi aldrig kan få åter.
– Inte i fråga om faktisk politik – eftersom han saknar faktisk politik. Men i språket. Han har sagt saker… Min mamma, vila i frid, var en väldigt konservativ människa. Om jag bara hade sagt en av alla dussin saker som Trump sagt skulle hon ha skrubbat min mun med såpa. Jag skämtar inte! Han är så extremt grov. Och problemet är att han blivit framgångsrik genom att vara just det. Så vår politik kommer för all framtid att rymma mer grovhet.


Kampanjknappar


4
I Florida fyller Trump en ishockeyarena.
11 800 personer uppges sitta på läktaren.
Nästan alla vita.
Det är kvällen efter Obamas Tal till nationen.
Då presidenten sa:
– Den politik som gör vissa raser eller religioner till måltavlor måste förkastas… När politiker förolämpar muslimer, när en moské vandaliseras… det är inte att säga som det är.
Trump twittrade under talet: ”riktigt trist, långsamt, slött”.
Nu, i talarstolen i Florida, vill han ge igen ytterligare.
– Så, vi har en president som är afroamerikan.
Spänd tystnad i publiken.
– Bra! Jag älskar detta.
Puh.
– Förutom. Att det har gjorts mindre för afroamerikaner än för någon annan grupp, den afroamerikanska ungdomen har sällan haft det så illa ställt.
Många vita på läktaren nickar.
En svart man, en av få på arenan, ger sig till känna.
Trump har rätt om Obama, tycker han.
Donald Trump skiner upp, ger den svarte mannen tummen upp.
– Coolt. Väldigt coolt, säger Trump och försäkrar publiken:
– Jag har inte betalat honom för att sitta här!
Då ger sig ytterligare en svart man tillkänna.
– Och där är en till!, ropar Donald Trump då.
Han pekar med hela handen.
– Där!
11 800 vita ansikten vrids.
Donalds Trumps kampanj har gjort USA:s minoriteter mer utsatta.
Under hösten ökade antalet attacker på muslimer trefaldigt, enligt uppgifter i New York Times.
En kvinna attackerades med kniv på en biltvätt i San Bernardino, en taxichaufför besköts i sin bil i Pittsburgh, en tjej i sjätte klass fick sin hijab avsliten av tre killar i Bronx.
Och så vidare.
– Att en politiker i samhällets mitt hänger sig åt öppen islamofobi har möjliggjort och legitimerat verbala och fysiska attacker över hela USA, säger John Robbins på den muslimska intresseorganisationen the Council of American-Islamic Relations (CAIR).
Vilket inte avskräckt konkurrerande republikanska kandidater.
Ben Carson, en 65-årig pensionerad kirurg, förklarade i september att islams värderingar är inkompatibla med konstitutionen och att en muslim därför aldrig kan bli amerikansk president.
– Och under de påföljande 36 timmarna mottog Ben Carson tre miljoner dollar i donationer, säger John Robbins.
– Ett resultat av Trump är att politiker på högerkanten börjat spekulera i intolerans för att nå kortsiktiga opinionsframgångar.
I augusti misshandlades en latinamerikansk man med metallrör av två bröder från södra Boston. Efter att ha urinerat på honom förklarade bröderna för polisen att ”Donald Trump har rätt, alla de här illegala måste deporteras”.
När Trump fick frågor om misshandeln svarade han inledningsvis att hans anhängare är ”passionerade”. Två dagar senare twittrade han, efter massiv kritik, att händelsen var fruktansvärd.


Volontären Scholt Van den Rengh hämtar skyltar från Trumpkontoret i Manchester. Han ska sätta upp dem i trädgården.

I veckan uppmanade han sina åhörare från talarstolen:
– Vi måste bli tuffa, smarta, och på vår vakt! På vår vakt! Och när folk ser andra som gör dåliga saker så…
Han avslutade aldrig meningen, utan fördjupade sig i ett resonemang om att anhöriga till terrorister ofta vet vad som är på gång utan att rapportera.
Trump har fått beröm av amerikanska vit makt-grupperingar. Den nynazistiska sajten Daily Stormer har uppmanat sina läsare att rösta på Trump, vilket är ovanligt. Gruppen står vanligtvis utanför partipolitiken.
”Jag tror inte Trump är en vit nationalist”, säger Richard Spencer, en amerikansk vit makt-ideolog intervjuad i New Yorker. Men Trump, säger Spencer, reflekterar en känsla som många vita bär på av att deras ”barnbarn kommer utgöra en hatad minoritet i sitt eget land. De kan förmodligen inte själva artikulera känslan. Men jag tror den finns där. Och jag tror den i hög utsträckning förklarar fenomenet Trump”.
Vad är Trump?
Populistisk Manhattanmiljardär som låter sig styras av sitt genialiska affärssinne?
Eller något värre? Hans utfall mot kvinnor under hösten har varit så kroppsfokuserade att amerikanska intellektuella sett spår av en sorts hygienisk paranoia, en fascistoid renhetslängtan. När nyhetsankaret Megyn Kelly frågade Trump varför han offentligt refererar till kvinnor som ”feta grisar”, ”hundar”, ”sluskar” och ”äckliga djur” hämnades han med insinuationer om att Kelly menstruerat under intervjun. På samma tema har han attackerat Hillary Clinton då hon kom försent efter en reklampaus i en tv-studio: ”Jag vet var hon var, det är så äckligt. Nej, jag vill inte prata om det. Nej, det för äckligt. Säg det inte, låt oss inte prata om det”.
En manlig reporter med nedsatt rörelseförmåga i armarna fick sina ryckiga symptom imiterade av Trump i en talarstol.
Samtidigt som han aldrig missar en chans att framhäva sin egen storhet.
– Mitt liv har handlat om framgång, säger han. Jag har några av de största tillgångarna i världen. Ett fantastiskt cashflow. Och väldigt lite skuld.
Han tycks säga: lägg era små liv i mina stora händer.
Han förklarar sitt ledarskap:
– Det börjar alltid uppifrån och ned.
Top-down, top-down.
Pavarotti tonar ut i Florida.
Trump försvinner i ett hav säkerhetsvakter.
Några åhörare dröjer sig kvar på cementgolvet i ishallen.
Rosiga kinder, något generat i blicken.
Som de upptäckt något inom sig som de inte riktigt vet hur de ska hantera.
Och jag tänker på något som Jay Goodhue sa, en 48-årig motellreceptionist vi mötte längs vägen.
– Han borde inte få besöka Vita huset, än mindre flytta in där permanent.
Jay talade som republikan.
Utan kandidat i höstens val.
– Donald Trump säger alla saker som människor tänker och kanske tror att de känner men egentligen inte menar. Man får säga vad man vill i det här landet. Men inte om man vill ha ansvar för 300 miljoner människor vars liv är beroende av hur du hanterar resten av världen.

Berättelsen i korthet