Den inre fienden
Kapitel

Kapitel 2. En ”fienderas”


Läs kapitel 1 i reportaget ”Den inre fienden”.

”Jag kommer ihåg hur vi kände efter Pearl Harbor. Vi hatade japanerna! Det var en vrede som bara växte. Och vi gjorde ingen skillnad på japaner i Japan och amerikanska medborgare som hade japanskt ursprung. De var alla bara ”japs”.

Andy Cantrell är 90 år gammal, en pensionerad universitetslärare i religion med pigga ögon under en elegant keps. Tillsammans med sin 84-åriga hustru Mary Cantrell har han rest från hemstaden i Pennsylvania till Wyoming för att besöka det gamla koncentrationslägret på den torra, jättelika slätten vid berget Heart Mountain.

Koncentrationsläger. Det var så USA:s president Franklin D. Roosevelt själv kallade de tio fångläger som den amerikanska regeringen byggde efter det japanska flyganfallet mot USA. Totalt 120 000 människor med japanskt ursprung – män, kvinnor och barn – rycktes upp från sina hem och tvångsförflyttades till fånglägren. Två tredjedelar av de internerade var amerikanska medborgare. Men det spelade ingen roll.

Deras japanska påbrå gjorde dem suspekta, i sin egen regerings ögon.

En inre fiende.

– I Pennsylvania där jag bodde var folk så arga på japanerna efter Pearl Harbor att de krossade tallrikar och hela serviser för att det stod ”Made in Japan” på dem, minns Mary Cantrell.


90-årige Andy Cantrell minns hatet mot japansk-amerikaner i USA efter Pearl Harbor-attacken 1941. ”Det var samma typ av vrede som vi såg mot araber och muslimer efter 11 september-attackerna 2001”.

Hennes make Andy nickar.

– Det var samma typ av vrede som vi såg mot araber och muslimer efter 11 september-attackerna 2001.

Nästan alla amerikaner med japanska rötter bodde på 1940-talet på västkusten: i Kalifornien, Oregon och delstaten Washington. I februari 1942, två månader efter Pearl Harbor, undertecknade president Roosevelt ordern som innebar att i princip hela västkusten skulle rensas från människor med japanskt påbrå.


Pearl Harbor


Pearl Harbor är en amerikansk flottbas på ön Oahu i Hawaii. På morgonen den 7 december 1941 attackerade över 300 japanska stridsflygplan Pearl Harbor-basen i ett massivt överraskningsangrepp. Efter två timmars anfall hade 2 335 amerikanska soldater dödats och 1 145 sårats. 18 örlogsfartyg var försatta ur stridbart skick, fem av åtta slagskepp var sänkta eller allvarligt skadade och i stort sett hela Pearl Harbors flygplanspark förstörd. De japanska förlusterna var jämförelsevis små. Japanerna förlorade 185 man, fem miniubåtar och 29 flygplan (av sammanlagt 420).
En japansk missräkning var att inget av USA:s hangarfartyg fanns i Pearl Harbor. Därigenom uppnåddes inte den avsedda totala utslagningen av USA:s stillahavsflotta. Attacken ledde till att USA förklarade krig mot Japan och gick in som en stridande aktör i andra världskriget. Pearl Harbor-angreppet utlöste en våg av hat mot personer med japanskt ursprung som levde i USA, och ledde till att 120 000 människor sattes i fångläger enbart på grund av sitt japanska påbrå.
Källa: Nationalencyklopedin

”OUSTER OF ALL JAPS IN CALIFORNIA NEAR!”, trumpetade San Francisco Examiner med feta versaler högst upp på sin förstasida (”Ouster” betyder ungefär ”vräkning” eller ”utvisning”).

Under våren fick personer med japansk bakgrund sina tillgångar frysta. Sedan beordrades de att inställa sig i särskilda ”uppsamlingscenter” för vidare transport till lägren. Den etniska rensningen av USA:s västkust var en militär operation som leddes av generallöjtnant John L. DeWitt. Han uttalade sig ofta i tidningarna om hur farliga och skumma japansk-amerikanerna var.

– Jag vill inte ha någon av dem här. De utgör ett farligt element, sa han till tidningarna.

Det spelade ingen roll om en japanskättad person var amerikansk medborgare. ”A jap’s a jap”, upprepade John L. DeWitt.

– Han är fortfarande en japan. Amerikanskt medborgarskap avgör inte nödvändigtvis lojalitet. Vi måste hela tiden oroa oss för japanen tills han är utraderad från kartan.

I DeWitts och den amerikanska regeringens ögon handlade misstanken om blod, om ursprung. I detta rastänkande kunde det räcka att man ansågs vara en ”sextondels japan” för att bli deporterad. ”Den japanska rasen är en fienderas”, skrev John L. DeWitt.

Det var samma typ av vrede som vi såg mot araber och muslimer efter 11 september-attackerna 2001.

Andy Cantrell.

Hans syn tycks ha delats av president Franklin D. Roosevelt. Redan på 1920-talet hade den blivande presidenten skrivit artiklar i vilka han misstänkliggjorde människor med ”asiatiskt blod” och där han varnar för barnalstring mellan vita och asiater. ”Blandningen av asiatiskt blod med europeiskt eller amerikanskt blod ger i nio fall av tio de mest olyckliga resultat”, skrev Roosevelt. Han ansåg även att japanska invandrare inte var ”kapabla att assimileras i den amerikanska befolkningen” och att de var opålitliga.

Många japansk-amerikaner bedyrade förtvivlat sin lojalitet till USA, när de insåg vad som höll på att hända. I staden Oakland hängde Tatsuro Masuda, en livsmedelshandlare, upp en stor skylt i sitt butiksfönster: ”I AM AN AMERICAN”.


Livsmedelshandlaren Tatsuro Masuda och 120 000 andra människor med japanskt påbrå transporterades till fångläger. Bilden kommer från museet i Heart Mountain.

Det hjälpte inte. Han och tiotusentals andra förlorade all sin egendom. Medan tio fångläger byggdes upp på olika platser i USA föstes människor samman på hästkapplöpningsbanor och idrottsarenor i väntan på vidare transport till fånglägren.

På tidningarna kände redaktörer av tidsandan och eldade på de anti-japanska stämningarna. Henry McLemore, kolumnist för flera stora tidningar i den mäktiga Hearst-koncernen, skrev att han ”hatade japaner” och att han stödde fängslandet och tvångförflyttningen av de amerikaner med japanskt ursprung som levde i hans hemstat Kalifornien.

”Fös ihop dem och skicka iväg dem till någonstans djupt in i kontinenten”, skrev han. ”Jag menar inte till något trevligt ställe heller.”

Wyomingborna i orterna kring fånglägret sa bara ”The Jap Camp”.

Officiellt hette det ”Heart Mountain War Relocation Center” och fick sitt namn efter Heart Mountain, det hjärtformade berg som syns vid horisonten. Sommaren 1942 anlitade den amerikanska regeringen lokala amatörbyggare att smälla upp 467 enkla baracker här, mitt ute på Wyomings magra stäpp. Här fanns just ingenting, förutom skallerormar, gnagare och tålig buskvegetation. Marken ansågs för mager för jordbruk och det fanns inte mycket gräs till boskap.

Ett par mil från lägret låg cowboystaden Cody, döpt efter buffeljägaren, soldaten, pälsjägaren och underhållaren William ”Buffalo Bill” Cody. Lokaltidningen The Cody Enterprise berättade om vad som var på gång: ”10,000 JAPS TO BE INTERNED HERE”.

Befolkningen i Wyoming var, med några undantag, djupt skeptisk. Varför skulle de satans förrädarjapanerna komma hit? Handlare i Cody satte upp skyltar i fönstret på sina butiker: ”NO JAPS ALLOWED”.

Fånglägret var omgärdat av högt taggtrådsstängsel och nio vakttorn med kulspruteförsedda soldater. Det skulle komma att bli hem åt totalt över 14 000 män, kvinnor och barn fram till november 1945.

Den 12 augusti 1942 rullade de första tågen hit med japansk-amerikanska familjer som tvingats lämna hus och hem på västkusten.

Sam Mihara, i dag en 83-årig pensionerad rymdingenjör som bor i Kalifornien, berättar i en dokumentärfilm hur det var att 1942 stiga av tåget i Wyoming tillsammans med sina föräldrar.

– Vi trodde att vi hade kommit till världens ände.

Sam Mihara var nio år när han och hans familj tvingades bort från sitt hem i San Francisco. I över tre år levde de i fånglägret i Wyoming, i ett uselt skjul av trä och tjärpapp, med stora springor mellan plankorna. På vintrarna sjunker temperaturen på Wyomings stäpp ibland till 35 minusgrader.

Varje barack hade en kamin som eldades med kol. Många före detta fångar har vittnat om ovärdiga scener när kolet delades ut och frysande, desperata människor nästan slogs om att få de bästa kolbitarna till sin kamin.

Efter krigsslutet fick lokala farmare köpa fångbarackerna för en dollar styck. I trakterna kring det gamla lägret kan man fortfarande se några av de gamla fångskjulen användas som uthus och förrådsutrymmen.

En enda barack står fortfarande kvar i dag. Den användes länge som fältstation för forskare, men har fraktats tillbaka till lägerplatsen. Vi går in där och tittar på de kala träväggarna. På en av dem finns fortfarande rasistiskt klotter kvar från 1940-talet. Kanske var det en av de lokala byggjobbarna som reste baracken som skrev ”A SLAP FOR THE JAPS” – ”EN ÖRFIL ÅT JAPSARNA” – på väggen innan han gick vidare för att spika ihop nästa barack.


På Wyomings stäpplika prärie låg en gång det gamla fånglägret Heart Mountain. Över 14 000 människor med japanskt ursprung spärrades in här eftersom de ansågs vara av en ”fienderas”.

Heart Mountain var ett av tio liknande fångläger där japansk-amerikaner internerades. Samtliga läger låg långt ute på landsbygden, i glesbefolkade stater som Arizona, Idaho och Arkansas.

Efter kriget revs fånglägren snabbt. Behandlingen av japansk-amerikaner, den nakna rasismen och misstänkliggörandet av en grupp amerikanska medborgare förvandlades till en pinsamhet som få ville minnas eller tänka på. Att nazisternas dödsläger för judar i Europa blev kända gjorde det ännu mer skamfyllt att USA haft egna läger där 120 000 människor spärrades in på grund av att de tillhörde ”en fienderas”. Även om det existerade en avgörande skillnad – lägren för japansk-amerikaner handlade aldrig om att utrota en grupp människor – så finns klara rasistiska paralleller med det europeiska 1930-talet.

Heart Mountain är en av få fånglägerplatser från den här tiden där det fortfarande går att se tydliga spår från lägertiden. Förutom baracken med det rasistiska klottret finns några andra byggnader kvar.

Vi promenerar genom buskarna och dammet till lägrets gamla sjukhusbyggnad. Flagnande grön färg och igenbommade fönster. En bit från den ligger ett hus där de vita som arbetade i lägret bodde: ”The Caucasian Quarters” (Ordet ”caucasian” betyder ungefär ”vit med europeiskt ursprung”).

En sorts apartheid rådde. Vita människor som arbetade i lägret bodde för sig. En del lägerfångar fick arbeta som läkare, sjuksköterskor eller lärare – men det var viktigt att ingen av japansk-amerikanerna tjänade mer än 19 dollar per månad, den lägsta ersättningen för amerikanska soldater. Det ledde till att lägrets vita sjuksköterskor som bodde i ”The Caucasian Quarters” tjänade 150 dollar per månad, medan den japansk-amerikanske lägerläkarens lön var 19 dollar.

Runt det gamla lägersjukhuset ligger i dag krossat glas och en och annan gammal ölburk. Av vår guide Darlene Bos får vi höra att traktens ungdomar i många år använt det gamla fånglägret som en plats att åka ut och festa vid.

– Vi hoppas att så småningom kunna ställa i ordning sjukhuset och ”The Caucasian Quarters” och visa dem för allmänheten. De är viktiga artefakter för att kunna förstå vad som hänt här, säger Darlene Bos och gör en gest mot ödebyggnaderna.

Det är tydligt att historieskrivningen kring Heart Mountain och de andra fånglägren för japansk-amerikaner fortfarande pågår. När ett litet museum år 2011 inrättades vid Heart Mountain, för att bättre minnas och dra lärdom av de rasistiska övergrepp som USA:s regering stod för under 1940-talet – då protesterade en del Wyomingbor. Varför skulle man dra upp det där gamla egentligen?

– Fortfarande kommer det människor som ifrågasätter oss, två-tre gånger i veckan, säger Darlene Bos.

Särskilt minns hon mannen som kom fram till museets kassa efter att ha sett en film om fånglägret. Han slog handflatan i disken och hojtade om att lägret nog lärde ”japsen” en läxa:

– Jag slår vad om att de där japsarna verkligen ångrade att de bombade Pearl Harbor när de satt här!

Darlene Bos, som satt i kassan, invände att de som levde i lägret till största delen var amerikanska medborgare, och att ingen som tvingades hit hade något att göra med Japans krigsmakts bombningar. Hon berättade för mannen att hon själv har tyskt påbrå.

– Men det gör mig inte skyldig till vad Tyskland gjorde under Hitler.

I det nya museet finns en minnesplatta av koppar som sattes upp på platsen på 1960-talet. Den plockades bort eftersom de ursäktande formuleringarna blivit pinsamma. Minnesplattans text skryter om lägrets ”moderna avloppssystem” och ”moderna sjukhus och tandklinik”, och informerar om att barnen i lägret fick gå i skola ända upp till high school. Texten undviker ordet ”fångar” och talar i stället om ”evakuerade”.

Kopparskylten sattes upp av American Legion, en organisation för krigsveteraner. När en av lägrets gamla fångar, Bill Hosokawa, år 1970 kom tillbaka till Heart Mountain och fick syn på skylten, så fascinerades han av dess ordalydelser. ”Det är”, skrev Bill Hosokawa senare, ”som om de som satt upp skylten försöker säga att lägret väl inte var så farligt”.


Av de en gång 467 fångbarackerna är det här den enda som i dag finns kvar i Heart Mountain. Efter kriget blev de rasistiska fånglägren pinsamma för USA, och de revs snabbt.

Trots att skylten är uppsatt av en organisation för krigsveteraner så nämns inget om den skarpa konflikt om lojalitet, krigsvilja och ursprung som stod i just detta läger under 1943 och 1944. Då var USA djupt indraget i kriget i Europa, och behövde soldater. Den amerikanska krigsmakten började intressera sig för Heart Mountain-lägrets manliga fångar. Kunde de tänka sig att strida för USA i en särskild rassegregerad styrka bestående av enbart japansk-amerikaner?

Ett lojalitetsformulär delades ut bland fångarna, där en fråga löd: “Är du villig att delta i strid för USA:s väpnade styrkor?” En annan fråga bad fångarna att ”svära obetingad trohet till USA” och att avsäga sig alla eventuella lojaliteter med ”den japanske kejsaren”.

Många av japansk-amerikanerna var obrottsligt lojala amerikanska patrioter. De hade väntat på en möjlighet att bevisa sin lojalitet. Att de spärrats in av sin egen regering gjorde somliga än mer beslutsamma.

Andra tyckte att det var magstarkt att de skulle kriga för en regering vars representanter pekat ut dem som ”en fienderas”. Flera svarade nej på frågorna i lojalitetsformuläret. ”Jag tjänar USA:s krigsmakt när jag släpps fri”, löd en ung lägerfånges förklaring.

1944 drogs konflikten till sin spets när USA började tvångsinkalla lägrets manliga medlemmar till kriget. Under sommaren hölls en massrättegång mot 63 lägerfångar som inte ville strida. Totalt var det 85 män från Heart Mountain som protesterade mot sin och sina familjers fångenskap genom att vägra militären.

Inför ett protestmöte i Heart Mountain-lägret i februari 1944 tryckte de upp flygblad:

”Vi skulle gladeligen offra våra liv för att skydda vårt lands principer som de uttrycks i konstitutionen och rättighetsförklaringen, för på dessa principer hänger alla amerikaners frihet och rättigheter, även japansk-amerikaners och andra minoritetsgruppers frihet och rättigheter. Men har vi fått denna frihet och dessa rättigheter? NEJ!!”

Flygbladets text fortsatte med en skarp protest mot att över hundratusen oskyldiga japansk-amerikaner hade tvingats från sina hem och samlats ihop ”som farliga kriminella i koncentrationsläger med taggtrådsstängsel och militärpolis som vakter”.

”Och sedan, utan att några åtgärder vidtagits för att komma till rätta med brotten mot våra konstitutionella rättigheter, så beordras vi att gå med i armén och dessutom i en segregerad stridsenhet!”

Militärvägrarna åtalades och dömdes till mellan tre och fem års fängelse. En domare kunde under förhandlingen inte dölja sitt rasistiskt färgade förakt, när han refererade till de åtalade som ”you jap boys”. De flyttades från Heart Mountain till andra fängelser, där de avtjänade sina straff långt efter att andra världskriget tagit slut. 1947 släpptes de fria, benådade av president Harry S. Truman.

Men de som vägrade strida var en liten minoritet. De lägerfångar som valde att lyda order och ansluta sig till USA:s krigsmakt var tio gånger fler än de som vägrade. Runt 800 unga japansk-amerikanska män från Heart Mountain stred för USA i andra världskriget. 15 av dem dödades i kriget, 52 skadades.

En kolsvart ironi är att flera av lägerfångarna från Heart Mountain fanns bland de amerikanska militärstyrkor som befriade det nazistiska dödslägret Dachau. De hjälpte överlevande utmärglade judiska fångar – samtidigt som deras egna familjer satt inspärrade i ett amerikanskt läger på grund av sitt ursprung. Många av de japansk-amerikanska soldaterna dekorerades som hjältar för sina insatser. Men när de efter kriget kom hem till USA igen möttes de ofta av misstänksamhet och hat.

En del av utställningen i Heart Mountain-museet skildrar hur det var för lägerfångarna när de släpptes fria och fick återvända till västkusten. Inte sällan hade deras hus slagits sönder och vandaliserats med rasistiskt klotter. Deras egendom hade sålts eller förstörts.

– Mina farföräldrar hade just startat en livsmedelsaffär i Hollywood i Kalifornien när de tvingades lämna den och åka hit. De förlorade allt, precis som de flesta andra som hölls inspärrade här, berättar Aura Newlin, en 36-årig japansk-amerikansk kvinna som bor i staden Powell, tre mil från det gamla lägret.

Aura Newlin är universitetslärare i antropologi och sociologi och sitter i styrelsen för stiftelsen som driver museet. Hon är en av få ättlingar till fångarna som fortfarande bor i Wyoming.

– Det finns mycket att vara arg över när det gäller vad som hänt här. Men jag känner mig också stolt och hoppfull eftersom vi nu har det här museet. Förhoppningsvis kan vi lära från vårt lands tidigare misstag och inte upprepa dem.


”Tyvärr är det fortfarande inte så känt bland amerikaner vad som hände i lägren”, säger Aura Newlin, vars släktingar fängslades och sattes i Heart Mountain-lägret. Bakom henne syns den byggnad som en gång var fånglägrets sjukhus.

Vi träffar Aura Newlin en eftermiddag utanför det gamla igenbommade lägersjukhuset. På de flagnande gröna tjärpappsväggarna från lägertiden sitter nya ilsket gula skyltar som uppmanar folk som ser ”misstänkt eller kriminell aktivitet” att ringa ett larmnummer. Aura Newlin hoppas att stiftelsen snart ska få råd och möjlighet att öppna även sjukhusbyggnaden för besökare.

– Vi har en stark känsla av att det är bråttom nu. De flesta som tvångsinternerades här är döda i dag, och de som kom hit som barn är ofta över 80 år gamla. Det är viktigt att vi lyssnar till dem som har förstahandsminnen härifrån.

Det finns mycket att vara arg över när det gäller vad som hänt här. Men jag känner mig också stolt och hoppfull eftersom vi nu har det här museet.

Aura Newlin.

Aura Newlin förklarar att de gamla fångarna sällan ville prata om sin tid i lägret, åtminstone inte under decennierna efter kriget. Det var för sårigt, och diskussionerna blev ofta komplicerade. Att spärra in människor enbart på grund av deras ursprung ingick inte i den amerikanska självbilden. Forna fångar som försökte tala om sina erfarenheter blev ofta ifrågasatta: Varför låstes ni in om ni inte hade gjort något fel? Något måste ni väl ha gjort?

Men under 1980- och 1990-talen började fler och fler i USA öppet att diskutera lägren. 1988, under president Ronald Reagan, uttalade amerikanska staten en officiell ursäkt för de ”brott mot grundläggande medborgerliga friheter” som USA gjort sig skyldigt till mot japansk-amerikaner under kriget. Massfängslandet berodde på ”rasfördomar, krigshysteri och brist på politiskt ledarskap”, slog USA:s representanthus fast. Drygt fyrtio år efter att de sista lägerfångarna släppts beslutades att alla som suttit i läger och fortfarande levde skulle få 20 000 dollar var i ersättning.

– Inga pengar kan ersätta de förlorade åren. Nu medger vi att vi gjort fel. Vi stärker vårt åtagande om att vara en rättvis nation där likhet inför lagen ska råda, sa president Reagan när han skrev under beslutet om ersättning.

En av de drivande politikerna för att få en ursäkt var en japansk-amerikansk före detta lägerfånge i Heart Mountain: den demokratiske kongressledamoten Norman Mineta. När han som elvaårig basebolltokig pojke kom till Heart Mountain konfiskerade militärpolisen genast hans basebollträ – det kunde användas som vapen, sa lägervakterna.


Även barn sattes i fånglägren, tillsammans med sina föräldrar. Bilden kommer från museet i Heart Mountain.

Norman Mineta var ett av alla barn som under åren i fånglägret försökte leka och uppleva stunder som åtminstone kunde påminna om en normal barndom. Lägret hade en scouttrupp där Norman var med. Tack vare en fördomsfri scoutledare i den närbelägna staden Cody fick lägrets scouter även träffa scoutbarn utanför lägret och ha knopknytartävlingar och utflykter.

Alan Simpson, som senare skulle bli republikansk senator från Wyoming, var en av scouterna från Cody som fick komma till lägret. I en dokumentärfilm drar sig Alan Simpson till minnes när hans scoutledare beordrade honom och de andra scouterna till lägret.

– Han sa: ”Vi ska till The Jap Camp”. Det var så det kallades. Det hade vakttorn och taggtråd och beväpnade vakter i tornen. Vi sa: ”Aldrig. Vi kan bli dödade.”

Men ledaren insisterade, och till slut åkte scoutbarnen från Cody ut till fånglägret. De blev förvånade när de mötte amerikanska tolvåringar som var precis som dem själva, som drog samma skämt, läste samma böcker och talade samma språk.

– Bara några enstaka pratade japanska. De visste knappt var Japan låg. Deras föräldrar var lärare och professorer. Och här bodde de, i usla skjul av tjärpapp. Som barn gick det inte att fatta, berättar den i dag 85-årige Alan Simpson.

Aura Newlin tittar ut över den platta dammiga stäppen, över den mark där hundratals fångskjul en gång stod. Hon viftar bort en hårtest som prärievinden blåst fram över hennes ansikte.

– Tyvärr är det fortfarande inte så känt bland amerikaner vad som hände i Heart Mountain och i de andra lägren. Jag minns inte att vi fick lära oss om det i skolan. Om jag skulle gissa så tror jag att hälften av amerikanerna inte ens hört talas om det.

Ett stort antal av Aura Newlins släktingar fängslades på grund av sitt japanska ursprung. Deras personakter finns sparade på Nationalarkiven i Washinton D.C. I somras åkte Aura Newlin dit för att se vad myndigheterna hade samlat för information om hennes gamla mostrar, fastrar, morbröder och farbröder.

Hon hade väntat sig dokument med knapphändig, torr information. Kanske vilken barack hennes släktingar bodde i, var de kom ifrån och när de var födda. Hon hade inte räknat med att akterna skulle innehålla en stor mängd brev till regeringen, där hennes släktingar vädjar om att beviljas tillstånd för att göra olika saker, som att få lämna lägret för att uträtta något ärende. Hon var heller inte beredd på sin egen starka känsloreaktion över den förnedring och det tvång som regeringen utövat mot hennes familj.

– Det blev plötsligt så tydligt när man läste deras brev. De var verkligen fångar. De behövde tillstånd för att göra allting och deras lojalitet ifrågasattes hela tiden.

Tyvärr är det fortfarande inte så känt bland amerikaner vad som hände i Heart Mountain och i de andra lägren. Jag minns inte att vi fick lära oss om det i skolan.

Aura Newlin.

En gammelmorbror till Aura Newlin hörde till dem som vägrade strida för USA i protest mot fängslandet. I arkivet hittade hon morbroderns brev och blev djupt berörd av alla känslor som syntes mellan raderna: ilska, förvirring, sorg.

– Han var bara en ung man, 25 år, som försökte göra vad han trodde var det rätta och det bästa för hans familj. Jag drabbades särskilt av ett formulär från myndigheterna till honom, där han ombads att lista fem referenser på personer som kunde gå i god för honom. De skrev att ”dessa referenspersoner behöver inte vara vita, men det kan vara extra förmånligt för ditt fall om de är det”.

Formuleringen, i kombination med hennes släktingars vädjande brev, gjorde att rasismen och rättslösheten plötsligt blev verklig för Aura Newlin. Hon flämtade till i den svala, tysta arkivlokalen i Washington D.C, och förvånades över styrkan i raseriet hon kände inombords.

I somras hölls en återträff för de som varit fångar i Heart Mountain-lägret som barn eller unga. De fårade japansk-amerikanerna intervjuades av Wyomingtidningen Casper Star-Tribune. Många uttryckte en oro för att historien håller på att upprepa sig.

– Det här lägret är ett bra exempel på vad som kan hända även med andra grupper – som amerikaner med rötter i Mellanöstern, sa 83-årige Sam Mihara.

77-åriga Dorothy Kittaka, som bara var fem år när hon kom till lägret, sa att hon var rädd att Donald Trump piskar upp en hatstämning mot muslimer.

– Han måste sluta. Hans retorik är av samma typ som när vi spärrades in.


Få spår finns i dag kvar efter fånglägret i Wyoming, där totalt över 14 000 japansk-amerikaner spärrades in. I bakgrunden syns berget Heart Mountain, som gav lägret dess namn.

En annan gammal lägerfånge som oroas av dagens antimuslimska våg är 90-årige Takashi ”Tak” Hoshizaki, som var med på återträffen i somras. Han hörde till de fångar i Heart Mountain som vägrade låta sig värvas av armén. Som artonåring dömdes han därför till fängelse av en rasistisk domare. Hans vägran handlade om moral och samvete, inte om brist på lojalitet till USA. När han tio år senare, under Koreakriget på 1950-talet, fick en ny inkallelseorder från armén så tjänstgjorde han med stolthet, berättade han vid återträffen i somras.

”Tak” reagerade starkt på Donald Trumps svar på en fråga om de amerikanska fånglägren från en reporter på Time Magazine. Skulle Trump ha stött interneringen av japansk-amerikaner om han levt under andra världskriget?

– Jag skulle ha behövt vara där då för att kunna svara på det. Jag avskyr verkligen tanken. Men jag skulle ha behövt vara där då för att kunna ge dig ett ordentligt svar, sade Donald Trump.

90-årige ”Tak” fnös åt Trump:

– Mannen kan inte sin historia. Han är affärsman och agerar impulsivt. Jag tror att han skjuter först och frågar sedan.

Aura Newlin, universitetsläraren som är barnbarn till lägerfångar, nickar allvarligt när de gamla fångarnas oro över Trumps antimuslimska retorik kommer på tal. Hon delar den, säger hon, när vi promenerar från det gamla lägersjukhuset.

– Jag skulle önska att fängslandet av japansk-amerikaner skulle vara något som vi ser tillbaka på för att säga: Vi har lärt vår läxa. Att det finns ett historiskt värde i att minnas detta, men att det egentligen inte är något som är aktuellt för oss nu just nu.

Tyvärr är det inte så, inskärper Aura Newlin. Koncentrationslägret i Heart Mountain berättar något som vi akut behöver höra.

– Det är inte teoretiskt längre.

Läs kapitel 3 i reportaget.

En artikel av

Text Niklas Orrenius
Foto Anders Hansson

Berättelsen i korthet