Beyoncé – ladda inför konserten
Kapitel

Fokus.



Beyoncé – ladda inför konserten

På tisdag spelar Beyoncé på Friends arena i Stockholm. Men hur bra är hennes senaste skiva? Ladda inför konserten och läs DN:s senaste recensioner och artiklar om världsstjärnan.

Dela med dina vänner

Judith Kiros: Så försöker Beyoncé återerövra den amerikanska Södern

Det händer inte ofta, men ibland kommer ett konstverk som skakar om samtiden, och internet. Beyoncés film/album ”Lemonade” är ett sådant. Judith Kiros skriver om vad projektet handlar om – bortom den uppenbara otrohetsberättelsen.
Publicerad 4 maj 2016.

Det har gått över en vecka, men ännu har internet inte återhämtat sig från Beyoncés visuella album ”Lemonade”. Mängden texter som har publicerats om skivan – från intervjuer med den nigerianska artisten Laolu Senbanjo, som stod för kroppskonsten i låten ”Sorry”, till spekulationer om när och med vem Beyoncés make var otrogen – har förmodligen slagit ett rekord.

Ändå är jag en av de som inte kan få nog. Ändå återvänder jag upprepade gånger till det udda, afrodiasporiska, associativa landskap som byggs upp och utforskas i ”Lemonade”. Ändå rör jag mig från land till stad, från sorg till apati, pendlar mellan mörker och ljus i takt med musiken.


Beyonce2016

Foto: Elise Amendola/AP

I korthet berättar ”Lemonade” om en bedragen kvinnas försök att dekonstruera och reparera en relation vars sönderfall har orsakats av partnerns otrohet. Hon är rasande, desperat: ”Om det verkligen är vad du vill så kan jag trä på mig hennes hud ovanpå min egen. Hennes hår ovanpå mitt eget. Hennes händer som handskar.” Hon rör sig från intuition till apati, tomhet, förlust. Långsamt ljusnar ljudbilden, musiken rör sig från rock till en triumfatorisk orkester, himlen spricker upp. Kan berättarjaget älska igen? Vad kommer det att kosta henne? Vad är det i henne som möjliggör förlåtelse?

Men det står snart klart för tittaren att ”Lemonade” som projekt inte handlar om otrohet, utan är en bredare historia om svarta amerikanska kvinnor, om deras historiska, politiska och sociala sammanhang, som förmedlas genom en berättelse om otrohet. ”Den minst respekterade kvinnan i Amerika är den svarta kvinnan”, säger Malcolm X i ett tal som samplas i låten ”Don’t hurt yourself”. I videon sträcker Beyoncé på sig. Rycker på axlarna. ”Den mest oskyddade kvinnan i Amerika är den svarta kvinnan.” Hon tar av sig sin ring och slänger den på kameran.

Svartheten som identitet är ett resultat av en omfattande rasistisk och kolonial process – en process som fortfarande är aktiv, som fortfarande värderar liv, arbete, konst, feminitet och sorg olika. När Beyoncé omfamnar den identiteten, talar med den och ur den, tar hon medvetet avstamp i den amerikanska Södern. I ”Lemonade”, som i videon till ”Formation” som släpptes tidigare i år, är Southern gothic-estetiken central. Det är ljusa, övergivna hus som hemsöks av minnen från plantagen, träden bär märklig frukt. Men i stället för lynchade, svarta män är det svarta flickor och kvinnor som står på och sitter i de bastanta grenarna. Beyoncés söder ska återerövras, omskrivas, bli ett hem igen. ”Jag försökte göra ett hem av dig”, säger Beyoncé medan kameran sveper över mosstunga träd, en altan, en flicka i vitt. ”Men dörrar leder till falldörrar.”

Resan vi följer med på är alltså en från smärta till insikt och förlåtelse, från isolering och ensamhet till ett kollektiv som gemensamt kan formulera nya sätt att leva och verka på. Skiftet sker halvvägs, i videon till ”Sorry”, då Beyoncé sitter på en buss med dansare i den Yorubainspirerade kroppskonst Laolu Senbanjo har designat och utfört. Plötsligt hämtar hon styrka i de andra kvinnornas attityder, i Serena Williams som twerkar framför hennes tron. Och resan sker med och genom ett kollektiv av svarta kvinnor. Gradvis förstår man – det sker för deras skull. För att sorgen, för att de många förlusterna och besvikelserna, inte ska döda dem.

Beyoncé skriker, hennes röst bryts, hon är trött på att bli åsidosatt. En annan kvinna säger att det enda som finns när allt annat sviker är Gud. Trayvon Martins mor Sabrina Fulton håller fram ett foto på den son som sköts till döds och aldrig fick upprättelse, Eric Garners mor Gwen Carr håller fram fotot på sonen som kvävdes till döds. Michael Browns mor, Lezley McSpadden, sitter med fotot på sonen i sin examensdräkt. Vad gör man när allt annat sviker? Hur lever man ett liv i vilket så mycket berövas en utan att gå under? Och för vems skull gör man det?

”Om vi ska helas, låt det vara strålande. Ettusen flickor sträcker upp sina armar.” Och senare, när Beyoncé rör sig mot hoppet kommer en läsning av den unga brittisk-somaliska poeten Warsan Shires ”Nageltekniker som spåkvinna”: ”Jag ser dina döttrar, och deras döttrar.”

Förlåtelsen är nödvändig för döttrarnas skull, för flickorna som kommer att födas in i och ur samma historieprocess. Det är för deras skull mönstret måste ifrågasättas och brytas. Här närmar Beyoncé sig författaren Alice Walkers idévärld, närmare bestämt det hon kallar för ”womanism”. I ”In search of our mother’s gardens” definierar Walker en womanist som ”en kvinna som älskar en annan kvinna, sexuellt eller icke-sexuellt. Hon uppskattar och föredrar kvinnors kultur” och ”är engagerad i hela folkets överlevnad och helhet, män och kvinnors”.

På samma sätt som trauman – och de identiteter som kommer ur kollektiva, historiska trauman – går i arv gör överlevnadsstrategier det.

För på samma sätt som trauman – och de identiteter som kommer ur kollektiva, historiska trauman – går i arv gör överlevnadsstrategier det. ”Du påminner mig om min far, en magiker”, viskar Beyoncé i början av videon. Hon rör sig ensam över ett fält. Färgerna är dova. ”Han kunde vara på två platser samtidigt.” Även fadern kom och gick, var en källa till oro och otrohet. Situationen framställs som typisk, arketypisk – en kvinna som söker sig till en man som är hennes far. Men i slutet av videon ser vi svarta kvinnor skratta i köket, röra sig in och ut ur trädgården, duka fram en festmåltid under trädens tunga grenar. Generationerna möts och respekterar varandra, älskar varandra villkorslöst. ”Farmor, alkemisten”, säger Beyoncé, ”du spann guld ur detta hårda liv.”

Och där blir det överanvända, enkla visdomsordet ”om livet ger dig citroner, gör lemonad” plötsligt komplext, en dold visdom som har gått i arv från äldre generationer av kvinnor. Maken Jay Z:s farmor Hattie läser upp ett tal på temat på sin nittioårsfest och blir då farmodern som refereras till i texten, frånkopplas Jay och blir en del av Beyoncés nya systerskap. ”Du bröt förbannelsen med dina två händer.”

Det är utopiskt, komplext, en vision som har tagits fram av ett kollektiv av konstnärer. Sju regissörer har jobbat på filmen, otaliga konstnärer och låtskrivare, Warsan Shires dikter och ord andas genom projektet. De textuella och visuella referenserna går från Alice Walker till slang och Bibeln (”ashes to ashes, dust to side chicks”), från den svarta regissören Julie Dashs ”Daughters of the dust” (1991) till konstnären Pipilotti Rists ”Ever is over all”. Samarbetet som grund till ”Lemonade” klingar tematiskt med filmen och musikens kärna, frigörelse genom kärlek och tillgivenhet till gruppen.

För att frigöra sig tillräckligt för att kunna älska igen må låta banalt – men det är svårt, det är modigt, det är att vägra underkasta sig hopplösheten och apatin. ”Dra ut sorgen mellan mina ben som silke.” Och det är en nödvändighet i kärleken, i politiken, i dikten.

Judith Kiros


Beyoncé och Formation tour i New York i juni. Foto: Frank Micelotta/Invision/Parkwood Entertainment/AP.

Filmrecension: Beyoncés lemonad ett eget konstverk

Årets mest omtalade musikvideo, som visualiserar Beyoncés nya album, är ett suveränt verk i egen rätt.
Publicerad 28 april 2016.

When the legend becomes fact, print the legend” lyder en berömd replik ur John Fords ”Mannen som sköt Liberty Valance” från 1962. Beyoncé har samma attityd till den berättelse som är hennes äktenskap. Både hon och maken Jay Z var superstjärnor redan innan de blev ihop, och deras kändisskap har bara växt med åren, så deras relation har varit föremål för en enorm mediebevakning.


BetygFRI

Det har redan pratats mycket om hur ”Lemonade – the visual album” lutar sig mot den skamlöst okända filmen ”Daughters of the dust” (1991) i regi av svarta Julie Dash. Ett drömskt drama som ser helt fantastiskt ut att döma av nätklipp, och som kretsar kring en svart familj i förra seklets början.

Men Beyoncés team har även jobbat med influenser från mer samtida filmer som ”Beasts of the Southern wild” för att skapa en Southern gothic-inramning åt den mörka historien.

Det säger något om Beyoncés starka position att hon inte bangar för att placera en äktenskapskris – självupplevd eller ej – mot en fond av svart kvinnohistoria i amerikanska Södern.

Även om Dashs film anger tonen, tillsammans med lyrik av den somalisk-brittiska poeten Warsan Shire, stannar Beyoncé inte i Södern utan bygger vidare och skapar en associativ och hypnotisk bildvärld.

”The visual album” rör sig viktlöst genom tid och rum: från ett mossbehängt New Orleans till urbana stadsmiljöer, från sörjande svarta mödrar till polisdödade ynglingar och ända bort till samtidskonstens fixstjärnor.


Recension.


”Lemonade – the visual album”
Regi: Kahlil Joseph, Beyoncé Knowles Carter, Jonas Åkerlund m fl.
Med: Beyoncé, Shawn ”Jay-Z” Carter, Serena Williams m fl. Längd: 1 tim 5 min. (Visas på sajten tidal.com).
Betyg: 4

Beyoncés krisande persona går igenom många faser men fränast är hämndgudinnan. Scenen där hon skrider med galen blick längs en gata i fladdrande senapsgul Roberto Cavalli-klänning och smashar bilfönster är årets coolaste filmscen. En självmedveten hommage till Pipilotti Rists ikoniska videoverk ”Ever is over all” från 90-talet.

”When life gives you lemons, make lemonade”, lyder ett gammalt amerikanskt ordspråk. Beyoncé låter sötsyrlig citronlemonad, filtrerad genom en ren linneservett, spegla både det privata och det politiska. När hon talar om saften som traderad kvinnokunskap överförd från mödrar till döttrar blir receptet inte bara en lysande metafor för krishantering utan för hela filmen. För Beyoncé går vägen till ljuset genom systerskapet.

Helena Lindblad


Foto: Daniela Vesco/Invision/Parkwood Entertainment/AP.

Skivrecension: ”Lemonade” gör separation till triumf

Om Beyoncé är på väg att skiljas är ännu obekant, men på hennes plötsligt släppta nya album berättar hon historien om hur en kvinna genomlider slutet av ett förhållande och slits mellan förnekelse och desperation, styrka och svaghet
Publicerad 25 april 2016.

When the legend becomes fact, print the legend” lyder en berömd replik ur John Fords ”Mannen som sköt Liberty Valance” från 1962. Beyoncé har samma attityd till den berättelse som är hennes äktenskap. Både hon och maken Jay Z var superstjärnor redan innan de blev ihop, och deras kändisskap har bara växt med åren, så deras relation har varit föremål för en enorm mediebevakning.

Lika mycket som skvallertidningarna frossade i bilder på deras dotter Blue Ivy när hon var nyfödd, lika mycket vältrar de sig nu i rykten om att paret ska separera. Legenden om deras relation har blivit så stor att den har blivit fakta.


BetygFRI

På sitt sjätte soloalbum väljer Beyoncé att omfamna denna legend istället för att ignorera den. Hon gör konst av den – hon följer imperativet ”print the legend” – och hela skivan är ett fascinerande stycke fiktion. De tolv låtarna blir som tolv kapitel i en roman om hur en kvinna genomlider ett förhållandes slut.

Huruvida Beyoncé och Jay Z verkligen är på väg att göra slut är ovidkommande – ”Lemonade” handlar om ett du och ett jag vars kärlek smulas sönder, precis som i Ebba Witt-Brattströms ”Århundradets kärlekskrig”. Och det är känslan som är sanningen, det konstnärliga uttrycket är viktigare än biografiska fakta.


Recension.


Beyoncé
”Lemonade”
(Parkwood/Sony)
Bästa spår: ”All night”
Betyg: 4

Skilsmässoalbum finns det gott om, inte minst i den soulmusik som är Beyoncés arena. Det som skiljer ”Lemonade” från klassiker som Doris Dukes ”I’m a loser”, Marvin Gayes ”Here, my dear” eller The-Dreams ”Terius Nash: 1977” är att Beyoncé har en artistpersona som skiljer sig väldigt mycket från typiska soulartister. Svaghet, sårbarhet och avslappnat cool sexighet har aldrig varit hennes grej – istället har hon alltid varit en stenhårt arbetande karriärist som hyllat styrka, kaxighet och individualism.

Hon har sjungit fantastiskt, dansat perfekt, gjort otroliga scenshower, varit överjordiskt snygg och ständigt sett till att arbeta med dagens bästa producenter och låtskrivare. Dessutom har hon skaffat sig ett godhetskapital: på senare år har hon börjat intressera sig för feminism och antirasism och inkorporerat detta i videornas och scenshowernas estetik.

Så här skör och mänsklig har vi aldrig fått höra Beyoncé tidigare.

Det som händer på ”Lemonade” är en klyvning, mellan den osårbara övermänniskan och den bedragna hustrun som blir alltmer desperat. Så här skör och mänsklig har vi aldrig fått höra Beyoncé tidigare.

Men skörheten ligger inte i att hon plötsligt visar en ny, svag sida, utan i att det över huvud taget finns en inre konflikt, att den grandiosa självbilden hotas och försvarar sig med näbbar och klor. Och därmed blir ful, pinsam och mänsklig.

I ena sekunden sjunger Beyoncé om smärta och desperation, i nästa ber hon karlsloken dra åt helvete och påminner sig själv om att hon minsann skulle klara sig bra på egen hand. Låtarnas berättarjag är så obekvämt med svaghet att det måste överkompensera med tuffhet som ekar ihåligt (varenda svordom låter genant malplacerad). Pendlandet mellan tragisk förnekelse och blixtar av sorgeinsikt skapar en väldigt speciell dynamik.


Beyonce1600_K

Beyoncé och Jay Z. Foto:Adam Davy/Pool/AP

I ”Sand castles” går Beyoncé så långt in i fantasin att låtens berättarjag plötsligt har intalat sig själv att det är hon som lämnar mannen, inte tvärtom: ”I made you cry when I walked away” sjunger hon triumfatoriskt medlidsamt. I videon till samma låt, en del av den ambitiösa (men konstnärligt halvlyckade) filmen ”Lemonade”, blir Beyoncé pussad och kramad av Jay Z.

En annan intressant låt är ”Daddy lessons”, som borde heta ”Daddy issues” – att den viljestarka Mathew Knowles hade en nyckelroll i Beyoncés framgång under många år är välkänt, liksom att hon bröt med honom på ett drastiskt vis.

”Freedom” använder symboler från den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen för att sjunga om att komma stärkt ur ett kraschat äktenskap. Även singeln ”Formation” kläddes i denna estetik när den lanserades med video och Super Bowl-pausunderhållning, men när den nu avslutar albumet blir låtens egentliga kärna tydlig: den handlar om att boosta sin självkänsla för att som nybliven singel ragga och känna sig attraktiv. Berättarjaget slaktar konkurrensen (andra kvinnor) på klubben och upplyser killar om hur tacksamma de ska vara om de får komma nära henne.

Mot bakgrund av det krossade hjärta som är hela albumets motor blir denna hysteriska bild rörande. Detsamma gäller för nästan alla bilder som Beyoncé målar i dessa skakiga låtar. Den tryckta legenden ”Lemonade” är hennes bästa album hittills.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Evelyn Jones


Formation tour i Miami i april 2016. Foto: Frank Micelotta/Invision/Parkwood Entertainment/AP.

Judith Kiros: Beyoncés budskap delar världen

Modig politisk manifestation eller ett sätt att slå mynt av svartas historia? Beyoncés nya låt ”Formation” har hyllats, kritiserats och analyserats i veckan. DN:s Judith Kiros kapitulerar inför en motsägelsefull världsstjärna.
Publicerad 14 februari 2016.

Okay, ladies, now let’s get in formation!” Uppropet är Beyoncés. Dansarna lystrar genast, ställer sig på rad, formar ett X. De rör sig bredvid och mot varandra, de lyfter på hakorna och sneglar ner mot kameran. Videon till den nya låten ”Formation”, regisserad av Melina Matsoukas, sprider sig som en löpeld över nätet. Folk beklagar sig på sociala medier: ”Jag som hade andra planer i dag!”

Dagen efter videosläppet uppträder Beyoncé med ”Formation” på Superbowls halvtidsshow. Dansarna lystrar igen, denna gång iklädda svarta baskrar och bodies som påminner om den revolutionära, afroamerikanska rörelsen Svarta pantrarnas uniformer. Efter uppträdandet höjer några av dansarna nävarna och kräver rättvisa för Mario Woods, en tjugosexårig svart man från San Francisco som sköts till döds av poliser i december förra året.

Beyoncés hittills kanske mest politiska ögonblick möttes, som förväntat, av både massiv kritik och enorma hyllningar. Videon och framträdandet var för politiska, ansåg vissa; det hela var en (dold, estetiserad) attack mot det amerikanska polisväsendet. Det var inte politiskt nog, invände andra – videon iscensatte och återvände till svarta amerikanska trauman, till stereotyper enbart för vinstens skull. Eller: nej, den var en tribut till södern och till svarthet, till den afroamerikanska befolkningens förmåga att resa sig ur askan, ur vågorna, ur döden, gång på gång.

Videon ”Formation” inleds med att den mördade New Orleans-personligheten Messy Mya snäser: ”Vad hände med New Orleans?” Frågan kastar oss in i en stad som lever med minnet av orkanen Katrina, en amerikansk söder vars förflutna ständigt tränger sig upp genom ytan. De döda, de som har gått förlorade, hemsöker videon och dess miljöer, tar sig uttryck bland annat i graffitin på väggarna: ”Sluta skjuta oss”.

I ”Formation” är orden inte en uppmaning, utan en order. Sluta skjuta oss. Ett barn i en huvtröja dansar framför lamslagna poliser (videon släpptes runt samma tid som Trayvon Martin, en mördad svart tonårig i huvtröja, skulle ha fyllt tjugoett år) och får dem att sträcka upp händerna. De kapitulerar inför hans livliga, levande kropp.

Beyoncé själv sitter bredbent på en polisbil som långsamt sjunker ner i de turkosa vågorna. Hon höjer handen och skryter om sin anknytning till den svarta södern, hur den har präglat henne: hon går fortfarande runt med chilisås i handväskan. Istället för att dö är hon här för att ”slay”, för att segra.

I ”Formation” rör sig svarta sydstatsbor i en sargad och lidande stad, genom kyrkan och ut på gatan, pojkar som långsamt vickar på höfterna framför spegeln. I håraffären står tre kvinnor i mörkret, en av dem håller i en peruk. Flickan till höger har puderblått hår. Hon skjuter skuggorna åt sidan.

Att tala om den amerikanska södern blir för Beyoncé givetvis också ett sätt att tala om de trauman som än i dag hemsöker det amerikanska samhället. Svartheten är ett av dessa trauman, förkroppsligat genom förtryck och slaveri, genom hela det rasistiska och kapitalistiska maskineriet. Just närvaron av det förflutna i nutiden är ett tema som återkommer i genren Southern gothic, populariserad av bland annat författaren Flannery O’Connor; där spelas det groteska, det förfallna och döende upp och ut i de södra staterna. I ”Formation” kliver Beyoncé in i de stora, anrika husen, iklädd avklippta versioner av Southern belle-kläder. Hon snurrar på ett spetsparaply och skiter i sina hatare.

Borde en populärkulturell hyllning av svarthet också hålla den ideologiska linje den lånar av?

Och någonstans där börjar jag undra: är detta ett ögonblick av triumf eller nederlag? Är detta ett sätt att undergräva makten eller ett sätt att bli den, att iklä sig dess (skadade, delvis omvandlade) attribut? För om Angela Davis och de riktiga Svarta pantrarna menar att ”rasism och kapitalism är oskiljaktiga” firar Beyoncé sina triumfer som svart kvinna i ett kapitalistiskt system.

Från ”Independent Women”, där hon påpekade att hon köper sina egna diamanter, till ”Formation”, där hon säger att bästa hämnden är (ekonomisk) framgång, står det klart: om du vill bli någon måste du tjäna pengar. Vad skulle egentligen de Svarta pantrarna tycka om att deras marxist-leninistiska och revolutionära gruppering nu används för att sälja in ett pro-kapitalistiskt meddelande? Borde en populärkulturell hyllning av svarthet också hålla den ideologiska linje den lånar av?


Foto: Joel Ryan/Invision/Parkwood Entertainment/AP.

Jag är kluven. Å ena sidan: rättvisa åt Mario Woods, en skarp påminnelse om Katrina, en visuell mash-up av Kanye Wests skarpa ord på NBC:s välgörenhetsgala för Katrinas offer (”George Bush bryr sig inte om svarta människor”) och Maya Angelous ”Still I Rise”. Å andra sida: revolutionär frihetskamp reducerad till ytterligare en produkt på marknaden, svarta baskrar som plötsligt står för empowerment inom ramarna för systemet i stället för den internationella arbetarrörelsen och svart kamp mot kapitalet.

Men att se ”Formation” som ett politiskt nederlag är nog att ha en överdriven tilltro till vad en popstjärna kan eller bör göra i världen. Att förvänta sig att en miljonär ska göra någonting annat än hylla och upprätthålla det som gör henne till just en miljonär är, om något, naivt. Och att anse att ”Formation” är en politisk framgång, snarare än en symbolisk sådan, är även det att ha en tilltro till systemet jag saknar.

”Formation” centrerar och hyllar svarthet. Och Beyoncés make, Jay Z, donerar 1,5 miljoner dollar till Black Lives Matter och andra rättviserörelser via sin streamingtjänst Tidal. Samtidigt sjunger jag, för första gången, ”I like my baby hair with baby hair and afros”. Och samtidigt vill Beyoncé bli en svart Bill Gates.

Till slut kan jag bara kapitulera inför meddelandena, inför dansen, inför motsättningarna, och upprepa Beyoncés ord: ”You know you that bitch when you cause all of this conversation”.

För det gör hon. Det är hon.

Judith Kiros


Beyoncé framträder under Super Bowl i februari 2016. Foto: Matt Slocum/AP.

Beyoncés politiska utspel väcker starka känslor

Artistens nya video ”Formation” och uppträdandet på Super Bowl har fått många att reagera. Nu får artisten kritik från New Yorks tidigare borgmästare Rudy Giuliani för att hon främjar polishat.
Publicerad 9 februari 2016.

Beyoncés uppträdande under pausunderhållningen på Super Bowl har väckt stor uppmärksamhet för sitt politiska ställningstagande. Även videon till hennes nya låt ”Formation”, som släpptes strax innan uppträdandet, har hyllats i bland annat The Guardian för sitt budskap och för att den ”tar tillbaka afroamerikaners narrativ”.

I videon ses bland annat ett afroamerikanskt barn avsluta en dans framför en rad poliser i kravallutrustning. I bakgrunden syns orden ”sluta skjut oss” målade på en vägg. Och i flera scener sitter Beyoncé på en polisbil som sjunker när vattnet stiger, i en referens till översvämningarna i New Orleans, där afroamerikaner drabbades hårt.

Efter Super Bowl-framträdandet passade några av Beyoncés dansare också på att hålla upp en skylt där det stod ”Justice 4 Mario Woods” i en video som blivit viral och gett stor uppmärksamhet till fallet Mario Woods. Han var en afroamerikansk 20-åring som sköts till döds av polisen i San Francisco i december förra året. Enligt polisen sköts han när han gjorde utfall med en kökskniv, men videofilmer som spritts på nätet visar Mario Woods med händerna vid sidorna när han skjuts, skriver The Guardian.

– Att Beyoncé gör ett visuellt uttalande som stöttar den här rörelsen är så starkt. Hon återuppväcker Nina Simones ande. Jag hoppas att det här kan ändra synen på vad det betyder att vara svart och stolt, säger Rheema Emy Calloway till tidningen.

Calloway är aktivist i rörelsen Black lives matter som jobbat mot marginalisering av USA:s svarta befolkning, bland annat genom att ge upprättelse till personer som Mario Woods, som de menar blivit offer för polisens rasism.

Men alla är inte positiva till Beyoncés politiska ställningstaganden. Under en intervju i Fox News Channel kallar Rudy Giuliani, New Yorks tidigare republikanske borgmästare, Beyoncés uppträdande för ”skandalöst”. Enligt New York Post menar han att framträdandet var en attack mot de poliser som jobbar hårt för att skydda befolkningen:

– Det här är fotboll, inte Hollywood, och jag tyckte det var riktigt skandalöst att hon använde det som en plattform för att attackera poliser som är de som skyddar henne och skyddar oss, och som håller oss vid liv. Det vi borde göra i den afroamerikanska gemenskapen, och i alla gemenskaper, är att bygga upp respekten för polisen och fokusera på det faktum att när något går fel, okej, då jobbar vi på det. Den stora majoriteten poliser riskerar sina liv för att hålla oss säkra, säger Rudy Giuliani i programmet.

Rudy Giuliani är inte den enda republikanska politikern att kritisera ställningstagandet. På Twitter skriver den republikanske senatorn Pete King att ”Beyoncés video till ‘Formation’ var poliskritisk och skamlig. Den upprepar den stora lögnen om Michael Browns oskuld. Poliser förtjänar stöd – inte kriminella”.

Han fick dock snabbt mothugg av andra twittrare. ”Att peka ut att poliser dödar folk är inte poliskritiskt. Det är verkligheten. Det kan vara svårt att begripa att poliser inte är perfekta”, skrev en av dem.


Beyoncé och Jay Z i Paris 2014. Foto: Mason Poole/Invision for Parkwood Entertainment/AP

Konsertrecension: Beyoncé & Jay Z – är det verkligt?

DN:s Fredrik Strage recenserar Beyoncé och Jay Z:s konsert i Paris 2014.
Publicerad 13 september 2014.

Mellan Saint-Denis pendelstation och Frankrikes nationalarena har några flyttkarlar satt sig på gatan för att röka en cigg och spana in tjejerna som i korta kjolar och på höga klackar skyndar mot konserten. ”Les meufs”, som männen kallar dem, besvarar ibland de flörtiga blickarna med ett leende, ibland med ett långfinger. Gänget som går framför mig, i egentillverkade ”Keep calm and listen to Beyoncé”-tröjor, märker dock ingenting eftersom de är mitt upp i en diskussion om idolernas äktenskap.

– De kommer att skilja sig efter de här konserterna. Det är sant. Jag läste att hon letade lägenhet utan Jay Z.


BetygFRI

– Nej, de är kära. Såg du inte när de kysstes på MTV-galan?

– Jag läste att det var fejk.

De fortsätter in på arenan där scenen täcks av en videovägg som säger: ”This is not real life.” I fjol sa Beyoncé att hon ville visa just det verkliga livet i dokumentären ”Life is but a dream” som hon producerade själv. Trots undertiteln ”raw, real, revealed” sa den ytterst lite om henne utan innehöll mest amerikanska självhjälpsklichéer.


Recension.


Beyoncé & Jay Z
Scen: Stade de France, Paris.
Betyg: 4

Fansen som längtat efter något rått, verkligt och avslöjande fick i stället sitt lystmäte i våras, när en film där superstjärnans syster Solange slog och sparkade Jay Z i en hotellhiss läckte till skvallersajten TMZ. Att Beyoncé stod bredvid utan att ingripa ledde till spekulationer om huruvida Jay Z väckt sin svägerskas ilska genom att vara otrogen. Andra tyckte att det var gräsligt att en man som misshandlats inte fick några sympatier. Och Beyoncés far Mathew Knowles, tills för ett par år sedan hennes manager, påstod nyligen att allt var en pr-kupp för att sälja biljetter till parets gemensamma turné.

Den senare teorin må vara långsökt, men det blir onekligen mer spännande att se världens mest kända par (näst efter deras vänner Barack och Michelle Obama) uppträda tillsammans om man misstänker att konflikter bubblar under ytan. Stämningen påminner om när Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt spelade ”Fröken Julie” tillsammans på Dramaten samtidigt som de höll på att separera. Minsta gest eller min inbjuder till dramatiska tolkningar. Och när Jay Z i ”Part II: On the run” omfamnar sin fru och kysser henne på halsen är jublet öronbedövande.


Foto: Mason Poole/Invision for Parkwood Entertainment/AP

De turas om på scen i den nästan tre timmar långa mastodontshowen och gör åtta låtar tillsammans. Inledande ”03 Bonnie & Clyde” var deras första samarbete. Gangster-på-rymmen-temat löper genom hela spelningen. Vi får se filmsnuttar där de rånar banker och gosar på hotellsängar täckta av sedelbuntar. ”This is not real life”, står det återigen på skärmarna.

Till en början är Beyoncés nummer så spektakulära, med koreografi på Broadwaynivå, att makens låtar känns som pausunderhållning för att hon ska hinna byta kläder. Men i en förkrossande tung ”On to the next one” hittar Jay Z sin vanliga pondus. Den övergår i den lika suggestiva ”Clique” som glider in i Beyoncés ”Diva”. I stället för att pressa in alla sina hittar har paret valt låtar som passar intill varandra. Beyoncé framför ”Haunted”, sin mest experimentella låt (inspirerad av vildhjärnan Aphex Twin), och dess drömska puls gifter sig med electrobeatet i Jay Z:s ”No church in the wild”.

En svavelosande Nicki Minaj gästrappar i ”Flawless”, Beyoncés feministiska manifest som hade övertygat mer om inte hela konserten varit ett exempel på hur olika kvinnor och män presenteras i musikindustrin. Han är alltid påklädd. Hon är nästan alltid lättklädd. Jag har givetvis ingenting emot att hon exponerar skinkorna i en arabiskt klingande remix av ”Naughty girl”. Men till och med i den könsöverskridande balladen ”If I was a boy” bär hon tajt fetischoutfit med stilettstövlar. För jämställdhetens skull hade hon åtminstone kunnat ta på sig en lösmustasch.

För jämställdhetens skull hade hon åtminstone kunnat ta på sig en lösmustasch.

Mitt genusgnäll tystas emellertid av den totala briljansen när Beyoncé sjunger Justin Timberlakes refräng i Jay Z:s undersköna ”Holy grail”. Och av tumultet när 80 000 fransoser röjer järnet till ”Niggas in Paris”.

Men är de kära då? När Beyoncé snyftar fram otrohetsballaden ”Resentment” – och byter ut raden ”been riding with you for six years” till ”been riding with you for twelve years”, vilket är längden på deras förhållande – ser det mörkt ut. Just när jag tror att advokater ska dansa in på scen med skilsmässopapper drar Beyoncé igång den discoglimrande ”Love on top”, som lånar melodislingan ur Jackson 5:s ”I want you back”. Jay Z skuttar in och i finalen står superparet tätt omslingrade och tittar på filmklipp av sin dotter Blue Ivy. ”This is real life”, står det på skärmarna. Förhoppningsvis är det också äkta kärlek.

Nästa dag läser jag andra recensioner av konserten och upptäcker att jag, klantigt nog, missat en ny rad i Jay Z:s Beach is better som meddelar att Blue Ivy ska få ett syskon: ”She’s pregnant with another.”

Fredrik Strage


Beyoncé uppträder under Superbowl 2013. Foto: Bill Haber/AP

Konsertrecension: Live är Beyoncé fortfarande kejsarinna

DN:s Nanushka Yeaman recenserar Beyoncés konsert i Globen 2013.
Publicerad 30 maj 2013.

Jag grät i fem dagar, när jag trodde att jag inte skulle få en biljett, säger 18-åringen bredvid mig.

– Folk frågar om jag är en Belieber eller Directioner, men hur kan jag vara det när Beyoncé finns? Taskigt bara att folk kallar henne för feminist, fortsätter min granne som om det var det absolut värsta som kunde hända.


BetygFRI

Få artister har fans i så många läger och åldrar som Beyoncé, vilket hon illustrerar genom att före showen pumpa både Justin Bieber, Miguel och maken Jay-Z/Mr Carter själv. Bara hon dyker upp i en välgörenhetsvideo i två sekunder utbryter en Beatleshysteri som sällan förlänas kvinnliga artister. Masspsykos är bara förnamnet och Beyoncé möter sina många målgrupper genom att under kvällens gång glida mellan lika många roller som fantastiska glitteroutfits: Marie Antoinette, ghetto-Kleopatra, rökande Rihanna-avatar, ”Justify my love”-utmanare. Till skillnad från Madonna kan Beyoncé dansa och sjunga samtidigt. Och framför allt sjunga. Hon är fullkomligt omänsklig. Svajar inte på en ton. Hinner med fler klädbyten än Grace Jones och verkar som person uppriktigt supermysig.

Trots motargumenten – och min 18-åriga bänkgrannes farhågor – är Beyoncé så feministisk som man kan vara som världens kanske största kvinnliga artist. När såg man senast två barnvagnar på scen? Hur ofta backas världsstjärnor av helkvinnliga band? (Av 21 musiker och dansare på scen är endast två män). Hur många har låtar som “Independent woman”, “If I were a boy” och “Run the world (Girls)” på cv:t? Ger bort hela filmgager till missbrukande olyckssystrar eller är ambassadörer för kvinnoorganisationer?


Recension.


Beyoncé
Scen: Globen
Betyg: 4

Samtidigt surrar en märklig tinnituston under kvällens olympiska hitkavalkad. Den ständiga vindmaskinen ger en air av lyxschampooreklam som förstärks av kvällens konstfilmsaktiga pr-videor. När Beyoncé reciterar ”I salute you, I’m courageous, I’m joyful” vet man inte om hon gör reklam för sig själv, Adidas eller Nike. I det visuella gränssnittet mellan Blue Ivy-bilder, Pepsi-konsumtion och en personkult som Kim Jong-uns uppstår en överkommersialisering som närmast för tankarna till den IT-dystopiska scifi-serien ”Black Mirror”.

Men showmässigt är det absolut storslaget och det fullproppade Globen visar med öronbedövande jubel att bidrottningen är dyrkad bortom all fattningsförmåga. Trots att hon solomässigt stod på sin låtmässiga zenit runt “B’Day” (2006). I brist på nytt låtmaterial är klassikerna omstajlade och krutet lagt på att göra det absolut bästa av det som finns, vare sig det handlar om tribal industritechnodans värdigt ett gästspel på Dansens hus eller Johan Söderberg-värdiga videocollage där Beyoncé både spelar på och omformulerar exotiserande stereotyper.


Beyoncé under Superbowl 2013. Foto: Elise Amendola/AP

Ribban från Beyoncés Superbowl-framträdande i februari följer med in i Globen. Eldsflammor, glitterkonfetti, bootyskakande hovprinsessor och Kanye-ballerinor är basvaror. Minimum. Standard.

Allt är Liberace-maxat och anpassat till en adhd-tid där åskådaren måste matas med ständiga intryck för att inte vända sin iphone från Beyoncé till sitt sociala medie-flöde.

Och det lyckas. För en gångs skull är alla närvarande. Frånkopplade Matrix och uppkopplade mot Beyoncés bikupa. I en galen mashup-värld där ”If I were a boy” omstöps i ”Bittersweet symphony” goes metal-dräkt och Whitney Houston oväntat hyllas i en rörande övergång mellan ”I will always love you” och ”Halo”.

I glittrande lila kroppsstrumpa flyger Mrs Carter via en elegant skidlift över till Globens andra kortsida och gör succé med ”Irreplaceable” och ”Survivor”. Ingen verkar bry sig om att låtar som ”Countdown” och ”Green Light” slarvas bort eller att kriminellt svängiga ”Upgrade you” prioriteras bort för fillers från ”4”.

Rihanna må ha fler hits, men live är Beyoncé fortfarande kejsarinna – med energi och utstrålning nog att ersätta ett kärnkraftverk.

Nanushka Yeaman



Berättelsen i korthet