Med
 huvudet
 fullt av
 hjärnor - DN Fokus
Kapitel

Fokus. Du är dum – hon vet varför


Forskare med huvudet fullt av hjärnor

Redan när hjärnforskaren Katarina Gospic var fyra år började hon fundera på vad som egentligen
 händer i skallen. Med bättre kunskap om hjärnan kan vi hejda impulsen att trakassera andra – och även stå emot grupptryck, hävdar hon.

Dela med dina vänner

Är du en idiot?

Det kan, åtminstone delvis, bero på att din hjärna är mer än 40 000 år gammal. Inte specifikt den som du har i ditt huvud, men modellen – som vi alla bär runt på – är vansinnigt omodern.

Samtidigt: Att du inte kan hantera människor med invandrarbakgrund som tycker saker eller kvinnor som tar plats, eller för den delen diskutera flyktingpolitik, skatter eller regeringen utan att helt blåsa topplockspackningen beror på att du inte har lärt dig att hantera hästen som styr ditt beteende. Du är inte en tillräckligt kapabel ryttare.

Men du kan bli bättre, berättar hjärnforskaren Katarina Gospic. Låt oss återkomma till det.
Vi ses på Citykyrkans kafé på Adolf Fredriks kyrkogata, ett trevligt fik av mindre samtida karaktär som Katarina Gospic tycker mycket om. Här finns carrara- och kolmårdsmarmor, berättar hon förtjust. Gulddetaljer. Vackra snickerier. Tjusiga fönster.

Hon fick det rekommenderat av en journalist, för att det är en lugn och bra intervjumiljö, men just den här dagen tar det inte lång tid innan det är högljudd oreda. Det gör inte så mycket, det är kul att sitta och prata med Katarina Gospic och hon har så nära till skratt att det kunde vara en genetisk defekt.

Veckans Affärer utnämnde henne nyligen till en av Sveriges 101 supertalanger och kallade henne Sveriges folkkäraste hjärnforskare. Hon skriver böcker, föreläser och debatterar – senast om Karolinska institutet-kirurgen Paolo Macchiarini – och vill förändra samhället genom den forskning som finns på området.

– Hjärnforskningen används inte som den borde, förklarar hon. Gemene man har inte kunskapen. Det är det som är mitt kall, för det finns så mycket kunskap som inte appliceras. Vi skulle kunna förbättra och underlätta väldigt många saker, som vår arbetsmiljö och hur vi lär oss språk redan från tidig ålder.

Vi människor är ögontjänare och vill bli accepterade av vår sociala grupp, vilken den än är.

Katarina Gospic växte upp i Akalla i Stockholm, på kanten av Järvafältet. Mamma är från Kungsholmen. Pappa, från Zadar i Kroatien, kom till Sverige av politiska skäl på 70-talet, men också för att söka jobb. De träffades här och fick barn tillsammans. Först sonen, född 1979, och därefter dottern Katarina, som anlände 1984.

Det var en bra, trygg uppväxt. Mamma jobbade på posten och bank. Pappa, beskriver hon, hade ”klassiska blattejobb”: han var busschaufför, spärrvakt, kontrollant och körde taxi.


Fakta. ”Katarina

Född: 6 februari 1984 i Stockholm.
Uppvuxen: Akalla i Stockholm.
Bakgrund : Stenhagsskolan, Akallaskolan och Tensta gymnasium. Disputerade på Karolinska institutet inom kognitiv neurovetenskap, hennes avhandling handlade om vad som händer i hjärnan när människan fattar ekonomiska beslut; hur besluten relaterar till vårt känslosystem och hur dessa kan manipuleras med läkemedel. Har skrivit ”Välj rätt! En guide till bra beslut” (2012), ”Den sociala hjärnan” (2014) och ”Neuroledarskap”, som kom förra året.
Aktuell: Utkommer med boken ”Neurodesign – inredning för hälsa, prestation och välmående”. Har podden ”I huvudet på en banbrytare” med mediekameleonten Viggo Cavling.

– Min barndom var mycket kärlek men kanske inte jättemycket pengar. Den som plågade mig var min bror. Jag ville ha hans kärlek, men han tyckte att jag var tråkig. Jag var inte bra på sport eller tv-spel. Jag var inte bra på någonting. Han sprang bara ifrån mig och om han behövde passa mig var det som ett straff.

Hon ler för att visa att det inte är något som smärtar i dag men tillstår att där fanns massor av syskonrivalitet.

– Pappa försökte ta hand om mig och ge mig fördelar. Han sa åt min bror att vara snäll mot mig, i stället svarade han med att drilla mig hårt. Det var min bror som lärde mig att man ska vinna på egna meriter, han lät mig aldrig vinna i något, och det födde tävlingsinstinkten. I dag har vi en jättebra relation. Han var i USA nästan hela min tonårstid och när han kom tillbaka fick vi hitta varandra igen.

Katarina Gospic var fyra år gammal när hon upptäckte hjärnan. Hon satt i badrummet när hon började fundera över vad som hände i skallen – tänk att hon kunde blunda och skapa vilka bilder som helst där inne! Stoppa in kaniner, jordgubbar.

Det var omedelbar kärlek och en enorm fascination. Massor av tid gick åt till att fundera över vad som pågick innanför pannbenet och hon tävlade med sig själv, försökte göra som Lucky Luke – den snabbaste pistolmannen i vilda västern – och vara snabbare än sin egen skugga. Alltså att hinna känna hur en tanke kom till innan hon såg den i sitt inre.

– Jag trixade mycket med känslor kring vem jag var eller att framkalla att jag föll inuti mig själv. Vi hade två speglar i badrummet som var vinklade mot varandra och jag försökte alltid räkna hur många gånger jag såg reflektionen. Jag konstruerade saker i skallen, som mitt eget lilla Minecraft. Jag förstod att allt hände i mitt huvud och sedan var det någon som sa: ”Där finns hjärnan.”

Även mänskligt beteende intresserade henne. Hon fann ofta att hon zoomade ut och betraktade situationer på håll, som observatör och inte som deltagare.


Katarina Gospic har alltid varit intresserad av att försöka se samband och förstå hur saker fungerar.

Bland förstagluttarna i hennes klass fanns ytterligare tre tjejer, som blev hennes vänner. Alla var väldigt olika henne.

– Framför allt två av dem var jätteblyga, minns hon. En av dem kunde börja gråta så fort något var obehagligt, den andra blev röd som en tomat om hon skulle prata för klassen, medan jag tyckte att ”det är väl bara att göra det”. Redan då gick jag min egen väg och ifrågasatte saker och fick ta mycket skit i termer av utskällningar. Jag var inte rädd för det. Där började jag förstå att människor är olika och att det som är lätt för mig inte behöver vara det för någon annan.

Bokhyllan i Katarina Gospics hem var inte särdeles välfylld. Där fanns uppslagsverk, men bara några band. Hon slog i ”Världens djur”, vad som helst som innehöll konkret vetande.

I skolan önskade hon uppslagsböcker när klassen skulle läsa, men fick till svar att de skulle läsa skönlitterärt. Hon försökte låna en kartbok för att hon ville lära sig alla huvudstäder, men inte heller det var okej.

– Jag har alltid tyckt om djur och natur. Men även jordens folk och konsekvenser av kultur, religion, politik och historia. Jag ville se sambanden: vilka är allierade? Vilka strider alltid? Sedan har jag alltid velat veta hur saker fungerar. En rulltrappa? Fotosyntesen? Om jag bröt en nagel eller fick en blåsa med skinnbitar eller tappade en tand så studerade jag det, strukturen.



Sitt projektarbete, sista året på gymnasiet, gjorde hon på KI. Det var också då det slog henne hur mycket hon älskade sin utbildning. Katarina Gospic ler när hon beskriver ett tillfälle då studenterna fick operera på får.

– Det var värsta halleluja-ögonblicket, säger hon och hela ansiktet lyser upp. En gång fick jag sticka ned armen i buken, för att känna njurar­tären. Jag stod verkligen med hela armen i magen och ”åh!”.

Hon skrattar.

– Jag var helt frälst. Jag visste att det var det här jag ville hålla på med.

Det är fullständigt rimligt att hon beskriver sig själv som en lustmänniska och hon hade förstås högsta betyg i nästan alla ämnen.

Genom läkarlinjen, fysiologistudier och forskning på KI blev den fyraåriga flickan från det där badrummet i Akalla slutligen expert på hjärnan.

”Det sägs att vi bara använder 10 procent av hjärnan …”

Katarina Gospic nickar misstroget. Hon har hört uttrycket men förstår inte varifrån det kommer. Vi använder hela, säger hon, om än inte alla delar samtidigt. Hon ser på hjärnan som en symfoniorkester.

– Vi har några som spelar fiol, några som spelar flöjt, några på trummor, några på kontrabas, triangel, vad du vill. Och beroende på vad vi ska göra, och situationen, så kan vi aktivera antingen hela orkestern samtidigt – och så blir det värsta musiken. Eller så kan vi bara låta några spela, kanske enklare låtar. Hjärnan har, precis som en symfoniorkester, en jättestor repertoar. Det betyder att du ibland använder lite mindre av den.

Stirrar man ut i luften behöver hjärnan inte anstränga sig särdeles mycket, till skillnad från om man är jättearg eller jättekär – då hela ensemblen tar i med full kraft.

Vi är inte rationella beslutsfattare och jag skulle säga att vi är oerhört mycket inne i mönster som hindrar vår utveckling.

Hon pratar med händerna i princip lika mycket som med stämbanden och blir retad för att det ser ut som att hon jagar flugor. Kroppsspråket blir än mer intensivt när samtalet kommer in på sex och relationer.

– Sex är väldigt impulsstyrt och primitivt, det är typ trummorna som spelar och det driver oss väldigt starkt. Samma sak med mat, då liksom BOM (hon gör ljud igen) aktiveras belöningsstrukturen, framför allt när något är så himla härligt. Om vi tar något som är mindre belönande, typ en okej tv-serie – då kanske du bara har en sådan här (hon visar något litet mellan händerna) aktivering av belöningssystemet. Och så äter du värsta goda chokladkakan, då är det upp på skalan. Och vissa droger kan öka känslan 10 000 gånger.

Mat och sex är också några av våra största källor till ångest?

– Ja. Det är en fin linje i känslosystemet mellan att det är superhärligt och att det blir jättejätteobehagligt. Känslor mäter vi i arousal (upphetsning/upprymdhet) och valence (”valens” på svenska, handlar om huruvida känslan är positiv eller negativ). Vi kan också ha dubbla känslor inför saker.

Det är nu Katarina Gospic börjar prata om våra känslor som en skenande häst.

Människor är grundprogrammerade att söka snabba belöningar och undvika det som är obekant, obehagligt och gör ont. Vi gillar det som är bekant och tryggt.

Men vi är olika välfungerande i att med vår ryttare kontrollera den emotionella häst som gärna galopperar i väg mot närmaste känsla.

Om vi är väldigt hungriga kan hästen bara tänka på mat. Samma sak gäller sex eller ilska. Det är, helt enkelt, lätt att skena i väg.


– Våra impulser har ett jättestort utrymme i vår hjärna och också bearbetningskapacitet, för det är det som har gjort att vi har överlevt tidigare. När vi var på savannen och inte hade mat så var det typ ”en muffin, ät upp den”. Men i dag, när du har tillgång till jättemycket mat, så blir beteendet ofördelaktigt.

Vår förmåga att reglera våra impulser sitter i frontalloben, hjärnans smartaste del och det som Katarina Gospic kallar ryttaren. Det är den som – förhoppningsvis – håller oss ifrån att inhandla och trycka i oss tio muffins bara för att de ser lockande ut och i stället behärskar oss, för att det är mer gynnsamt, förklarar hon.

Hur mycket påverkas vi av vår uppväxt och miljö?

– Jättemycket. Vi har mellan 20 000 och 30 000 gener och varje gen kan ställas in på 2 000 olika sätt, som också påverkas av miljön. Det öppnar upp för massor av möjligheter. När man har kollat på hjärnans utveckling hos rumänska barnhemsbarn så ser man att vi påverkas negativt utan kärlek, närhet och beröring. Det gäller både det som kallas grå substans, som är våra hjärnceller, och vit substans, som är kopplingarna mellan hjärncellerna. Men om man har vuxit upp i den här miljön och sedan får komma till en bra familj kan man återhämta väldigt mycket av det.

– Hjärnans olika delar spurtar vid olika tillfällen. Om vi går tillbaka till orkesterliknelsen kanske det är så att tvärflöjterna utvecklas jättemycket en period, medan fiolerna utvecklas under en annan. Så om du är i en trasig miljö under en specifik period så kanske du får jätteskadade flöjter. Det är det som gör hjärnan så himla komplex.

Om detta – hur stora möjligheter vi har att påverka det vi har fötts med – råder dock inte konsensus. Katarina Gospic bråkar gärna med speciellt en av sina forskarvänner, som hävdar att människan har vissa genetiska förutsättningar som reglerar vad hon har förmåga att göra.

Själv är hon av åsikten att mer eller mindre allt är möjligt.

Diskussionen leder oss in på den allt råare samtalstonen i samhället, vilket framför allt manifesteras på nätet. Här kan den som tidigare satt vid köksbordet och muttrade över kvinnor som tar plats och mörkhåriga som är i Sverige i stället för ”i sina egna länder” sprida vilka smutsiga infall som helst.

Kvinnor är ”horor” och ”förtjänar att bli våldtagna”, för att de är antirasister. Invandrare är ”terrorister” och ”borde skjutas”. Listan med tillmälen kan göras lång. Dessa näthatare vill inte sällan köra upp både det ena och det andra i något hål på sin inbillade fiende, beroende på kön.

Unga artister som Zara Larsson och erfarna politiker som Birgitta Ohlsson är hårt drabbade av hot, kränkningar och förtal.

Vad är det som pågår, undrar jag? Är vi mer rädda i dag? Katarina Gospic återkommer till den skenande hästen.

– När vi skriver elaka saker på nätet låter vi hästen skena. Vi faller för våra impulser. Att låta hästen skena kan i stunden ge en omedelbar belöning, på samma sätt som det kan vara skönt att låta ilskan gå ur en när man är arg. Men det är inte långsiktigt, fördelaktigt beteende. Vår 40 000 år gamla grundprogrammering kan i dagens samhälle vara det största hindret för vår utveckling.

– I dag har vi tillgång till sekundsnabb information från hela världen. Vi matas med krig, sjukdomar och att folk dör och det gör att vår uppfattning för sannolikheter är totalt fel. Det leder många gånger till panikbeteende.


Katarina Gospic pratar om våra känslor som en skenande häst.

Men vad är det som gör att folk inte kan bete sig?

– Jag skulle säga att den största orsaken är att det inte finns någon konsekvens. Vi människor är ögontjänare och vill bli accepterade av vår sociala grupp, vilken den än är. På nätet kan vi gömma oss bakom våra datorskärmar och då tar hästen över. Om jag hotade dig här på fiket och sa något jättefult skulle du undra vad jag höll på med men bakom skärmen finns ingen konsekvens. Det är bara att låta hästen skena.

Vad kan vi göra åt det?

– Rättsväsendet måste vara aktivt på nätet om vi vill att folk ska rätta sig. Vi behöver straff, fängelse eller böter. Annars kanske jag mår jättebra, åtminstone i stunden, av att trycka ned dig och säga elaka saker, för att jag själv har en massa problem. Att bete sig illa blir det bästa valet – om vi inte kan öka obehaget. Människan är väldigt formbar på det sättet och det är därför ännu viktigare att förstå hur hjärnan fungerar, så att vi kan styra oss själva åt rätt håll.

Har du några tips till människor som känner att de beter sig illa på nätet men vill sluta?

– Sätt upp regler för dig själv. Till exempel: ”Om jag tänker skriva något elakt måste jag vänta ett antal timmar.” En annan regel kan vara att du ska gå ut och springa eller göra ett antal armhävningar. Ha en plan för hur du hanterar dina känslor, så att du inte gör något ogenomtänkt. I värsta fall får du ta bort datorn, stänga av internet, köpa en dumtelefon.

– Men det första och bästa tipset är att skaffa bra vänner. Det är vägen till lyckan.


Kan du påverka dig själv i positiv riktning, för att du kan hjärnan?

– Absolut. Jag vet var mina känslor kommer ifrån och varför jag känner som jag gör. Om jag blir provocerad i en situation eller om jag känner något dumt kan jag tänka att jag reagerar i affekt. Eller om jag är trött och blir arg, säga till mig själv att lugna mig. Eller, om jag får ett otrevligt mejl, tänka: ”Svara inte nu, svara i morgon.”

Hamnar du därmed aldrig i jobbiga situationer?

– Jo. Den jobbigaste situationen är att vara kär och de känslorna som kommer med det. Det är inte rationellt på något sätt. Om jag är kär i en person och blir ledsen eller känner att det här inte är bra så är det jättesvårt ändå. Det gör inte mindre ont i mig.

Katarina Gospic säger att många gärna vill se sig själva som unika, rationella och smarta – utan att vara det. Vi styrs alla mer av våra känslor än vi vill erkänna.

– Vi har liknande strukturer i hjärnan som driver oss åt vissa håll, till exempel mot snabba belöningar. Vi vill anstränga oss så lite som möjligt och undvika allt som är obehagligt och nytt. De här principerna är grunden i vårt beteende och är också ett hinder för vår utveckling. Ska jag gå igenom något som är jättejobbigt för att nå en större belöning? Eller ska jag bara sitta här och pilla mig i naveln och gå ut och festa sedan? Vi har en tendens att gilla det snabba, som är här och nu.

Har du hängt med i svängarna kring stjärnkirurgen Paolo Macchiarini på Karolinska institutet? Låt oss sammanfatta delar av händelseförloppet, med hjälp av tidningen Dagens Medicin:

2010 rekryterades Macchiarini till KI som gästprofessor och i juni året efter opererade han en eritreansk patient som blev först i världen med en konstgjord luftstrupe. Den är i plast och bestruken med patientens egna stamceller.

I november samma år gjorde han ingreppet på en amerikansk man och publicerade en rapport i den väl ansedda medicinska tidskriften The Lancet, där han beskrev hur det hade gått för patient nummer ett. ”Inga större komplikationer”, hävdade Paolo Macchiarini.

Våren 2012 avled den amerikanske mannen, alltså patient nummer två, och i augusti gjorde kirurgen samma operation på en turkisk patient. Ytterligare fem ingrepp utfördes på sjukhus i bland annat Ryssland och USA.

När det i oktober 2013 visade sig att flera patienter hade dött fick Macchiarini operationsförbud på Karolinska universitetssjukhusets thoraxklinik. Situationen blev än allvarligare när även den eritreanske mannen, som fick den första luftstrupen, dog i januari 2014.

I augusti 2014 gjorde fyra läkare vid Karolinska universitetssjukhuset en anmälan mot den italienske kirurgen till KI:s rektor och historien om Paolo Macchiarinis framgångsrika strupoperationer fick ett nytt narrativ. Samma höst publicerade New York Times artiklar om anklagelserna och bollen kom därmed i rullning.

I januari i år sände SVT:s ”Dokument inifrån” journalisten Bosse Lindquists granskning av Paolo Macchiarini och Karolinska institutet i tre delar, ett program som fortfarande finns att se på SVT Play.

När detta skrivs pågår utredningarna kring Paolo Macchiarini och hans operationer fortfarande och det bör sägas att han ännu varken har friats eller fällts för fusk.

Frågan är hur den här typen av situationer kan uppstå. Varför tar det så lång tid innan någon reagerar? Om Macchiarini har trampat runt på gränsen kring vad man får – och vad som är etiskt försvarbart – att göra, borde inte diskussionen ha startat mycket tidigare?


Katarina Gospic älskar hjärnor. Hon driver Brainbow Labs och Grey Matters där hon ”implementerar medicinsk forskning i näringslivet för att främja hälsa, välmående och prestation”.

Våra gamla hjärnor är problemet, berättar Katarina Gospic. Det handlar om grupptryck och att vi får en stor belöningssignal när vi bekräftar varandra. Alltså: om andra säger att något är bra så tenderar vi att hålla med eftersom det ger störst belöningssignal.

Det evolutionära perspektivet spelar in, man klarade sig inte om man var ensam på, som hon säger, savannen. Det gör att det ibland har ett större värde att hålla ihop gruppen än att gå emot den.

– Om du ligger i en hjärnscanner och lyssnar på en låt som du tycker är dålig, men som andra i ditt sociala sammanhang tycker är jättebra, så aktiveras belöningsstrukturen i hjärnan, striatum, så snart du bekräftar gruppen. Allt är status, prestige och hierarkier. Om du är störst, bäst och vackrast så får du para dig mer. Då får du fler barn, som – enligt biologin – är meningen med livet.

– I dag visar vi muskler på andra sätt, till exempel genom att vara stjärnkirurg.

Kan vi undvika att hamna i det där förlegade sättet att hantera världen? Återigen: Hästen. Och ryttaren. Om din sociala grupp är ett gäng professorer och kirurger som säger att den här kirurgen är den bästa och coolaste, så kan du välja att gå med eller gå emot.

– Om man säger emot gruppen så kommer amygdala aktiveras, som genererar fly eller fäkta-responsen, förklarar Katarina Gospic. Vi vill alltid välja det alternativ som ger mest belöning och ger minst bestraffning eller obehag. Min upplevelse är att den här typen av mönster finns på väldigt många platser i samhället, oavsett om man pratar akademi eller politik.

Det finns organisatoriska knep att ta till, om man klarar av att släppa på prestigen. Ett bra sätt, säger hon, är att alltid utnämna en djävulens advokat – en person som har till uppgift att vara motvalls och ställa jobbiga frågor. Man kan också skapa en bättre situation på ett företag eller en institution genom att ge exempelvis rekryteringskommittén större makt och minska den enskilda personens, till exempel rektorns, befogenheter.

– Det går att bygga bort det som är ofördelaktigt i en organisation. Människohjärnan är alltid subjektiv. Vi behöver checklistor och regler för att upprätthålla någon form av objektivitet. Om man vill kan man ha ett mer objektivt förfarande,
det är inte raketforskning.


Bokkontraktssignering på Brombergs bokförlag tillsammans med Viggo Cavling, Lena Pallin och Dorotea Bromberg

Som Katarina Gospic ser på saken har de snabba lösningarna kletat av sig även på viktiga samhällsfunktioner som vården, vilket är skälet till att hon inte ville jobba som läkare. Under sin tid på psyk såg hon många patienter som skulle ha mått bra av terapi, men till det fanns varken tid eller resurser.

Hon exemplifierar med psykiatriker som skickar svårt sjuka patienter på remiss till beteendeterapi, trots att det kan dröja flera månader innan en terapeut kan ta emot.

– När de väl får tid erbjuds de bara några få sessioner, som om några timmar skulle kunna kompensera för ett helt liv av svårigheter. Idag får inte saker ta tid.

– Det är verkligen inte optimalt, för någon. Det är inte kul att jobba så. Jag har pluggat länge och vet hur jag vill göra, hur jag borde göra, vad jag tycker är bäst och vad vetenskapen säger. Men jag har inte den möjligheten.

Hur har vi hamnat här?

Hon funderar.

– Det är svårt att svara på, men när man pratar med äldre så är min upplevelse att det var lite bättre förr. Man hade mer tid, det fanns en annan typ av resurser och det var inte samma tryck.

– Jag tror också att vi levde på ett annat sätt. En sak som har förändrats mycket är våra sociala relationer. I Sverige har vi flest singelhushåll i världen. Det är verkligen inte bra för vårt välmående och för att kompensera går vi återigen på snabba belöningar. Vi kanske jobbar mer, sysselsätter oss med saker, och så är vi inne i hamsterhjulet som bara snurrar snabbare och snabbare. Då blir vår häst ännu mer skenande och till slut orkar den inte.

Du menar att samhället kommer att krascha?

– Samhället har kraschat om vi kollar på de krig och konflikter som finns i världen. Miljarder människor lever i fattigdom. Det kortsiktiga går före det långsiktiga. Vi skapar massor av problem men bryr oss inte. För våra hus har inte svämmat över ännu. Vi kan fortfarande äta bra mat. Konsekvensen kommer senare, men katastrofen pågår just nu.

En artikel av

Text Behrang Behdjou
Foto Beatrice Lundborg
Digital form Amanda Johansson-Murie
Redaktör Elin Peters

Berättelsen i korthet