Johan Ernst Nilson – historieberättaren - DN Fokus
Kapitel

Fokus. Johan Ernst Nilson

Historieberättare med äventyr som livsstil

Vad driver en 46-årig man att genomföra våghalsiga expeditioner över hela världen? Lördagsmagasinet har åkt till ekvatorn med ­Johan Ernst Nilson – en äventyrare på jakt efter likes, tjuvjägare och nya anekdoter.

Dela med dina vänner

Propellerplanet går ned på savannen i Tanzanias nationalpark Serengeti.

Hjulen skakar fram över den ojämna marken. Piloten öppnar passagerardörren och där står Johan Ernst Nilson, äventyrare, med framsträckt hand. Chevalereskt hjälper han mig ned.

–Välkommen till Afrika!

Bredvid oss tar planet fart för att omgående lyfta och flyga vidare men saktar in när en giraff med gracila kliv korsar den långsträckta och kortklippta remsa i gräset som utgör startbanan. Högrest ställer sig djuret att beta från en flat trädkrona.

– Här är ett zoologiskt akvarium, det är djur överallt, säger Johan Ernst Nilson.

Han öppnar dörren till en grön terrängbil med uppfällbart tak. Bakom ratten sitter masajen Lembris Loipuko. Han är ordförande i Tanzanias guideförening och har tillstånd att avvika från nationalparkens vägar och köra oss rakt ut i 
bushen, något inga turister får vara med om.

Det är Johan Ernst Nilson som har fixat det. Han har efter månader av förberedelser och förhandlingar med såväl Tanzanias regering som Tanapa, myndigheten som ansvarar för landets samtliga nationalparker, inlett expeditionen ”Not a walk in the park”, en marsch genom Serengeti mot tjuvjakt.


Fakta: Johan Ernst Nilson
Ålder: 46 år.
Familj: Mamma, pappa, lillebror med familj.
Bor: ”Wherever I lay my hat”.
Expeditioner i urval 1994–2015:
Sverige–Afrika: Cykel, kajak, flygande gummibåt.
Polarresor: Nordvästpassagen, forskningsexpedition till Antarktis, 
korsande av Grönland med drakflyg.
Berg: Seven summits, Shisha Pangma.
”Not a walk in the park”: Serengeti, den första av tio planerade parkmarscher.
Övriga: ”Pole 2 Pole”, en 18 månader lång expedition som innefattade Nordpolen, Sydpolen, Grönland, båt till Antarktis, cykel genom Nord– och Sydamerika samt oplanerade flygresor över sträckor som gjordes om i efterhand. Segling över Atlanten.

Johan Ernst Nilson presenterar sig på sin hemsida som en av världens ledande upptäcktsresanden. Han har genomfört 40 expeditioner i 146 länder. Han har forcerat Amazonas djungel, Saharas ökenvidder och Alaskas skogar.

Han har kämpat sig fram över Grönlands och Antarktis kilometertjocka inlandsis och Arktis stelfrusna havsområden. Han har färdats från pol till pol på vårt jordklot och tagit sig upp till den högsta punkten på var och en av de sju kontinenterna.

– På toppen av Mount Everest ser man att jorden är rund, välvd. Jag såg Boeingplan flyga under mig.

Lyssna: Johan Ernst Nilson och drömmen om att bilda familj (1 min 14 sek)

Efter en halvtimma i den gröna terrängbilen har vi varit tio meter från en flod full av vältrande flodhästar. Vi har sett zebror galoppera över savannen, en klunga elefanter vifta med öronen för att svalka sig i skuggan under ett ensamt träd i det solbakade landskapet, stora flockar av bufflar och hjortar, cirkulerande gamar och en struts.

I expeditionens läger tas vi emot med var sitt glas kyld aprikosjuice och var sin rullad, fuktad och parfymerad frottéservett. Resten av sällskapet introduceras. Där är Jamie Dingman, en amerikansk riskkapitalist bosatt på Bahamas, som enligt olika tidningsklipp har dejtat flera kända kvinnor och är bekant med de svenska prinsessorna. Bredvid honom fotografen Filip Cederholm från skånska Sösdala samt den brittiske, stormrike affärsmannen Paul Naden och hans fästmö Lisa Norgren.

Filip Cederholm tar naturbilderna som ska ställas ut och säljas i expeditionens namn till förmån för djuren i Serengeti. Jamie Dingman, Paul Naden och Lisa Norgren har betalat för att följa med på äventyret. Det är ett av Johan Ernst Nilsons sätt att dra in pengar till expeditionens omkostnader och den goda saken, han donerar upplevelser med sig själv som säljs till privatpersoner och högstbjudande på välgörenhetsauktioner. Paul Naden förklarar varför han köpte sin biljett:

– Förra året sålde jag mina bilar, mina smycken och juveler och mitt företag efter ett livsomvälvande beslut att ägna min tid åt andra saker. Det är så mycket som behöver göras i världen och jag vill dra mitt strå till stacken för att hjälpa till.

De tidningsklipp om Paul Naden som inte är publicerade på näringslivssidorna handlar om sådant som hur han chartrade ett lastplan till sin Ferrari Spider när han fick punktering i Marrakech och inte ville missa slutspurten i Cannes på kändistäta lyxrallyt Gumball.

Nu står han i Serengeti och kliar sina inflammerade insektsbett. Lägret byggs varje dag upp på en ny plats av expeditionens professionella safaribesättning. En snörrät rad tält, möblerade med nattduksbord och bäddade sängar. Framför varje tältöppning finns en liten uteplats med en stol, ett handfat i segelduk med en spegel upphängd ovanför, en hink med vatten och en stormlykta.

– Vi hörde något dricka ur vår tvättho i natt och i morse såg vi lejonspår, berättar Paul Naden.

Han visar dem. Stora breda tassavtryck i den röda sanden. När jag senare kliver över dem för att uppsöka toalettbåsen blockerar en babian öppningen.

Expeditionssällskapet har vilodag. Lejonparten av den 400 kilometer långa vandringen genom Serengetis vildmark är tillryggalagd och allihop lider av blödande och vätskande skavsår. Johan Ernst Nilson linkar i Foppatofflor till lägerelden som tänds när solen går ned.

– Det läskiga på natten är alla ögon som tittar fram ur mörkret, säger han.

Under halvmånen, som här vid ekvatorn vilar som en vagga på himlavalvet, berättar han om sin krokiga resa fram till den plats som vi befinner oss på just nu, en avlägsen, öde fläck ute på den afrikanska savannen.

I telefonintervju med BBC medan giraffer promenerar i bakgrunden.


Johan Ernst Nilson föddes av unga, kärleksfulla föräldrar som ännu inte visste vad de ville göra med sitt liv. De lämnade Stockholm för att bli jordbrukare i Skåne, drog därifrån till Avignon i Sydfrankrike men återvände till Sverige och Solna för att slutligen slå sig till ro i en lägenhet på Karlavägen på Östermalm.

– Jag flyttade lite väl mycket på kort tid när jag var liten, tror jag. Jag visste inte var jag skulle vara och var ganska blyg och tillbakadragen. Jag hade inte kompisar på samma sätt som de andra i klassen.

Humorn blev hans vapen. Johan 
Ernst Nilson tog plats som klassens 
clown och hyssmakare, en enmans
showsdansbands-kille i kanariegula byxor. I de tidiga tonåren bytte han stil, lät håret växa och blev hårdrockare med bergsprängare på axeln.

– Jag var kreativ, målade och skrev rim och dikter, men tröttnade fort. Jag gav upp om jag inte var tillräckligt bra. Jag tror att jag var rädd. Om något jag försökte mig på inte gick bra på en gång, då går det ju inte alls, tänkte jag. Antingen var man en duktig person eller så var man inte det, jag förstod inte att man kunde bli det.

Skoltrött, full av hormoner, tonårigt självföraktande och svår att ha att göra med. Föräldrarna placerade sin arge, knallblonde son med ljungande blå ögon under breda, mörka bryn på humanistiska läroverket i Sigtuna, internatskolan där både kungen och Olof Palme på sin tid var elever.

I samma veva började han spela piano. Det här är en av de sedelärande anekdoter som bygger Johan Ernst Nilsons föreläsningar. Han såg Elton John på tv. Frågade sin mamma vad han skulle göra för att bli lika bra som honom och fick svaret: ”Öva och fokusera.”

Fotografen Filip Cederholm går igenom expeditionens bildmaterial.


Arton år gammal spelade Johan Ernst Nilson regelbundet mot betalning på nattklubben Alexandra. En dag satt han och klinkade för gästerna på Grand Hôtel. I pausen orerade han för kompisarna om hur han kunde klara vad som helst, bara han bestämde sig för det.

Vännerna, som kände honom sedan skoltiden då han gömde sig bakom plinten på gympalektionerna, invände att han var född musikalisk. Det går inte att genomföra sådant man saknar fallenhet för. ”Du kan inte cykla till Afrika”, sade de.

– Så jag började trampa. Jag spydde i Södertälje. Jag kände att det inte var min grej och ville ge upp men då tänkte jag på plinten i plugget, min komfortzon. Det var inget kul att hitta på ursäkter för att slippa lämna den. Så jag fortsatte cykla.

Lyssna: Johan Ernst Nilson och att nå fram till själen (1 min 28 sek)

I sina föreläsningar kallar Johan Ernst Nilson detta för ”bron”. Bryggan mellan ingenting och någonting.

– Du föds inte antingen som en nobody eller som Elton John. Du kan bli Elton John. Med viljan att bli som han, med motivationen och målfokuseringen, kommer allt.

Riktigt så spikrakt och klockrent gick det inte. Johan Ernst Nilson trampade på tills han kom till Afrika men han tog aldrig pianospelet från Grand Hôtel till Carnegie Hall. Han gick en massageutbildning. Jobbade i klädbutik. Fick för sig att han skulle bli modedesigner men tröttnade när det gick upp för honom att han måste lära sig stråveck innan han kunde bli Karl Lagerfeld.

Gav ut en bok med egenhändigt skrivna limerickar (han drar en snuskig vid lägerelden i Serengeti som jag inte får citera). Drev nattklubb. Oavbrutet hade han föräldrarnas obetingade stöd. ”Ja, men det låter väl intressant”, tyckte pappa. ”Jo, men det kan väl vara något”, instämde mamma. Det var aldrig: ”Jaha, och vart ska det här leda?”

– Mina föräldrar har alltid älskat mig för den jag är, inte för det jag gör. Både gammelfarfar och farfar var extremt prestationskrävande, så nästa generation blev tvärtom: ”Vi ska inte sätta den pressen på våra barn som våra föräldrar satte på oss.”

Spår efter tjuvjägarläger.


Johan Ernst Nilsons gammelfarfar Ernst Nilson var bildirektör. Ur sitt åkeri skapade han det företag som blev en av grundstenarna i återförsäljningskedjan Bilia. Sonen Tore Nilson utökade verksamheten genom att införskaffa agenturen för bland annat Caterpillar. Han bildade Nilsons maskin AB som förvärvades av Marcus Wallenbergs utvecklingsbolag Incentive, där han själv blev styrelseledamot.

– Farfar dog tidigt och satte alla pengar i en stiftelse som främjar medicinsk forskning. Det är inga pengar som pappa eller jag och min bror har sett. Han hade behov av att lämna något efter sig som inte handlade om vad barn och barnbarn kunde köpa utan om vad han kunde förändra.

Även om det inte längre fanns någon privat förmögenhet var familjen fortfarande högre medelklass, pengar var inget problem. Utan det nödtvång och den ekonomiska revanschlusta som föds ur uppväxten i sämre bemedlade hem testade Johan Ernst Nilson nästa grej som lät kul. Han pluggade film på en medieskola.

– Där gick det fort. Där var jag duktig!

Medan de andra eleverna lydigt slog upp sidan ett i filmkamerans instruktionsbok snackade Johan Ernst Nilson till sig skolnycklarna över helgen. Han ringde dit två polare och började experimentera.

– Vi skrev manus, klippte ihop – redigeringen var nästa termin egentligen, men jag lyckades få på apparaten och i kassetterna – vi höll på dygnet runt och måndag morgon lämnade jag en färdig film; det var nästa termins slutarbete.

Året därpå tog han lekfullt ut svängarna.

– Jag åkte till en bensinmack och köpte porrfilm på VHS, klippte ut de värsta bitarna och lade på speakertexter ur ”Ett med naturen” med Arne Weise om när djur parar sig. Det blev hysteriskt roligt och ett jävla liv. ”Jag vet inte om jag ska relegera dig eller ge dig högsta betyg”, sade rektorn.

Ernst Johan Nilson levererar slutpoängen:

– Jag fick högsta betyg, för kreativiteten.

Efter det började han bestiga berg. Han startade med det högsta i Alaska, Mount McKinley. ”Bara för att du har cyklat till Afrika betyder inte det att du kan bestiga berg”, sade vännerna.

– Det var samma dialog igen men jag hade förmågan att få ihop det här. Jag kom med idén, konceptet, och kontaktade medierna. Utrustningslistan fick jag genom att knacka dörr.

Morgontoalett i lägret.


Han nådde toppen. Han uppnådde sitt mål. Eftersom han inte hade något jobb när han kom hem var det enkelt att dra ut igen. Han ville se världen och hade en massa pulvermat kvar från Alaska. Han beslöt att starta en ny expedition. Han skulle göra om sträckan Sverige–Afrika, denna gång med kajak.

Johan Ernst Nilson genomförde även den strapatsen. Han började göra sig ett namn. Hemma igen var han med i tv-programmet ”Söndagsöppet”, där han knöt kontakt med bergsbestigaren Göran Kropp. Han åkte med honom till Himalaya. Reste med Polarforskningssekretariatet till Antarktis för att filma klimatförändringar. Hängde på en resa till Nordvästpassagen, farleden mellan Atlanten och Stilla havet genom Norra ishavets packis och Kanadas arktiska skärgård. Sedan var det dags för Sverige–Afrika igen, denna gång med en specialbyggd, flygande gummibåt.

– I Hässleholm får jag lägga mig i väntvarv på 17000 fot. Det kommer fyra SK 60 under mig. Jag sitter 400 meter över dem i en gummibåt. Jag är skiträdd. Kommer jag in i virvlarna bakom militärens jetplan är det kört. En annan gång hamnar jag för lågt på grund av dimma och flyger mellan vingarna i ett vindkraftverk som Don Quijote.

Det är historier som passar lika bra vid en lägereld som under en föreläsning för kontorsanställda skrivbordsslavar, men nu kungör lägerkocken att middagen är klar. Vi samlas runt bordet i marketenteriet. Stearinljusen flämtar över den vita linneduken och kuverten med tre uppsättningar bestick. Till förrätt serveras vi jordnötssoppa och till dessert friterad banan.

Efter maten pluggar Johan Ernst Nilson och ”Not a walk in the parks” fotograf Filip Cederholm in sina datorer i en dieseldriven generator för att gå igenom expeditionens bildmaterial. Det är med ett planerat galaevenemang, privata donationer och försäljningen av fotografierna som de hoppas dra in de stora pengarna till Serengeti, i varje fall minst 50 000 dollar. Favoriten är en lejonbild, en ståtlig hane och hona på en klippa.

– Ta bort det där gräset som skymmer honan, föreslår Johan Ernst Nilson.

– Det är jättemycket jobb, jag måste återskapa ett halvt lejon i så fall, svarar Filip Cederholm.

– Jag tror att det är värt att lägga tid på det när du kommer hem, säger Johan Ernst Nilson.

Beväpnade vakter följer expeditionen.


Filip Cederholm försörjde sig som reklamfotograf i många år innan han beslutade sig för att ändra inriktning och jobba med välgörenhetsprojekt. För honom är det inget konstigt att ”städa bilder”, att i datorn ta bort störande inslag och lägga dit nya för att förbättra bilden. Det är en konstnärlighet som dokumentärfotografer på exempelvis tidningsredaktioner inte kan tillåta sig av trovärdighetsskäl.

Johan Ernst Nilson har anklagats för att frisera sanningen, trixa och gena när han dokumenterar sina expeditioner i bloggar och bilder. Äventyrsmagasinet Outside har i två publiceringar ifrågasatt 18-månadersexpeditionen ”Pole 2 pole”, där han skulle skida, segla, cykla och drakflyga från Nordpolen till Sydpolen. Enligt artiklarna har han lappat ihop expeditionen med hjälp av hittepåsträckor, flygresor och falska inlägg.

En bild på ett ”vattenfall i Mexiko” visade sig vara tagen i Sydkorea och en uppgiftslämnare i artikeln hävdar att hon fick ett sms från Hawaii av Johan Ernst Nilson när han enligt bloggen cyklade och såg upp för björnar i Brittiska Columbia. Vattenfallet har Johan Ernst Nilson beklagat och förklarat som ett medarbetarmisstag. Det påstådda sms:et från Honolulu dementerar han.

– Jag var aldrig på Hawaii. Vad skulle jag där att göra?

Den ändrade resrutten och flygresorna är enligt Johan Ernst Nilson sanna, men avsikten var enligt honom aldrig att fuska.

– Intervjun i Outsides magasin gjordes i mitten av expeditionen. Då hade jag flugit en bit på Nordpolen för att vi inte kom i land på Grönland. Det är som att intervjua någon i mitten av ett maratonlopp och fråga: ”Hur gick det i mål?” Jag skulle ju åka tillbaka och göra den distansen i efterhand, vilket jag också gjorde.

– I hela den här grejen mådde jag ganska dåligt. Det är klart att det tog. Jag gjorde 20 helsidor i en av USA:s största äventyrstidningar och Financial Times och Wall street journal och så satt ett gäng personer i Sverige och försökte förstöra det. Jag är fortfarande den enda person i Sverige som har gjort Nordpolen, Sydpolen och Everest. Jag har fortfarande Guinness rekordbok och S:t Eriksmedaljen, men det skrev de inget om.

Johan Ernst Nilson marknadsför dock inte sina expeditioner på samma sätt efter resan med ”Pole 2 pole”. Numera handlar berättelserna som han säljer in till sponsorer och allmänhet inte om tävlan och rekord utan om högre syften.

Lyssna: Johan Ernst Nilson och drömmen om dygnets 28 timmar (21 sek)

När han under en planerad bestigning av ett par dittills stängda berg i Nepal i våras hamnade mitt i de två kraftiga jordbävningar som drabbade landet drog han i gång en insamling bland vänner och bekanta för att återuppbygga raserade skolor och kloster.

– Jag har ju ingen påse pengar som jag tar ur. Vad jag gör är att jag ringer runt till folk och säger ”kan ni ge 50000 här, kan ni ge 100000 där”. Och så ser jag till att få in en massa pengar och går med en fotograf när de överlämnas så att det finns på bild.

Lunchpaus i 40-gradig hetta.


Personerna i hans kontaktlista som kan hosta upp den sortens summor är många. De minglar i smoking och aftonklänning på samma galamiddagar. När jag tar upp den till synes glassiga livsstilen reagerar Johan Ernst Nilson starkt och sårat. Det är inte mingelbilderna han vill bli ihågkommen för.

– Det var en egoepok i början då det var väldigt viktigt med mig. Då jag ville vara duktig och synas. Nu är det viktigare för mig att göra världen bättre. Om jag vrickar foten och åker jeep i tre dagar genom Serengeti kommer jag inte att tycka att det är en misslyckad expedition. Jag ska inte bevisa att jag kan gå genom parken, det är en marsch för något som är viktigare än så.

Lyssna: Johan Ernst Nilson och prestationerna (48 sek)

Den börjar tidigt i morgon bitti. Vi drar oss tillbaka till tälten i skenet av våra stormlyktor och mobiltelefoner. Nattens ljud är spännande och skrämmande. Frustandena från vattenhålet strax bakom tälten, syrsornas filande, ett djur som skriker i mörkret. Vi väcks tidigt, får varmt vatten upphällt i våra tvätthoar och gröt, äggröra, korv och potatis upplagt på våra tallrikar.

Innan vi bryter upp gör Johan Ernst Nilson en telefonintervju med brittiska nyhetskanalen BBC. Klackringen från Explorers club gnistrar till på lillfingret när han lyfter mobilen mot örat. Han harklar sig och rättar till sina Ray-Bans, det är en viktig intervju. Han har redan skickat filmklipp på elefantkadaver med avsågade betar.

Med tordönsstämma levererar han sina repliker, koncentrat av budskapen han vill få fram. Tre giraffer springer bort över savannen när de hör hans röst. Lite längre bort river en lång rad gnuer upp ett dammoln. Morgonsolen lyser genom deras hakskägg.

– Vi har funnit tre döda elefanter på en vecka och tagit ned 47 fällor. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Vandringen genom Serengeti och den efterföljande fotoutställningen med bilder på parkens vackra djur är mitt sätt att sätta ljuset på det mångåriga problemet med tjuvjakt.

Johan Ernst Nilson tackar, trycker av och vänder sig till oss andra:

– Det här inslaget går över hela världen, Hongkong, Singapore. BBC har sådan jävla impact! Gör man BBC, amerikanska NBC och kinesiska CCTV har man täckt helt globalt.

Expeditionen är över. Johan Ernst Nilson poserar på stranden.


Dagens etapp genom Serengeti påbörjas. Vi är de första som korsar området till fots sedan det fick nationalparksstatus 1951. Regnperioden börjar i november och jorden är snustorr. Den ryker runt våra fötter och täcker vår bara hud. Den enda undervegetationen består av gräs och risiga snår med långa, sylvassa taggar som ristar blodiga strimmor i smutslagren på våra ben.

Vart vi än vänder blicken, 360 grader runt oss, syns ingenting som bär spår av mänsklig hand. Vi befinner oss mitt på ekvatorn. Solen står i zenit. En 40-gradig hetta pressar mot våra hjässor. Våra skuggor har krympt till små rundlar runt fötterna och fingrarna har svullnat till styva korvar. När Lembris Loipuko möter upp med terrängbilen för att dela ut lunchlådorna är vattenflaskorna vi bär med oss tömda till den sista, varma droppen.

– Jag hade kunnat brygga te i min, säger Johan Ernst Nilson.

På eftermiddagen vandrar vi rakt in i ett tjuvjägarläger. Vi har rivit ned flera ståltrådssnaror utmed en åbank och när vi viker undan några grenar öppnar sig en glänta med stockar runt uttrampade askbäddar. En bit bort ligger en tappad sandal.

Under hela vandringen eskorteras vi av tre parkvakter beväpnade med maskingevär. En av dem, George Saina, gör stopptecken och smyger en liten bit till. Han stelnar till, vänder sig om och drar handflatan tvärs över halsen i en tydlig gest: livsfara.

George Saina har hört främmande röster. Han höjer sin AK 47:a över huvudet och bär den lodrätt i luften. Under tystnad backar vi tillbaka i våra egna spår. Vi har trängt in i tjuvjägarnas område. Ser de inte att vi är beväpnade skjuter de först för att slippa riskera att åka fast.

– En elefant ger sju års fängelse, en noshörning tjugo, säger George Saina som själv var tjuvjägare innan han blev parkvakt.

Han visar en ärrad skottskada på armen. Vi gör en omväg och söker efter ett annat vadställe där vi kan ta oss över ån som vi måste passera för att komma fram till kvällens rastplats. Under marschen hittar vi fler snaror. De är anpassade för mindre kattdjur, men lejon och leoparder kan fastna i dem och skadas.

– Vakterna är rädda eftersom tjuvjägarna är nära med sina gevär och giftpilar, men de här fällorna ska fan ned ändå, säger Johan Ernst Nilson.

Brorsbarnen och Dalai Lama är alltid med i packningen.


Innan vi for till Afrika var jag med på en av hans föreläsningar. Johan Ernst Nilson talade för medlemmarna i Svensk handel på temat ”Allt är möjligt”. Han berättade om hur han under sin paddling till Afrika kom till ett ställe där slussarna var tömda på vatten.

”Hur paddlar jag genom staden?” frågade han killen i den stängda slussen.

”Det är omöjligt.”

”Men om det var möjligt, hur hade du gjort då?”

”Då hade jag valt kloaksystemet under staden.”

Jubel i salen när Johan Ernst Nilson beskrev sina paddeltag i träck och mörker, de stora kloakråttorna som strök förbi.

– Att jag inte vet hur jag ska göra betyder inte att det är omöjligt, det betyder bara att jag inte har kunskapen i dag. Hinder är fördolda möjligheter. Allt är möjligt. Det omöjliga tar bara längre tid.

Johan Ernst Nilsons har gått från att föreläsa för en konfirmationsgrupp till att anlitas internationellt. Företag som Facebook betalar dyrt för att höra honom peppa och motivera personalen på temat personlig utveckling och teambuilding.

Parallellt håller han gratis inspirationsföreläsningar för barn på skolor och sjukhus i ideella organisationen Mentors och stiftelsen Min stora dags regi.

Lyssna: Johan Ernst Nilson och den inre resan (35 sek)

Även ”Not a walk in the park” genomför han ideellt. Projektet är kopplat till gräsrotsfinansiering via en insamlingssida på nätet. Där är målet satt till 10 000 dollar. Sista expeditionsdagen har det kommit in 6 000. Det är samma summa som Paul Naden impulschartrar ett privatplan för när marschen är slut och han inte vill åka jeep hela vägen tillbaka. Under avskedsmåltiden i lägret tackar han Johan Ernst Nilson:

– Min häftigaste upplevelse hittills har varit när jag flög en Lightning fighter jet till kanten av rymden, men du har överträffat det. Din energi är smittsam, du har fått mig att fokusera på den viktiga frågan om tjuvjakt !

Expeditionen är över. Johan Ernst Nilsons plan lyfter om några timmar från Kilimanjaro airport. Hans huvud är fullt av nya projekt:

• Öppna ett galleri i Himalaya med konstverk skapade av klättrarnas kvarlämnade skräp.

• Föreläsa för en miljon barn om drömmar via Skype och internetlänkar.

• Besöka regnskogen med en blind pojke och en poet som beskriver den för honom.

– Och det här, det kommer ni att älska: Shamballa, ett dansk smyckesföretag, och jag ska ge 108 mala, tibetanska radband med 108 pärlor, till 108 munkar som ska be med dem i 108 dagar. Sedan säljer Shamballa dem för 10 800 dollar styck till företagets kundregister med stjärnor runt om i världen, som Jay Z och Leonardo DiCaprio, och så har vi genererat en miljon dollar för att bygga upp klostren i Nepal.

Senaste deklarationen nolltaxerade Johan Ernst Nilson.

– Just nu är jag glad bara jag klarar att
snurra grundkostnaderna. Jag gör företagsäventyr lite då och då, tar ett företag till Svalbard, tar lite folk till Kilimanjaro, sådana där småsaker, och där emellan kör jag mina föreläsningar och säljer lite böcker.

Lyssna: Johan Ernst Nilson och ekonomin (1 min)

Lägenheten i Vasastan i Stockholm fungerade i många år mest som avlastningsplats. Nu hyr Johan Ernst Nilson ut den. Jag frågar var han ska sova i natt.

– Eh, på planet.

Och sedan?

– Hemma hos Frank, en kompis.

Sedan?

– Mm, hos mina föräldrar.

Sedan?

– Då ska jag nog faktiskt till en kompis land några dagar, tror jag. Det är lite osäkert.

Sedan?

– Så långt tänker jag inte. Normalt bor jag långa perioder på samma ställe, men nu funderar jag på att flytta till New York.

Assistenten som Johan Ernst Nilson hade tidigare har han gjort sig av med.

– Min assistent har aldrig kunnat hänga med för att jag är alltid fem vägar framför hela tiden, för allt det som jag vill göra gör jag snabbare, så jag är väldigt intensiv att vara med, tror jag.

Lembris Loipuko väntar i terrängbilen utanför hotellet. Det är dags att ta hissen ned till lobbyn och checka ut. Johan Ernst Nilson trycker på G som i ground floor. Om och om igen, tills vi påpekar att hissen startade redan första gången.

– Åker vi? Jaha, och här håller jag på och trycker G som i Galen.


■■■

Tjuvjakten i Tanzania hotar elefanterna.
Enligt Sirili Akko, vd för The association of tour operators of Tanzania, är problemet med tjuvjakt mycket omfattande i landet. Noshörningsstammen är redan så hårt decimerad att de få djur som finns kvar står under ständig övervakning. Nu är det elefanterna som riskerar att försvinna.
– Av allt elfenben som säljs på den internationella marknaden kommer 30–35 procent från Tanzania. Vi förlorar 10000 elefanter om året. Med nuvarande takt kommer allihop att vara utplånade inom fem år, säger han.
Före 1978 var elfenben lagligt. Allt därefter är olagligt men handlare med rymliga samveten tar de nya lagren och inkorporerar dem i de gamla. Det finns finansmän som placerar i elfenben och priset per gram är periodvis dyrare är det för ett gram guld.
Sirili Akko beskriver en verksamhet uppbyggd enligt samma modell som drogkarteller. Globala syndikat styr och det finns många mellanhänder.
– Att elfenbenet kan lämna landet via våra flygplatser och hamnar innebär att systemet är djupt förankrat inom den politiska ledningen och statliga förvaltningen. Du blir stoppad i säkerhetskontrollerna om du har en flaska vatten men elfenben passerar rakt genom skannern.
Enda lösningen på problemet är enligt Sirili Akko att sätta större press på marknaden.
– Tanzanias nivåer på fattigdom, teknologi, korruption och kompetens gör att vi inte kan kontrollera detta. Det måste till ett internationellt tryck. Om efterfrågan försvinner finns det ingen anledning att döda elefanter.
Sirili Akko är en modig man som berättar detta. Han lever under hot för sin frispråkighet men turismen står för en betydande del av BNP och elefanterna är hans och landets livlina.
Efter intervjun kommer nyheten att flera höga elfenbenshandlare har gripits i ett tillslag i Tanzania, bland dem kinesiska ”Elfenbensdrottningen”. Enligt ideella organisationen Elephant action league har en nationell och transnationell brottsutredningsenhet spanat på henne under ett års tid före gripandet.

■■■

En artikel av

Text Anna Bodin
Foto och video Lars Lindqvist
Redaktör och digital redigering Axel Björklund
Form Lotta Ek

Berättelsen i korthet