Balterna hukar under hotfull skugga från öst - DN Fokus
Kapitel

Fokus. På spänd resa längs ryska gränsen

Balterna hukar under hotfull skugga från öst

Rysslands militära ingripande i Ukraina har skapat en atmosfär som för tankarna till kalla kriget. Den stora grannen kastar en hotfull skugga över de baltiska småstaterna. Nato har svarat med att skicka militär till Baltikum. Amerikaner och letter övar med skarp ammunition. DN har rest genom Estland, Lettland och Litauen, längs gränsen mot Ryssland.

Dela med dina vänner

T
allinn, dag 1
11:30. Harrys Puusepp har framtoningen av en korrekt statstjänsteman, en ganska typisk företrädare för den klass av unga och välutbildade män – ja, det är oftast män – som befolkar de baltiska ländernas byråkratier.

Dag-5

I den första anhalten på vår baltiska resa släpps vi in i en hermetiskt bevakad byggnad i Tallinn som hyser Kapo, Estlands interna säkerhetstjänst, som i Sverige närmast motsvaras av Säpo.

Vårt ärende är att få veta vad som hände den 5 september 2014, då Kapo-officeren Eston Kohver rövades bort av ryska säkerhetsmän, fördes till Moskva och anklagades för spioneri.

På klanderfri engelska lägger Harrys Puusepp ut texten om operationen, där de ryska agenterna satte in störsändare, rökbomber och chockgranater och grep Kohver. Det är tydligt att Puusepp noggrant väljer sina ord. Den högsta prioriteten är att få tillbaka Kohver så snart som möjligt.

Han konstaterar dock:

– Det Ryssland gjorde var ett brott mot reglerna för relationerna mellan två länders säkerhetstjänster. Och de tog honom med våld till Ryssland.

Puusepp understryker att Kohver var en officer hos Kapo, men inte en agent med politiska uppgifter inom kontraspionaget, utan han ägnade sig åt cross-border crime, alltså sådant som knark- och cigarettsmuggling.

Det har nästan gått 25 år sedan Estland återvann självständigheten, så yngre estländare har inga egna minnen av KGB:s skräckvälde under fem årtionden av sovjetisk ockupation.

Men nu betedde sig ryska FSB, efterträdare till KGB, precis så som skedde i massomfattning under sovjettiden: man grep en estnisk medborgare på estniskt territorium, förde honom till Moskva där han paraderades framför tv-kameror och spärrades in på Lefortovo – det ökända fängelset där Stalins hemliga polis torterade och mördade verkliga och inbillade fiender till partiet.

I efterhand har Moskva gett sin version: att Kohver befann sig på den ryska sidan av gränsen. Men det var en tvärvändning; en gemensam estnisk-rysk kommission inspekterade platsen, och man var ense om fakta: det var på estnisk mark Kohver greps.

001_färdig.

Narva.

15:00. Vi kör den spikraka vägen österut mot Sillamäe och Narva. Bilen blir en tidsmaskin: från det globaliserade och smarta Tallinn kastas vi på några timmar över en osynlig klyfta till bortglömda och krisande postsovjetiska städer som Sillamäe och Narva. Här har tiden frusit, eller backat årtionden.

Medan vi susar igenom det försommarfagra landskapet är det svårt att tro att ett nytt kallt krig råder mellan Öst och Väst eller att det rustas för en verklig konflikt. Militärexperter har varnat för att rysk trupp kan nå den estniska huvudstaden – 20 mil från gränsstaden Narva – på bara några timmar.

Men de ryska medborgarna, eller i många fall icke-medborgarna, som dominerar här i nordöstra Estland, verkar inte särskilt rädda.

– Det har inte påverkat våra relationer med esterna, säger Natalja Morohova, pensionär
i denna sovjetiska mönsterstad.

Möjligen kan man ana en irritation över den västliga försvarsalliansen Natos allt hög-re militära svansföring i landet.

Jag ser inget hot från Ryssland, det är något som politikerna har hittat på.

Estland har varit medlem i Atlantpakten i mer än tio år. Men det är först i år, efter den ryska annekteringen av Krim, som USA och andra västländer har markerat mot Ryssland genom att placera militär trupp i Baltikum.

I Estland handlar det just nu om ett kompani på 150 man med USA-infanterister. De är här på roterande basis, eftersom ett avtal mellan Nato och Ryssland från 1997 förbjuder permanenta Natobaser i Östeuropa.

Estlands president Toomas Ilves har noterat obalansen: Ryssland har haft militär-övningar med 40 000 soldater vid den estniska gränsen, ändå har Moskva anklagat Tallinn för att öka spänningen.

– Jag ser inget hot från Ryssland, det är något som politikerna har hittat på, säger Natalja.

Hon berättar att hennes ryska vänner noga följer det som pågår. I staden finns mest ryssar (bara 4 procent ester). Men många ukrainare och andra folkslag från olika delar av Sovjet förflyttades hit.
Konflikten i Ukraina har gjort att ukrainarna och ryssarna inte längre talar med varandra.

Natalja Morohova och andra ryssar jag talar med säger att de inte känner sig förtryckta – med undantag för sådana saker som att ryskan inte får användas i kontakter med myndigheter.

– Vi är ju ryssar, och jag måste erkänna att om vi pratar om vår president så är det inte han i Tallinn vi menar, utan Vladimir Putin.

ryss-balt-liten1

Annars är det stora bekymret den knackiga ekonomin. Industristaden Sillamäe skapades under den sovjetryska koloniseringen på 1940-talet. Fram till Sovjets kollaps 1991 var staden stängd för utomstående, i själva verket var det en statshemlighet att Sillamäe alls existerade. På kartorna hade staden
täcknamnet Narva-1.

Skälet var en militärt anknuten – miljöfarlig – anläggning för upparbetning av uran där även strategiskt viktiga metaller bearbetades. Dessutom fanns här ett straffläger för 5 000 politiska fångar. Det var de som byggde fabriken och staden.

I det renoverade kulturhuset, byggt i klassisk Stalinstil, har två bilder på Marx och Lenin räddats från förstörelse. Men Sillamäe i stort är i förfall. Arbetslösheten har sedan Sovjets fall legat på över 50 procent. Och en stor del av ungdomen har dragit iväg – men inte till Ryssland, som många gjorde förr, utan västerut.

Nataljas väninna Tatiana Oseptsova, som vi besöker i hennes kolonistuga utanför Sillamäe, bjuder på Russian earl grey. Hon är ledare för den lokala ryska kulturföreningen. Radion spelar rysk schlagermusik. På tevens fjärrkontroll är ryska statskanaler förprogrammerade.

Men Sillamäe är inte fredat från globalisering: även Tatianas barn har begett sig utomlands, till Nederländerna. Det tycks inte störa hennes patriotism alltför mycket.

– Nej, men det är viktigt för kommande generationer att kunna få sin utbildning på modersmålet, och det förvägras ryssarna i dag. Det är nog ett skäl till att flertalet ungdomar flyr sina hemorter, säger Tatiana.

N
arva, dag 2
10:00. Den yttersta utposten mot Ryssland ser avfolkad ut. Bara på väg- och gångbron över Narvafloden där två medeltida fästningar tornar upp sig på var sin sida är det rörelse; äldre män kånkar på kassar med rysk vodka och cigaretter från den fattigare tvillingstaden Ivangorod, där det mesta är betydligt billigare.

Dag-5

Vi befinner oss vid gränsen mellan Öst och Väst, eller rent av mellan Europa och Asien. Här besegrade den svenske kungen Karl XII ärkefienden tsar Peter I år 1700, men Narva var också början till slutet på Sveriges stormaktstid. Efter slaget var staden mestadels inbäddad i det ryska imperiet, inte längre en utpost. Men är det nu igen.

Alexander Sesenko, 90, blickar ut mot ryska Ivangorods borg. På huvudet har han en uniformsmössa med texten Sevastopol (den ryska Svartahavsflottans bas på Krim), vilket ger en bra anledning att tala om Ukraina.

Han kommer från Ural, som 19-åring krigade han mot Finland i Karelen 1944 (”vi körde bort finnarna till dagens gräns”) och slog sig ned i Narva efter kriget.

Alexander ångrar ingenting, och liksom andra ryssar i Baltikum sympatiserar han med de ukrainska separatisterna; Moskva vill bara hjälpa människor som annars skulle fara illa. Mössan köpte han vid ett besök på Krim nyligen, och han försäkrar att folket där är lyckligt efter återföreningen med Ryssland.

– USA försöker sätta käppar i hjulet för Ryssland. Men Ryssland behöver inte mer territorium, man har fullt upp med att få ordning på det man har. Och jag tror inte på något krig med Estland, det är bara amerikanerna som ägnar sig åt att omringa Ryssland.

Men stödet för separatisterna i östra Ukraina betyder inte att även Estland ska återgå till Ryssland, betonar Alexander.

15:00. Knappt 20 mil söderut, mitt i den vackra universitetsstaden Tartu, stöter vi på två unga estniska kvinnor i eftermiddags-solen. De vill inte säga vad de heter i efternamn, men Margit är tv-producent och Gerda är bildkonstnär.

De säger att de inte har reflekterat så mycket över de spända relationerna med Ryssland.

Men, undrar jag, Vladimir Putin har slagit fast att han inte tänker vara overksam om ryssar diskrimineras, var det än sker. Det var ett av argumenten för Rysslands annektering av Krim.

– Jag tror inte att folk oroar sig så mycket. Estland är ett tryggt land, svarar Margit.

Gerda tillägger:

– Det är klart att vi inte gillar det ryssarna gör i Ukraina, vi hade ju dem själva här för drygt 20 år sedan. Men något konkret hot har det ännu inte varit. Folk pratar faktiskt mer om krisen i Grekland.

En anledning till det, tror hon, kan vara att Tartu, trots närheten till den ryska gränsen, har en mycket liten rysk minoritet.

19:00. Miikse låter som något man döper en kattunge till, men verkligheten är mindre gullig. Någon timme före skymningen når vi det sydöstra hörnet av Estland och den lilla byn Miikse, en knapp kilometer från gränsen mot Ryssland.

Den sista biten får vi skjuts på en lerig skogsväg med den estniska gränspolisens fyrhjulsdrivna Suv. Vi stannar tio meter från en gränsstolpe. På den ryska sidan står skogen tät och stilla.

Just där vi står är platsen där säkerhetsmannen Eston Kohver under dramatiska former rövades bort av ryska FSB-agenter.

– Det ser annorlunda ut i dag, skogen på vår sida är bortröjd, liksom spåren efter händelsen, säger gränspolisen Irena Anisimova.

De tre poliserna är avslappnade på denna plats där Ryssland har demonstrerat sin härskarteknik mot det lilla Estland. Kohver togs två dagar efter att Barack Obama besökt Estland. Om den ryska ledningens syfte var att visa att den gör snudd på vad den vill i Estland så uppnåddes det med råge. Efter nio månader sitter Kohver fortfarande isolerad i fängelset Lefortovo.

Dag-3

D
augavpils, dag 3
13:00. Det behövs ett nytt säkerhetssystem, det som fungerade i 50 år har rivits upp, säger Jevgenij Drobot, som leder det ryska samfundet i Lettlands andra stad Daugavpils.

Staden ligger i den östlettiska regionen Latgale, och har en stor rysk befolkning.

Vi träffas på organisationens kontor mitt i Daugavpils. På väggen hänger en rad tavlor med sovjetiska krigshjältar, sist i raden toppad av generalissimus Josef Stalin.

– Nu är det den starkes rätt som gäller och den militära spänningen ökar. Det har ett enda skäl: Nato flyttar sig närmare oss, och vi ryssar är oroliga för det, säger han.

Nyligen utropades på Facebook Folkrepubliken Latgale, efter förebild från utbrytar-republikerna i Donetsk och Luhansk.

013_färdig

Jevgenij Drobot.

Lettlands myndigheter inledde omedelbart en brottsutredning. Men inte ens i regeringen tror man på att det var ett allvarligt försök att organisera en utbrytning.

Möjligen, funderar Drobot, var det en provokation av någon som vill skrämmas. Det finns inga separatistiska stämningar här, och han ser inte någon risk för ett ryskt ingripande, som i östra Ukraina.

– Men det finns problem. 85 procent i Daugavpils är ryskspråkiga och en tredjedel av oss är inte lettiska medborgare, utan statslösa. Jag har levt här sedan 1947, och är fortfarande statslös och får inte rösta.

Han tar fram sitt pass där det står Aliens passport och ler snett:

– Är jag kanske något slags rymdvarelse?

A

dazi armébas, Riga, dag 4
09:00. Den bepansrade Humveen dundrar fram över ljungheden i ett militärt träningsområde utanför Riga. Kompanichefen, US Army-kaptenen Jonathan Punio från Georgia, vänder sig om och säger:

– Du har kommit vid rätt tid till Baltikum!

Dag-5

Det som pågår är en gemensam amerikansk-lettisk övning med skarp ammunition, med en pluton med USA-pansar i form av
två tunga stridsvagnar av typ M1 Abrams och två stridsfordon av typ Bradley fighting
vehicle.

Marken skakar när 120 mm-kanonerna avlossar sina projektiler mot en tänkt fiende.

Lettlands lilla armé har inga stridsvagnar. Syftet med att samöva lettiska och amerikanska styrkor är att de ska fungera ihop vid en kommande strid. Vid en eventuell yttre aggression har Lettland inte en chans att försvara sig självt – och då ska Natos fördrag försäkra att alla alliansens medlemmar kollektivt ska ingripa till det angripna landets försvar.

Övningen är ett led i Operation Atlantic resolve, som är ett svar på det ryska agerandet i östra Ukraina. Den går ut på att bekräfta och förstärka USA:s militära närvaro och Natos kapacitet i Europa.

Det viktiga med den västliga militära närvaron – brittisk, tysk och amerikansk – i Lettland och de andra baltstaterna är att den begränsar möjligheterna för Ryssland att ge sig in på militära äventyr. Följden skulle omedelbart bli en global världskris.

Kaspars Udris, en av de lettiska soldaterna på manövern, säger att han tog värvning för att han ville försvara sitt land. Men han tror inte att det finns ett akut krigshot.

– Men läget är förändrat efter Ukraina. Ryssarnas militärdoktrin är inriktad på stora operationer. Men med den här övningen visar USA att de står tillsammans med oss, och det känns tryggare att ha dem som skydd.

V
ilnius, dag 5
17:00. I skuggan av en grekisk-katolsk kyrka i Vilnius uppiffade gamla stad är tre unga män inbegripna i en diskussion. Alla tre ska snart rycka in för att i nio månader göra militärtjänst i Litauens lilla armé.

Som första baltiska land beslöt Litauen i våras att införa värnplikt. Den är inte allmän eftersom det bara är ett fåtal som behöver göra den.

Dag-5

De tre har tagits ut genom ett slags lotteri, en slumpgenerator på försvarsministeriet, bland knappt 3 000 utvalda i åldrarna 19 till 26 år. Men de tre reagerade olika på inkallelsen.

Dziugas Karvelis, 25, hade redan hunnit anmäla sig frivilligt när han blev inkallad.

– Som litauer kändes det nödvändigt, med tanke på det internationella läget. Men jag tror också att det är bra för mig personligen, kanske jag kan bli mer disciplinerad.

Tomas Vilkoncius, 23, reagerade med chock när brevet kom. Han har just fått ett fast jobb som chaufför, och det kan hamna i farozonen om han är borta i nära ett år.

– Fast jag tror att det är ett bra tillfälle för unga killar, som absolut inte gör någonting vettigt, att göra en insats. Men för min del passar det helt enkelt inte just nu.
Sartunas Nachodas, 23, säger att han kunde ha dragit sig ur med hjälp av olika intyg, men väljer ändå att göra lumpen.

– Jag tror att det är viktigt för Litauen som har den svagaste militären inom Nato. Vi behöver en ordentlig armé om vi inte ska hamna i samma läge som Ukraina. Men vi ska inte lura oss själva, oavsett hur många vi kallar in är vi en munsbit för Ryssland. Kanske kan vi hålla ut i några timmar…

Berättelsen i korthet