Hammarby Fotboll, Bajen är tillbaka i finrummet
Kapitel

Fokus. Hammarby – tillbaka i finrummet

hammarby

Typiskt Bajen

Efter fem svåra år i andradivisionen är det äntligen dags för Hammarby att spela allsvensk fotboll igen. Lördagsmagasinets Jesper Högström tecknar bilden av landets mesta kultförening.

Dela med dina vänner

Det är typiskt. Det är en sån här morgon när till och med en hårt arbetande småbarnspappa hade kunnat ligga kvar i sängen: lördag, barnen har blivit större, sover länge efter ”Let’s dance” kvällen innan.

Men Magnus Hagström vaknar ändå klockan sju. Tankarna snurrar: om vi blir förnedrade i dag? Och om vi ändå vinner, på något mirakulöst sätt, hur är då förutsättningarna för att vi ska bli en av de fyra bästa grupp­segrarna och få hemmamatch i kvartsfinalen? Han trampar oroligt omkring i lägenheten tills det är dags att klä sig. Den grönvitrandiga matchtröjan från 2007, kepsen, den gulnade halsduken med tryckt text: Söderstadion, Hovet, Zinken, Kanalen, Krogen… Vi är där. När kan den vara ifrån? Måste vara 1995, gissar han: det var innan handbollen blev stor i klubben, Eriksdalshallen är inte nämnd.
_EA11536

Magnus Hagström tar pendeltåget från Södra station till matchen. AIK-supportrarna tar tunnelbanans blåa linje. Foto: Erik Ardelius

Som supporter till före­ningen som fyller år i dag, den 7 mars 2015, har man koll på sådana detaljer. Eller fyller år, förresten, det finns de som menar att det egentligen är den 10 april 1889 man borde komma ihåg, dagen när Hammarby Roddförening bildades, och inte den 7 mars 1897 när roddföreningen bytte namn till Hammarby IF. Det skulle dessutom innebära att Hammarby var äldre än stockholmsrivalerna AIK och Djurgården, båda grundade 1891. Men då skulle det naturligtvis bli ett jävla gnäll på dem, tänker Magnus Hagström och lämnar lägenheten.

Kajsa Birgersson på Hammarbys träningsplan Årsta IP. Foto: Magnus Hallgren


Kajsa Birgersson brukar säga att hon bor i Hammarbyhöjden. Hennes del av Nytorps gärde tillhör formellt sett Björkhagen, men hon älskar tanken på att bo i en stadsdel som bär klubbens namn. Hon älskar att se det namnet på skyltarna över frisörsalonger och pizzerior, hon älskar tanken på att hon bor i Bajenland. Men det är den kärleken som ger henne ont i magen i dag. Hon blir illa till mods över att det är så tyst på tunnelbanan fast det bara är någon timme till match. Hon blir betänksam över att till och med se några killar i AIK-halsdukar som hoppar på tunnelbanan mitt här i Hammarbyland.
Hon kan inte låta bli att tänka på Gnaget-kursarna på lärarutbildningen, de som redan har häcklat henne över allt stryk de kommer att få: ska de få trakassera henne ännu mer på måndag? Lamellhusen längs Gröna linjen glider förbi fönstren, det är så tyst i vagnen att man kan höra en mamma som gissar gåtor med sin lilla dotter. Men så stannar tåget vid Gullmarsplan, dörrarna öppnas, och där väller de in, rösterna, ramsorna, ljudet som gör Kajsa Birgersson lugn och trygg:

“Och fanan vår! Är grön och vit! Och ni ska passa er, för vi är Hammarby!”

“En flaska Kir! En flaska Kir! En flaska Kir, en flaska Kir!”

Den lilla flickan tystnar skrämt.

– Vad är det för nånting, mamma?

– Det är inget farligt, älskling. Det är fotboll.

Magnus Hagström går genom den kulna marsmorgonen förbi tipsbutiken och vårdcentralen på Fruängens centrums deppiga förortstorg. Fruängen är röda linjen: inte lika stenhårt Bajen som Gröna. Men uppe på tunnelbaneperrongen börjar de andra halsdukarna att synas. En kille i baggy pants får syn på Hagströms utstyrsel:

– Bajen Fans?

– Medlem nummer 31, replikerar Hagström.

– Härligt, säger baggy pantsen och drar genast i gång en historia om den avslutande matchen säsongen innan. En ultrassnubbe, det vill säga en kille som tillhör de stökigare supportrarna, tappade ett clip med pengar på marken. Baggy pantsen plockade upp dem och gav dem till honom. Ultrassnubben, han var ju helt chockad, ”vad fan lämnar du tillbaka pengarna?”

– Tog loss en femhundring och ville ge mig den i hittelön. Jag sa, nä för fan. Han sa, håll käften och ta den. Sen bjöd han på öl resten av matchen.
Han nickar och kommer till slutsatsen:

– I Bajen, där håller vi ihop.

Magnus Hagström växte upp i Kallhäll i norra Stockholm. I dag, när supporterskapet är en genomförd ideologi och alla vet vilket förort som hör till vilket lag, är det oomstritt AIK-territorium. Då, på 70-talet, var det en nybyggd miljonprogramsförort med folk inflyttade från hela landet. Hagströms familj var typisk: mamma från Hälsingland, pappa från Småland, inget brinnande fotbollsintresse. Stockholmsklubbarna var hur som helst inte mycket att hänga i granen på den tiden, de som ville hålla på lag som vann höll på Åtvidaberg och Malmö FF.

När Magnus Hagström sökte sig till Hammarby IF var det inte ett uttryck för en medfödd, given samhörighet: tvärtom ett sökande efter en sådan. Hammarby hade en romantik omkring sig. De var bohemlaget från arbetarkvarteren på Stockholms Söder som hellre bjöd på en klackspark än vann. De hade karaktärer i laget: Kenta Ohlsson och Mats Werner. De hade supportrar som sjöng på läktaren. Allt detta kunde attrahera en känslig och sökande själ. Magnus Hagström gick på sin första match som tolvåring, i maj 1973, tillsammans med en klasskompis som höll på motståndaren Djurgården. Klasskompisen var en sådan där begåvad typ: bra i tennis, bra i alla sorters sport, kunde spela piano. Hagström var inget av det där. När Hammarby under matchens sista tio minuter vände ett underläge 0–1 till seger 4–1 var det en triumf för alla andra missanpassade losers. Det var hans ingång till det han talar om som ”hammarbyismen”.

Detta var klubbens andra stora framgångs­period. Den första inföll på 40- och 50-talen när idrotten blev en accepterad del av det frambrytande folkhemmets offentliga kultur. Då spreds myten om Hammarby i de nya medierna: i radioshowen ”Vårat gäng” och i uppföljaren på filmduken sjöng Alice Babs om lagets klassiske målvakt: ”Svenne Bergqvist bäst på plan”. Klubben blev allmänt associerad med hela den gamängaktiga arbetarklasskultur som i filmer som ”Söder­kåkar” och ”Rännstensungar” presenterades som hemmahörande på Stockholms Söder. Men supporterskaran var fortfarande lokalt förankrad – ”rekryterad mellan Mälaren, Saltsjön, Årstaviken och Hammarby sjö”, som DN:s Jolo definierade det i ett matchreportage från 1954.

Även den andra framgångsperioden, sedan klubben gått upp i Allsvenskan 1970, sammanföll på ett lyckligt sätt med den medialiserade supporterkulturens utveckling. Hammarbyfansen sjöng på läktarna, efter mönster från den engelska fotboll som 1969 börjat tv-sändas i ”Tipsextra”, man kunde plötsligt dra till sig fans från hela landet. Fotbollsfans som Magnus Hagström, som vallfärdade till England för att hitta äkta fotbollskultur, tyckte att de hittade något åt det hållet i Hammarby. Nu kunde man hitta Hammarbyfans över hela landet. I den sista publicerade bilden på Frithiof Nilsson Piraten, tagen i hans hemort Kivik 1972, står det en pojke i Hammarbytröja bakom den åldrade skånske författarlegenden.

Kir är en klassisk dryck innnan match. Foto: Erik Ardelius

“En flaska Kir!” – svartvinbärsdrycken är så populär att den har en egen ramsa. Foto: Erik Ardelius

Det är från den tiden dagens Hammarbyfans hämtar mycket av sina kulturella referenser. De är symboler för ett outsiderskap som fått ett nostalgiskt skimmer över sig, symboler man känner igen från Nationalteaterns låtar, tv-serier som ”Lära för livet” och filmer som ”Ett anständigt liv”. De hyllar en tid när samhällets olycksbarn körde moped, drack mellanöl och sniffade lim i cykelkällare. När Magnus Hagström går Götgatan upp från puben Brother Tuck och dagens första öl ser han supportrar som halsar Kir, det skandalomsusade starkvinet från 70-talet. Någon stämmer upp en K-märkt ramsa från samma era:

”Hasch och thinner, Bajen vinner! Olé, olé, olé, Socialgrupp tre!”.

Och på Medborgarplatsen, Medis, när Hagström stöter ihop med sina kompisar som han numera gör supportrarnas matchprogram ihop med, handlar de första replikerna om hur taffligt skötta saker är i klubben: ansvariga som inte är insatta i ärendet när man ringer upp, vaktmästare som inte var på arenan och låste upp när programförsäljningen skulle börja inför matchen mot Landskrona i söndags.

– Oseriöst!

– Typiskt Bajen!

Men det finns belåtenhet i rösterna. Det är typiskt bajare att säga ”typiskt Bajen”.

Hammarbyare vill gärna se sig som medlemmar i en amatörmässigt skött förening, en ö av gammaldags, renhjärtad gemenskap i ett hav av skoningslöst professionella fotbollsföretag. Inte som Djurgården, där det enligt hammarbyarnas världsbild bara går in ett par miljonärer och skjuter till pengar när det går knackigt för klubben.

Självbilden har ett visst verklighetsunderlag. I slutet av förra decenniet, när Kajsa Birgersson började gå på Hammarbys matcher, hade klubben hunnit nå de stora framgångarna och kasta bort dem både en och två gånger. År 1982 spelade Hammarby SM-final och blev uppmärksammade över hela Sverige för sambaorkestern Hägersten Hot Heaven som spelade på Söderstadions läktare. Ett par år senare hade man åkt ur allsvenskan igen och kämpade för sin blotta överlevnad. År 2001 erövrades ett sensationellt allsvenskt guld och den gamla förlorarklubben verkade för all framtid ha etablerat sig bland Sveriges storklubbar. Men Hammarby visade sig fortfarande ha i behåll den osvikliga förmågan att kasta bort ett bra läge. År 2009, med en ekonomi som var körd i botten, åkte man ur allsvenskan igen.

Det var i den vevan Kajsa Birgersson gick på sin första match. Hon hade varit svårtänkbar som fotbollssupporter förr i tiden: tjej, uppvuxen i lilla Mariefred långt bort från någon allsvensk fotboll. Men helgerna under uppväxten tillbringades hos pappa i Årsta, som var hammarbyare på ett lite passivt sätt. En kusin var desto mer aktiv och tog med henne på en match på Söderstadion. Hammarby var på dekis och det borde inte ha varit en fantastisk upplevelse. Men det blev kärlek vid första ögonkastet.

Foto: Magnus Hallgren

– Jag var nervös innan. Vi tog de första stegen uppför trapporna. Trummorna dunkade från andra sidan, det var en ljudkuliss jag aldrig upplevt. Matchen, den minns jag knappt, bara att det blev oavgjort. 1–1, tror jag. Det var klubben jag blev förälskad i, mer än spelet. Sedan köpte jag säsongskort. Och nästa säsong hade jag min perfect season, alltså att jag var på precis alla Hammarbymatcher. Och säsongen efter den åkte jag med på försäsongsläger på Cypern och satt och såg på träningarna.

Det är, åtminstone historiskt sett, ingen vanlig utveckling för en tjugoårig tjej. Men som Kajsa Birgersson minns det var det ingen i hennes omgivning som ifrågasatte denna plötsliga fanatism. Det är inte som den nästan trettio år äldre Magnus Hagström, som minns hur snälla tanter på arbetsplatserna tittade förskräckt på honom när han kom i sin Hammarbyhalsduk till jobbet på 80-talet, och hur de undrade varför alla fotbollsfans måste bråka och slåss så förfärligt. Som har en far som vid familjeträffarna än i dag lägger sig vinn om att berätta om vilka idioter och huliganer alla Hammarbyfans är. Men på 2000-talet hade det hunnit bli socialt accepterat att bli fotbollsfan. Och Hammarby hade återigen turen att deras sportsliga uppryckning vid millenniumskiftet sammanföll med en enorm popularitetsökning för fotbollen i stort. Tifokultur med mäktiga läktar­arrangemang. Bloggar. Väldiga publiksiffror på stockholmsderbyna. Magnus Hagström kunde säga sig att det han saknade när han var tonåring och åkte till England för att se fotboll faktiskt hade kommit till Sverige också: fotbollen hade blivit en del av människors vardagsliv.

Och nu, på Södra station, exploderar allt. Bajen är tillbaka, efter fem år i andradivisionen! Magnus Hagström har i vardagslag en ljus röst. När han skanderar med de andra fansen blir den djup och stark. Hammarby är dom bästa! Heja, heja, heja Bajen! Han hälsar på folk till höger och vänster. Nu är det dags! Nu jävlar! En kille i hårt snaggat hår kommer fram och bjuder på österrikisk burköl, kastar i nästa sekund ett knallskott på spåren så det ekar mellan pendeltågsstationens väggar. Några vanliga resenärer har fångats i supportermassorna: en man har lyft upp sin hund i famnen och banar sig väg mellan fansen med ett skrämt ansiktsuttryck. Pendeltåget kommer, alla tränger sig på. Snart gungar tåget i takt med de hoppande och sjungande supportrarna, snart slocknar lamporna i vagnen av alla nävar som bultar taket.

“Pissa, pissa på, pissa på AIK!”
“Solnatattare! Solnatattare!”

Det här är vad Kajsa Birgersson har svårt för i den kultur hon älskar. Trängseln. Fyllan mitt på dagen. Vissa av ramsorna.

– Jag är ju själv rom, så det där med ”Solnatattare” tycker jag absolut inte är ok. Det är ingen slump att man använder ett begrepp som ”tattare”: romerna är de som står längst ner i samhället. Jag tillhör de som tycker att det man säger spelar roll: att man kan välja att förändra saker och ting genom att använda ett annat ordval. Men jag kan inte säga till folk som säger dumma saker hela tiden, för då skulle jag inte få göra annat. Förra säsongen var det en snubbe bredvid mig som ropade: ”Jag ska cutta din mamma, din jävla fitta”, till en motspelare. Då blir man trött.

Magnus Hagström har en större förståelse för ramsan om ”Solnatattare”. Eller om han är mer van, helt enkelt.

– Jag ser inget större problem med det, det där kom i slutet på 70-talet. De kallade oss för ”Söderslödder” och så tog vi till något allmänt, barnsligt nedlåtande. Jag har väl tänkt att läktarna är ett slags frizon, helt enkelt, att man kan ropa saker där som man aldrig skulle säga någon annanstans. Men alla sådana grejer är på väg bort. Folk reflekterar mer över vad de säger. Jag hamnade själv i bråk med en snubbe i klacken som ropade ”ugh, ugh” till en svart spelare för en tio år sen. Men sådant hör man inte längre. Det står fler tjejer i klacken, det spelar också in.

Och vad säger tjejen i klacken: vad kan man säga om AIK? Kajsa Birgersson skrattar till, för att visa att det hon nu säger ska tas med nypa salt:

– Jag har börjat engagera mig i det idrottspolitiska arbetet i Feministiskt initiativ. Så jag försöker att inte uttala mig om andra lag utan fokusera på vad jag älskar i stället.

En entusiastisk del av Hammarbyklacken under derbyt mot AIK. Foto: Magnus Hallgren


Men den konfrontativa dramaturgin är en viktig del av Stockholmsfotbollen. Den spelar naturligtvis in för att 40 000 människor ska ha köpt biljetter till dagens derby, fast det gäller Svenska cupen som traditionellt sett har lägre status än allsvenskan. Det AIK:are och hammarbyare har gemensamt är att de ser sig som genuina, folkligt och lokalt förankrade klubbar. Båda avfärdar gärna djurgårdarna som överklassare, ”plastsupportrar”, eller som någon på pendeltåget sammanfattar saken: man kan inte ta dem på allvar. (Möjligen är detta ett sätt att kompensera för att Djurgården är den överlägset mest framgångsrika stockholmsklubben i historisk tid, med sju SM-guld sedan andra världskriget, mot AIK:s tre och Hammarbys enda.) Men man har olika sätt att definiera sin folklighet. Redan den i augusti 1954, när Hammarby mötte AIK i ett derby, fångade Dagens Nyheters Jolo (själv AIK:are) skillnaden i sitt matchreportage:

JOLO: Sydländsk soppklubb stimmade

”Hammarby medförde till den högre stockholmska fotbollsvärlden en jättelik stimmande supporterklubb, rekryterad mellan Mälaren, Saltsjön, Årstaviken och Hammarby sjö: en aktiv, sydländskt livlig skara (”Ut med domarn”, ”Skicka’n på ålderdomshem”, med mera i den stilen), en skara som var utrustad med grönvita vimplar, högt spända förväntningar och ett outsinligt humör. Dessa entusiaster skilde sig starkt från AIK:s anhängare. Detta är samma surmulna grupp som alltid, alltid är redo med ett hemskt hånskratt åt sina gunstlingar och i samma utsträckning snål med uppmuntran och applåder när det ser illa ut för dem.”
På 70-talet befästes mentalitetskillnaden. Där Hammarby odlade en glad och burlesk folklighet kultiverade AIK-fansen en butter och stöddig attityd som satte en ära i att stöta bort omgivningen. ”Må de hata oss blott de frukta oss”, blev Black Armys motto; Bajen fans körde med ”Äta skita spy Hammarby”. När de möts anser sig Hammarbyfansen betraktade på ett nedlåtande sätt av en bisarrt arrogant klubb med en förvriden självbild. AIK-are anser att Hammarbys ”folklighet” är inställsam och förljugen och att klubben är orättvist bortkelad av omvärlden. Dessutom är de inte så särskilt lokalt förankrade längre:

– Äh, det är ju bara en massa låtsasbajare nu för tiden, sade Conny från Solna när jag ringde honom – Conny som gick med i Black army ungefär samtidigt som Magnus Hagström slöt upp i Bajen fans. Nya hipstrar, inflyttade bönder som tycker ”wow, Bajen är coolt”. I grunden är de en trevlig förening. Eller äh, inte trevlig, men med riktiga supportrar. Lite åt pundarhållet, men riktiga supportrar. Men det var innan det blev det här som de är nu.

Många jag talar med före matchen är dessutom helt övertygade om att det kommer att bli bråk när nu AIK och Hammarby spelar mot varandra för första gången på sex år. Med viss vällust målas katastrofscenarion upp. Conny höll med:

– Det kommer att bli upplopp. Och det kommer att vara Bajen som ställer till det, för de har ingen disciplin på sina fans.

Nu väller dessa fans upp från perrongen på Solna station efter den obekväma pendeltågsresan. På den nybyggda gångbron utanför stationen hälsar Magnus Hagström på ett bekant ansikte. Det är en brett leende man som ser helt normal ut, förutom att en liten spiralsladd löper från en snäcka i hans högra öra.

– Undercover i dag?

– Inte så mycket undercover, svarar supporterpolisen. Alla känner igen mig här, särskilt de som inte borde känna igen mig.

– Blir det stökigt?

– Tja, somliga talar om Tredje världskriget…

Det sprakar till i polisens snäcka och han tappar uppmärksamheten.

– Det känns givet att det blir bråk, säger Kajsa Birgersson. Det är många som kommer att vara övertaggade nu när vi inte har varit uppe på fem år. Det gäller polisen också. Det är deras första match för säsongen. Det var alltid kaos på Råsunda. Jag pratade med en kompis som tänkte ta med sina barn. Och jag bara, ta med barn, är du helt…?

_EA11388

“Pissa på AIK”, sjunger fansen på väg till matchen. Och kissar. Foto: Erik Ardelius

Vägen till Friends arena går genom en trång passage under en motorvägsramp. Ett staket mot bangården på ena sidan, den väldiga bygg­arbetsplats som ska bli Mall of Scandinavia på den andra. Grön rök från bengaler stiger upp mellan nakna betongpelare. Knallskotten ekar. Det känns som strid i bebyggelse alltsammans, men för Magnus Hagström är det karneval. Ett jubel stiger upp när någon får syn på LW Plåts logotyp på ett byggplank: Hammarbys nya huvudsponsor, ägd av gamle backhjälten Magnus Lefvert. Den gamla ramsan från 90-talet höjs mot Solnas betong:

“Vem fan är Tomas Brolin?
Vem fan är Tomas Brolin?
för vi har Magnus Lefvert
för vi har Magnus Lefvert
för vi har Magnus Lefvert
vem fan är Tomas Brolin?”

Det är god stämning bland Bajenfansen. Det är den sortens optimism som kommer sig av små förhoppningar. Hammarby gör comeback i allsvenskan efter den längsta sejouren i andradivisionen sedan 50-talet. Laget buades ut av hemmapubliken efter den bedrövliga cupmatchen i söndags, 1–1 med nöd och näppe mot tredje­divisionslaget Landskrona. I dag måste man vinna för att gå vidare i cupen. Motståndet, storebror AIK, har däremot trampat i gång säsongen på ett imponerande sätt och tippas redan som guldkandidat i år. Det känns ganska skönt, tycker många av fansen. Den vanliga jobbiga känslan inför ett derby är inte så jobbig. Allt utom förnedring är ett godkänt resultat.

– Jag räknar med förlust, säger Magnus Hagström. Jag är nöjd bara vi står upp.

_EA11404

Nioårige Filip Fagerdahl är på väg till sitt första derby med pappa. Foto: Erik Ardelius

Men ändå: tänk om det verkligen blir förnedring? Väl inne på Friends arena besannas alla farhågor. Redan efter åtta minuter tar AIK ledningen. Bahoui till Goitom, som springer in den i tomt mål. Det ser alldeles för enkelt ut. AIK-fansen på Norra Stå avlossar ett segerrusigt bengalfyrverkeri. Ska det gå som i Hammarbyfansens värsta mardrömmar?

– Fy fan, vad skulle jag hit ut att göra?

– Jävla Solna! Jävla skitarena!

Men sedan händer miraklet. Hammarby får till en hörna, en tilltrasslad situation följs av en domarsignal och spelet stannar upp. Kajsa Birgersson, som står under en stor flagga, förstår knappt vad som händer därnere: är det sant, är det straff? Och Magnus Hagström kan inte låta bli att gripas av skräck när han ser att det är Kennedy Bakircioglu som går fram för att ta den. Fan, Kennedy som brände tre straffar förra säsongen! Måtte han inte missa igen nu när vi har chansen. Men Kennedy kliver lugnt fram och rullar in den i hörnet där AIK-målvakten inte ligger. Hammarby har gjort mål! Hammarby har gjort mål i ett derby! Det här, känner Kajsa Birgersson, det här är värt allt: alla timmarna i buss till bortamatcherna, torskarna mot Värnamo och Norrtälje. Nu vänder det! Och mycket riktigt: AIK-pressen bedarrar, resultatet står sig halvleken ut. Hammarbyfansen andas ut. Man är med i matchen i alla fall. Oavgjort skulle visserligen innebära att AIK är vidare i cupen och Hammarby utslaget, men man kommer inte att bli förödmjukade.

Det innebär att de rituella förolämpningar som utväxlas i pausen tas med gott humör. AIK-klacken visar upp två grötrimmade banderoller som hånar hammarbyarna för att vara dels hipstrar och trendnissar och dels losers:

Generationen efter generation,
förlorarmentalitet är er tradition.
På Söder kan trender komma och gå,
vet den nya bajaren,
att han toppen aldrig kan nå?

Hammarbyklackens svar skjuter in sig på AIK:arnas anspråk på äkthet och lokal förankring:

Födda till gnagare – födda inavlade!

Hammarby börjar även andra halvleken piggt. Så, med en timme spelad av matchen, händer det ofattbara. Ett långskott från Johan Persson smiter förbi en skymd Patrik Carlgren i AIK-målet.

Supporterminnet är långt. Magnus Hagström tänker genast på derbyt 2003 när AIK:s Krister Nordin drog in en frispark från distans medan Hammarbymålvakten Ante Covic fortfarande höll på att ställa upp muren. Det fick man höra en hel del gliringar om från AIK-håll, men nu har hämndens timma slagit!Det är ett fantastiskt ögonblick, men samtidigt är det fasansfullt, för i samma stund man anar att en seger är möjlig blir man ju rädd för att den ska tas ifrån en. Särskilt mot AIK, som har gjort det till en specialitet att trycka in mål i slutminuterna.
Hur mycket hammarbyarna än tar avstånd från hänsynslös vinnarmentalitet finns det ju någonting i AIK:s benägenhet att kriga till sig segrar som de inte kan låta bli att frukta och respektera.


Inget av detta får naturligtvis yppas. Varken segerhopp eller farhågor: allt som sägs högt kan jinxa, det vill säga provocera ödesmakterna till att omintetgöra förhoppningarna eller besanna olycksprofetiorna. Fotbollssupportrar är världens mest vidskepliga människor. Minuterna släpar sig fram, varje sekund när AIK har bollen är en pina. När det meddelas att det kommer att spelas fem minuters tilläggstid går det ett plågat stön genom Hammarbyklacken. Allt man kan göra är att heja på sitt lag, allt man kan göra är att skrika poäng­lösa instruktioner till spelarna som nu försöker få tiden att gå genom att hålla bollen vid hörnflaggan.

– Sluta med det där, för fan! Lägg ner den där idiottaktiken!

– Blås av! Blås av! Blås av för helvete, domarn!

När det är över och slutsignalen ljuder är Magnus Hagström säker: det är ett av de tio största ögonblicken i hans 42 år långa Hammarbyliv. Inte så fantastiskt som de mirakulösa målen på övertid i Karlstad 1989 eller SM-guldet 2001, men absolut i höjd med kvalvinsten mot Kalmar 1994 eller segern över Trelleborg som räddade kvar Hammarby i allsvenskan 1999. Och Kajsa Birgersson har redan skrivit färdigt det triumfatoriska sms:et till sina AIK-kursare: ”Så jävla lätt!”

Så jävla lätt: det är känslan. De kravaller som alla har velat föreställa sig syns inte till nånstans. Besvikna AIK:are och jublande hammarbyare går hem sida vid sida utanför Friends arena. En AIK:are som spottar ned från en gångbro på Kajsa Birgersson och hennes supporterkompisar är det enda störande inslaget: om det är det enda man ser till efter ett derby, då kan man inte klaga. Den chartrade bussen går hem till Söder, fansen stämmer självironiskt upp den sång deras motståndare brukar håna dem med:

”Hammarby kan inte vinna!”

Många går direkt ut på Söders krogar, men för Kajsa Birgersson är lyckokänslan så stor att hon vill njuta av den i lugn och ro: hon åker hem till Hammarbyland och äter tre korv med bröd. När hon sedan går ut på kvällen är det med feministkompisarna, som inte har något större begrepp om vad fotboll är och vad ett långskott av Johan Persson kan innebära. De gratulerar artigt, så som man kan gratulera när man hör att någon har lyckats bra på en tenta eller fått en ny lägenhet, och sedan byter de samtalsämne. Men en dag som denna gör det ingenting.

Det är någon form av paradox. Supporterkulturen har blivit en erkänd subkultur i ett samhälle som vimlar av subkulturer, hövligt respekterad även av folk som inte begriper sig på den, inte avskydd och fruktad som förr i tiden. Samtidigt är det väldigt viktigt för de engagerade att inte vara en subkultur bland många. En mycket omhuldad slogan bland alla de Hammarbyfans som ägnar sina dagar på internetforum eller att sy upp flaggor åt sin lilla supportergruppering är ”Mot den moderna fotbollen”. Samtidigt skulle man naturligtvis kunna hävda att de själva är en del av den globaliserade, kommersialiserade underhållningsindustri som är den moderna fotbollen.

_HAL8371

Foto: Magnus Hallgren

Men så ser det inte ut inifrån. För Magnus Hagströms del är kvällen inte över. Han firar Hammarbys födelsedag på den anrika ölhallen Pelikan på Blekingegatan, tillsammans med vänner han har gått på match med i över trettio år.

Kulturnostalgikerna äter den grosshandlarmiddag med grogg på sockerdricka och eau-de-vie före maten som krogen fortfarande tillhandahåller. Priset för den som har deltagit i flest Hammarbyevenemang under året delas ut, efter ett poängsystem där extra poäng delas ut för bortamatcher och för antalet sporter man bevistat. Magnus Hagström vinner, trots att hans svåraste konkurrenter sett Hammarby spela boule och rugby och jubileumsmatchen i bandy mot Enebybergs veteraner. Det är första gången någon som inte är ungkarl vunnit tävlingen och Hagströms kompis anmärker retsamt att man kan undra vad det säger om hans förhållande. Men när han ser sig omkring på Pelikan, där två andra sällskap nu förenar sig med hans eget och skålar för deras gemensamma klubb, för Bajen, för Hammarby, tänker Magnus Hagström i stället att det ju var så här han alltid ville att det skulle vara. Att detta skulle vara en del av livet.

Berättelsen i korthet