En grymmare Jonas Gardell - DN Fokus
Kapitel

Fokus.

Foto: Thomas Karlsson

En grymmare Jonas Gardell

Från ufo till upphöjd – vad har tre decennier på scenen gjort med Jonas Gardell? Matilda Gustavsson och Anette Nantell möter en skoningslös primadonna som aldrig improviserar.

Dela med dina vänner

I foajén står Vivan och Carita försjunkna i varsin skärm: sextioårig mor och fyrtioårig dotter, en sjukpensionär och en tekniker i väntan på Jonas Gardells nya show, en provföreställning av ”30 år tillsammans” i Södertälje. Under hela våren ska den spelas på Cirkus i Stockholm.

– Det var länge sedan vi gick ut. Har varit mycket med familjen. Men detta var ett måste. Jonas får en att våga uppleva alla sina känslor och så är han ihop med ett mumintroll. Min favoritlåt är den han skrev till Mark, ”Aldrig ska jag sluta älska dig”, säger Vivan.

– Ja gud vad du lyssnade mycket på den ett tag. Min bästa var ”Torka aldrig tårar” för där bölade jag hela tiden. Inte alla men många tycker att homosexualitet inte är samma sak. Men han beskrev att det var samma kärlek som för oss heteros. Att det går upp och ner, säger Carita.

– Och han var så rolig i Melodifestivalen att till och med mina barn gillade det: mamma, vem är det? Man bara jaaa, det där är en liten man som heter Jonas. Var ska man börja?


null

Iklädd sina berömda Svenskt Tenn-mönstrade byxor får Jonas Gardell hjälp med mikrofonutrustningen av ljudteknikern Johan Mo­lund. Foto: Anette Nantell

Stora salen på Cirkus rymmer över 1 500 stolar och är tom. Uppifrån läktaren ser den ut som en nedsläckt stad runt ett litet blinkande mixerbord. Ett gäng manliga tekniker försöker se till att strålkastarna riktas mot Jonas Gardell som repeterar sin entré på scenen. Han spatserar omkring i sina elefantbyxor och blir allt mer irriterad.

– Hur tänkte ni att jag skulle synas utan ljus?

Men så plötsligt tänds rätt spotlight och han vänder sig mot sin imaginära publik.

– Den här föreställningen är mitt sätt att säga tack. Tack!

Ögonen tåras.

Innan något stör.

– Nej! Nu projicerades bilden för tidigt. IGEN! Varför funkar ingenting ni gör i dag?

Han vänder sig till teknikern som ansvarar för projektionerna:

– Det blir poänglöst för mig, och poänglöst för dig om du gör fel i varje ögonblick, säger Jonas Gardell och avbryter repetitionen. När han senare samlar dem för en genomgång berömmer han vissa partier av sitt eget framträdande och kritiserar andra. Alla håller med och nickar instämmande.

Medan jag smyger ut tänker jag på besvikelsen många uttryckte när den folkkäre komikern fick ett utbrott och rusade ut ur Stjärnorna på slottet. Kunde en av Sveriges mysigaste (näst efter sin make då) och mest öppet sårbara människor också vara en stor diva? Gardell som grym?

Jonas Gardell bestämde sig tidigt för att bli konstnär och skrev experimentella texter. Hyllades som en av landets lovande unga författare, om han bara – som någon kritiker skrev – kunde göra sig av med ”de stora känslornas överdådighet”. I stället var det just dem han valde att omfamna i ett evangelium om förtvivlan och upprättelse som berört miljoner människor.

Men det som ska förvåna mig allra mest under mina möten med Jonas Gardell är en kylighet: att komikern som ständigt får sig själv att gråta inte verkar vara det minsta sentimental.

Vi ses på en av hans favoritkrogar ett par timmar efter genrepet.

Jonas Gardell är strategisk som få och inför varje ny show eller bok drar han i gång ett pr-maskineri i amerikansk storlek. Han planerar och skriver tweets månader innan de publiceras och inför premiären repeterar han in exakt var han ska staka sig och tappa tråden. Han är också så närvarande i det egna nuet att han beskriver allt annat som lite suddigt. Overkligt.

– När folk pratar om mindfulness-övningar känner jag att jag inte vet något annat, säger Jonas Gardell.

Han övade upp förmågan i grundskolan.

Varje rast låste han in sig på toaletten för att slippa mobbningen. Och insåg att han i stället för att stirra ner i linoleumgolvet kunde vara i sitt eget huvud.

– Sedan dess gör jag ingen skillnad på fantasi och verklighet. Och det jag väljer att fokusera på i stunden är sant. Och sedan är det över. I stället för att oroa mig för om något var bra eller dåligt och rätt eller fel så släpper jag det – men i betydelsen att jag släpper ner det i mig själv, som kunskap.

Om jag går på fest bryter jag upp tidigt och missar småtimmarna då folk flyter ut och Thorsten Flinck kommer och gör galna saker som blir anekdoter nästa dag.

Som att du lär dig av alla dina misstag utan att älta dem?

– Ja. Som det här katastrofala genrepet vi gjorde i dag. Jag kommer inte att ägna det en tanke innan jag lägger mig. Och teknikern som gjorde fel ska inte heller gå hem och må dåligt utan bara jobba hårt. Somna. Göra rätt i morgon, säger Jonas Gardell och får in den första av tre olika förrätter, ett pocherat ägg som smakar som charm.


null

Jonas Gardell diskuterar bildspelet tillsammans med Johan Molund, Mikael Kratt och Peter Brunberg i ljud- och ljus­teamet. Foto: Anette Nantell

Jonas Gardell har inrättat livet så att han slipper hamna utanför nuet och börja oroa sig.

– I uppväxten tog jag ofta med mig saft, kakor och serietidningar in på toaletten och satt där hela dagen. Som vuxen har jag också byggt en värld och ser till att ytterst sällan lämna den.

– Ibland är kontrollen en sorg. Om jag går på fest bryter jag upp tidigt och missar småtimmarna då folk flyter ut och Thorsten Flinck kommer och gör galna saker som blir anekdoter nästa dag. Men det är också för att jag inte vill bli upplöst, och om jag skulle bli det vill jag vara förberedd och betrakta. Som ett konstnärligt experiment.

Du råkar aldrig bli full?

– Nej, aldrig. Jag har varit full en enda gång. Jag tycker inte om fulla människor heller. Jag tycker att de är ointressanta och fåniga.

Vad skulle hända om du blev suddig och flöt ut?

– Jag kan drabbas av det om jag måste resa. Jag känner maktlöshet eftersom jag inte ens kan bestämma när planet ska lyfta. Det har hänt att jag köpt nya tur- och retur-biljetter för att jag vill åka med ett annat plan som landar fyrtio minuter tidigare. Ingen ska få säga till mig att jag inte kan komma hem fyrtio minuter tidigare om jag vill det.


Jonas Gardell

Namn: Lars Jonas Holger Gardell
Född: 1963 i Täby. Uppvuxen i Enebyberg.
Familj: Gift med programledaren och författaren Mark Levengood. Har två barn.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Yrke: Folkkär författare, dramatiker, komiker och artist.
Aktuell: Med sex föreställningar på Cirkus i Stockholm, där han återvänder till monologer och sketcher från sin trettioåriga karriär. Showen ”30 år tillsammans” undersöker i vilket samhälle de skrevs – och vad de säger om vår tid. Senare väntar en turné runt Sverige.

– Men ibland kommer jag inte längre än till Arlandas perrong. Att ta rulltrappan upp är övermäktigt. Och folk ser mig, ser att jag sitter och storgråter på den kalla stationen.

Vilka bilder ser du framför dig då?

– Är det riktigt illa ser jag ingenting – ett slut bara. När Tomas i ”En komikers uppväxt” blir riktigt rädd kan han bara tänka på sängen, att få ligga under den för alltid. Då och då ska hans mamma skjuta in en tallrik med mat. Det är en bild som jag så väl förstår. Att få krypa ihop under saker, gömma sig i trånga utrymmen. Helst i fosterställning. Men jag gör det allt mer sällan.

Jag känner också igen den impulsen. Är det en sorts dödslängtan?

– Åtminstone en längtan efter att få lägga ner kampen. Som barn drömde jag om att bryta benet för att få hoppa av alltihopa. Jag är ofta fruktansvärt trött. Kan jag inte bara få sluta och sitta under ett körsbärsträd med Mark? Men om det någon gång händer och vi sitter där på bänken så kommer formuleringarna till mig. Att arbeta är mitt enda sätt att hantera ångesten.

– Jag kommer från en familj som inte fick ha några svagheter. Alla andra fick ha det och dem skulle vi hjälpa. Men inte vi. Som frireligiös skulle livet vara ett vittnesmål om Gud. Det är det där jävla pundet som ständigt ska förvaltas, säger Jonas Gardell.

Just nu arbetar han på en ny roman, en krönika över sin egen släkt.

– Min berättare är en italiensk biograf som gör intervjuer men inte får ihop de olika versionerna, eftersom varje liv består av legender, förträngningar. Som min morsa som kunde ägna en kväll åt att prata om sin absolutism medan hon drack en hel flaska starkglögg.

I hans romaner och pjäser spelar mödrar ofta avgörande roller. Medan papporna är en förbiskymtande slips eller ett stänk av rakvatten är mammorna komplicerade och stora. Jonas Gardells egen pappa var frånvarande.

– Han var en bortskämd skithög. Men också ett offer för sin generations män där barnen var ett kort på skrivbordet och sedan fick de sin första hjärtinfarkt vid 45 och sedan dog de.


null

Foto: Anette Nantell

Syskonen Gardell fostrades av sin mamma, psykologen Ingegärd som var djupt troende och predikade Guds ovillkorliga kärlek.

– Och så var hon vänsterhänt i en tid då man fick ha handen knuten bakom ryggen för att lära sig skriva med höger. Vi som var hennes barn uppmuntrades att bli så vänsterhänta vi bara ville. Och gärna plattfotade! När jag ville skriva köpte hon en skrivmaskin. Det var morsan. Hon kämpade för oss och mot alkoholen. Men bröts långsamt ner av ett samhälle som inte kunde hantera så egensinniga och knepiga kvinnor. Det finns en tid i ungdomen då folk tycker att din avighet är charmig, för att du är vacker eller rolig. Men när tiden slipar ner skönheten blir samma sidor bara påfrestande. Så var det för morsan.

– När jag var tolv år blev jag förälder åt henne. Mot slutet skämdes hon så mycket att hon ibland inte ens kunde be direkt till Jesus, säger Jonas Gardell och pausar kort.

Det märks att han rör sig i sin kommande roman. Han börjar berätta att hon i stället vände sig till ett katolskt helgon – och dessutom ingen med ett storslaget namn, utan de borttappade sakernas skyddshelgon. Den Heliga Antonius. Det mest förbjudna för en baptist.

– Och en mer rimlig person att be till. Inte han som skapat världen eller dött för att du skulle få leva utan den som håller koll på dina bilnycklar. Och mamma tappade bort hela sitt liv. Som en sista bön ber hon om att få hitta sitt hem igen. Och då tar Antonius henne i handen och leder henne dit … Vet du, nu formulerade jag ett stycke. Att skriva och tala är samma process för mig, säger Jonas Gardell som ofta inlevelsefullt citerar sina egna föreställningar och böcker – eller upprepar svar ur någon tidigare intervju.

– När jag väl har lyckats hitta rätt formuleringar vill jag gärna hålla mig till dem. Och det är motsatsen till att kopiera och förställa sig; det här är mina absolut bästa och finaste ord.

Ibland gråter du när du talar om olika sorters utsatthet. Är det då ditt eget liv du ser framför dig?

– Jag är främst en författare och lyssnar väldigt intensivt på orden i stunden, och om jag verkligen är närvarande när jag säger dem kan jag drabbas även av de enkla meningarna: ”ditt liv är värt att levas”. Nej, jag sitter inte alls och tänker på min barndom.

Jonas Gardells två år äldre bror heter Pelle. Han arbetar på ett boende för ensamkommande ungdomar utanför Uddevalla. Under flera decennier var han pastor tills han började tvivla; inte på Gud, men på kyrkan. När jag ringer blir han lite förvånad eftersom han – till skillnad från religionshistorikern Mattias och dokumentärfilmaren Stina, som valt mer offentliga karriärer – sällan nämns som ett av Gardell-syskonen.

– Vi lekte mycket och jag minns Jonas som den roliga på skolgården även om jag har förstått att det också var väldigt tufft.

– Att han skriver om sådant vi har gemensamt var svårt i början. Att läsa om något som var en viktig händelse i mitt liv. Och som man inte riktigt känner igen. För att man upplevde det på ett annat sätt. Men en konstnär har rätt att använda verkligheten för att få fram en större sanning. Och jag skulle aldrig förneka Jonas hans upplevelse, säger Pelle Gardell.

– Ibland har jag funderat på att skriva en egen bok. Med min version. Om både pappa och mamma, som jag var mycket nära mot slutet. Men mina texter sticker inte ut från mängden. Jonas har en stor begåvning. Så är det bara, säger Pelle Gardell innan täckningen bryts.

Han är ute och vandrar med några vänner.


null

”Jonas Gardell är aldrig så lugn som på scenen.
Ibland ligger han och sover precis bakom ridån medan publiken släpps in och sorlar. Foto: Anette Nantell

Jag väntar utanför Seven-eleven i när­heten av Jonas Gardells etagevåning på Söder som är familjens vinterbostad. Han ska ringa när han är redo, och plocka upp mig med bilen. När det är dags ställer jag mig på fel sida av vägen och han är arg i ett par sekunder: ”du blev knappast journalist för ditt goda lokalsinnes skull”. Ute på motorvägen börjar han berätta om kända skådespelare och ond bråd död och om jag inte avbryter historien saknar den slut.

– Och allt är fullständigt sant. När Mark fick ärva vår villa i Saltsjöbaden sa han att ”Jonas och mitt liv har sedan länge inget som helst att göra med realism”, och så är det verkligen. Våra liv är såpoperor. Att skriva en ”riktig” självbiografi hade varit svårt för det är så många rövarhistorier som är alldeles sanna. Men som man skulle tvingas ta bort.

För att folk behöver kunna känna igen sig?

– Ja, men främst för att allt handlar om vad man uppriktigt vill berätta. Jag väljer att visa upp något som är sant, men jag har också många andra kort på handen.

Vad är din relation till rollen som diva?

– Jag tycker inte att jag är en diva, möjligen en primadonna. Om divan är elak och kräver särbehandling i största allmänhet så är primadonnan en som ska göra något oerhört svårt. Hela hennes tillvaro går ut på att ta det höga c:et och det kräver vissa förutsättningar: luftfuktare, en sminkös som kommer i exakt rätt tid. Om hon inte lyckas kommer omgivningen inte förlåta, utan håna henne. Så jag omfamnar primadonnan för att hon troligen gör vad hon måste för att klara av sitt arbete.

Vad innebär det för dem runt omkring?

– Jag är trubbig och skavig och inte alltid så lätt, varken privat eller i jobbet. Men jag upplever att jag vunnit folk med tiden – utnötningstekniken. Och jag har heller inga krav på att andra människor i varje ögonblick ska vara behagliga. Det är en stor missuppfattning om vad relationer går ut på: de handlar om att finnas för varandra i en växelverkan. Ibland är man jättejobbig. Men om det går ut över andra får du fråga dem om.

Det har blivit kväll i Södertälje. Om 45 minuter börjar showen och det är socialt accepterat att visa sin stress. Till och med att vara andfådd. Men i de här lägena är Jonas Gardell som lugnast. Teknikerna berättar att han ibland lägger sig för att sova bakom ridån, medan publiken släpps in och sorlar ute i salen. Assistenten Fredrik jäktar iväg för att hämta cateringmat. Han har jobbat med många som ”har rykte om sig”.


null

Foto: Anette Nantell

– Allt handlar om hur man själv är som person, om man fattar honom. Jonas har en kort hård ton, han lindar aldrig in något. Vissa missförstår det som elakhet.

– I Sverige finns en mysighetskultur. Man ska ha platta organisationer och ”mjuka värden”. Men det är Jonas som kommer att bära hela ansvaret, så självklart jobbar vi för honom, och det är skönt att slippa all bullshit; ”vad känner du om vi hänger discolampan här?”, säger han och beskriver Jonas Gardell som en krass konstnär. Som inte tvekar inför att stryka.

Och att deras samarbete har förändrat honom.

– Jag har blivit Jonasifierad, och får mycket mer gjort. Om någon ringer och frågar om de stör, och jag är upptagen. Då svarar jag: ”ja”.

I arkiven dyker Jonas Gardells namn för första gången upp i en notis om homosexuella som har ockuperat Social­styrelsens trappuppgång och krävt att bli friskförklarade. Det var något år innan hiv kom till Sverige. Också scenografen Per Jonsson var med den gången.


Karriären

1984: Gör sina första scenframträdanden på galleri Vita Katten som han själv varit med och startat. Har ambitionen att bli en smal performancekonstnär.
1985: Romandebuterar med ”Passionsspelet”. Under de närmsta åren fortsätter hans skrivande med pjäser som ”Isbjörnarna” på Stockholms Stadsteater och romanen ”Fru Björks öden och äventyr”.
1991: Får sitt stora breda genom­brott med standup-föreställningen ”En pall, en mikrofon och Jonas Gardell” som säljer ut Stockholms konserthus, och är – för andra gången i rad – värd för ”Sommar i P1”.
1992: ”En komikers uppväxt” ges ut som bok, långfilm och tv-serie. Tv-serien vinner utmärkelsen Prix Futura. Boken ligger etta på försäljningslistan fem månader i rad och köps senare in till flera grundskolor.
1995: Släpper romanen ”Frestelsernas berg” och skriver filmmanuset till ”Pensionat Oskar”, vilket ger honom en Guldbagge.
2000: Skriver manus till den populära filmen ”Livet är en schlager”. År 2014 sätts berättelsen upp som musikal på Cirkus i Stockholm med musik av Fredrik Kempe.
2003: Är programledare i Melodifestivalen tillsammans med Mark Levengood och ger ut boken ”Om Gud”. Hans bok följs senare av showen ”Väckelsemöte” som får vissa frikyrkor att reagera och arrangera ”mot-väckelsemöten”.
2006: Albumdebuterar med ”Nästan vackra” och ligger på Svensktoppen i 23 veckor med ”Aldrig ska jag sluta älska dig”..
2008: Utses till Teologie hedersdoktor vid Lunds universitet och deltar i ”Stjärnorna på slottet” i SVT, där tittarna får se en mer emotionell sida av honom.
2009: Ger ut boken ”Om Jesus”, och skriver manus till tv-serien ”De halvt dolda” som utses till Årets bästa dramaprogram på Kristallen-galan.
2012: Första romanen i sviten ”Torka aldrig tårar utan handskar” exploderar, både som bok och tv-serie på SVT. Utses till Årets Svensk av nyhetsmagasinet Fokus.
2016: Gör comeback i Melodifestivalen med Schlagerskolan och har premiär på showen ”30 år tillsammans” på Cirkus i Stockholm.

– Han säger ofta det där om att ha gått från att vara ett ufo till att accepteras och släppas in. Och den ofattbara förändringen gäller hela rörelsen, säger han.

Och Jonas Gardell, som snart ska kliva in på scenen, konstaterar att trettio års skämtande om maken Mark Levengood har varit politik från start.

– Om man får känna igen sig och skratta med någon i en vardagssituation, då är det väldigt svårt att förneka den relationen.

Men i ”30 år tillsammans” ska han för första gången laborera med en ny känsla, och det är vrede.

– Och när jag släpper loss det över publiken … folk kommer att bli rädda! Jag kommer tappa dem om jag inte direkt efteråt slänger in ett skämt om Mark.


null

”Hur vågar ni sätta er på första raden? Förnedringens bänk”, säger komikern till sina imaginära åskådare. Klas Viklund agerar publik. Foto: Anette Nantell

Under showen lyckas han göra sig själv och publiken till en enda kropp. Men vid ett tillfälle splittras den. Jonas Gardell talar om hur vi spanar efter fascismens stövlar och uniformer och därför inte ser när den dyker upp i ”shorts från Ullared”. Och så visas ett stort foto på Jimmie Åkesson. Många skrattar. Men inte alla. En kvinna som sitter nära mig drar ner upprörd luft i lungorna. Jonas Gardell improviserar aldrig på scenen men i nästa mening ändrar han plötsligt en detalj. Han beskriver hur skinnskallar på nittiotalet ”sparkade ner mig”, i stället för ”sparkade ner såna som mig”, som det egentligen står i manuset.

Efteråt är han tagen av sin reaktion.

– Det bara kom. Jag var van sedan tidigare att få applåder på de ställena.

Sa du ”mig” för att bli mer relaterbar? Som när du pratar om gayrättigheter utifrån dig och Mark.

– Ja, antagligen var det därför reflexen kom. Och tappar man publiken i en show är det nästan omöjligt att hämta upp den igen. En föreställning är en avancerad vetenskap: exakt var går deras gränser? SD-frågorna är känsliga nu, och det finns mycket skuld kring dem. Sjuttio procent av svenskarna vill ha färre flyktingar i dag. Jag måste fatta ett beslut nu inför premiären om hur långt jag ska våga gå, säger Jonas Gardell.

Han tackar sitt team och försvinner hastigt.

I skydd av den utsätter människor varandra för hisnande jävligheter. Jag är otroligt känslig för det.

Teknikerna ska snart montera ner scenen. Men de sitter kvar en stund när chefen har lämnat rummet och pratar med allt högre röster.

Att längta in i en gemenskap. Att vara utanför. När jag i grundskolan tvingades läsa ”En komikers uppväxt” var det första gången någon satte ord på grym­heten som fanns i korridorerna.

Jonas Gardell har ett absolut gehör för de mekanismerna, oavsett om de dyker upp på gatan eller runt Håkan Juholt.

– Jag har förståelse för det mesta hos den enskilda människan. Men gruppen! I skydd av den utsätter människor varandra för hisnande jävligheter. Jag är otroligt känslig för det. Jag blir fysiskt rädd. Det tycks aldrig gå över, säger Jonas Gardell.

Han kör alltid ensam hem efter sina föreställningar.


Delad tvåa på Twitter

Här är Sveriges mest inflytelserika twittrare 2016. Fjolårets placering inom parentes.

1: Soran Ismail (3)
2: Jonas Gardell (2)
2: Carl Bildt (1)
4: Mark Levengood (9)
5: Hans Rosling (12)
6: Peter Wolodarski (13)
7: Alex Schulman (8)
8: Zlatan Ibrahimovic (–)
9: Magnus Betnér (10)
10: Tim Bergling (86)

Källa: Medieakademin

Och jag tänker att det försonande med divan eller primadonnan är att hon i stunden visserligen kan vara självupptagen och grym – men aldrig i grupp.

Samtidigt kan du plötsligt leda coola gänget på Twitter: du skriver något som alla retweetar.

– Ordet mobbning används för lättvindigt där. Jag lägger mycket tid på att aldrig slå nedåt. Och gemenskapen liknar mer den tillfälliga jag har med min publik.

– Därför betyder kvällar som den här mycket. Detta är så nära icke-ensamhet jag kommer. Att få hålla reda på mina tekniker. Du frågade innan vilka som är mina bästa kritiker när jag gör något nytt. Och jag skulle säga att det är de.

Innan Stockholm tar emot oss är det nattsvart i bilen. Min display lyser. Sekunderna tickar på inspelningen men vi sitter tysta och jag slås av Jonas Gardells svalkande förmåga: om jag skulle börja berätta om det sorgligaste i mitt liv skulle han lyssna – halvt uppmärksam. Och inte tycka ett dugg synd om mig.

– Vi är framme vid mitt garage om fyrtiofem sekunder, säger han.

Men jag är förberedd: har tagit på mig jackan och knutit halsduken. I samma stund som bilen stannar står mina kängor på trottoaren. Jag har aldrig varit bra på småpratande och innerliga avsked och när jag går därifrån finns en lätthet i luften.

– Hej då.

– Hej då.


null

Till Staffan Schejas piano stämmer han upp i sång. Foto: Anette Nantell

En artikel av

Text Matilda Gustavsson
Foto Anette Nantell

Berättelsen i korthet