September 2016 - DN Fokus
Kapitel

Nazisten som bytte sida

Hon kallades Nazibruden i Bollnäs. Vid hennes köksbord samlades medlemmar i Svenska motstånds­rörelsen. I dag är hon diakoniassistent och regelbunden gäst på ortens flyktingboende. Nu gör hon upp med sitt förflutna.

Dela med dina vänner

Berodde det på hennes klass?

På den egna personligheten?

På att hon hamnade i dåligt sällskap?

På hennes strävan efter status?

På att hon blev sjuk?

sociala medier?

samhället?

Eller på alltihop? Varför radikaliserades en svenska från Bollnäs? Vilka faktorer fick henne att gå in i extremism och fundamentalism?

Och vad fick henne att ta steget tillbaka?


”Stay true” tatuerade Anna-Lena Joners Larsson in när hon fortfarande var ”nazibruden”. Nu har orden en ny innebörd för henne.

Klass. Tisdagen den 15 november 1977 föddes Anna-Lena Larsson. Föräldrarna skildes när hon var ett år. Mamma var vårdare ”uppe på Framnäs, ålderdomshemmet”. Hon hade det inte så gott ställt. Anna-Lena bodde hos henne ”i Bollnäs betongghetto” och besökte pappa varannan helg.

– Han jobbade på Arbetsförmedlingen. Jag har fem halvsyskon på hans sida som är utspridda lite överallt.

När hon var tolv år stod Anna-Lena Larsson i baren på en raggargård och shottade sprit med dubbelt så gamla killar. Hon var hårdaste bruden i högstadiets rökruta, hånglade med en annan tjejs pojkvän och fick löpa gatlopp i skolkorridoren – ”Äckel, hora!” – när ryktet spred sig.

Mobbningen urartade tills hon inte längre kunde bo kvar i Bollnäs. Mamma hade träffat en ny man från Järvsö, fem mil längre norrut, och de flyttade till hans barndomshem, ett rymligt hus mitt i byn.

– Jag är otroligt tacksam för honom. Han var min stora stöttepelare. Jag lade hans efternamn, Joners, till mitt.


Anna-Lena Joners Larsson betecknar sig som troende, och arbetar numera som diakoniassistent.

Personlighet. Anna-Lena Joners Larsson fortsatte att vara stökig efter flytten och trots bonuspappan. Hon bråkade, festade och sket i vad både mamma och andra sade. Pluggade till undersköterska men stack till Egypten för att jobba på ett kryssningsfartyg.

– Jag är impulsiv och nyfiken, har alltid varit orädd och velat testa nya saker. Jag har dragit det mesta till sin spets.

I Nordafrika städade Anna-Lena Joners Larsson hytter, satte segel och passade upp på fulla passagerare under rutten Hurghada–Sinaihalvön–Sudan. Hon stod i baren, certifierade sig som dykinstruktör, undervattensfotograferade turister och lärde sig att tala arabiska samt partajade; kontinuerligt i tre och ett halvt års tid.

Dåligt sällskap. När det roliga äventyret gick över i slitig vardag åkte hon hem, utan att veta vad hon ville göra med sitt liv. Hon ”var trasig”. Flyttade in i gamla flickrummet i Järvsö, utbildade sig till behandlingsassistent och jobbade skift på Fortums kundservice. Där träffade hon ”Camilla”.

– Hon var skinnskallebrud, det visste jag, men jag reflekterade inte över innebörden i det; jag var inte intresserad.

Sommaren 2009 åkte de till en musikfestival som samlade skinnskallar från hela Norden. I bilen på väg dit lyssnade de på banden som skulle spela, samtidigt som de drack grogg på Coca-Cola och hembränt ur en femlitersdunk. Anna-Lena Joners Larsson tyckte om de suggestiva tongångarna i låtarna, stämningen de skapade.

Den väckte något i henne. Hennes rebelliska längtan efter att göra förbjudna saker kanske. Det rasistiska budskapet brydde hon sig egentligen inte om. Inte då. Ändå tatuerade hon följande vinter in ett hakkors på tån, precis som Camilla.

Varför då?

– Det är så många saker jag inte har vettiga svar på.


”Blå lokalen” är en mötesplats i Svenska kyrkans regi. Där finns vävstuga, läxhjälp och lekhörna samt en kyl med matlådor och ett torrskafferi med efterskänkta varor som besökarna kan plocka ur.

Status. Nästa sommar var de båda vännerna tillbaka på festivalen. Det var även förra årets huvudband och dess sångare. Anna-Lena Joners Larsson såg folk samlas runt honom. Berömmelsen och ställningen den gav honom lockade henne. Han bodde i ett mindre samhälle utanför Bollnäs, det var lätt att bli introducerad.

– När man såg honom trodde man att han var en jättehård kille, men han var världens nallebjörn; kärleksfull och trevlig.


Vitmaktmusiken i Sverige


Den svenska vitmaktmusikindustrin var världsledande i slutet av 1900-talet. Det fanns fler band i Sverige än i alla andra nordiska länder tillsammans; gånger tre. I en studie från 1997 sade var femte svensk pojke i gymnasiet att han lyssnade på vitmaktmusik ibland eller ofta.
– Inget annat land i västvärlden hade sådana siffror, säger Benjamin R. Teitelbaum, docent i musiketnologi och internationella affärer vid Coloradouniversitetet i USA.
Nu kommer han ut med ”Lions of the North: music and the new Nordic radical nationalism” på Oxford university press, om den svenska, nationalistiska musikkulturens liv och död, samt övergången från musikkultur till politisk rörelse.
– Under 1900-talets sista decennier var den nationella sfären först och främst en musikrörelse. De mest inflytelserika organisationerna var inte partier utan skivbolag, tidningar och medieorganisationer. De stora samlingsplatserna var konserterna och många av de mest kända profilerna musiker, säger Benjamin R. Teitelbaum.
Musiken fungerade som den enande faktorn, den som samlade nationalister av olika slag. Allihop såg sig som politiska aktörer i en proteströrelse. Men kring år 2000 började ett drastiskt ras som slutade med att hela vitmaktmusikindustrin kraschade.
Orsakerna var, enligt Benjamin R. Teitelbaum, en kombination av nedladdningskulturen på nätet, som drog undan den ekonomiska mattan samt ett växande missnöje med att ”ingenting gjordes”, och höjda rop på en politisk rörelse.
– Samtidigt skapade internet chattforum där folk kunde mötas i stället för på konserterna, som på 1990-talet.
Festivalen där Anna-Lena Joners Larsson träffade ”Erik” är enligt Benjamin R. Teitelbaum numera ett uttalat opolitiskt arrangemang, där scenframträdandena vaktas hårt så att gränsen mellan vikingarock och vitmaktmusik inte överskrids. På tatueringar och tröjor, burna av folk i publiken, förekommer dock nazistiska symboler och budskap.
Benjamin R. Teitelbaum klassar det första bandet som ”Erik” var frontfigur i som ett av de då mest kända på den svenska, nationalistiska skinnskallescenen efter Ultima Thule. Banden på den scenen befann sig på en skala från hårdföra, uttalade nynazister till mer moderata vikingarockare som sympatiserade med Sverigedemokraterna.
”Eriks” olika bandprojekt är svårplacerade på skalan. Texterna innehåller inslag av hämnd och våld men hör ändå mest hemma inom den patriotiska vikingarocken, enligt hans bedömning. När det gäller personerna ”Erik” och Anna-Lena Joners Larsson hade kontakt med, symbolerna de bar och sammanhangen de uppträdde i, korsade de dock gränsen över till nynazismen.

En nallebjörn som gick upp på scen och sjöng hatiskt om muslimer och om hur man slåss för ”sin ras”. Anna-Lena Joners Larsson drömde om honom den hösten. Använde honom för att ta sig ur den dåliga relationen med en man som missbrukade och var våldsam.

– Vi skickade kilometerlånga sms. Han var väldigt poetisk.

Erik, namnet som Anna-Lena Joners Larsson ger sångaren i sin kommande bok ”Nazibruden”, blev hennes tillflyktsort. Och hon räddade honom. När hon klev in genom hans dörr hade han druckit varje dag i ett halvår sedan en av hans bandmedlemmar hade dött.

Innan hon åkte i väg till behandlingshemmet som hon jobbade tvåveckorsskift på peppade hon honom att skriva låtar till nästa platta medan hon var borta. Hon tänkte att det skulle hjälpa honom att hålla sig nykter tills hon kom hem igen.

– Där började jag bli involverad i hans musik.

Tolv sånger var klara nästa gång de sågs och en var dedikerad till henne. Han sjöng den och friade och hon tackade ja. Sedan tömde hon sitt sparkonto på de 15 000 som fanns där för att kunna trycka skivan.

Energisk axlade hon rollen som Eriks manager. Bokade spelningar, förhandlade med arrangörer om kringkostnader och gage, sålde tröjor och skivor på konserterna och gjorde en hemsida. Hon strukturerade, styrde upp och såg till att de kunde sprida och tjäna pengar på Eriks musik. Sitt moraliska ansvar blundade hon för.

– När jag såg folk stå och heila nedanför scen under hans framträdanden tänkte jag att alla får väl tycka vad de vill. Och jag tyckte ingenting. Det var mitt försvar hela tiden. Som att säga: ”Jag är inte rasist, men…”

Enligt Anna-Lena Joners Larsson pratade Erik och hon sällan politik det första året. De nationalistiska och rasideologiska uttrycken i hans texter och klädstil såg hon som en image han hade; hans fans tillhörde den målgruppen och det hade blivit hans sätt att livnära sig.

Själv var hon på väg att bli lika ekonomiskt beroende av musiken som han. Hon hade sagt upp sig från behandlingshemmet. Erik hade inte heller något jobb och båda gick hemma på a-kassa. När utländska naziströrelser som brittiska Blood & Honour hörde av sig och ville ha spelningar följde hon med och knöt internationella kontakter. Snart klev hon även in i studion och upp på scen, som sångerska.

Anna-Lena Joners Larsson blev en av få kvinnor i den mansdominerade vitmaktmusiksfären som åtnjöt respekt. Bakom scen hade hon inflytande som manager och när hon steg fram i rampljuset hyllade publiken henne och skanderade hennes namn.

”Och vilket par vi var, jag och Erik! Vita, ariska och blonda. Vi uppfyllde alla kriterier för ett vit makt-bands frontfigurer”, skriver hon i ”Nazibruden”.

Ett år in i förhållandet blev hon gravid.

– Då hände något, jag svängde och blev väldigt politisk, mycket mer än Erik var.


Geishan på Anna-Lena Joners Larssons ben är en omgjord SS-soldat. Håret döljer det som förut var en keps.

Sjukdom. Anna-Lena Joners Larsson hade sedan tidigare flera diagnoser: fibromyalgi (kroniskt smärttillstånd), IBS (irritabel tarm) och kroniskt trötthetssyndrom. Under graviditeten kunde hon inte äta sina mediciner som vanligt.

Hon slutade med det morfinliknande medlet Tramadol och med sina antidepressiva tabletter. Hon hade ständig diarré och smärta men Försäkringskassan ansåg inte att besvären var tillräckliga för sjukskrivning. Hon fick inga pengar och när hon inte ställde sig till arbetsmarknadens förfogande sänktes hennes sjukpenninggrundade inkomst, som avgör storleken på föräldrapenningen, till noll.

– Att söka jobb då fanns inte på min världskarta. Jag kom knappt ut ur lägenheten. Jag satt hemma, var bitter och hade alldeles för mycket tid att surfa på olika sidor.


Varje vecka besöker Anna-Lena Joners Larsson Börje Nilsson på Bollnäs flyktingboende för att hämta lunchlådor och lämna kläder.

Sociala medier. Musiken hade förändrat Anna-Lena Joners Larssons Facebook­innehåll. Hon hade ”addat personer till höger och vänster” som hon skulle kunna ha nytta av när det gällde spelningar och skivförsäljning och deras inlägg utgjorde en stor del av hennes flöde.

De 3.000 nya Facebookvännerna var antisemiter och rasister, öppna motståndare till demokrati. Flera av dem kom från Sveriges mest våldsamma nazist­organisation, Svenska motståndsrörelsen; känd för att uppmana sina anhängare att beväpna sig.

Andra var verksamma inom nu nedlagda Svenskarnas parti, som i sitt politiska program förespråkade att endast människor som tillhör ”det västerländska genetiska och kulturella arvet” skulle kunna vara svenska medborgare.


Svenska motståndsrörelsen


Svenska motståndsrörelsen, SMR, är en nazistisk organisation bildad 1997. Det är en av de mest aktiva aktörerna i den högerextrema miljön i dag. Målet är att genomföra en revolution, störta det demokratiska samhället och ersätta det med ett nationalsocialistiskt styre.
SMR:s ideologi bygger på myten om en judisk världskonspiration. Organisationen sprider grov rasism gentemot människor som anses tillhöra ”andra raser än den ariska”. Organisationen styrs av en enväldig ledare, vars order inte får ifrågasättas. Aktivister med anknytning till SMR är dömda för en lång rad grova brott, bland annat under angreppet mot den antirasistiska manifestationen i Kärrtorp 2013.
Källa: Expo.

Samhället. Allihop lade ut länkar från högerextrema, främlingsfientliga hatsajter där traditionella medier anklagades för att mörka sanningen och sprida lögner. Sanningen var, det blev Anna-Lena Joners Larsson allt fastare övertygad om, att: ”samhället håller på att gå åt helvete och allt är invandrarnas fel. De får en massa fördelar men jag, som hade jobbat och betalat skatt här, får ingenting.”

Ju mer Anna-Lena Joners Larsson läste, desto mer delade hon. Gamla vänner med motstridiga värderingar tog bort henne och nya med samma övertygelser lade till henne.

Snart fick hon bara sådan information som bekräftade åsikterna hon redan hade.

– Man blir väldigt insnöad i den världen. Man pratar om samma saker. Lösningen är samma sak.


Svenskarnas parti


När Svenskarnas parti fick 102 röster i Grästorp i valet 2010 var det första gången sedan 1940-talet som ett nazistiskt parti valdes in i en svensk kommun. Partiet satsade stort i valet 2014 men tog inte ett enda mandat i någon kommun och i maj 2015 beslutades om nedläggning.
Källa: Expo.

Anna-Lena Joners Larssons släpade sig från sängen till soffan med hjälp av kryckor. Hon var fången inom hemmets fyra väggar men datorn öppnade dörren till en värld där hon kunde röra sig fritt. Hon öste ur sig sin ilska och frustration i olika främlingsfintliga forum där hon visste att hon skulle få stöd.

– När jag berättade att jag inte fick någon sjukpenning skrev de: ”Nu får det vara nog”, och sådant värmer ju.

Då den svåra graviditeten var över hände något som fick den nyblivna mamman Anna-Lena Joners Larsson att gå från ord till handling. En ung kvinna i trakten påstod att hon hade blivit våldtagen av flera invandrare. Förundersökningen lades senare ned i brist på bevis men Anna-Lena Joners Larsson inväntade inte rättsväsendets bedömning.

– Jag skrev direkt på Facebook: ”Det här är för jävligt! Vad kan vi göra?”. Efter några timmar kontaktades jag av högt uppsatta personer inom Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti.


Anna-Lena Joners Larsson startade Klädbytargarderoben när hon inte hade råd att köpa nytt till barnen.

Känslan av makt. Extra skön för någon som länge har känt sig maktlös. Tongivande personer hörde henne, Anna-Lena Joners Larsson, och inte nog med det; de tog henne på största allvar. De var beredda att ta tag i saken, ja de till och med manade henne till handling.

Ett utdrag ur ”Nazibruden”:

”Nu måste vi göra något Anna-Lena! Vi kan inte längre bara svälja att våra vita flickor inte kan gå fredade på gator och torg. Vi kan inte längre acceptera att det kommer män hit från länder som har en kvinnosyn som gör att de tycker sig ha rätt att våldta och misshandla kvinnor i vårt land. Nu är det dags! Ställer du upp?”

Nästa stycke i boken beskriver Anna-Lena Joners Larssons reaktion:

”Hela jag log. Nu hände det äntligen något. Min tråkiga vardag fick plötsligt ett syfte, jag fick något att engagera mig i.”

Veckan därpå satt en representant från Svenska motståndsrörelsen vid Anna-Lena Joners Larssons köksbord och planerade en aktion i Bollnäs. Affischer klistrades upp som manade till strid. Ett hundratal människor mobiliserades och den 25 augusti 2012 tågade de genom Bollnäs skanderandes slagord.

På torget höll personer ur Svenska motståndsrörelsen tal på temat ”nordisk kvinnofrid”. Sedan samlades förgrundsgestalterna runt en måltid hemma hos Anna-Lena Joners Larsson. Vid spisen stod en man som ett par år senare skulle åka till Ukraina och ta värvning i den högerextrema, paramilitära Azovbataljonen, för att strida i det som han själv beskrev som ”ett raskrig”. Han kokade pasta.

– Stämningen var glad, det var en lyckad manifestation, motståndsrörelsen fick mycket publicitet över hela Sverige.

Någon månad senare flög Anna-Lena Joners Larsson med Erik till USA för första uppträdandet efter att deras barn hade fötts. De togs emot av Ku Klux Klanmedlemmar och pratade om att låta en av klanens präster viga dem.

– I min hjärna lät det skitballt. Jag kan inte rättfärdiga det. Jag anser själv att jag är en smart kvinna men jag vet inte vad som rörde sig i min skalle då. Jag var 32 år. Hade jag varit 22 hade jag kunnat förklara det. Det där slåss jag med i mitt huvud. Hur kunde jag, med min livserfarenhet, gå in i det så som jag gjorde?

Vad tror du utlöste din extremism?

– Jag var ju inne i den världen, men när samhället svek, som jag tyckte, där spårade jag ur riktigt i tanken.

Bröllopet blev aldrig av, schemat var redan fullspikat. Under det korta USA-besöket fick Anna-Lena Joners Larsson öva skarpskytte på en bana. Hon siktade mot måltavlan under instruktionen: ”Tänk dig att det är en neger.” Sjöng: ”Nigger, nigger, nigger get out of here” inför stor publik. Åkte till ett köpcenter och handlade billiga bebiskläder att ta med sig hem.

Hur kunde du göra så?

– Det är svårt att förklara på ett vettigt sätt men jag tror att det berodde på att jag inte tog det på allvar. Det kändes inte som på riktigt när jag sjöng: ”Nigger, nigger”. Därför kunde jag åka och handla bebiskläder efteråt; det var på riktigt, inte det andra.

Tänkte du att ditt barn var mer värt än ett barn med mörkare hudfärg?

– Nej, jag drog det aldrig så långt. Jag satte inte in fysiska personer i mitt resonemang. Jag tänkte mer i grupp. Det var aldrig något personligt. Jag såg inte den enskilda människan, jag såg bara gruppen. ”Nu ska alla ut härifrån”; det är så man resonerar. Det är vi och dem.


Fatima Faizi från Afghanistan och Anna-Lena Joners Larsson sorterar matlådor till behövande Bollnäsfamiljer.

Steget tillbaka. Hemma i Sverige väntade dop. Anna-Lena Joners Larssons och Eriks första barn bars fram i kyrkan. En känd, tysk vitmaktmusiker stod framme vid koret och sjöng. Men Anna-Lena Joners Larssons fokus hade skiftat.

Det var inte så att nazismens ideologiska överbyggnad rasade samman som ett korthus i hennes huvud. Ideologin hade aldrig varit så viktig för henne, hon säger sig aldrig ha känt sig ”mentalt där” på samma sätt som många andra verkade göra.

Men efter att hon hade fått barn framstod hennes egen lilla kärnfamiljs plats i lokalsamhället som mycket viktigare än positionen i den internationella kampgemenskapen. Och då blev hennes tidigare ställningstagande problematiskt.

– När jag började röra mig bland vanliga människor var jag fullt medveten om vad de tyckte om oss. Jag tyckte att det var pinsamt.

Hon skolade in på förskolan i sommarklänning och bara ben. Skämdes inför de andra föräldrarna över SS-soldaten som var tatuerad från knät till ankeln, försökte sitta så att han syntes så lite som möjligt under sångstunden.

Strax efter att hennes och Eriks andra barn hade fötts separerade de. Det berodde inte på hans rasbiologiska övertygelser men det underlättade hennes eget fria tänkande och ifrågasättande. Året som följde blev tufft. Hon hade barnen på heltid, ekonomin var dålig och hennes sociala kontaktnät inte alls lämpat för hennes nya tillvaro som ensamstående småbarnsmamma.

– Jag var otroligt ensam och längtade efter att ha någon att prata med om blöjor och besök på barnavårdscentralen.

De andra daglediga småbarnsmammorna träffades på öppna förskolan. Anna-Lena Joners Larsson våndades, men till slut vågade hon sig dit.

– Det var den värsta stunden i mitt liv. Jag visste att jag skulle få stå till svars för så mycket. Alla visste vem jag var i den här stan, och inte bara i den här stan. Jag var ”Nazibruden i Bollnäs”.

Hennes farhågor kom på skam. De andra mammorna välkomnade henne utan frågor. De egna spörsmålen var svårare att undvika. Skulle hon, med sin bakgrund, få jobb? Skulle hennes barn bli bjudna på födelsedagskalas?

Anna-Lena Joners Larsson dolde det som gick. Hon taggade över sina gamla tatueringar. Hakkorset blev en blomma, SS-soldaten en geisha. Annat tvingades hon inse att hon fick leva med. Och inte bara hon.

– Jag blir ledsen när jag tänker på det. Det går inte att rensa Youtube. Filmerna där kommer aldrig försvinna. Barnen kommer att få förklara för sina framtida klasskamrater.

Jag visste att jag skulle få stå till svars för så mycket. Alla visste vem jag var i den här stan, och inte bara i den här stan. Jag var ”Nazibruden i Bollnäs”.

Anna-Lena Joners Larsson satte sig framför datorn och letade efter annan musik än den hon själv hade sjungit. Hon var förvirrad. Det tog lång tid att komma fram till vad hon gillade. Hon fastnade bland annat för Nina Simone, omedveten om den afroamerikanska sångerskans aktivism för medborgerliga rättigheter.

Jobbsituationen löstes oväntat. Det började som ett problem. Barnen behövde nya kläder men Anna-Lena Joners Larsson hade inte råd att köpa några. Hon lade ut en fråga på Facebook om begagnat att ärva och fick mycket, men i fel storlek. Då startade hon Klädbytargarderoben. Tanken var enkel. Hos Anna-Lena Joners Larsson kunde behövande Bollnäsföräldrar lämna urvuxna barnkläder i utbyte mot sådant som andra hade efterskänkt.

– Lokalradion var här och gjorde reportage. Det spred sig snabbt. Helt andra människor än tidigare kom in i vårt hem.

I början tackade Anna-Lena Joners Larsson nej när invandrare ville lämna kläder. Hon var övertygad om att deras plagg luktade illa. Det sista motståndet föll när hon träffade en mamma från Mellanöstern i sin egen ålder, med lika gamla barn och lika ansträngd ekonomi.

– Jag kände igen mig i henne. Hon hade samma funderingar som jag. Vi tänkte lika. Oroade oss för samma saker. Efter det både gav jag till, och tog emot av, alla.

Så en dag kom en diakon i Svenska kyrkan till Bollnäs. Han hade startat projektet ”Från familj till familj” på Gotland och ville sprida företeelsen till fastlandet. Idén var densamma som bakom Klädbytargarderoben men omfattade inte bara kläder, utan allt möjligt.

Anna-Lena Joners Larsson kontaktade diakonen. Det slutade med att de båda drog igång projektet tillsammans, i Svenska kyrkans regi, och att Anna-Lena Joners Larsson projektanställdes året ut som diakoniassistent.


I början tackade Anna-Lena Joners Larsson nej när invandrare ville lämna kläder. Hon var övertygad om att deras plagg luktade illa. I dag tar hon emot av alla.

Jag ser inte längre olika
färger eller religioner som ett hinder eller något fel. Vi är alla människor av samma värde.

Är du kristen i dag?

– Jag är troende.

Varje vecka besöker Anna-Lena Joners Larsson en flyktingförläggning i närheten, lämnar kläder till de boende där och får i gengäld överblivna matlådor som hon ger vidare. Bollnäs livsmedelsbutiker skänker torrvaror som inte kan säljas på vanlig väg eftersom förpackningarna är skadade. Dessa sorterar hon in i ett skafferi där behövande kan hämta gratis. Hon arbetar dagligen med människor från andra länder och umgås privat med invandrare.

– Jag ser inte längre olika färger eller religioner som ett hinder eller något fel. Vi är alla människor av samma värde.

Beslutet att göra upp med sitt förflutna offentligt tog Anna-Lena Joners Larsson efter att en mamma hade förbjudit sina barn att leka med ”de där naziungarna”, som hon kallade Anna-Lena Joners Larssons barn.

– Jag har känt så mycket skam och ångest, jag har mått otroligt dåligt över det jag har varit, sjungit och sagt. Hade jag bara varit en vanlig skinnskalle som satt och svor på sociala medier hade det varit en sak men jag gjorde så mycket mer. Jag spelade in skivor. Jag reste runt och förmedlade ett budskap som andra människor lyssnade på, tog till sig och triggades igång av.

Vad skäms du mest över?

– Det på Youtube. Texten till låten ”Sons of our race”. Den låter kanske ganska harmlös i sig men tolkad i sitt sammanhang blir den något annat. Någonstans sitter någon och lyssnar på den låten och blir inspirerad, och det stör mig hela tiden.

En artikel av

Text Anna Bodin
Foto Magnus Hallgren

Dela med dina vänner