Den förgiftade floden - DN Fokus
Kapitel

Fokus.

Miljökatastrofen
 som tystas ned

Fisken har dött och platsen där de utrotningshotade 
havssköldpaddorna lägger sina ägg har förgiftats. Effekterna av världens värsta dammolycka i floden Rio Doce har nu nått Atlanten. Ändå vill inte gruvbolaget som orsakade miljökatastrofen
 i Brasilien be om ursäkt.

Dela med dina vänner

Dammolyckan
 i Brasilien

17 personer dog av lermassorna i Bento Rodrigues och tre personer saknas fortfarande efter dammolyckan den 5 november 2015.
Dammen som brast tillhör gruvbolaget Samarco, som också ägs av det australisk-brittiska gruvbolaget BHP Billiton, världens största gruvbolag. Inte heller deras vd har velat svara på frågor från medier om vad
exakt det giftiga av­fallet från järnmalmsgruvan innehåller.
Rio Doce betyder Söta floden och har ett upptagningsområde som är stort som Portu­gal. Floden försörjde tre miljoner människor med
vatten.
Floden har ett vackert namn. Den heter Rio Doce, Söta floden. Den rinner genom ett av Brasiliens mest böljande landskap på sin 85 mil långa färd mot Atlanten. Floden har ett upptagningsområde stort som Portugal och försörjer tre miljoner människor med färskvatten. Rio Doce är så naturskön att den järnmalmsrika dalen som reser sig på båda sidor om floden har fått ge namn åt Brasiliens största järnmalmsbolag – Companhia Vale do Rio Doce, Bolaget i den Söta flodens dal. Numera kallas bolaget enbart Vale och har blivit världens tredje största gruvbolag.

Den 5 november förra året var allt som vanligt vid en av Rio Doces många bifloder. Järnmalmsbolaget Vale och deras samriskbolag Samarco höll på att bygga ut en damm där bolagen tömde sitt järnmalmsavfall. Den senaste tidens sjunkande järnmalmspriser hade gjort att bolagen utökat sin utvinning med en tredjedel. Det var bara några månader kvar till årets bokslut och bolagen behövde visa upp positiva resultat. Klockan 15.30 började dammen att läcka. En grupp arbetare försökte få stopp på läckan, men det gick inte. En timme senare brast dammen och 60 miljarder liter järnmalmsavfall forsade ned mot samhället Bento Rodrigues, bara några kilometer från dammen.


Vardagslivet fortsätter för invånarna i Baixo Guandu månaderna efter att sötvattenfloden Rio Doce förorenades. Foto: Douglas Engle.

36-åriga Paula Alves var den första som fick beskedet. I stället för att rädda sitt eget skinn hoppade hon upp på sin 50-kubiksmoped och körde runt i det lilla samhället med 400 invånare och skrek: ”Dammen har brustit! Dammen har brustit!”

– Först fattade jag inte vad Paula skrek, men jag hörde att tonen var desperat. Jag tog min treåring under armen och sprang ut på gatan. Grannen hade precis fått ut sin bil ur garaget och jag tryckte in alla barnen i baksätet. Sedan körde han snabbt uppför kullen, berättar Alexsandra Martins, Paulas jämnåriga kamrat.

Några minuter senare såg hon från höjden hur lermassorna vällde in över deras by. 17 personer dog och tre har fortfarande inte hittats.


”Här brukade en skola ligga” står skrivet på en tavla i ruinerna av skolan på den hårt drabbade orten Bento Rodrigues. Foto: Douglas Engle.

När jag kommer till Bento Rodrigues en månad senare har byn blivit som ett brasilianskt Tjernobyl. Skillnaden är att avspärrningen sköts av gruvbolagen, inte av myndigheterna. Gruvbolagen är så stora att de blivit som staten i gruvdistriktet och vill inte ha några obehöriga vittnen. Jag lyckas ändå smita förbi avspärrningarna och möts av ett samhälle som tystats i steget. Allt stannade torsdagen den 5 november 2015, 17.04 när lermassorna täckte byn. En docka ligger kvar i den röda leran. Några herrelösa hundar stryker förbi.

Alexsandra Martins fruktaffär ligger vid huvudgatan, mitt emot byns slaktare. Frukten och köttet har ruttnat i leran och sprider en hemsk lukt. Jag försöker gå in i hennes butik, men leran står upp till taket. Jag tar ett felsteg och sjunker ned till ljumsken. Jag tar sats med det andra benet, men det sjunker också ned i den stinkande leran. Jag skriker efter hjälp, men ingen finns i närheten. Fotografen är i andra änden av den tystade byn. Jag får panik, men lyckas ändå dra mig upp ur den mjuka leran. Felsteget ger mig en bismak av hur katastrofen måste ha varit. Ändå var översvämningen av Bento Rodrigues inte det mest allvarliga. Det värsta med dammolyckan var det som hände efteråt.


Miljontals människor längs flodens väg mot Atlanten har drabbats av dammolyckan i november. Här samhället Baixo Guandu. Foto: Douglas Engle.

Dagen efter olyckan insåg myndigheterna att lermassorna från dammen hade nått Rio Doce. Sävligt rörde sig leran nedströms och färgade flodens söta vatten rödgult. Solens strålar orkade inte ned genom lervällingen till algerna på botten och den livsviktiga fotosyntesen uppstod inte. Syret tog slut i floden och all fisk flöt upp död till ytan. När leran närmade sig Governador Valadares, med 277 000 invånare, blev borgmästaren orolig. Kommunen hämtar sitt dricksvatten från floden och borgmästaren tog prover för att se vad järnmalmsavfallet innehöll. Det visade sig att det fanns spår av både arsenik, bly och kvicksilver. Genast stoppade han vattentillförseln och sökte efter en annan flod att hämta kommunens vatten ifrån. I över en vecka var en kvarts miljon människor utan vatten.

– Vi kunde varken duscha eller laga mat. Allt dricksvatten fick vi köpa dyrt på flaska, berättar journalisten Alexandra Viana, 28.

Hon tog kontakt med gruvbolaget för att få hjälp, men fick aldrig något svar. I stället svepte en outhärdlig stank in från floden, där flera ton fisk ruttnat i hettan.

– Gruvbolaget valde att lägga locket på. De uttalade sig inte ens för medier, berättar hon.


Monique Rodrigues med döttrarna Kailane, 11, och Kaline, 3, är ensamma vid Rio Doces strand. Miljökatastrofen har skrämt bort turister från omrdået. Foto: Douglas Engle.

Elva dagar efter dammolyckan nådde den tjocka lervällingen, som skulle kunna fylla 25 000 femtiometersbassänger, delstaten Espírito Santo. Borgmästaren i gränsstaden Baixo Guandu hade i god tid tagit kontakt med både Vale och Samarco och undrat hur han skulle förse kommunens 30 000 invånare med vatten när gruvbolaget förgiftat floden som rinner genom deras stad. Han fick inte heller något svar.

– Jag tänkte ”vad håller de på med? De har orsakat Brasiliens värsta miljökatastrof någonsin och tar inget ansvar”, säger den 38-årige borgmästaren Neto Barros i Baixo Guandu.

Han står på stadens vita bro som välver över floden och tittar ned i det leriga vattnet.

– Jag bestämde mig för att stoppa deras järnmalmstransporter, berättar borgmästaren.


Baixo Guandus borgmästare Neto Barros på bron över Rio Doce. Foto: Douglas Engle.

Han ringde gatukontoret och beordrade dem att ställa sina grävskopor och hjullastare på järnvägen som varje kvart forslar Vales järnmalm till kusten. Klockan 17.00 blockerades järnvägen och när borgmästare kom hem till sin villa klockan 23.00 stod en Vale-advokat utanför hans hus. Advokaten lämnade över ett domstolsbeslut som krävde 105 000 kronor i böter av kommunen för varje dygn som järnvägen blockerades och 53 000 kronor i personliga böter per dygn för borgmästaren.

– Det var helt sjukt! I en vecka hade jag jagat bolaget för att höra hur de tänkt ersätta oss för att de förgiftat vårt dricksvatten. Och inte hört ett skit från dem. Men när vi blockerade deras transporter så tog det bara några timmar innan jag hotades att betala böter. Det är ju vi som ska bötfälla dem! säger borgmästaren.

För att inte riskera kommunens och sin egen ekonomi togs fordonen bort före midnatt.

– Vi är 230 kommuner inom Rio Doces upptagningsområde. Tror du jag fick stöd av någon av de andra borgmästarna? Inte en enda!

Som barn brukade vi hoppa här från bron. Vattnet var så kristallklart att man kunde se stenarna på botten. Och titta nu. Neto Barros.

Neto Barros är den första borgmästaren i sin delstat som tillhör kommunistpartiet.

– Inför varje valår betalar Vale ut miljontals kronor i kampanjbidrag till politikerna i gruvdistriktet. Alla tackar ja utom jag. Även regeringen är beroende av deras pengar. Hade denna miljökatastrof inträffat i vilket annat land som helst hade ägarna tvingats be om ursäkt och lösa problemet. Men inte här.

Han tittar åter ned från den höga bron över Rio Doce.

– Som barn brukade vi hoppa här från bron. Vattnet var så kristallklart att man kunde se stenarna på botten. Och titta nu. Denna rödgula lera har cementerat hela bottnen för hundra år framåt. Det finns inte en chans att algerna börjar växa igen. Floden har blivit en livlös ränna med förgiftat vatten, säger han.


Yrkesfiskaren Waldir Moreira dos Santos med sitt lager av fryst fisk som ingen törs köpa – trots att den fångades före olyckan. Foto: Douglas Engle.

Några mil nedströms ligger fiskebyn Mascarenhas. Fiskarna sitter i skuggan under ett enormt träd med mogna mangofrukter utanför kyrkan. Deras försörjning tog slut samma dag som lervällingen nådde deras vatten.

– Bolaget har erbjudit oss en ersättning på 1 800 kronor i månaden, men det räcker inte långt när du ska försörja en familj. Som fiskare tjänade vi minst 10 000 kronor i månaden. Ibland 20 000 kronor, säger José Reinaldo Celetes, 46.

Enligt det brasilianska naturvårdsverket Ibama kan det ta mellan 30 och 100 år innan flodbottnen är rensad och fisken åter kan lägga sina ägg i Rio Doce.

– De har förstört våra liv. Vad ska vi göra nu?

Yrkesfiskarna nickar tyst under trädet.

– Inte ens fisken som vi tog upp före olyckan går att sälja. Jag har säkert 200 kilo fryst fisk av de finaste sorterna hemma i boxen. Ingen vågar köpa. De tror den är förgiftad, säger José Reinaldo Celetes.


När Rio Doce svämmade över i Bento Rodrigues drog den med sig bilar från samhället. Foto: Douglas Engle.

En av hans kolleger tar upp sin mobil och visar bilder på hur gruvbolagets anställda skövlade bort elva ton död fisk som flutit upp till ytan efter olyckan.

– De är kriminella! De har gjort sig skyldiga till miljöbrott och ska sitta i fängelse, säger han.

När BP:s oljerigg ”Deepwater Horizon” läckte ut nästan fem miljoner fat råolja i Mexikanska golfen 2010 krävde de amerikanska myndigheterna omedelbara åtgärder för att rädda sina stränder. BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg flög till USA och gjorde bort sig när han sa att We care about the small people. Oavsett hans brister i engelska så ställde han i alla fall upp på en presskonferens. Järnmalmsbolaget Vale, som startade hela sin verksamhet vid Rio Doce, har fortfarande inte hållit en enda presskonferens. Det enda uttalandet efter dammolyckan kom från en mellanchef på Vales samriskbolag Samarco. ”Jag tycker inte att det är läge att be om ursäkt. Först vill vi klara ut vad som hänt”, sa han.

Fortfarande nästan tre månader efter att dammen brast har bolagen inte redogjort för vad som ligger bakom tragedin. Vale menar att det är deras samriskbolag Samarco, som de äger tillsammans med australiskt-brittiska BHP Billiton (världens största gruvbolag), som är ensamt ansvarig för dammen, trots att Vale också använde dammen för att tömma sitt järnmalmsavfall. Och Samarco skyller i sin tur på att de inte kan säga något förrän utredningen är klar, vilket kan ta upp mot ett år. När BP smutsade ned Mexikanska golfen dömdes de till att betala 155 miljarder kronor i skadestånd, men Samarco har hittills endast gått med på att betala 2,1 miljarder kronor, vilket är långt från tillräckligt för att rensa upp floden.


Förödelsen är stor i Bento Rodrigues där en flodvåg av giftigt avfall sköljt över bebyggelsen. 17 personer omkom och tre saknas efter olyckan den 5 november i fjol. Foto: Douglas Engle.

Att ett av Brasiliens största bolag inte ställs mot väggen av medierna beror på att Vale är en av branschens främsta annonsörer. Få av landets etablerade medier vågar sätta sig upp mot bolaget. Den största aktieägaren i Vale är privatbanken Bradesco som även är delägare i Brasiliens största mediekoncern Rede Globo. De ekonomiska intressena gör att både politiker och medier hjälpt till att tysta ned miljökatastrofen. Vale har också haft flyt när det gäller de internationella medierna. Just när omvärlden insåg konsekvenserna av dammolyckan i Brasilien så inträffade terroristattentaten i Paris. Nyhetsrapporteringen från Brasiliens kanske värsta miljökatastrof någonsin drunknade i de fruktansvärda berättelserna från Paris.

En av få myndighetspersoner som varit tydlig efter dammolyckan är Brasiliens miljöminister. ”Det här rör sig inte om en naturkatastrof. Det här är en katastrof orsakad av ekonomiska intressen, som fått följder som om den var skapad av naturens krafter”, sa Izabella Teixeira, 54, och krävde att regeringen frös Vales och Samarcos gemensamma tillgångar.

De sista femton milen mot kusten ringlar Rio Doce som en rödgul, giftig orm genom den tropiska vegetationen. Riksvägen löper bredvid och var tidigare en turistattraktion där familjerna stannade till för att äta grillad färsk fisk på restaurangerna längs flodkanten. Nu har de flesta restaurangerna stängt. Ingen vågar äta fisk längre. De få restauranger som finns kvar säljer kött. I bilen lyssnar jag på Neil Youngs ”Down by the River” och tänker att refrängens sista strof, Dead, oh, shot her dead, lika väl kunde handla om floden som skjutits ihjäl. Det som tidigare var den Söta floden har blivit den Döda floden som sköljer sin sörja mot havet.

Det har mörknat när jag når flodmynningen vid Atlantkusten. De sista milen kör jag på sandiga vägar genom det fridlysta naturreservatet Comboios för att nå surfarhålan Regência. Här brukar surfare från hela Brasilien hänga på de reggaedunkande barerna längs den sandiga huvudgatan ända tills solen går upp. Men sedan tungmetallerna förvandlade Atlantens blå vatten till en rödgul välling gapar hotellen tomma.

Vi har lagt ned sju år och alla våra pengar på detta företag. Nu är turismen helt död. Luciana Cunha.

Det finns ingen surfare som vill surfa i detta vatten, säger Luciana Cunha, 36.

Tillsammans med sin man driver hon resebyrån Ecotur som specialiserat sig på att hyra ut kajaker till friluftsmänniskor som vill skåda det vilda djur- och fågellivet i mangroveområdet vid Rio Doces mynning. Efter dammolyckan samlar kajakerna spindelnät utanför rese­byråns fasad.

– Jag vet inte vad vi ska ta oss till. Denna tragedi tar död på allt, säger Luciana Cunha.

Hon kämpar för att hålla tillbaka tårarna.

– Vi har lagt ned sju år och alla våra pengar på detta företag. Nu är turismen helt död, säger hon.


En nykläckt havssköldpadda som forskarna tar hand om för att släppa ut i renare vatten. Foto: Douglas Engle.

Förutom surfvågorna är Regência känt för sina havssköldpaddor. Av alla stränder längs den sydamerikanska kusten har den utrotningshotade havslädersköldpaddan valt att lägga sina ägg just på denna strand. Forskare menar att det är blandningen av Rio Doces söta vatten och Atlantens salta vatten som drar.

På kvällen följer jag med Luciana Cunha när hon ska guida en grupp turister till stranden där havssköldpaddan lägger sina ägg. Det brukar ske vid midnatt och vi vandrar i mörkret utan ficklampor. Om sköldpaddan får syn på något ljus går den inte upp. Efter en timmes vandrande längs vågbrynet bryter skölden på en gigantisk havssköldpadda vattenlinjen och drar sig långsamt upp i sanden. Sköldpaddan är mer än en meter i omkrets och söker efter en torr plats att lägga sina ägg. Den gräver en cylinderformad grop med sina bakben och från en meters håll ser vi hur honan lägger över hundra vita ägg. Sedan täcker hon över gropen och plattar omsorgsfullt till sanden med bakbenen.

– Det gör ont i hjärtat. Mamman söker efter den bästa platsen för sina barn, men har ingen aning om att stranden hon valt är förgiftad, säger Luciana Cunha.

Hon markerar gropen med en pinne och sparar koordinaterna i sin mobil.


Forskare hanterar havssköldpaddornas ägg på stranden i Regência. Foto: Douglas Engle.

Dagen efter går jag ned på stranden med biologen Jordan Freire. Hon arbetar på det framgångsrika Tamar-projektet som i 35 år räddat havssköldpaddor längs den brasilianska kusten. Projektet har sitt huvudkontor just i Regência eftersom det är här som den sällsynta havslädersköldpaddan, som kan bli nästan två meter lång, lägger sina ägg. Jordana Freire har fått koordinaterna av turistguiden från i går natt och vi söker upp platsen med pinnen. Varsamt gräver biologen upp äggen och lägger i en kylväska.

– Vi har ingen aning om vad denna lera innehåller som sköljer upp på stranden. Järnmalmsbolaget menar att leran är ofarlig, men vi litar inte på dem. Prover har visat att det finns spår av tungmetaller, säger 26-åriga Jordana Freire och knäpper igen locket på kylväskan.

Hon hoppar upp på en trehjulig sandmotorcykel med kylväskan och åker flera kilometer bort för att gräva ned äg­gen på en plats dit strömmarna med det förgiftade flodvattnet inte når.

– Havslädersköldpaddan är redan utrotningshotad och så händer detta, suckar Jordana Freire och gräver en ny grop.

Vad som gör miljökatastrofen än värre för havssköldpaddorna är att deras överlevnadsstatistik redan är låg. Endast en på tusen överlever den första tiden i havet. De andra blir mat till krabbor eller fiskar.

– Med denna lera blir oddsen bara sämre, säger Jordana Freire, lägger ned äggen i den nya gropen och täcker över.

Om cirka 40 dagar ska äggen kläckas och en ny utmaning börjar för havssköldpaddsungarna.


En sköldpaddehona på väg mot havet efter att ha lagt sina ägg på stranden i Regência i skydd av mörkret. Foto: Douglas Engle.

Berättelsen i korthet