Världen betraktad från 38:e våningen – FN från insidan
Kapitel

Fokus. FN från insidan

Världen betraktad från 38:e våningen

Vi tar en morgonpromenad till FN-skrapan med utrikesminister Margot Wallström. Sedan stängs dörren till den svenska säkerhetsrådskampanjen, som helst verkar utan insyn.
Högst upp i skrapan, hos hennes företrädare Jan Eliasson, står dörren vidöppen i veckor. En dag tar Ban Ki Moon emot.
Följ med FN:s näst högsta chef på en resa i diplomatins vardag: från champagnemingel till fredsförhandlingar med jordens mäktigaste.

Dela med dina vänner

Fakta. Sveriges säkerhetsrådskampanj


Vid tre tidigare tillfällen har Sverige varit medlem i FN:s säkerhetsråd: 1957-58, 1975-76, 1997-98. Sverige kandiderar nu för en plats i säkerhetsrådet för perioden 2017-18.
DN:s reporter Mattias Carlsson har i flera artiklar avslöjat hur UD använt biståndspengar för att bjuda in FN-ambassadörer från ö-nationer och fattiga länder till Stockholm med Per Thöresson som reseledare.
Sverige tävlar med Nederländerna och Italien om att ersätta Nya Zeeland och Spanien.

New York, 10-12 maj.
Det tar tolv minuter att promenera från utrikesministerns hotell på 50:e gatan till FN-skrapan på första avenyn.

Margot Wallström ska göra ett inlägg om terrorism i säkerhetsrådet.

Hon vill att Sverige ska verka som medlemsstat i rådet under 2017 och -18.

We are in to win, säger hon om kampanjen. Det är sakfrågor som driver oss. Inte ett prestigeprojekt. Även ett litet land kan ta initiativ och få gehör. Det finns en stor okunnighet om FN i dag. Alliansregeringen prioriterade inte FN.

Vi är i New York för att skildra säkerhetsrådskampanjen men de mottagningar som FN-representationen arrangerar äger rum i det fördolda. När Stefan Löfven dansar till en konsert av rapparen Timbuktu för att fira en ny film om Sveriges världssamvete är dörren stängd för journalister.

Men vi får promenera med Margot Wallström.

Vad uträttade Sverige förra gången vi satt i säkerhetsrådet?

– Eh, hm, jag kommer inte ihåg det just nu. Det är för tidigt på morgonen. Men vi har alltid varit aktiva i nedrustningsfrågor, säger Margot Wallström.

Sista dagen i New York träffar vi Jan Eliasson.

Jan Eliasson träffar bland andra Kenyas president Uhuru Kenyatta under en resa till Nairobi.

Nairobi, 26-27 maj.
Jan Eliasson har landat i Kenya.

Här utspelas två dramer parallellt.

På ytan: miljöpolitik. FN står värd för en konferens med 127 miljöministrar.

Under ytan: flyktingkris.

I Kenya ligger lägret Dadaab, hem åt 350 000 krigsflyktingar, främst från grannlandet Somalia.

Kenyas president vill stänga det. Han härleder terrordåden i april till lägret.

FN:s flyktingkommissarie Filippo Grandi är på väg hit för att konferera med president Kenyatta.

Jan Eliasson ska bereda marken, massera parterna till ödmjukhet.

– När Turkiet får sex miljarder dollar av EU för att hålla kvar flyktingarna från Syrien, så säger Kenya: vi har haft 600 000 flyktingar i 25 år och fått växelpengar.

– Nu hävdar alltså kenyanska regeringen att planeringen av terrordåden i april kommer inifrån lägren. De säger sig ha intelligence på det. Jag vet inte. Oavsett kommer det att påverka opinionen. Och man får ha förståelse för problematiken. Grundvattnet i regionen har sjunkit på grund av vattenkonsumtionen i lägret. Bönderna tvingas flytta sin boskap. Men jag noterar samtidigt att regeringen säger att Kenya ska leva upp till 1951 års flyktingkonvention: de kan inte tvinga någon att lämna landet. Sen tror jag heller inte att Kenya vill ha nya läger i Somalia. Då kan al-Shabaab rekrytera där i stället. Det kommer att slå tillbaka på Kenya.

Tidigare under dagen samtalade Jan Eliasson med FN:s man i Somalias huvudstad. Eliasson berättar för diplomaten att han hört somaliska presidenten uttala sig på bilradion. Vice generalsekreteraren berömmer uttalandet.

– Presidenten sade precis vad han skulle säga: att han känner stor tacksamhet gentemot Kenya som tagit emot så många flyktingar. Så då kan jag skicka en positiv signal till presidenten i Somalia och i morgon berätta om detta för presidenten i Kenya. Det finns ju alltid två sidor.

Mercedesen är framme på Windsor Golf Hotel and Country Club, en pastisch på ett engelskt herresäte med vidsträckta gräsmattor.

Han öppnar bildörren på glänt. Sticker ut ett kostymben. Hela parkeringen fryser. Livvakter, chaufförer, sakkunniga. Allt står still i väntan på resten av kroppen.

Han fortsätter prata i baksätet.

Han ägnar ”20-25 procent” av sin tid åt världens flyktingkatastrofer.

– Frågan har vuxit. Det är så oerhört fascinerande. Jag har ansvaret under generalsekreteraren för en stor konferens i New York den 19 september med 100 regeringschefer. Drivkraften för mig är att förändra ”berättelsen”. Vi lever i globaliseringens tid. Att vi nu har en negativ berättelse både om flyktingar och migranter är så totalt paradoxalt, orationellt och fel. I det större Europaperspektivet är det fullt hanterbart att ta emot en miljon människor på en befolkningsbas av 500 miljoner. Det är allvarligt att ledande västerländska demokratier, Trump i USA och högerextrema partier i Europa, inte kan få till en mer konstruktiv debatt.

En resdag med Jan Eliasson bjuder på många luftiga visdomsord. Två favoritmeningar: ”Vårt viktigaste ord är tillsammans” och ”Människan måste ha både vingar och rötter”.

I bilen blir han mer kyligt saklig.

– Titta på vad det betyder i utveckling. Titta på det! Lägg samman allt som 244 miljoner migranter skickar tillbaka till sina byar i Sri Lanka, Pakistan, Filippinerna. Den summan är två och en halv gånger så stor som det samlade biståndet i världen. När den ekonomiska krisen slog till 2008 och miljontals människor var tvungna att återvända till sina hemländer fick det direkta konsekvenser på fattigdomsutvecklingen. Vi måste skifta en negativ berättelse om migration till åtminstone en neutral.

Han häver sig ur bilen.

Parkeringen rör sig igen.

Livvaktseskort till rum 315 i västra flygeln.

Jan Eliasson leder ett möte om terrorism i FN:s säkerhetsråd. Sverige hoppas bli medlem vid omröstningen i slutet av juni.

Fakta. Jan Eliasson.


Yrke: Vice generalsekreterare vid FN-högkvarteret i New York.
Född 17 september 1940 i Kålltorp i Göteborg.
Utbildad civilekonom vid Handelshögskolan i Göteborg och reservofficer i flottan. UD:s aspirantutbildning.
Gift med Kerstin, tidigare statssekreterare på utbildningsdepartementet under Leif Pagrotsky. Paret har tre barn. Villa i Stocksund och sommarhus på Gotland.
Karriär:
1982-83 Utrikespolitisk rådgivare i Statsrådsberedningen och 1983-87 chef för UD:s politiska avdelning.
1988-1992 FN-ambassadör i New York. 1992-94 undergeneralsekreterare i FN för humanitär hjälp.
1994-2000 Kabinettsekreterare vid UD.
2000-2005 Sveriges ambassadör i Washington DC.
2005-2006 Ordförande i FN:s generalförsamling.
2006 Sveriges utrikesminister
2016 Vice generalsekreterare

New York, 1-3 juni.
Jan Eliasson fyller 76.

Sedan juli 2012 är han FN:s näst högste chef.

Han bedöms ha fyllt vicerollen med innehåll.

– Jag är den som fattar alla politiska beslut under generalsekreteraren, säger Jan Eliasson. Han är ofta på resa och hinner inte läsa alla detaljer. Jag signerar i hans ställe. Alla viktiga policybeslut passerar mig.

– Jag har ansvar för hela den politiska sektorn, inklusive fredsbevarande, mänskliga rättigheter, humanitära frågor men också utvecklingsområdet med klimat. Jag är inte operativ. Det finns operativa avdelningar under mig.

Det finns gott om ”petites histoires” om Jan Eliasson, skriver moderate riksdagsmannen Dag Klackenberg i en vänbok publicerad till Eliassons 70-årsdag: ”De flesta har sin poäng i att han inte kan dölja sin önskan att själv bli förknippad med framgångar i ett projekt.”

Klackenberg lägger till:

”Och i sanningens namn: denna önskan är ofta väl grundad.”

Om styret av FN säger Jan Eliasson till mig:

– När han reser håller jag fortet.

Han är Ban Ki Moon.

Som reser flitigt.

I fjol övervägde Eliasson att återvända till Sverige.

Ban Ki Moon vägrade.

– Generalsekreteraren sade: du måste tänka på oss som en presidential ticket. Han som Obama och jag som Joe Biden, då? Jag tror det var så han menade, faktiskt. Så den 31 december slutar vi båda.

En FN-ambassadör utsänd av en europeisk stormakt säger:

– Ban Ki Moon är ingen dålig generalsekreterare. Men ordet karisma existerar inte på koreanska. Jan Eliasson ger FN karisma.

FN-veteranen Jean-Marie Guéhenno, undersekreterare för FN:s fredsoperationer 2000-08, säger från en bil i Hongkong:

– Nej, Ban Ki Moon och Jan Eliasson har inte löst Syrien. Men under slutet av Bush-eran saknade FN nästan helt legitimitet. I dag ser alla svagheterna i FN men att det samtidigt inte existerar några reella alternativ. Jan Eliasson har höjt vicerollens politiska profil och berett väg för en ny sorts vice generalsekreterare.

Två kvarter från FN-skrapan i New York ligger svenska FN-representationen.

En tjänsteman där säger om Jan Eliasson:

– När de ringer om Syrien sitter han upptagen med P4 Malmöhus.

Ett bittert skämt på temat öppenhet.

Eliassons medietillvändhet ifrågasätts ibland i diplomatkretsar.

”Jag Eliasson”.

Partikamraten Pär Nuder sägs ha döpt honom till det.

Jan Eliasson erkänner inte konflikten mellan P4 Malmöhus och Syrienkriget.

Öppenhet är ett arv från läromästare som Sverker Åström och Sten Andersson, säger han.

– Sverker Åström var mästare i diplomatisk formuleringskonst. En finsnickare. Sten Andersson drev på mig för att hjälpa pressavdelningen med bakgrundssamtal. Man har ett ansvar att avmystifiera. I den bilaterala diplomatin kan det vara komplicerat. I FN bör man dela med sig av syften och eventuella framsteg i förhandlingar.

Tar på man rygg på Jan Eliasson i två veckor får man träffa Ban Ki Moon och John Kerry, två av världens mest oåtkomliga makthavare.

– Herr Kleen! säger Ban Ki Moon på sitt kontor på 38:e våningen. Tack för ert engagemang för Förenta Nationerna!

Tar man rygg på Sveriges FN-representation i New York i två månader får man tio minuters promenad med utrikesminister Margot Wallström och en halvtimme med FN-ambassadör Olof Skoog. Alla skattefinansierade mottagningar, resor och möten som syftar till att kvalificera Sverige till säkerhetsrådet 2017-18 är stängda för svenska medier.

Men Jan Eliasson tar bara order från Ban Ki Moon.

Hans kontor ligger högt över UD-protokollet.

Han blir vår FN-guide.

Lyssna (19 sek)

Mottagningar – detta som man förfasar sig över i Sverige. Att diplomater klingar i champagneglas. Herregud, för mig har det alltid varit ett arbetsinstrument. Där vet jag att jag träffar åtta tio ambassadörer som jag behöver få fram ett budskap till. Jag gör det nästan varje dag på vägen hem: ett svep där jag framför information och fångar upp information. Så går det till här. Du har väl varit i delegates lounge?

Delegates lounge är en vrå av FN-skrapan där diplomater möts under behagliga former. Baren är öppen dygnet runt, säger Eliassons pressekreterare.

Diplomatins drinktimme kan vara 24 timmar lång.

Fakta. FN och säkerhetsrådet.


FN grundades 24 oktober 1945. 193 medlemsstater. Sydkoreanen Ban Ki Moon är generalsekretare sedan 2007, då Kofi Annan från Ghana slutade. Svensken Dag Hammarskjöld var generalsekretare mellan 1953-61. Grundarnationerna segrarna i andra världskriget skapade FN med avsikten att organisationen skulle hindra konflikter mellan världens nationer. Sverige antog FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna den 10 december 1948.

Säkerhetsrådet är FN:s viktigaste beslutsfattande organ. Består av 15 medlemmar varav fem är permanenta: USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland. De tio övriga länderna väljs på en mandatperiod om två år. De permanenta medlemmarna har vetorätt. För att resolution ska godkännas måste nio medlemmar, inklusive samtliga permanenta medlemmar, bifalla förslaget i en omröstning. Vetot utlöses om en permanent stat inte bifaller en resolution.

Jan Eliasson får som tjänare av samtliga FN-stater inte kampanja för Sverige. Men berättar gärna hur kampanjer går till. Vad de syftar till.

– Under åren i säkerhetsrådet är man en mycket attraktiv FN-medlem, säger Jan Eliasson. Gå på en mottagning. De icke-permanenta staterna i säkerhetsrådet har alltid mer människor runt omkring sig. De är kanalen till rådet. Din telefon går varm som ambassadör eller utrikesminister i säkerhetsrådet.

Han håller upp sin Iphone i svart läderfodral.

– Kerry ringer! Lavrov ringer! Fabius ringer! Du kan tala med dem om allt möjligt. Europa, närområdesfrågor. Du har direktkontakt. Det har varit debatt i Sverige. Jag var hemma ett tag och blev lite förvånad. Men så är det: som medlem av säkerhetsrådet har du en öppen linje till några av världens mäktigaste stater. Nästan varje FN-ambassadör har direktkontakt med sin stats- eller utrikesminister. En post som man ofta sätter sina allra bästa på.

Han själv var FN-ambassadör 1988-92.

Jan Eliasson skrattar.

– Vi lever i en värld av telefondiplomati, säger han. Förr i tiden fanns något som hette weekend. Det har tappat all mening för mig. Jag har två telefonkonferenser varje weekend med generalsekreteraren. Han ringer dagligen till olika statschefer. Jag trycker på hos utrikesministrarna.

FN-ambassadören Olof Skoog bekräftar.

– Mycket av FN-arbetet handlar ju om att försöka följa vad som händer i säkerhetsrådet. Vi jagar hela tiden information. Vem tyckte vad, hur gick diskussionen inne i rummet? Det slipper du. Eftersom du själv sitter med därinne.

– Har du sett rummet innanför säkerhetsrådet? Ryssland har skänkt inredningen. Lite Kremlstuk. Där är Sverige aldrig, vi kommer aldrig i närheten. Men det är nog det mest centrala diplomatiska rummet i världen. De är high politics i det rummet. Där bryts stormaktsintressena i allt som rör fred och säkerhet.

Jan Eliasson ledde Sveriges förra säkerhetsrådskampanj 1996.

En höjdpunkt i yrkeslivet.

Journalisten Britt-Marie Mattsson fångar ögonblicket i vänboken:

”När omröstningen ger Sverige en klar plats i säkerhetsrådet åker Jan Eliassons armar rakt upp i luften.”

– Det var stort, säger Jan Eliasson. Vi fick 153 röster (av 181 stater), högsta siffran Sverige haft. Kvällen innan fick jag veta att vi var jätteilla ute. Så det var en underbar överraskning. Vi fick nästan alla afrikanska stater, tror jag. Jag hade ju medlat med Palme sedan 1980-talets början. Jag hade en ganska bra telefonlista.

Hans fyra år långa gig som vice generalsekreterare är kulmen på en klassresa.

Han föddes i en etta i arbetarstadsdelen Kålltorp i Göteborg. Pappa jobbade på SKF och bensinmack. Jans tilltalsnamn var egentligen Kenneth.

– Låt mig blir personlig, säger Jan Eliasson till studenterna i Nairobi. Jag är från Sverige. Ni kanske inte tror mig- men Sverige var ett av Europas fattigaste länder under 1920- och 30-talen. Min pappa var engagerad i facket. Jag var den första i min familj som gick ut gymnasiet. När jag tagit studenten frågade jag min far: vad utlöste förändringen?

– Han sa: Infrastruktur. Utbildning. Och nummer tre: Vi litade på människor i statsapparaten. Vi satte våra bästa där. Och vet ni, det parti som vann makten på 1950-talet var det som utlovade högre skatter! Högre skatter innebar utbildning och äldrevård. Anyway. Där har ni historien bakom mänskliga rättigheter och rättsstaten. Vikten av institutioner som tjänar människors intressen.

Han är socialdemokrat.

Hans konvoj i Kenya är sju bilar lång.

I baksätet på en blå Mercedes reflekterar han över mötet med studenterna.

– Det var the real thing. Ofta när jag kommer till platser är allt pre cooked. Lärarna har talat om för eleverna vad de ska ställa för frågor. Det här gänget var on their own. Man kände det. Man kände deras drömmar och aspirationer i luften. Tragedin är att många av dessa – en elit bland studenter – inte kan få jobb.

Paul Akiwumi, hans tidigare stabschef, berättar att många kenyaner med universitetsexamen blir sekreterare i FN-byråkratin.

– För att make a living. De tappar sin självkänsla. Det allvarligaste man kan göra mot människor. Jag ser det i USA. Ta tåget mellan New York och Washington. Kyrkogårdar av nedlagda industrier. Hela rostbältet är utbombat. Ett av skälen till Trumps framgångar.

Krig kan vara beroendeframkallande.

Att försöka lösa dem: heroin.

Jan Eliasson slår sig på underarmen.

– Diplomati är inte så mycket svar på frågan vad. Fred. Utveckling. Mänskliga rättigheter. Utan hur. Vilka ord ska användas? Vilka personer kan avgöra? Hur når jag dem? Diplomati är koreografi. Det är nästan mer spännande.

Vi pratar om senaste silen. Syrien.

Komplicerad koreografi.

Lyssna (18 sek)

– Till slut fick vi en förhandling i en meningsfull krets, säger Jan Eliasson. Vi samlades i Wien. De fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. Men också Iran och Saudiarabien. Jag var med och bidrog till det. Jag var i Saudi och Iran två gånger. Vi fick tillräckligt mycket styrfart för att kunna formulera en resolution i säkerhetsrådet. Det ledde till att vi åkte till München förra året och träffade Lavrov och Kerry och ett tiotal andra. Det ledde till att vi kunde lyfta belägringen i fyra fem stora städer. Nå 600 000 människor. Under åtta veckor kunde vi rädda liv.

Han lägger till:

– Men läser man tidningarna i dag säger Staffan de Mistura (FN:s Syrienmedlare) att han inte är mogen att påbörja förhandlingarna igen. För mycket fientligheter. Vi hanterar symptomen.

Beskriv stämningen runt bordet.

– De flesta möten hålls i säkerhetsrådet som closed sessions. Man sitter i ett ganska litet rum. De 15 medlemmarna. En eller två från sekretariatet, ofta jag själv eller avdelningschefer för politik eller fredsbevarande. Man talar väldigt fritt. Hur långt är medlemsstaterna beredda att gå? Jag försöker vara väldigt aktiv. Driva på stenhårt för att rädda människors liv. Få ryssarna att trycka på al-Assadregeringen. Så sätter man allt på papper. Flera timmars tjatande och manglande kring det.

Skulle Sverige – i säg Syrienkonflikten – kunna göra någon som helst skillnad i säkerhetsrådet?

– Sverige kan ju inte häva ett veto. Men vi kan utsätta stormakterna för press. Sverige är ju Norden. Sverige är EU. En stark grupp. Sverige har bra ställning i Afrika genom arvet från Palme och Hammarskjöld. Man ska lämna föreställningen att man är ett litet land. Man har sina allianser.

– Platsen i säkerhetsrådet är viktig. För att få igenom en resolution i säkerhetsrådet måste man ha nio röster. Många av de icke-permanenta staterna arbetar i team. Det var delvis trycket från de icke-permanenta medlemmarna som bidrog till att vi faktiskt fick igenom en resolution om Syrien den 18 december.

Jan Eliasson föreläser för studenter och möter internationella toppolitiker i Nairobi.

Nairobi, 26-27 maj.
Röda mattan, FN-högkvarteret.

Jan Eliasson kindpussar en lokal FN-chef.

En grå kostym vänslas med duon.

– Hon är till och med mer populär än vad du är!

Svensken replikerar:

– Ge mig ett par dagar!

127 miljöministrar möts i Kenya. En del tomma löften formuleras. Denna utfästelse av Jan Eliasson är dock på allvar.

Under två dagar flirtar han urskillningslöst.

Med ministrar, myndighetschefer, FN-toppar.

Med trädgårdsmästare, kameramän, lägsta rangens säkerhetsvakter.

Han trycker händer, han stryker ryggar, han lovprisar och kurtiserar. Aktiv diplomati.

Vi går in i Laura, en kvinna som eskorterar VIP-folk från flygplatsen.

FN:s vice generalsekreterare minns plötsligt.

– Du var den första som mötte mig! Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck. Du gjorde ett första intryck.

Han väntar i en soffa.

På ena sidan Kenyas utrikesminister Amina Mohamed.

– My sister!

På andra Sahle-Work Zewde, chef för FN:s Nairobikontor.

Om henne, till utrikesministern:

– She’s my favourite friend!

Ingen favorisering.

– Youre both!

Samma eftermiddag i en universitetsaula.

Eliasson i talarstolen.

Studentfrågor om Jerusalem, somaliska flyktingar, våldet i den kenyanska valrörelsen.

Svar inom ramen för ämbetet. Försvar av mänskliga rättigheter och demokrati.

Han säger också.

– Jag älskar verkligen era frågor. De är så bra, så absolut relevanta. Det här är så kul!

Till moderatorn:

– Det här är ledarskap! Kom och jobba för mig på 38:e våningen i New York!

Axlar sjunker. Rummet börjar andas.

Eliasson tar av sig kavajen.

Är det så här han gör när han mäklar fred?

Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog och utrikesminister Margot Wallström vid FN-skrapan i New York.

New York 1-3 juni.
Jan Eliasson tar med mig på veckans tredje champagnebjudning.

Det är egentligen en middag. Men eftersom svenska FN-ambassadören Olof Skoog står värd tvingas jag lämna residenset efter 20 minuters fördrink. Svenska medier hålls på avstånd i säkerhetsrådskampanjens slutskede.

Efter två veckor med Jan Eliasson är det svårt att förstå vad utrikesdepartementet och FN-representationen är så rädda för. Varför vill de inte visa upp insidan av en kampanj som kostar tiotals miljoner, som engagerar socialdemokratins trotjänare Pierre Schori och Göran Persson som sändebud, som återigen ska skänka Sverige en röst i världen, som ska påminna om Olof Palme och Dag Hammarskjöld?

Är diplomatins koreografi för komprometterande?

En kväll hänger jag på Jan Eliasson till Harvard club på 44:e gatan där Jordaniens ambassadör bjuder på gindrinkar och lamm. I vimlet stöter vi samman med Olof Skoog. Han kommer direkt från Pakistans bjudning och ska efter Jordanien vidare till ”Shakespeare in the Park” i regi av amerikanska FN-intressen.

Han får en skymt av Kameruns sändebud, som konverserar Italiens ambassadör. Sverige tävlar med Italien och Nederländerna om säkerhetsrådsplatsen.

– Det här går inte, det håller inte, säger Skoog och går fram till Kamerun.

Han är tillbaka efter 1 minut och 36 sekunder.

Vad sa du?

– Njae, allt annat utom… Boko Haram är ju ett jätteproblem i Kamerun. Inte bara i Nigeria. Vi pratade lite om det. Jag lovade lösa det, förstås…

Är det umgänget med auktoritära regimer som Sverige finner genant att visa upp?

När jag intervjuar Olof Skoog i början av maj säger han:

– Det är ju ett fotarbete som görs. Man kontaktas hela tiden av ett land som har en kandidatur till någonting. Och så vill man då att vi ska stödja dem. Om vi då hade varit på hugget tidigt hade vi kunnat säga: det kan vi göra förutsatt att ni stödjer oss i säkerhetsrådet. Bytesverksamheten handlar kanske inte så mycket om vad man står för utan om vad man ska byta med. Men för oss har det handlat om att presentera vår politik som stödjer ett globalt system, som klimat och utvecklingsagenda. Vi behöver inte förställa oss.

DN avslöjade i april att UD bjudit 27 FN-ambassadörer till Sverige i affärsklass med biståndsmedel, delvis för att lobba inför säkerhetsrådsomröstningen den 28 juni.

Olof Skoog har varit på en liknande resa i Thailand i januari, säger han. Thailand kampanjar för säkerhetsrådet i en annan grupp.

Lyssna (19 sek)

– Jag har varit hos Kazakstan och på en egyptisk mottagning som var fullständigt översvallande på Metropolitan museum. Man bjuds på grejer hela tiden. Där det antingen är oartigt att inte gå. Eller ett missat tillfälle i den multilaterala diplomatin där man ständigt måste bygga allianser. Jag hade också ett långt samtal med den thailändska premiärministern som har kommit till genom en kupp. Så det gav möjlighet för oss som har invändningar mot en sådan regim att säga vad man tycker. När man som i Thailand kanske har eftersatt de mänskliga rättigheterna. Man står för sin politik.

På Olof Skoogs middag på svenska generalkonsulatets residens på 600 Park Avenue är 16 personer inbjuda. Jan Eliasson sticker till mig gästlistan med fotografier och cv:n i bilen dit. Iraks, Fijis och Liechtensteins ambassadörer är där, liksom redaktörer från växande amerikanska mediehus som Vice och Huffington Post. Jag minglar med en medelålders ambassadör från södra Europa som själv måste kampanja för säkerhetsrådet om ett decennium. Han ser inte fram emot det: ”Kohandel”, säger han lite uppgivet.

På 600 Park Avenue, ett litet stenpalats på Manhattans förnämaste gata, drar det ihop sig till middag. Jag måste gå. Så kallad ”Chatham House Rule” råder. Inget som sägs under måltiden ska citeras.

En assistent dyker upp.

På nasal stockholmska:

– Ska jag släppa ut dig?

Jan Eliasson i möte med sina medarbetare på den 38:e våningen i FN-skrapan i New York.

Nairobi, 26-27 maj.
Duggregn.

Låga moln.

Kenyansk senhöst.

Bilkonvojen ägnar sig åt rough driving.

Tre vita jeepar sladdar jämsides med Jan Eliassons Mercedes.

Bussar, personbilar och mopeder tvärnitar i vägrenen.

Också en del av FN:s koreografi.

Mitt i larmet glider vice generalsekreteraren med den fladdrande FN-vimpeln på motorhuven.

Vi är framme vid presidentpalatset.

Bedagad kolonialism. Gräddvita kolonner. Arbetare i randiga dräkter sopar parkeringen på knä.

Jag får vänta med livvakten i bilen.

Jan Eliasson är tillbaka efter tre timmar.

Tillfredsställd, trots väntan.

– Han hade nationella säkerhetsrådet där och det drog ut på tiden, säger Jan Eliasson. Men det blev bra. Ett samtal om Sydsudan och närområdet. Somalia gav en ingång till det viktiga. Jag planterade flyktingarna som vårt gemensamma problem. Att flytta hundratusentals människor i djup fattigdom utan organisation kan vara skadligt för er också, sa jag. Jag föreslog en trepartsuppgörelse med FN. Han gick med på det, tror jag. Jag försöker lägga grunden. Inte genom att slå dem i huvudet. Utan genom att få honom att säga: Vi behöver också er.

Mot slutet av mötet tog Jan Eliasson presidenten, utrikesministern och den lokala FN-chefen avsides. Han sade några förmanande ord om den kenyanska inrikespolitiken när president Kenyattas underställda inte hörde på. DN:s fotograf Roger Turesson såg mötet äga rum.

– Jag vill inte ha ut i medierna vad jag sade. Min ingång var valet nästa år. FN hjälper ju till med valprocessen. Vi skickar hit experter. Vi använder miljoner dollar för ett fredligt val.

Ett annat exempel på tyst diplomati: I april 2015 kontaktades Eliasson av chefen för UN Women apropå fem fängslade aktivister i Kina. Eliasson tog upp frågan informellt med Kinas vice utrikesminister. Två dagar senare frigavs de.

– Självklart inte bara på grund av FN:s påtryckningar, säger tidigare medarbetaren Pim Valdre. Men det bidrog till att frågan lyftes till rätt nivå.

Sju bilar vrider om tändningen samtidigt.

Hemfärd.

Eliasson ersätter slipsen med en ljusblå scarf dekorerad med FN-logotypen.

Har du vant vid dig att resa så här?

– Det här är ju ett bekvämt sätt att resa. Eller vad menar du? Frågan är hur jag ska klara mig i trafiken i Stockholm.

Att satsa svenska skattepengar på FN är också att investera i en bysantinsk struktur. Lås in ett gäng ondskefulla genier i ett laboratorium och låt dem framställa världens mest komplicerade byråkrati. FN är ändå värre. Det skrev Anthony Banbury nyligen i New York Times, en avhoppad FN-topp med 30-årig fälterfarenhet.

– Tony Banbury, ja. Jag har viss förståelse för kritiken. Vi är en stor oceanångare. Det märks inte när vi byter kurs, säger Jan Eliasson.

Han själv reser ganska lätt, säger han. Som svensk reporter är man ändå storögd. Medarbetare berättar om en konvoj med 20 bilar i en europeisk huvudstad. Varhelst chefen landar ska en FN-representant möta upp vid sidan om livvakten. På väg till Nairobi mellanlandade han i Dubai 00.15. Ingen var där. Ett brott mot protokollet, enligt livvakten.

Du är en stor apparat.

– Jag vet. Ibland blir jag förlägen. Men det är klart: jag har ju ett hårt program, jag är beroende av att klara marginalerna. Men ibland går sättet som man behandlas på emot mina egalitära principer.

Känner du dig utsatt rent säkerhetsmässigt?

– FN är en fiende för alla dårar som finns nu: IS, al-Shabaab, Boko Haram. Och så har jag tjänat två personer väldigt nära, Olof Palme och Anna Lindh, och lärt mig att inte negligera riskerna.

6.30 varje morgon mottar han ett mejl med listor över dödade i fält; i fjol: 247 humanitära arbetare och 129 fredsbevarare.

– Den årliga skörden.

Når det dig?

– Ja, herregud. Jag är ingen maskin. Jag glömmer aldrig Somalia 1992 när 600 000 människor dog på ett år. De plockade upp barn som låg i drivor längs vägen och försökte rädda dem i Unicef-läger. Då träffade jag läkarteamet. Somaliska och kenyanska sjuksköterskor som var fullständigt iskalla, alltså coola. Jag sa: hur orkar ni? De sa: räcker det inte med vad krigsherrarna redan åstadkommit, ska de få oss på knä också? Därför säger jag alltid: låt er inte provoceras av rädsla och våld.

Ban Ki Moon besökte Västsahara i början 2016 och utlöste en diplomatisk affär genom att kalla det Marockoockuperade området för ockuperat. En talesperson för sekretariatet försökte i efterhand mildra chefens uttalande. En livvakt i Nairobi berättar för mig att Ban Ki Moons entourage attackerades under resan. Jan Eliasson bekräftar utsagan.

Lyssna (24 sek)

– Jaja. Flyktingarna där är ju otroligt frustrerade. 40 år sedan de kom dit är de fortfarande i läger. De tog ut sin frustration på FN vilket är lite orättvist med tanke på att vi gör vårt bästa för att få igång förhandlingarna. Marocko är inte särskilt samarbetsvilligt. Så han gav sig in i lägren och då fanns det grupper där som ville få fram en poäng till generalsekreteraren. En ruta i bilen sprack av en kastad sten och en i säkerhetsfolket bröt en handled och fick senare opereras i New York.

Vi når flygplatsen, VIP-ingången.

Jan Eliassons bagage – en nätt rullväska i beige kanvas – ska levereras direkt till flygplanskabinen.

Han agerar överrumplad, som om det var första gången.

– Direkt ombord? Verkligen? Tack!

Plötsligt tar Ban Ki Moon emot. Han är full av beundran inför sin företrädare Dag Hammarskjöld.

New York, 1-3 juni.

Den 38:e våningen delar sig i två.

Till vänster Ban Ki Moon.

Röd matta, taggig modernistisk konst, tigande tjänstemän.

Sträng koreografi.

Jan Eliassons högersida är ledigare. Sekreterarna mindre förlägna. Dörrarna på glänt.

Eliasson har arrangerat med en fem minuter lång fotografering av honom och högste chefen.

Väl på plats i generalsekreterarens väntrum inträffar ett mirakel.

Den omvittnat tillknäppte korean som styrt FN sedan 2007 visar sig på sitt allra soligaste onsdagshumör.

Han öppnar sitt kontor. Ljuset flödar. Han rycker presspasset från mitt bröst och viftar mot en av sina chokladbruna fåtöljer. Han sätter sig. Frågar om jag tänker skriva en bok om FN. Jag nekar.

– Hm! Jag är väldigt tacksam gentemot Sverige. Ni är ett fredsälskande land. I fråga om utveckling och mänskliga rättigheter är ni exemplariska. Beträffande er medkänsla gentemot andra människor, framför allt flyktingar, är ni nummer ett i världen per capita. Jag är väldigt imponerad.

Ban Ki Moon, eller SG som alla säger i FN-skrapan (Secretary General), var i Stockholm för två månader sedan.

Lyssna (30 sek)

En dag besökte jag ett företag som anställde flyktingar och invandrare. Ett företag som de facto styrs av flyktingar. Det motiverar dem: om det här företaget går bra så kommer deras egna liv att bli mycket bättre. Jag besökte det här företaget och mötte många anställda – vilken bra idé! Jag talade sedan med många europeiska ledare: istället för att hålla kvar dem i läger varför inte försöka tänja på de juridiska passagerna så att flyktingar kan integrera sig själva i samhället och därmed bli mindre av börda, mindre av friktion.

Jan Eliasson, i stolen mittemot, bryter in.

Han ska omvandla chefens reseintryck till politik.

Eller åtminstone samla politikerna.

– Mötet om flyktingar och migranter i New York kommer att bli ett av årets viktigaste, säger Jan Eliasson, en smula pojklik intill Ban Ki Moon.

DSG, Deputy Secretary General, vrider ned koreografin, de stora gesterna.

Vad kan FN göra?

– Varna för främlingsfientlighet, säger Jan Eliasson. Stå upp för mångfald. Vår rapport heter ”Safety and dignity in times of large movements of migrants and refugees”. Säkerhet: de ska inte behöva drunkna i Medelhavet. Värdighet: de ska hanteras med respekt. De ska få sina ansökningar prövade och inte kastas över gränser på ovärdiga sätt.

Jag frågar Ban Ki Moon:

Som generalsekreterare: vad har du lärt dig av Dag Hammarskjöld?

– En förebild! Tyvärr dog han i sin roll som fredsmissionär. När jag var liten pojke i småskolan lärde vi oss hans namn. Han var en hjälte. Vi vill alla gå i hans fotspår. Hans namn i dag är synonymt med människor som dör under fredsbevarande operationer. Vi ger dem Dag Hammarskjöld-medaljen.

– Du berättade för mig, säger Jan Eliasson till Ban Ki Moon, hur du skrev ett brev till Dag Hammarskjöld som barn.

– En väldigt personlig berättelse, säger Ban Ki Moon. Jag gick i sexan. Det var 1956. En folklig resning rasade i Ungern mot Sovjetunionen. Vi barn i Korea visste inte mycket om Ungern men vi visste att det var revolter för frihet och demokrati som pågick. Vi diskuterade: vad ska vi göra? Vi samlades allihop och som representant för skolan läste jag upp ett brev: ”Kära generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Vi är väldigt oroade över Ungern. Snälla, hjälp!”

– Och när jag blev vald, i oktober 2006, sa jag i mitt tal att jag hoppas få slippa sådana brev. Men jag får fortfarande sådana brev. Från oroade barn. Så detta är min relation till honom. Även om jag aldrig träffade honom så lever han med oss, han är levande här i FN-huset.

Jag gör misstaget att titta upp på Jan Eliasson. En sekunds tystnad. Han återbördar Ban Ki Moon till protokollet.

Ban Ki Moon pinnar ut till konferensrummet. Vi efter. Han uppmanar mig att posera med honom och Jan Eliasson framför två FN-fanor.

Han har åtta månader kvar på våning 38. Tidskriften the Economist skriver på ett aktuellt omslag: Boss of the UN: worst job in the world.

Om idolen Dag Hammarskjöld mot alla odds blev FN:s mest beundrade generalsekreterare har Ban Ki Moon infriat de låga förväntningarna.

The Economist kallar honom ”smärtsamt oartikulerad”, ”besatt av protokollet”, ”i avsaknad av djup och spontanitet”. Som undergeneralsekreterare för FN:s interngranskning skrev svenskan Inga-Britt Ahlenius i sin dagbok: ”Som att lyssna på en sjätteklassare efter första skolresan.”

I inledningen av sin bok om Ban Ki Moon hänvisar Inga-Britt Ahlenius till bysantinsk koreansk byråkrati. ”Korean Air var under en lång period sjutton gånger så olycksdrabbat som amerikanska United Airlines. När andrepiloten inte törs tala om för förstepiloten att bränslet håller på att ta slut eller att det är fel på planet kan konsekvenserna bli katastrofala”.

Vad säger FN:s andrepilot om det?

Eliasson fnyser lite åt Ahlenius kritik:

– Den är för bitter, säger Jan Eliasson. Han har ett av de svåraste jobben i världen. Det är så många intressen som drar. Jag måste erkänna: ibland har jag inte heller tid att följa upp allting. Jag skulle önska att jag hade mer tid för de avdelningar som jobbar för mig. Han kanske inte var tillräckligt närvarande för Inga-Britt, som är en god vän till mig, förresten. En oerhört duktig tjänsteman.

Vad blir Ban Ki Moons eftermäle?

– Han var den drivande kraften bakom klimatavtalet i Paris. Han tog misslyckandet i Köpenhamn väldigt personligt. Efter det tog han initiativ till egna toppmöten. Han reste runt och drev frågan. Han har utnämnt fler kvinnor än någon tidigare generalsekreterare. Han har varit stenhårt logisk vad gäller mänskliga rättigheter. I hbtq-frågor. Allas lika värde – snacka inte om det!

Dagen efter vårt möte äter Jan Eliasson och Ban Ki Moon en 90 minuter lång arbetslunch tillsammans i kvarteret.

De har olika utstrålning men liknande bakgrunder. Ban Ki Moon är son till en lagerarbetare, gjorde karriär via koreanska UD och har varit Sydkoreas utrikesminister. Som 18-åring vann han en uppsatstävling, fick resa till USA och träffa presidenten John F Kennedy. Jan Eliasson präglades av året som utbytesstudent i Indiana som 18-åring och bjöd in JFK, då senator, till en middag för de lokala demokraterna.

Skulle du vilja ha hans jobb?

– Det är inte en fråga om att vilja. Men näe. Jag vill hem nu. Jag har inga ambitioner. Jag vill dela med mig. Jag vill ge lust och energi till nästa generation.

Samma eftermiddag deltar jag i ett stabsmöte i Jan Eliassons tjänsterum, två korridorer från Ban Ki Moons rum.

Sex kvinnor av lika många ursprungsnationaliteter sitter i soffmöblerna.

– Som du märker jobbar jag inte så hårt på könsbalansen, säger han.

Samtalet kretsar kring DSG:s kalender. Resplaner. Genève och Oslo i mitten av juni. Tillbaka till Afrika i juli.

Möten ska arrangeras, talunderlag redigeras.

– Prioritera Sydsudan, säger Jan Eliasson om Afrikaresan.

Vem vill han träffa? Vilka presidenter, premiärministrar, utrikesministrar?

– Jag känner inte premiärministern där, säger Jan Eliasson. Fråga missionen om råd. Deras ambassadör är väldigt inflytelserik.

Medarbetarna beskriver honom som ”svensk”. Han delar information, har respekt för småbarnsliv, tilltalar underställda.

Sena eftermiddagar känns kontoret ändå lite som ”Mad Men”, tv-serien om en reklambyrå i New York just när jämställdheten bryter in i kontorslandskapet.

– Mina papper! gastar Jan Eliasson inifrån skrivbordet.

Fyra kvinnliga sekreterare sitter på rad utanför.

– Vi jobbar på det!

DSG ångar mot hissen med en svart portfölj i näven.

– Off you go, DSG!

Vid hissen, som delas med SG, får han vänta.

Det roar honom. Han käftar skämtsamt med vakterna.

– Vad är det med hissen i dag?

– Den är på väg, herrn.

– Jag accepterar bara en annan person i min hiss.

– Ja, herrn.

– Är det han?

– Ja.

I hans blå Buick Lacrosse frågar chauffören Sixto om dagsformen och DSG svarar med ett mått på Richterskalan.

– I dag skulle jag säga… 7,9. Är det okej, Sixto?

– Mycket bra, herrn.

Ju högre desto bättre.

Under fyra tiger bilen.

Över åtta gratulerar Sixto.

För att du älskar konflikt?

– För att jag vill ha rörelse. För att jag inte vill att världen ska stå still.

För mycket i FN står still.

Byråkratin: det tar i snitt 213 dagar att tillsätta ny personal i FN (enligt Anthony Banbury i New York Times). Katastrofalt för ett hus som ska agera på akuta kriser.

Detaljstyrning från medlemsstaterna, enligt Jan Eliasson.

– I dag när du fick vänta på mig var jag tvungen att prata med Kinas ambassadör. Jag vill att de ska öppna för fler tjänster på fredsförebyggande. Tänk om ett stort företag som Microsoft tvingades gå till aktieägarna för att bestämma hur många de vill anställa på innovationsenheten. Det är absurt.

För många humanitära operationer står still.

Om vi tittar på FN:s misslyckanden från Srebrenica till Syrien…

– Glöm inte Rwanda.

Vad är den gemensamma nämnaren?

– Att vi inte har haft närvaro. Att vi inte haft internationella öron och ögon på plats. I Rwanda drog vi hem och lämnade öppet för att folkmordet kunde äga rum.

Varför misslyckas FN gång på gång? 

– Vi agerar inte tillräckligt på varningssignalerna. Centralafrikanska republiken nu. Vi såg en risk för folkmord. Jag hade Rwandatraumat i bakhuvudet hela tiden. Vi skulle inte lämna. Vi skulle fylla landet med så många vi kunde. Generalsekreteraren och jag ringde 20 regeringar på två dagar för att de skulle komma dit.

Skyndsamheten hade ett pris. FN rekryterade soldater från Demokratiska republiken Kongo som visade sig ha brott mot mänskliga rättigheter på sina cv:n.

– Ja. Vet du vad vi gjorde då? När vi upptäckte att missbruket var så utbrett bad vi chefen för vår egen organisation att begära avsked. Och när vi fick klart för oss att det var så många soldater från Demokratiska republiken Kongo så talade vi om för deras regering att vi inte ville ha deras trupper i våra fredsbevarande operationer längre. Så vi frös ut dem. De finns inte där längre.

– Men det var ett pris vi betalade. När jag insåg att Centralafrikanska republiken kunde bli ett folkmord drabbades jag av en panikkänsla. Vi adderade fyra fem tusen personer till den afrikanska styrka som redan fanns. Det kallas re-hatting: man sätter på dem FN-hjälmen. Men det var så viktigt att vi inte hann ge dem utbildning i mänskliga rättigheter eller hur man hanterar civilbefolkningen.

Syrien står också still. FN:s matkonvojer kommer inte fram. Förhandlingarna avbryts gång på gång.

Syrien svärtar Jan Eliassons och Ban Ki Moons eftermäle.

Hur mycket skuld faller på dig och Ban Ki Moon?

– Vi har pekat på Syrien-traumat väldigt tydligt. Till den grad att det har mumlats lite grann i säkerhetsrådet över att vi uttalar oss om säkerhetsrådets arbetssätt. Det är ingen tillfredsställande situation att medlare som Kofi Annan och Lakhdar Brahimi får arbeta utan säkerhetsrådsmandat. FN blir städgumma i den humanitära kris som pågår. Vi skriker efter pengar för att kunna göra arbetet i Syrien, Turkiet, Libanon och Jordanien där våra program för flyktingar har 40 procent av pengarna som behövs. Jag kan knappt röra mig utan att få frågan: vad gör du som vice generalsekreterare för att stoppa kriget i Syrien?

Klockan är över åtta. Uppe i våningen väntar fru, barn och barnbarn.

45 minuter sen till middagen, utspilld i en tvåsitssoffa i lobbyn till bostaden.

– Var det något mer?

Vad tjänar du egentligen som vice generalsekreterare?

– Jag får cirka 20 000 dollar varje månad. Men betalar nästan en tredjedel av lönen i hyra. Kerstin tycker jag borde få mer. Men jag har ju FN:s näst högsta lön.

John Kerry och Jan Eliasson samtalar under en skolavslutning för FN:s internationella skola.

New York, 2 juni.
John Kerry kallar honom ”a warrior for peace”.

Eliasson smakar på omdömet, förtjust.

– En krigare för fred…

USA:s utrikesminister är i generalförsamlingen i egenskap av ”morbror John”.

Kerry har en systerdotter på Unis, FN:s internationella skola. Eliassons har haft två barn där.

Det är skolavslutning.

– Jag är ledsen om ni hade väntat er Beyoncé, säger Kerry i talarstolen.

Systerdottern Iris är en skicklig politiker, enligt Kerry.

– Hon hade mer vett som sexåring än några av de nu aktuella presidentkandidaterna. Jag kunde nämna namn. Men jag kommer inte nämna hans namn.

”Fett, slabbigt och trögt”, har Donald Trump kallat FN.

– Jag skulle ha skickat Iris till Ohio, säger John Kerry. Det kanske skulle ha gjort hela skillnaden.

Det var i Ohio morbror John förlorade sin presidentkandidatur 2004.

– Han borde ha vunnit då, säger Jan Eliasson efteråt.

John Kerry drar till Paris för att återuppväcka fredsprocessen i Mellanöstern.

Jan Eliasson åker upp till 38:e våningen för att rädda en kinesisk vas undan sitt ettåriga barnbarn.

Hustrun Kerstin Eliasson är med honom en vecka.

Hon oroar sig för makens pension. Rastlösheten.

– Det är genuint, säger han.

De påbörjade memoarerna i villan i Danderyd drar inte.

– Det är så tråkigt. Jag vill inte sitta på UD:s arkiv och läsa mina egna uppteckningar. Det är fint med storys men jag vill inte bli kåserande. Jag vill koppla bilderna till något allvarligt. Hitta en form…

Kerstin, tidigare statssekreterare på utbildningsdepartementet:

– Jan säger att han ska vila i tre månader. Oj då! Han kommer driva mig till vansinne.

Hon skrattar.

Vad ska ni göra?

– Det är vi nog överens om, säger Kerstin Eliasson. Han ska ta på sig några små medlingsuppdrag.

– Ett litet krig, säger Jan Eliasson.

Berättelsen i korthet