Eva Dahlgren - DN Fokus
Kapitel

Fokus.

Eva Dahlgren

Eva Dahlgren om tio år av tystnad

Efter ett decennium är Eva Dahlgren tillbaka med en ny skiva. För DN:s Anna Bodin berättar hon hur Super 8-kameran fick henne att vilja göra musik igen.

Dela med dina vänner

Mitt i livet mötte Eva Dahlgren sin blick i backspegeln och tänkte: Vem är jag?
Nya albumet ”Jag sjunger ljuset” som släpps den 22 april bygger vidare på frågan. I första spåret, ”Säg mitt namn”, förvånas sångerskan och låtskrivaren själv över svaret: ”Vem kunde någonsin tror att jag var den som skulle ställa mig på knä vid sängen och be?”

Är du troende?

– Nej.

Hon vet det med bestämdhet eftersom hon har ägnat 21 dagar åt att ta reda på saken.

– Jag fick förfrågan från Svenska kyrkan om att skriva text till ett nytt requiem. De behövde något mer tröstande, mindre skuldbeläggande än det som redan fanns. Vi hade ett långt möte på mitt kontor och pratade igenom allt. Precis innan killen från kyrkan skulle gå frågade han mig: ”Tror du på Gud?”

Efter att förmodligen ha varit troende i hela sitt liv hörde Eva Dahlgren sig själv säga: ”Jag vet faktiskt inte.”

”Ta reda på det så återkommer jag om tre veckor”, sade han från kyrkan.

Eva Dahlgren gick varv på varv runt Riddarfjärden. Började vid huset på Mariaklippans kant där hon och hustrun Efva Attling bor, passerade Gamla stan och Stadshuset, promenerade längsmed Norr Mälarstrand och över Västerbron tillbaka till Södermalm.

– Jag tittade på olika svanar, letade tecken överallt.

Då betänketiden var ute hade Eva Dahlgren kommit fram till att hennes livsåskådning bygger på att vi människor är här på jorden och det är upp till oss själva att få det att fungera. Det finns inga gudar som fixar det åt oss. Hon ringde Svenska kyrkan och tackade nej till uppdraget eftersom det var ett ultimatum: textskrivaren måste vara troende.

– Efteråt var jag rädd. Jag hade förnekat Gud. Han skulle uppenbara sig – poff – och jag skulle bli överkörd när jag gick till Konsum.

När tvångstankarna släppte kändes det skönt att ha gjort sig av med Honom. Att slippa gå omvägen om Gud för att hitta lösning, lättnad och försoning. Hon ställde sig på knä och bad till sig själv: ”Fan Eva, kom igen. Vad är det här? Ta dig härifrån nu!”

Efteråt var jag rädd. Jag hade förnekat Gud. Han skulle uppenbara sig – poff – och jag skulle bli överkörd när jag gick till Konsum.

Det är dock inte hela förklaringen till låttexten på nya plattan. Sången handlar om Eva Dahlgren, men den handlar också om en imaginär taxichaufför från Irak.

– Han finns inte. Och han finns. I tusental finns han.

Låtens taxichaufför var lärare på universitetet i Bagdad. Hade fru, barn, hund, hus, bil, fullt med vänner. En respekterad man som levde ett gott liv. En dag finner han sig själv sittande bakom ratten på en taxibil i Stockholm. Han möter sin blick i backspegeln och undrar hur han har hamnat där.

– Jag känner igen hans upplevelse av hur väldigt lätt det är att tappa bort sig. Man lever på och plötsligt befinner man sig i ett sammanhang man inte känner igen och tänker: ”Men, vad hände? Vem är jag? Säg mitt namn. Berätta för mig vem jag är.”

Dahlgren_NT14

För Eva Dahlgren sattes händelsekedjan igång på allvar 1978 då hon gjorde sitt första tv-framträdande med Karin Boyes dikt ”Blomman Bitterhet” som hon själv hade tonsatt. Den hade en melodi i sig som hon hörde:

Din kalk var som eld.
Din saft var som galla.
Du bjöd sju bedrövelser,
och jag drack dem alla.

Hon var arton år. Hade just famlat sig genom tonårens känsloträsk ”när alla funderingar stod på kö när jag skulle sova, när jag kände mig fel och annorlunda”, som hon skriver i självbiografiska boken ”Hur man närmar sig ett träd”.

Uppväxten i Nynäshamn. ”Pendeltåget mellan Västerhaninge och järnbalken som avslutar spåret.” ”Hemfosa. Segersäng. Tonårsångest. Småstadsångest.”

Och så stod hon där i tv-rutan. Flaggblå kajal runt ögonen. Kruspermanent. En poetisk rockstjärna. Skivbolagsdirektören Bruno Glenmark kastade sig på telefonen. Eva Dahlgren tog pendeln åt motsatt håll, in mot stan, med sina 130 egenhändigt skrivna låtar skolflicksprydligt samlade i en pärm.

Hon hade komponerat sedan hon var nio och hennes mamma köpte ett piano hem. Tiderna på kommunala musikskolan var fulltecknade och privatlektioner för dyrt. Eftersom nioåringen inte kunde spela någon annans musik gjorde hon sin egen.

– Det blev mitt sätt att förhålla mig till livet.

Eva Dahlgren jämför det kreativa ruset som uppstår med effekterna av meditation eller träning. Hon gör något under så stor koncentration att hon glömmer bort sig själv. Allt annat försvinner och hon bara är. I stunden. I ljuset. Allra mest magiskt var det med ”Ängeln i rummet” som kom 1989.

– Den var en exceptionellt skön upplevelse att skriva, den skrev sig medan jag hörde på. Det tog bara tio minuter. Jag skulle precis gå hem från mitt kontor på Mariatorget men solen lyste in på mitt lilla Fenderpiano så jag satte mig ett tag till och då kom låten, som fanns den i solvärmen.

Skapandet är en njutning, resultatet blir ett skivalbum och sedan följer turnélivet.

– I många år jobbade jag konstant. Skrev och turnerade, skrev och turnerade ända fram tills dess att jag släppte ”En blekt blondins hjärta” och gjorde bautakarriär.

Dahlgren_NT13

Det var 1991 och mer än hon hade drömt om. Blekta blondinen såldes i över en halv miljon exemplar. På Grammisgalan vann Eva Dahlgren fem av klasserna. Bästa artist. Bästa kvinnliga artist. Bästa album. Bästa låt. Bästa kompositör. Bästa allt. Alldeles för bra. Alldeles för mycket. Eva Dahlgren kände sig slutskriven. Hon tappade lusten och nödvändigheten som alltid hade varit hennes drivkraft.

– Jag var 32 år gammal. Alla mina vänner hade skaffat barn. Alla hade gått vidare och jag stod still, var kvar i detsamma: ”Jag är på turné och skriver musik.”

Men inte länge till. I varje fall inte bara. Några år senare såg livet helt annorlunda ut. Eva Dahlgren hade blivit kär i sin nuvarande fru, modellen/sångerskan/smyckesdesignern Efva Attling. Då gift med artisten Niklas Strömstedt som hon hade två söner på tre och sju år med.

– Vi hade känt varandra länge. Vi träffades någon gång 1981, när Efva också var popstjärna. Vi turnerade runt i Sverige, inte tillsammans men vi åkte på samma folkparker och ibland skrev vi små meddelanden till varandra i gästböckerna: ”Nu har jag varit här, se upp för ostmackorna.”

De umgicks i samma kretsar i en massa år utan att det tände till.

– Hon var jätterolig men jag tyckte att hon pratade för mycket. En timme räckte, sedan var det skönt att komma hem. Men så, en dag, uppskattade jag det. Vad konstigt livet är, va? Efva och jag är verkligen varandras motsatser och jag tror att vi behöver varandras energier. Eller inte tror, jag vet.

När de registrerade sitt partnerskap 1996 – det skulle ännu dröja 13 år innan samkönad vigsel blev laglig i Sverige – slog nyheten ned som en bomb. Folk var som besatta av deras historia. Kvällstidningarna sålde lösnummer som smör när de hade ”de båda Evorna” på löpsedlarna och skvallerpressen löpte amok.

Efter att ha fått sitt privatliv utkletat på kändissidorna i tre års tid gick Eva Dahlgren till motangrepp med en debattartikel som var både en förbannelse och en bön. Dagens Nyheters prenumeranter öppnade sin morgontidning och läste:

”Min kropp skakar och det känns som om det endast är huden som håller mig samman.” ”Jag blottar mig nu. Jag sätter allt på ett enda kort. Hjälp mig att få mitt liv tillbaka. Hjälp mig att kunna fortsätta vara artist, att få sjunga för dig. Ställ dig på min sida. Köp inte dessa tidningar.”

Det är 17 år sedan. Eva Dahlgren besvarar frågan om hur hon känner nu inför minnena med ett fniss nedifrån magen.

– Vi hade familjemiddag i går. Det var mamma och pappa, Efva, vår son och hans flickvän. Vi pratade om att vi allihop bara minns det som är roligt. Det jobbiga försvinner som tur är.

Backspegeln. En blick i den och det mesta ser annorlunda ut. Känslosvallen lägger sig och samhällsklimatet förändras.

– Vi har kommit en lång väg i öppenhet i det här landet jämfört med hur det var på 1980- och 1990-talet. Men nära oss finns länder där homosexualitet fortfarande är förbjudet eller belagt med dödsstraff. Det är absurt att titta på kartan över världen och se vart jag kan och inte kan resa.

I dag ser många Eva Dahlgren som en ikon både i gayvärlden och musikbranschen men sin roll som förebild är inget hon tänker på.

– Jag avskärmar mig. Att se sig själv utifrån är inte nyttligt i mitt jobb, då blir man tillrättalagd. Jag tittar aldrig när jag har gjort tv-program, läser sällan intervjuer jag har gett. Jag vill inte se den där mer tillplattade människan. Jag vill behålla det här stora, härliga rummet som är jag.

Jag vill inte se den där mer tillplattade människan. Jag vill behålla det här stora, härliga rummet som är jag.

Så länge hon kunde höll hon privatlivet privat. Artistskapet hoppade Eva Dahlgen på och av. Hon testade sig fram för att hitta tillbaka till skaparglädjen. Framträdde 1995 i en enda midnattskonsert på Stockholms central tillsammans med Radiosymfonikerna under ledning av dirigenten Esa-Pekka Salonen.

Resenärerna var utbytta mot publik. Allas ögon mot Eva Dahlgren, baraxlad i svart med de sköra lockarna blekta i Marilynvitt och med en röst så stark att den matchade hela symfoniorkestern bakom henne.

Dahlgren_NT11

Hon släppte några plattor till. Experimenterade med sitt musikaliska uttryck. Skrev en barnbok, sin självbiografi och en monologföreställning som hon framförde ensam på scen.
Och filmade mycket med sin Super 8-kamera.

– Jag har alltid skrivit låtar i bilder. Det var väldigt häftigt att ta de bilderna och översätta dem till film. Jag är glad att jag tog mig friheten att bredda mitt uttryck eftersom jag återfann den underbara känslan av att vara förlorad i någonting.
Men så kände hon att det saknades något i henne.

– Då hade jag inte skrivit musik under en väldigt lång period och det var en stor del av mig som var borta.

Alltså började hon igen hösten 2014.

– Jag hade en bild i huvudet av något som var rakt och krispigt, rätt kalla färger så där.
Eva Dahlgren gjorde några låtar. Samtidigt fick hon kontakt med filmregissören Stig Björkman och började jobba som Super 8-fotograf i hans Ingrid Bergmandokumentär som hade premiär förra året. Super 8 är ett speciellt medium att jobba med. Framkallningstiderna är långa och filmerna korta.

– Det är hackigt, repigt, dammigt och väldigt speciella färger och när jag hade jobbat ett tag med dokumentären började jag få helt andra bilder i huvudet. Färgerna blev mycket varmare och skärpan kom och gick på något sätt.

Och så fick hon en ny solupplevelse. Hon hade bytt lokal, var inte längre kvar i kontoret vid Mariatorget där ”Ängeln i rummet” kom till henne, utan i en mörk studio med några få fönster.

– Och så letade sig solen in där, det brukade den inte göra, men det kom en ljusstrimma in i mitt rum och jag såg hur dammet for omkring i den som det brukar göra på somrarna när det är så där varmt och härligt.

Eva Dahlgren tänkte: ”Åh, om jag kunde sjunga det där ljuset” och samma eftermiddag skrev hon ”Filmen om oss” som blev slutsång i Ingrid Bergmandokumentären.

– Jag ville att allting skulle passa in i den här ljusstrimman. I den känslan, de färgerna. Så då slängde jag bort mycket av det jag hade skrivit och började om på nytt.

Eva Dahlgren berättar om det inspirerande arbetet med Super 8. Familjebilder tagna av hennes far, från videon till ”Filmen om oss”.

Eva Dahlgren tog kontakt med den amerikanske kompositören Nathan Larson, som är gift med svenska sångerskan Nina Persson, och bad honom bli producent på skivan. Hon spelade in låtarna med hans vänner i en liten studio i Brooklyn.

– Trummor, bas, gitarr och piano. Väldigt enkelt, väldigt rufft och jag tänkte: ”Det här blir Super 8-ljud.” Men under nästan ett helt års arbete kom jag bara längre och längre bort från mina ljusbilder i huvudet. Det blev inte så där bra som jag ville. Jag fick ta min hårddisk och åka hem helt enkelt.


Låtarna. Eva Dahlgren om sina fem viktigaste sånger

null

“Ängeln i rummet”: Den var en sådan exceptionellt skön upplevelse att skriva, den skrev sig medan jag hörde på. Det tog bara tio minuter. Det var fascinerande, snudd på läskigt.

“Vem tänder stjärnorna”: När jag skrev den kände jag att hela Blekta blondinalbumet var klart. Det var låten jag hade väntat på. Sedan var allt färdigt.

“Jag ger mig inte”: Min andra och sista melodifestivalslåt och första gången jag frågade mig själv vilken typ av musik jag skulle hålla på med och vilken sorts artist jag ville vara.

“Filmen om oss”: En sorts katalysator för hela min nya platta, “Jag sjunger ljuset”. När jag hade skrivit den visste jag vad allt skulle handla om.

“Lai lai”: Första gången jag tog reda på hur jag själv lät. Där spelade jag och gjorde precis allting själv just därför att jag ville veta det.

Anledningen till att det inte fungerade tror Eva Dahlgren var att de försökte ”städa” hennes demo-inspelningar. Men det var ju demosarna, som var gjorda bara på känsla, som lät så där hackigt och repigt Super 8.

– Att efter ett år åka hem med en hårddisk fylld av musik som man inte ska använda – då är det väldigt lätt att tappa självförtroendet. Jag kände att jag kanske var för gammal. Jag hade inte gjort det här på tio år. Jag hade tappat hur man gör. Kanske mina låtar var för usla.

Hon ältade det där ett tag tills hon bad en ny sådan där bön till sig själv som börjar med en svordom: ”Fan , kom igen! Det är ju inte dåliga låtar. Du har bara inte hittat nyckeln till dem.”

Det var då hon träffade producent Johannes Berglund.

– Tillsammans hittade vi nyckeln in till det där rummet som jag hade letat efter. Jag ville att skivan skulle handla om ljuset. När man har filmat mycket förstår man vad ljuset betyder. Det var så härligt att översätta det ljuset till ord och harmonier. Att översätta det fantastiska ljuset till musik.

Dahlgren_NT14

När Eva Dahlgren nu åter är skivaktuell räknar hon sin karriär i nära fyra decennier.

– Jag är 55 år gammal och har hållit på med det här sedan jag var 18.

Hur har musikbranschen ändrats?

– Det var så mycket som hände i slutet av 1970-talet. Synthen och trummaskinen kom. Helt nya uppfinningar som förändrade musiklivet. En teknisk utveckling som har fortsatt fram till i dag då man kan ha en så här liten studio med sig (Eva Dahlgren måttar en microvågsstor låda) där allt får plats. Jag har med inspelningar från ett hotellrum i Las Vegas på min nya platta. Det är ett helt annat sätt att arbeta.

Eva Dahlgren ser även en negativ utveckling:

– Det känns som att musikbranschen har blivit mer business.

Sättet att ta betalt har förändrats. Artisterna får hela tiden höra att det inte längre går att leva på att sälja skivor.

– Det är absurt att man nu förväntas försörja sig på reklamkontrakt, vilket var helt främmande förr. Det spelar ingen roll om du skriver samhällskritisk musik. Om du ser dig själv som en artist på vänsterkanten. Det tycker jag är en väldigt tråkig utveckling.

På vilket sätt har förutsättningarna förändrats för kvinnliga artister?

– Förutsättningarna har nog inte förändrats men vi har blivit fler. I och med det blir det fler förebilder och det är det man behöver för att sätta igång. Samtidigt saknas det fortfarande kvinnor på alla andra positioner i musikbranschen. I producentroller. Som chefer på skivbolagen. Det är en enorm mansdominans i toppskiktet.

Intervjutiden är slut. Eva Dahlgren reser sig i sin fulla längd. När hon mätte den för ett halvår sedan hade hon krympt från 180 till 179,6 centimeter och fötterna har blivit en storlek större. Kroppen ändras med tiden. Det kan alla se när de möter sin blick i backspegeln. Men Eva Dahlgren såg något viktigare när hon hade tittat klart:

– Jag kände igen mig själv inuti.

En artikel av

Text Anna Bodin
Foto Nicklas Thegerström

Berättelsen i korthet