Det ockuperade landskapet - DN Fokus
Kapitel

Fokus. Det ockuperade landskapet

Idyllen tagen som gisslan

Längs sjön Väsmans kant, i hjärtat av Bergslagen, utspelar sig ett sällsynt politiskt drama. Här finns högteknologiska ABB med 50 nationaliteter bland de anställda. Här ligger det gamla hälsocentret Tallmogården som har blivit tillfälligt hem åt 180 asylsökande. Och hit har också landets ledande nazister sökt sig, varav några till och med lyckats kuppa sig in i det parlamentariska systemet.

Dela med dina vänner

Det är fredag kväll i Sunnansjö.

I badhusföreningen har man som vanligt badat bastu.

Sex karlar, kroppar märkta av hårt arbete 
i Bergslagens industrilandskap.

De har schamponerat sig och filat ned liktornar. Klippt tånaglar och ätit fettsprängd Gustafskorv. Druckit 2,8:or från Spendrups, det lokala bryggeriet.

Nu knäar en medlem på golvet för att rulla ihop halkskyddet, en randig plastmatta. Nils-Erik Berg, en pensionerad driftsoperatör på ABB:s maskinverkstad i Ludvika, tar tillfället i akt:

– Äru vänd mot Mäcca?

Jo, muslimer finns det även i Sunnansjö numer, även om de inte kommer på bastuträffarna i gamla skolan. Men det bor några på Tallmogården, byns gamla hälsohem som blivit asylförläggning med 180 boende.

Sunnansjö, i Ludvika kommun i södra Dalarna, har alltid varit lite progressivt, i takt med sin tid.

Badhusföreningen är i sig ett exempel på det.

När journalisten Lubbe Nordström sände sina epokgörande radioreportage om Lort-Sverige på 1930-talet fick hans avslöjanden om landsbygdens eftersatta hygien stort genomslag i Sunnansjö.

En badhusförening bildades, med anställd tvätterska. Senare gick Sunnansjö i bräschen för hälsohemstrenden: under 1970- och 80-talen köade stockholmare för att rensa systemet på Tallmogården under läkaren och vegetarianen Karl-Otto Aly. Kändisar som Margaretha Krook och Sune Mangs checkade in för en vecka med gyttjebadsextrakt och potatisavkok (även om just Mangs rymde till korvkiosken under sena kvällar, enligt uppgift i byn).

I dag kan allmänheten fortfarande äta lunch på Tallmogården men klientelet och kosten har förändrats: män från Syrien och Eritrea intar panerad fisk och kokt potatis under utdragen tystnad i matsalen.

Det var inför Tallmogårdens nyöppnande som asylförläggning hösten 2013 som Svenska motståndsrörelsen presenterade sig i Sunnansjö.

Barn springer i korridorerna i Tallmogården.

Syskonen Ahmed, Zen och Tasnim Ghziyal från Syrien leker kull i korridorerna på Tallmogården i Sunnansjö. Familjen kom till Sverige för två månader sedan efter en lång flykt.

För samtidigt med flyktingarna kom militanta nazister till byn.

I dag bor Emil Hagberg i det gamla posthuset. Familjen köpte den grå kåken med rött tegeltak för 775 000 kronor i augusti 2013.

I fjol satt Emil Hagberg i fängelse i åtta månader, dömd för våldsamt upplopp i Stockholmsförorten Kärrtorp i december 2013. Det var då som Svenska motståndsrörelsen attackerade en antirasistisk demonstration. Enligt åklagarens stämningsansökan kastade Emil Hagberg flaskor mot polis och demonstranter. På filmer som polisen visade i Södertörns tingsrätt eldar han sina besvurna. När gänget pressas tillbaka av polis skanderar de hyllningsord till Adolf Hitlers ära.

I ett hus intill Emil Hagbergs i Sunnansjö bor Haakon Forwald, ledare för den norska motsvarigheten till SMR. I grannbyn Saxdalen bor Pär Öberg, SMR:s presstalesman och ”dialogpatriot”. Längre ned längs väg 50, i Hörken, bor ledaren Klas Lund, ökänd grundare av Vitt ariskt motstånd (VAM). Ett par mil norrut, i Borlänge, verkar Per Sjögren som ”nästeschef” för SMR.

SMR:s ledarskikt – Lund, Öberg, Sjögren, Forwald, Hagberg – ses på måndagar i Emil Hagbergs gamla posthus. Det hävdar åtminstone bybor, som lägger märke till bilarna utanför.

Gänget lever som i egen värld. Med små eller inga inkomster: både Klas Lund och Haakon Forwald, den svenska respektive norske ledaren, nolltaxerade i fjol. Lunds hus är skrivet på hans mamma. Forwald är skyldig kronofogdemyndigheten 56 000 kronor.

När Migrationsverket och entreprenören bakom flyktingförläggningen höll informationsträff för Tallmogården i början av oktober 2013 satte sig SMR i publiken.

Många i trakten, även Ludvikas dåvarande kommunalråd, ställde sig skeptiska till asyl-boendet: hur skulle en by med drygt 500 invånare påverkas av en plötslig inflyttning av 180 krigsflyktingar? Flera vädrade sin oro under mötet. Men SMR gick längre än så och frågade om byn var beredd att acceptera konsekvensen av ”massinvandringspolitiken”: gruppvåldtäkter på Sunnansjös kvinnor?

Då höjde flera bybor sina röster mot SMR:s människosyn. Även sådana som hade gått till mötet med avsikt att kritisera flyktingboendet.

Olof Mattsson, pensionerad målare, hör till skaran som protesterade mot SMR. I dag talar han varmt om flyktingarna. Hans hustru Susanne har undervisat i svenska på Tallmogården. Andra i byn har bidragit med brownies, leksaker och spel.

Porträtt på Olof Mattsson. En pensionerad målare.

Olof Mattsson, pensionerad målare, är bosatt i Sunnansjö och engagerad i byalaget.

Nu har Olof Mattsson just badat bastu. Han och Nils-Erik Berg dröjer sig kvar i omklädningsrummet.

Jag frågar duon vad som hänt i Sunnansjö sedan den parallella inflytningen av nazister och syrier på en yta lika stor som Kungsträdgården: hur funkar det i denna dockskåpsversion av Sverige?

– Ja. En del saker hade de väl rätt i på sätt och vis.

Nils-Erik Berg syftar på nazisterna.

– Dom får väl hur mycket som helst, dom här flyktingarna.

Olof Mattsson protesterar.

– Visst fan får dom väl det, säger Nils-Erik. Vafan. De får ju lägenheter. En svensk får fan inte en lägenhet av Ludvikahem i dag. Lika med alla busschaufförer. En svensk får ju skaffa sig körkort och behörighet – de får ju allting. I Borlänge har de utbildat skogshuggare av somalier: men vafan, skicka ut dom i skogen – dom stryker ju med.

Olof verkar lite tagen av fränheten i Nils-Eriks utfall.

Olof Mattsson har spretigt vitt skägg på hakan och en snusnäsduk virad om halsen. Hustrun är byns bibliotekarie. Senare på kvällen skymtar jag både DN och vänstertidningen ETC på deras köksbord.

– Du är lite fåordig i bastun har jag märkt, säger Olof till Nils-Erik. När vi andra eldar på sitter du tyst. Men det är bra att veta vad du tycker.

Han frågar Nils-Erik hur Sunnansjö ska hantera situationen: de som flyttat in på Tallmogården har ju flytt för sina liv.

Nils-Erik hostar. Det torra ljudet stiger ur bröstet. Det låter kroniskt.

– Ja, men de ska ju för fan se till att svenskar får lägenheter i första hand.

Duon fördjupar sig i en räkneövning.

Enligt Mattsson tar det i genomsnitt sju år för en flykting att lära sig svenska och kunna bidra till välfärden. Medan svenska ungdomar håller på att självförverkliga sig upp i 25-årsåldern på det allmännas bekostnad.

– Sett ur arbetskraftssynpunkt är ju invandrarna räddningen. Du får tänka efter lite!

– Jo, så är det väl. Men vafan.

Bergslagen är en motsägelsefull region. Å ena sidan ett mycket gammalt samhälle: på gränsen mellan Värmland, Västmanland och Dalarna har man brutit malm sedan medeltiden. I perioder har traktens råvarutillgångar varit centrala för svensk exportekonomi. Å andra sidan har Bergslagen alltid varit sårbart för internationella konjunkturer. Vissa orter blomstrar en generation och somnar in.

På en och samma gång har Bergslagen varit centralt och perifert, självmedvetet och sårbart.

I Ludvika kommun är spänningen tydlig. Här ligger både multinationella industrin ABB och den avstannade gruvorten Grängesberg, en gång Sveriges mest lönsamma företag och nav i svensk industri. I byarna runt omkring skjuter gamla gruvlavar upp som tomma kyrkor.

Trakten, laddad med starka föreställningar om att utgöra ett svenskt fosterland, har ofta lockat lycksökare.

Nu är den ockuperad av Svenska motståndsrörelsen, som säger sig vilja återupprätta ett svenskt folkhem baserat på etnisk tillhörighet med södra Dalarna som utgångspunkt.

Det är inte första gången.

I början av 1990-talet, när gruvan i Grängesberg just stängt och en flyktingvåg svepte från Bosnien, hade den nazistiska grupperingen Riksfronten sin bas i bygden.

SMR strider för ett nationalsocialistiskt Norden. Man vänder sig emot ”det nuvarande dekadenta, av sionister styrda, systemet i västvärlden”. Vill störta ”den sionistiska finansplutokratin” som strävar efter att ”riva ner alla gränser” och ”öppna för en total exploatering av naturresurser, människor och djur på jorden”.

– Våldsbenägenheten hos denna grupp är ett mål i sig, säger Ola Larsmo, författare till flera böcker om Sverige och nazismen. Det ligger 
i själva ideologin: tanken på det ”renande våldet”, tron på ”direktaktion” som återfinns inom delar av extremvänstern.

I slutet av januari 2012 angrep SMR en anti-rasistisk manifestation i Ludvika.

Aktionen kulminerade med att SMR-aktivister trängde sig in på ungdomsgården Haffas på Folkets hus och drog en Staropramen i skallen på Daniel Riazat, då 23-årig vänsterpartist och grundare av nätverket Dalarna mot rasism.

Glasflaskan lämnade enligt brottsanmälan tre till fyra centimeter långa jack i Riazats huvud. 
I sjukjournalen konstateras hjärnskakning: ”slagen, sparkad, biten eller riven av annan person”.

Riazat är tvärsäker på att Emil Hagberg höll i flaskan.

På en av sina sajter motiverade en nazist attacken med att Dalarna mot rasism valt att agitera på samma plats som SMR:s Pär Sjögren några veckor tidigare: ”så det fattades helt enkelt ett beslut att åka dit och delge dem vår mening om vad vi anser om massinvandring och mångkulturella övergrepp på vårt folk”.

Rättegången mot misstänkte misshandlaren Emil Hagberg hölls samtidigt som Kärrtorp-rättegången men lades ned redan andra förhandlingsdagen i brist på bevis; det hade gått över två år sedan händelsen ägde rum.

I omklädningsrummet i Sunnansjö säger Olof Mattsson:

– Man kan ju inte försvara deras våldsamheter. De drog ju en flaska i skallen på Daniel Riazat så han tuppa av alltså.

Nils-Erik invänder:

– Ja, men han var väl inte Guds bästa barn, han heller.

Han syftar på Riazat, och lägger till:

– Men sättet var ju inte bra.

Olof upprepar:

– Nä, sättet var inte bra.

Olof Mattsson och Johan Hagberg, byalagets ordförande, har haft krismöte med tre av SMR:s förgrundsfigurer.

Det berättar Olof i bastun.

Han och Johan Hagberg kände obehag efter nazisternas närvaro på Tallmogården. De meddelade SMR: Ni får bo här men aldrig sätta eran nazistiska prägel på byn. Inga flygblad eller klistermärken, demonstrationer eller aktioner.

Mötet var inte förankrat i byalaget.

Johan Hagberg och Olof Mattsson vill inte berätta var de sågs. Byalagets lokal intill biblioteket?

– Skriv Sunnansjö bara.

På mötet frågade SMR om Sunnansjös starke män är emot yttrandefrihet.

”Nej. Men vi vill inte att ni ska ta över byn.”

En vecka efter bastubadet, en söndag, träffar jag byalagets ordförande Johan Hagberg i Coopbutiken som han jobbar i mitt i Sunnansjö.

Kontorets persienner är nedfällda.

Burkar med grillkrydda i fönstret och konserver med ananas på bordet. Varje gång någon parkerar utanför skakar det i fönsterkarmen.

Även Johan Hagberg, en 44-åring med buskigt helskägg, var på mötet på Tallmogården hösten 2013. Det var första gången han mötte SMR eller över huvud taget förespråkare av politiskt våld.

Strategin att föra dialog med SMR föddes efter att Expressen gjort reportage om Sunnansjö: i artikeln förde Johan Hagberg ett resonemang om möjlig utfrysning av de inflyttade nazisterna.

Nästa gång Pär Öberg kom in på Coop frågade han: får jag hämta mitt paket eller är jag utfryst?

– Och då började jag tänka: nä, om man kanske skulle göra detta på ett lite annat sätt. Det var då jag bjöd in dem i stället: Öberg, Sjögren, Haakon. Det blev ett bra möte. Ni får hålla på med vad ni vill, sa vi. Men innanför lyckta dörrar. Så vi tog dialogen i stället för att vända dem ryggen. Jag tror att det var första gången som de har blivit inbjudna till samtal. Och det tror jag att Sunnansjö har tjänat på.

Efter de fördjupade kontakterna med framför allt Pär Öberg, men även med ledaren Klas Lund – han kommer in och handlar på Coop – har SMR utvecklats till ett specialintresse för Johan Hagberg.

Han är ofta inne på SMR:s sajt Nordfront, vars ansvarige utgivare i mars dömdes till fängelse, bland annat för att ha hyllat Adolf Hitler. Johan Hagberg tycker att redaktionen gör ett hyfsat jobb i bevakningen av lokala dagsnyheter, typ situationen på svenska asylförläggningar. Pär Öberg brukar ringa Johan Hagberg i researchsyfte, som häromveckan när det gick ett rykte om knivslagsmål mellan flyktingar på Tallmogården. Johan Hagberg kollade tipset och kunde konstatera att det var en skitgrej med matknivar, som Nordfront aldrig rapporterade om, vilket han tar som intäkt för sajtens seriositet.

Johan Hagberg tycker att sajten gjorde ett korrekt refererat av en annan händelse som fått stor betydelse i Sunnansjö, och kanske fött förståelse i delar av byn för SMR:s aktivism mot invandring. I juni förra året ska en man av utländsk härkomst ha lockat med en kvinna i Sunnansjö till badstranden och kommit med oanständiga förslag. Kvinnan ringde sin pojkvän som kom till platsen utrustad med ett verktyg för byte av bildäck.

– Jag hade inga synpunkter alls på den artikeln, säger Johan Hagberg. Kvinnan blev ju martyr naturligtvis men i övrigt var texten okej. Så jag tog kontakt med Dalarnas Tidningar: ni måste göra reportage om detta också! Inte en rad förutom polistelegrammet kom in. Och då känner jag så här: varför? Det är ju det här som skapar folkhemsrasismen.

Mellan Johan Hagberg och Pär Öberg har en ömsesidig respekt vuxit fram. Johan Hagberg kallar Öberg en politisk begåvning som hamnat ideologiskt snett. Öberg kallar Johan Hagberg för ”borgmästarn”.

– Han är ju rätt trevlig att prata med, säger Johan Hagberg. Och jag anser ju att det är en av de bästa politiker vi har i kommunen. En fantastisk människa på ekonomi, helt oslagbar när det gäller miljökrav. Påläst. Och Pär säger till mig: ”Johan, det är kul att prata med dig. För du spottar inte på mig”. Sen vet jag ju att det är en kobra jag har att göra med. Som är jättefarlig fast han är jättetrevlig. Åsikterna är ju inte… de bästa.

– Nu är det ju mycket med rasblandning på Nordfront. Jag såg att de var i Flen i går och spärrade av Migrationsverkets entré med spärrtejp och utropade en nationalsocialistisk zon. De är fruktansvärt ambitiösa.

Han skakar på huvudet.

– Och så är det mycket om Förintelsen. Jag såg att de varit i Varberg.

Den 88-årige överlevaren Mietek Grocher talade på Peder Skrivare-gymnasiet i Varberg den 20 april i år, när en handfull nazister från SMR marscherade in i aulan och började fotografera publiken. SMR klistrade upp lappar som upplyste elever om att Grocher i själva verket är ”sago-berättare”.

– Självklart är det obehagligt att de förnekar Förintelsen. Att det sitter några killar i Sunnansjö som säger att världens mest väldokumenterade händelse inte har ägt rum. Att judarna dog i tyfus. Men då tänker jag: tomtar och troll, ”Sagan om ringen”, låt dom hålla på med sin lilla sagovärld.

Samtidigt säger du att Nordfront gör ett hederligt journalistiskt jobb.

– Ja, när det gäller dagliga händelser. Där trycker de inget utan att ha på fötterna. Men det historiska läser jag aldrig… De kan ju flytta till Saudiarabien lika gärna, där har det ju inte heller hänt något de senaste 500 åren.

Lilian Rådman målar dalahästar åt olika byar i Bergslagen. Hon är kritisk till flyktingförläggningen. Och till Margot Wallström: ”Jag tycker mer illa om henne än om nazisterna.”

En förmiddag är vi hemma hos Lilian Rådman 
i Sunnansjö.

Rådman var matsalsvärdinna på Tallmo-gården under storhetstiden på 70-talet. Hon jobbade på kontoret på ABB. Efter pensionen har hon blivit något av dalaentreprenör: skapare av Sunnansjös särskilda dalahäst i blått, vitt och silver. Efter framgången med Sunnansjöhästen har hon fått hedersuppdraget att måla ytterligare 35 byars hästar.

Samlingen står på köksbordet när vi kommer: en färgprakt.

Hur känner Lilian för SMR? Snyltar nazisterna på det allmogearv hon värnar?

– Nä, det tror jag inte. De vill bo där det är lugnt. Jag menar om de åker ut bort-i-kring och demonstrerar och bråker, det störs ju inte vi av här. Inte nå.

Lilian Rådman bor strax nedanför den tallhed som Tallmogården ligger på.

– Då tycker jag det är obehagligare att gå ut en kväll när det är så mycket invandrare. De har ju en annan kvinnosyn över huvud taget. Mig kanske de låter vara som är gammal. Men de har ju faktiskt jagat fruntimmer här. Så är det.

Nazisterna, då? Ledaren Klas Lund i Hörken är dömd för dråp och bankrån. I mars i fjol stoppade polisen honom på Hyttvägen i Hörken med en morakniv i fickan, han åtalades men friades i Örebro tingsrätt som bedömde att innehavet inte var sådant att det ökade riskerna för ”våldsanvändning i samhället”. Lund själv motiverade kniven med att han varit på hundpromenad.

Emil Hagberg satt just åtta månader för våldsamt upplopp. Nationella insatsstyrkan stormade posthuset när han satt häktad.

Per Sjögren i Borlänge, som ofta syns i Sunnansjö, är dömd för ofredande och brott mot knivlagen.

Enligt Säpo förespråkar SMR våld för att förändra Sveriges styrelsekick.

– Ja, men inte ger de sig på oss. Det är någon som de har agg till. Jag tycker: så länge som de inte går på folk i byn, då är det inget, säger Lilian Rådman.

Nazisterna har fin hand med sina ungar, säger hon. Hon såg en gång hur en av papporna lät sonen själv gå in och köpa bröd, och sedan kollade med expediten att allt gått bra.

– Och jag vet att han döpt en av sina bebisar till Linn. Han berättade att han hoppas att hon ska bli blond så namnet passar.

Blir hon det? 

– Det tror jag faktiskt. Mamman är väldigt blond.

Den morgon vi är hemma hos dalahästmålaren är medierna fulla med rapporter om det uppsagda Saudiavtalet. Margot Wallströms attityd stör Lilian Rådman: hennes son är montör på ABB. Att äventyra svenska exportinkomster är att slå mot kärnan i Bergslagen: grunden till regionens självkänsla, den stolta industrihistorien.

Jag tycker mer illa om henne än om nazisterna. Hålla på att uttala sig och förstöra för industrin i Sverige.

Är det inte bra om vi markerar mot en regim som piskar sina meningsmotståndare?

– Men om vi inte kan exportera, vad ska vi leva av då?

○ ○ ○

Ludvikas kommunchef Thomas Lagerström är bekymrad över situationen. Till vänster syns bland andra SMR-medlemmarna Pär Sjögren, Emil Hagberg, Pär Öberg och Haakon Forwald.

Det är måndag kväll i Ludvika.

Kommunfullmäktige sammanträder i Folkets hus.

– Pär Öberg?

– Ja!

Sedan valet i fjol sitter SMR:s talesman på ett mandat i Ludvika kommun.

På valdagen skrev 18 väljare Pär Öbergs namn på en sverigedemokratisk valsedel.

Den nynazistiska kuppen är inte isolerad till Ludvika: i Borlänge, fyra mil norrut, tog nästesledaren Pär Sjögren plats som ersättare. I Säter sitter Johan Karlsson från nazistiska Svenskarnas parti på ett av fyra SD-mandat.

Den nazistiska väckelsen i Bergslagen är parlamentariskt förankrad.

Det politiska etablissemanget i Ludvika uppfattar det som att Pär Öberg har hållit låg profil i kommunfullmäktige.

Bara en gång har SMR:s representant i kommunen farit ut i judehat.

Den gamla LO-folkhögskolan Brunnsvik ägs i dag av Ludvika kommun. När byggnadens öde diskuterades i kommunfullmäktige for SMR:s Pär Öberg ut i en antisemitisk argumentation.

Det var den 26 januari i år när kommunen avhandlade ödet för Brunnsvik, arbetarrörelsens gamla folkhögskola.

De röda huskropparna i Brunnsvik väster om Ludvika är socialdemokratiska kronjuveler: här fostrades ett århundrade av makthavare. Historikern Henrik Berggren har studerat 600 elever som gick på en vinterkurs i början av 1900-talet: 60 stycken gjorde ”betydande karriärer” som riksdagspolitiker och journalister.

Skolan grundades av den nationalromantiske poeten Karl-Erik Forsslund, som tillsammans med provinshövdingar som Anders Zorn, Erik Axel Karlfeldt och Carl Larsson inspirerade den dalaromantiska ungdomsrörelsen: ett puritanskt klass- och bildningsideal som betonade nykterhet och renlevnad i harmoni med naturen. Det är inte otänkbart att SMR:s ideologer lockats av tankegodset: i perverterad form propagerar de gärna mot ”allmänt moraliskt förfall”: fylla, våld och pornografi.

Framtiden för Brunnsvik har splittrat kommunen. Själva folkhögskoleverksamheten är flyttad till Borlänge. Återstår gör 19 mäktiga byggnader i nationalromantisk funkis, ”gammeldags bastant och präktig bergslagstrivsel” i kulturhistorikern Gustaf Näsströms beskrivning.

Ett folkhemsarv.

LO ville sälja Brunnsvik redan 2013. Biblioteket är delvis redan splittrat. En artikel i Dagens Samhälle redogör för böcker som hivas i containrar och tanter som plundrar. Ludvika kommun beslöt till sist att överta Brunnsvik, efter att SD och SMR röstat igenom beslutet i kommunfullmäktige tillsammans med S och MP. Priset var en krona och ett driftsbidrag från LO på tre miljoner, enligt Dagens Samhälle.

SD och SMR ville främst undvika ännu en flyktingförläggning i kommunen. Bert Karlsson, asyl-entreprenören, hade meddelat LO sitt intresse.

Den 26 januari äntrade Pär Öberg talarstolen.

– Ordförande, ledamöter, åhörare. Ja, jag tycker det är mycket käbbel här inne, kortsiktig ekonomi. Jag tycker det är trams. Jag företräder inte SD här, som många vet, jag företräder Svenska motståndsrörelsen. För oss är det självklart att man inte ställer Brunnsvik till förfogande för den cyniska massinvandringsindustrin som på högre ort orkestreras av sionistiska globalister. Som faktiskt har en plan: som vill förinta vårt folk, det går vi inte med på.

Mötesordföranden tackar Pär Öberg för hans bidrag.

I övrigt tystnad.

På sitt första kommunfullmäktigemöte hade Pär Öberg sällskap av tjugotalet SMR:are.

I kväll, den 23 mars, är livvakterna tre: Emil Hagberg, Pär Sjögren, Haakon Forwald.

De sitter längst bak med ytterkläderna på: anoraker, kepsar, kängor eller gymnastikskor utan synliga attribut. Tittar rakt ut i lokalen eller ned i sina mobiltelefoner. Tiger.

Kommunfullmäktige är inget undantag. Då och då dyker gänget upp och sprider obehag. När ABF i Ludvika bjöd in till en antirasistisk monolog i december 2013 satt SMR utspridda i lokalen och filmade övrig publik. Pär Öberg kapade frågestunden med utläggningar om Rothschild, Bonnier och föreställningar om judars finansmakt.

Sverigedemokraterna har både lokalt och på riksnivå tagit avstånd från SMR.

– Vi har inget samröre med honom över huvud taget, säger Benny Rosengren, sjukpensionerad gruvarbetare och talesman för SD i Ludvika, där partiet fick 20 procent i förra riksdagsvalet.

– Han har ju gjort så att vi tappat ett mandat. Vi hade sju men nu har vi praktiken bara sex. Det är ju dåligt för oss.

Jens Runnberg, politisk redaktör på liberala Dalarnas tidningar, konstaterar att ansvaret ändå faller tungt på SD. Daniel Riazat, vänsterpartisten från Falun som grundade Dalarna mot rasism och i dag är riksdagsledamot, instämmer.

– Är man sverigedemokrat i Ludvika eller Borlänge känner man nog till de nazistiska gruppernas förankring. Ändå höll man sina listor öppna.

Benny Rosengren slår ifrån sig.

– Vad skulle vi ha gjort? Vi kan ju inte hindra någon från att starta ett politiskt parti. Klart vi hade kunnat ha stängd lista, men vi hade dem öppna för att vi växer så fort, säger han.

I dag är vallagen ändrad så att kandidater själva måste registrera sig senast tre dagar före val.

SMR såg det parlamentariska kryphålet i sydvästra Dalarna: ett SD som riskerade att få fler röster än de hade fullmäktigekandidater.

Häromveckan lade Pär Öberg sin första motion: kommunfullmäktigesammanträden bör filmas (eftersom medieägare redigerar informationen och gör verklighetsbilden skev).

Vi pratar kort med honom i Folkets hus. Han vill inte låta sig intervjuas av DN.

– Det är inget personligt. Det har med er arbetsgivare att göra: Bonnier har ju visat sig otroligt svenskfientliga.

Varför har så många SMR-ledare bosatt sig här? 

– Det är en strategisk hemlighet. Vi kan tala om det när vi tagit kommando över Norden.

På väg till Folkets hus stöter vi ihop med kommunchefen Thomas Lagerström, Ludvikas högste tjänsteman, född i residensstaden Falun och tidigare verksam i Skåne. Han besökte nyligen ett seminarium i Stockholm arrangerat av Kommundirektörernas förening där en av punkterna – politisk polarisering: våldsbejakande extremism – samlade Säpo, nazistforskare och den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin.

Kommunchefen frågade expertisen:

– Vi har ett litet problem i Ludvika. Vi har fått in fienden i vårt allra heligaste. Hur ska vi förhålla oss till en person som egentligen vill döda oss alla?

Stockholm saknade svar.

– Någon på podiet sa: låt det fruktansvärt tråkiga kommunala maskineriet trötta ut dom. Då tänker jag: nej, nej, nej! Det är att fortsätta blunda och sticka huvudet i sanden, säger Thomas Lagerström.

– Det är som att vi väntar på att dom (SMR) ska ta första steget. Som att vi gömmer oss bakom det faktum att han (Pär Öberg) kom in på demokratisk väg. Men, som någon sa i Stockholm efter samtalet, även Hitler var ju demokratiskt vald.

Jens Runnberg från Dalarnas tidningar säger att det är skillnad mellan SD:s populism och SMR:s ideologiska 1930-talsrasism.

– I fallet SD kanske det funkar med kommunalpolitisk nermalning: timme efter timme med diskussioner om snöskottning. Men SMR är skitpålästa i demokratins kryphål, de söker upp alla förtroendeposter som finns. De är besatta av möjligheten att verka seriösa. Tidigare satt Öberg i skolstyrelsen i Saxdalen. Chansen att han skulle tröttna är obefintlig.

Att en och samma organisation söker politiskt mandat och samtidigt saboterar den parlamentariska processen är ovanligt i Sverige.

På valdagen i fjol trakasserade SMR väljare i Kärrtorp, Enskede, Solna och Alvik, kastade runt lappar i vallokalerna, skrek slagord och filmade. Enligt historikern Heléne Lööw nya bok om svensk nazism har det aldrig tidigare hänt att ”grupper aktivt försökt störa röstandet inne i själva vallokalen genom att attackera de röstande”. I oktober 2014, strax efter valet, meddelade Klas Lund att en parlamentarisk gren av SMR ska bildas. Inkuppningen av Öberg i Ludvika och Sjögren i Borlänge kallar Lööw en ”parlamentarisk bas att utgå ifrån”, ”starten på ett nytt skede i SMR:s historia”.

Det tigande förhållningssättet till SMR i Ludvika har gjort klimatet i kommunen absurdistiskt.

Vid två tillfällen har Pär Öberg talat.

Utöver inlägget om ”sionistiska globalister” tog han ställning i diskussion om ekologisk mat.

Salen satt som på nålar.

När han ställde sig upp och förklarade att ekologisk mat är bra andades ledamöterna ut, som när är en annars våldsam patriark plötsligt visar sig mild.

Lättade leenden i kommunfullmäktige.

– Det var ju skitroligt, säger kommunchef Lagerström. Å andra sidan ger jag mig fasiken på att man skrattade åt Hitler som clown också. Och den här killen är ju i själva verket mer påläst än 80 procent av oss här inne.

Varken på Tallmogården hösten 2013 eller i fullmäktige i januari 2015 gick den politiska ledningen i svaromål när Pär Öberg hetsade. Styrande, opposition och tjänstemän teg.

– Det är rätt grovt, säger Jens Runnberg, politisk redaktör på Dalarnas Tidningar.

Samtidigt medger Runnberg att det är svårt att veta vad man ska replikera: han var själv i kommunfullmäktige i Ludvika när Öberg varnade för de ”sionistiska globalisterna” utan att nämna det på ledarsidan i Dalarnas Tidningar.

– Vad säger man? Är globala sionister som förintar svenskar en fråga som ska debatteras i offentligheten? Är inte det att legitimera ståndpunkten? Har man inte låtit honom vinna då?

En kväll besöker jag reportern Frank Elfstedt på Nya Ludvika Tidning. Redaktionen ligger öde. Elfstedt ringer på ett tips om en häst som gått ned sig i ett kärr utanför Söderbärke.

Jag får vänta i fikarummet.

När han kommer tillbaka undrar Elfstedt om han verkligen kan bidra med något.

– Det är ju en ganska så allmän uppfattning, bland oss på tidningen i alla fall, att han inte gjort något större väsen av sig. När han blev inkryssad sa han att de som hjälpt honom in skulle få valuta. Så vi trodde naturligtvis att han skulle ta tillfället i akt och föra ut sin propaganda. Men han har inte gjort något större avtryck.

Förutom i fråga om Brunnsvik?

– Jo, något om sionister. Men det var ju ingen som hakade på det. Han fick väl säga det då och så gick han och satte sig och så var det liksom utagerat.

Frank Elfstedt var utsänd på Tallmogården när SMR varnade för massvåldtäkter.

– Jag tycker det blev förstorat i medierna, det var under så begränsad tid som Pär Öberg och någon till kläckte ur sig… även om folk tyckte det var obehagligt naturligtvis.

Frank Elfstedt var också i tjänst den kväll som Daniel Riazat misshandlades med en flaska på Folkets hus.

– Han fick ju en smäll. Det är väl så att säga bevisat. Men i och med att han ju är politiker så var han ju duktig på att dra i rätt trådar för att det skulle bli riktigt stort. Jag intervjuade honom på kvällen och det gick ju inte att få stopp på han.

På den nedsläckta redaktionen delar reportern med sig av en nyhet. Pär Öberg har stämts i Falu tingsrätt för att ha hetsat mot judar på nätet: ”DÖD ÅT ZOG!” misstänks han ha twittrat i mars 2013. Zog står för Zionist Occupation Government, en konspiratorisk föreställning om dold judisk regeringsmakt som är central i den antisemitiska retoriken.

Jag frågar kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Leif Pettersson:

Bergslagen_LeifP_016

Leif Pettersson.

Varför bemötte ingen Pär Öberg när han talade om ”sionistiska globalister” i fullmäktige?

– Jag hann inte lyssna riktigt skarpt på vad han sa.

En sionistisk sammansvärjning som vill utplåna alla svenskar.

– Ja, jag fick inte riktigt ihop hur han koppla det där: men han måste väl ha en grund för sitt.

Har ni någon strategi för kommande hets mot folkgrupp? 

– Jag var kommunfullmäktiges ordförande i 15 år: då sa jag alltid att man i debatten håller sig till ämnet. Det är lätt att slinka in på rikspolitik. Där gäller det att vara tydlig. Enligt kommunallagen får inte motioner och liknande vara kränkande. Har man detta som grund borde det fungera.

– Vi har ju haft lokala partier förr som poppat upp och försvunnit. Vi hade något sjukvårdsparti när vi hade neddragningar på lasarettet. Vi hade ett boparti med sju mandat som nu har ett.

Riksdagsledamoten Daniel Riazat (V) misshandlades 2012 av SMR-anhängare i Ludvika.

Daniel Riazat, grundaren till Dalarna mot rasism, befarar att det kommunala tigandet kommer göra rörelsen legitim. SMR kommer förmodligen, säger Riazat, aldrig att svälla till folkrörelser i stil med sverigedemokratin. Men den kan växa. Han tycker SMR:s metamorfos påminner om SD:s rörelse från underjordisk till rumsren.

Efter misshandeln vintern 2012 ville Riazat manifestera mot rasismen på nytt. Han hävdar att dåvarande kommunalråd avrådde honom.

– Man sa: det är nog bäst att ni inte gör det. Och på Tallmogården var det privatpersoner som sade ifrån. Det är glädjande, men politiken måste nog ändå ta täten.

Flatheten bottnar i rädsla, tror han.

– Men ju fler desto enklare. De kan misshandla tre individer men inte en hel manifestation som den i Kärrtorp på 20 000 personer. Vi måste stå samlade.

Kommunchef Thomas Lagerström konstaterar att Ludvika kommun bidragit till att normalisera SD.

– Vi har flyttat en gräns. Så här: går det upp en SD tänker vi i fullmäktigesalen: jaha, bara en SD. Hade inte han (Pär Öberg) suttit där hade vi tänkt: NU KOMMER SD.

○ ○ ○


ABB:s testhall ser ut som en inspelningsplats för en rymdfilm. I den enorma lokalen utsätts bolagets avancerade produkter för väder- och vindexperiment för att vara säker på att de fungerar när de levererats till destinationer över hela världen.

Det är söndagsmorgon på ABB.

En 76 meter lång balkvagn backar in i transformatorhallen.

Fordonet är döpt till ”Big T” efter säljchefen Tommy på underleverantören Kraftdragarna.

En transformator på 390 ton ska baxas till bangården: ett första stopp på en lång resa, från hamnen i Norrköping via Panamakanalen till Oregon på den amerikanska nordvästkusten.

Där ska den konvertera vattenkraft från Columbiafloden till likström åt tre miljoner hushåll i Los Angeles.

Dalarnas största arbetsgivare efter Falu kommun är i kraftbranschen.

I den kollegiala konkurrensen mellan olika avdelningar på ABB reduceras den högteknologiska infrastrukturen gärna till ”sladdar” och ”burkar”.

Men det är inga skitsaker.

Los Angeles får omkring 20 procent av sin kraft via transformatorer tillverkade i Ludvika: det är tack vare Ludvika som villorna i Beverly Hills kan hålla så behaglig inomhustemperatur.

Märker man ut alla likströmsstationer som ABB exporterar från Ludvika formas en alternativ världskarta där inte nationalstaten utgör gräns: lådorna för likström skickar kraft över länder och vattendrag. Tekniken i Ludvika gör det möjligt att överföra el från miljövänliga energikällor till stadsregioner tusentals kilometer bort.

Ludvika är med sina 25 000 invånare en liten ort. Men i fråga om kraftöverföring är staden en metropol.

Elektroingenjör Hans Björklund, som står bredvid mig i transformatorhallen när ”Big T” jobbar, elaborerar med Göteborg som liknelse.

Den kraftstation i Oregon som Ludvika just nu uppdaterar med sex nya transformatorer ska kunna hantera 3 800 megawatt. Staden Göteborg förbrukar i jämförelse 500 megawatt.

Till västra Kina, vattenkraftverket vid De tre ravinernas damm, sålde Ludvika tre stationer för likströmsöverföring som sammantaget kan överföra 9 000 megawatt.

– 18 Göteborg!

Ett otränat öga skulle ta Hans Björklund för fågelskådare: skäggig med Kånkenryggsäck. Men han är fjolårets Polhemspristagare för att ha satt ”Sverige och ABB på kartan inom elkraft”. Björklund är innovatör av de kontrollsystem som övervakar likströmsöverföring. Han visar runt på sin avdelning: så mycket seriekopplad sladd att det känns som man förflyttats till en annan galax. Vid sammankopplade skärmar sitter magra ingenjörer från hela världen och simulerar likströmsöverföring. Jag passerar en dator där pilar visar hur el skickas mellan danska Bjaeeverskov och tyska Bentwisch.

Världen ligger öppen.

Den förädlade högteknologin på ABB gör Ludvika till en internationell ingenjörskoloni. På stadshotellet äter man frukost till en kakofoni av utländska stämmor, restaurang Akropolis är full av asiatiska tjänstemän i slips, havet av flaggor vid grindarna är lika mångfärgat som utanför FN-skrapan i New York.

Inne på företaget arbetar nästan 50 nationaliteter.

Avdelningscheferna berättar alla samma sak: två, tre års utlandstjänstgöring i Indien, Kina eller Brasilien. Maniskt resande. Att trappa ned på ABB är att vara borta bara en vecka i månaden från Ludvika.

Platschef Carl-Johan ”Calle” Linér äter brukslunch på elfte våningen: stek, potatisgratäng, potatismos.

Kineserna, de är inte så imponerade av Ludvika, det kan man inte säga. Men de betraktar ABB som sitt utvecklingscentrum i världen. Det finns ingenstans de hellre åker. När de kommer hit säger de: inte visste jag att Sverige låg i Ludvika.

Carl-Johan Linér, ABB.

– Jag skulle anta att det var med Itaipuprojektet i Brasilien (ett vattenkraftverk på gränsen mot Paraguay) som Ludvika fick sin internationella prägel. Det var väldigt många Ludvikabor som jobbade där nere och det formades många familjer i vilken en svensk dalkarl gifte sig med en brasilianska.

– Nu kommer många holländare hit. De älskar ju ytorna här uppe! Vi åker ned hand i hand med kommunen till mässorna och erbjuder paketlösningar: jobbet har ni här, bostaden där.

Vi är hemma hos ett par där kvinnan kommer från Latinamerika. Hon kom till Ludvika via Ericsson och var nyligen involverad i Skagerrak 4 – en kabel som skickar vind- och vattenkraft mellan Norges sydspets och danska Jylland, ett undervattensprojekt värt 180 miljoner dollar.

Hon och hennes man, som kommer från Stockholm, har just köpt en sekelskiftesvilla på 170 kvadrat i centrala Ludvika. Den gamla ägaren har lämnat kvar tryckta livsvisdomar på väggen, moderna bonader som Live every moment, Laugh every day, Love beyond words.

Över den lokala delikatessen älgläpp – fylld munk i vetelängdsformat – talar vi om hur man som högutbildad invandrare hanterar den svenska bruksortens politiska realitet: en nationalsocialist i kommunfullmäktige?

– En ren hypotes. Kan det vara det här med jante? Vissa gillar inte att det kommer så många nya här: högutbildade som jobbar på ABB och kanske driver upp huspriserna? Det är en spekulation: men jag tror att det handlar om människor utanför stadskärnan. I stan känner man sig alltid välkommen. Vi har aldrig känt rasismen.

Paret säger att de mest umgås med andra ABB:are.

Isobel Hadley-Kamptz, författare och kolumnist verksam i Stockholm, växte upp i Ludvika under förra vågen av nynazism i början av 1990-talet.

Pappa var tjänsteman på Skatteverket.

– Ludvika var ett extremt klassamhälle. I skolan lekte ingenjörsungarna, som ofta höll på med konstsim, i princip inte med barn till anställda på golvet.

Mest utsatta på gymnasiet: barn till uppsagda gruvarbetare i Grängesberg. När malmbrytningen avstannade 1989 var Grängesberg tredje största gruvan i Sverige.

– Hälften av killarna i min klass hade ju ställt in sig på att jobba i gruvan precis som sina pappor, säger Hadley-Kamptz. Det var liksom självklart. När den plötsligt stängde var de helt övertygade om att de aldrig skulle få något jobb.

I dag finns bara dagbrottet kvar i Grängesberg, ett enormt gapande hål.

Här, i detta herrelösa land, har SMR sin postbox.

I början av 1990-talet kunde Hans-Olof Toll, högstadielärare i samhällskunskap på Lorensbergsskolan i Ludvika, hitta flygblad i skolan som upplyste om att lärare ljuger om Förintelsen.

Nu börjar det igen.

Nyligen skickade Lorensbergsskolan hem två elever med skosnören i kontrastfärg, en skinnskallesymbol. Strax efteråt fick rektor besök av två killar i övre tonåren som bad honom ge fan i deras kompisar. Skolan polisanmälde för hot.

Det är ljummen påskvecka hemma hos Hans-Olof Toll. Ett stilla villakvarter i Ludvika. Balkongdörrar på glänt. Däckbyte på asfalterade garageuppfarter. Doften av vår.

När Toll kör mig till hotellet pekar han på grannhushållen: Polen, Sydafrika, Ukraina. Spåren av global industri.

– Det är så naturligt här, säger han. Vi globaliseras mer och mer, vi klarar oss inte längre utan vår omvärld. Men just därför är det som att de här krafterna växer sig ännu starkare. En rädsla för det okända. När man inte kan greppa någonting är det lätt att ansluta sig till enkelspåriga tankar. För det blir en trygghet. Och då blir en grupp som står för det allra mest extrema…

Han låter meningen rinna ut i sanden.

– Jag törs knappt säga det här. Men bruksmentalitet är något väldigt speciellt. Ränderna går liksom inte ur. Det är förstås farligt att generalisera. Men det finns en mentalitet som säger: Är jag född i Rävvåla ska jag också dö i Rävvåla.

Leif Pettersson, kommunstyrelsens ordförande, är själv tjänstledig från ABB. Innan han återvände till Ludvika inför förra valet tillbringade han två år på en kraftöverföringsstation i Bhopal.

– Jo, Ludvika är en liten udda bruksort, säger han. En av Sveriges mest högteknologiska. Samma nivå som Kista. Samtidigt har vi många samhällen med bas i traditionell gruvnäring. Så även om vi per capita har flest civilingenjörer i Sverige har vi också en grupp med låg utbildningsnivå som kanske har svårare att ställa om.

Ludvika är som ett skolexempel ur New York Times-journalisten Thomas Friedmans bok ”The Lexus and the Olive Tree”. Friedmans tes är att världens gränser inte längre skär mellan stater utan mellan dem som är delaktiga i den globala frihandeln och dem som klamrar fast i olivträdet, Friedmans metafor för hembygdsivrande.

SMR-ledaren Pär Öberg arbetade tidigare som elektriker vid ABB men fick enligt Dalarnas Tidningar inte förlängt när bemanningsföretaget upptäckte hans åsikter.

Nu hävdar bybor att han jobbar för en firma som gör uppdrag på asylförläggningen i Grangärde.

– Det berättade han för mig också, säger Johan Hagberg på Coop i Sunnansjö. Han sa: ”jag hade förstås kunnat tacka nej på grund av mina åsikter. Men jag tycker det är intressant att se hur de har det från insidan”.

På Folkets hus frågar jag Öberg om ABB. Företaget har djupa rötter i bygden. Asea, som fusionerade med schweiziska Brown Boveri 1988 till ABB, bottnar i Ludvika bruk. Anlagt vid Ludvika ström, där vattenkraft senare försåg gruvdriften i byarna med elkraft.

I dag ligger huvudkontoret i Schweiz, koncernchefen är tysk.

– Det svarar jag inte på… Jag har mina åsikter. Det är ju tråkigt att svensk industri håller på att försvinna från Sverige. Så kallad frihandel… är ju modernt slaveri: vi låter kinesiska barn tillverka våra teknikprylar.

Men utan fri handel – inget ABB. 

– Nej, vi skulle å andra sidan kunna tillverka våra egna saker. Självklart ska vi ha utbyte med andra länder men inte utnyttja dem som skiter i miljö- och arbetsförhållanden.

Är det inte häftigt med högteknologi i Ludvika?

– Asea var ett fint industriföretag. Men ett generellt problem i världen är ju att alla företag är börsnoterade så de med enorma mängder pengar kan ju köpa sig maktplats i styrelsen: alla företag får en prislapp på sig, allt blir till salu. Makt blir till salu. Det kan du prata med din ägarfamilj om, det är de jävligt insatta i.

○ ○ ○

Det är fredag kväll i Sunnansjö.

Jag besöker ett hushåll med rötter i Tyskland. Tv:n står på, tvåan visar ”Vem vet mest?”.

Farföräldrarna i detta hem dog i koncentrationsläger. I fjol fick paret SMR:s flygblad i brevlådan. De tog illa vid sig.

Olof Mattsson, den pensionerade målaren engagerad i byalaget, uppmanade vännerna att mejla SMR: ”reklam för nazism, nej tack”.

– Vi diskuterade det, men då blottar man ju sin adress, sitt namn: vad blir konsekvenserna?

Under ett helt yrkesliv reste paret världen runt. Sen drog man sig tillbaka till Sunnansjö, och hamnade åter i historiens långa skugga.

– I den här lilla byn! Varför just här?

De skrattar.

De talar om Sunnansjös annorlundahet: att det är något ovanligt trivsamt med byn. Kanske är det historien av småskalig företagsamhet. Den gamla järnhandeln står kvar. En kombinerad frisersalong och amerikansk diner med röda galonsäten har just anlagt en altan.

De gamla gruvorternas fattigdom syns inte i Sunnansjö.

– En ganska välmående liten håla. Den sociala klassen är ganska hög. De flesta bor i egen villa. Företagsamheten verkar ha gått i arv. Sunnansjö är ett anständigt ställe. Och de som flyttar hit blir kanske också anständiga?

Kommer lugnet i medelklassidyllen att bestå?

Byalagets ordförande Johan Hagberg, företrädare för dialoglinjen, tillåter sig ändå tvivla.

Det funkar lite för bra.

Ta Tallmogården.

Vi tittar in en måndag.

Tung tystnad. De flesta stirrar ned i sina mobiler. Några lyfter skrot i hälsohemmets gamla gym.

Vi har hört, säger en syrisk man i ett uppehållsrum, att det finns ”en familj eller två” i Sunnansjö som är rasister.

– Vi har blivit varnade för att ta närma oss dem. De kommer ringa polisen.

Männen rycker på axlarna, har sett värre.

Johan Hagberg befarar att den stillsamma vardagen till slut kan bli för provocerande för SMR. Har man vigt hela sitt liv åt föreställningen om ett förestående raskrig kan fridfullheten till slut bli en klåda. Nazister är inte mycket för status quo.

Pär Öberg försäkrar visserligen inför Johan Hagberg: SMR ”lägger inte sin energi på” på Sunnansjö.

– Pär sa det: ”Det handlar inte om att sätta upp gaskamrar på Tallheden och gasa syrier. Det är inte det vi är ute efter”.

Vad är de ute efter? 

– Jo, kapitalismen globalt. De tycker att det är orättvist att storbankerna äger så mycket. Och då återkommer vi till det här med judarna.

Varför just en by i Bergslagen som bas för den antisemitismen? För att det är billigt att leva i utanförskap här: stora hus för små pengar? För att man har fått hyra allmänna lokaler för sin verksamhet? För att man får vara i fred? För att den ekonomiska desperationen i den gamla bruksmiljön är gynnsam för rasistiska missionärer? För att det finns en historia av rasbiologi att spegla sig i och spekulera i?

Av historiska och samtida skäl är det möjligt att skylta med extrema idéer just här.

– Den psykologiska vardagskunskapen i småstäder med bruksprägel säger att man måste funka ihop i vardagen, ge och ta i lunchmatsalen, och det tror jag är en mekanism som SMR är väl förtrogen med och vet att utnyttja. SMR försökte ju få ett fäste i Kärrtorp men motades såvitt jag förstår bort av det aktiva och medvetna motståndet.

Larsmo läser det här reportaget och noterar hur ”språket börjat glida i Sunnansjö”.

– Som hur ”episoden på stranden” verkar förändras. Att döma av de fakta som finns i texten ser det ut som ett klumpigt förförelseförsök utan våldsamma inslag, men blir till något som lokaltidningen borde skriva om, till att det är belagt att ”dom springer efter kvinnor”.

Alldeles nyligen hörde Pär Öberg av sig till Johan Hagberg för att meddela att SMR varit inne på Tallmogården. Fyra stycken SMR:are klampade in i köket. För att meddela att en son i nazistgänget ska ha blivit förföljd av en mörkhyad man i byn. En kvinna i personalen svarade, enligt uppgift från Johan Hagberg: ”Det var ju jäkligt trist om det stämmer. Men behövde ni vara fyra stycken för att säga det”.

– Börjar de hitta på problem för att något ska hända: då är det kört. Då är kriget i gång.

Bergslagen

Den syriska flickan Tasnim, 4 år, bor på Tallmogården med mamma, pappa och fyra syskon. Tre av barnen är svårt handikappade. Familjen Ghazayel anlände till Sverige för två månader sedan. De flydde med taxi från Damaskus till Beirut i Libanon, flög till Algeriet, tog sig markvägen till Marocko och vidare till Spanien. Resan varade i omkring fyra månader. Föräldrarna bar sina handikappade barn en stor del av vägen.
Mamma Dalila Ghazayel beskriver Sverige som en ”omhändertagande moder”, även om rummen på Tallmogården är väl trånga och det väsnas mycket i korridoren. De skulle gärna komma närmare Falun och lasarettet dit de handikappade barnen skickas för vård. Pappa Muhammed längtar efter att få börja arbeta. I Syrien var han busschaufför och körde långsträckor.
Lilla Tasnim trivs i Sverige. ”Det var ju krig i Syrien”, säger föräldrarna, som inte har märkt av någon rasism i Sunnansjö.

Berättelsen i korthet